Det här är en film som har stannat kvar i minnet. Trots ett dramatiskt skeende är den stillsam och på gränsen till sömnigt långsam, men med ett mycket vackert bildspråk. Både närbilderna på Camille Claudel (Juliette Binoche)och den karga sydfranska naturen med alen som viner över landskapet. Även den detaljfattiga klostermiljön där hon blir inspärrad som psykiskt sjuk är vacker på filmduken och skådespelarna, med egna psykiska funktionshinder, spelar sina roller med stor trovärdighet. Hos huvudpersonen framkommer en viss paranoia, men filmen ger också bilden av en kraftfull, kvinnlig konstnär som blir illa behandlad av männen och sin samtid, så förföljelsetankarna är kanske relevanta. Många frågor väcks, men faktum kvarstår. Camille Claudel var inlåst på mentalsjukhuset Montdevergues nära Avignon under 30 år, fram till sin död 1943.
Tvillingsystrar vann publikens pris för bästa film på Göteborgs filmfestival i år och just nu går den att se via svt play. Det är en fin berättelse om tvillingsystrarna från Kina som blir adopterade av varsin familj, en i Fresvik i Norge och en i Sacramento i Californien. De älskar varandra på avstånd och när de träffas blir föräldrarna smärtsamt medvetna om hur lika de båda enäggstvillingarna är varandra, trots deras olika uppväxtmiljöer.
Jag tycker det finns flera problem med den här filmen och har svårt att förstå hur publiken på filmfestivalen kunde välja just den som sin favorit när det fanns 499 andra filmer att välja på. Ett av problemen är att det inte är de båda systrarnas film utan deras föräldrars. Det är föräldrarna som bestämmer över barnens liv och som i mycket för deras talan. Systrarna Mia och Alexandra är 8 år när filmen spelas in och de hade kunnat få ett mycket större utrymme med sina egna ord. Ett annat problem är att filmen så tydligt fokuserar på just likheterna mellan dem, bl a genom att de alltid har lika kläder på sig när de träffas. Med fokus på olikheterna så skulle det blivit en annan, och intressantare film.
Bilden av det idylliska norska sagolandskapet är också ett problem. I lilla Fresvik med drygt 200 invånare är det sannolikt inte så roligt varje dag, vilket Alexandra också klarsynt berättar för oss i början av filmen. Ändå är det just det sagoromantiska skimret som är tydligast i filmen, både i dess bildspråk och i den amerikanska pappans entusiastism över platsen han kommer till. Det är fint och bra att föräldrarna så gärna låter sina döttrar träffas. Men något av det problematiska i själva adoptionsprocessen, som styrs av vuxna i Kina, Norge och USA och lämnar barnen helt utan makt, hade gjort detta till en djupare och i mina ögon mer intressant film.
Två bussar. Isländsk landsbygd. Ett bröllop någonstans, ingen vet riktigt var. Människorna i bussarna bär på sina konflikter, sina historier - alla är de mer eller mindre kopplade till brudparet. Långsamt rör sig bussarna genom ett sterilt landskap på väg mot en kyrka som kanske ligger vid ett berg och möjligtvis har rött tak. Slutligen hittar de fram, många timmar försent, prästen är onykter, konflikterna når sin kulmen, alla slåss, sanningar sägs rakt ut... Bara bröllopsparet håller sams.
Det är en ganska god idé för ett sorts kammardrama utspelat i de två bussarna med passagerare som byter lojaliteter och bussar, men det lossnar aldrig. Kanske är det för många disparata historier, kanske är det för tråkigt skådespeleri. Det saknas täthet och närvaro. Det blir ungefär lika tråkigt som landskapet-
Hur kommer en på tanken att göra en film utifrån 13 av Edward Hoppers målningar? Och är det ö h t möjligt att göra en sådan film? När den första förälskelsen har lagt sig så tror jag nog att svaret på den andra frågan är nej. Men Gustav Deutsch har i alla fall gjort en märkvärdigt vacker och otroligt långsam film som just utgår ifrån Edward Hoppers välkända tavlor.
Färgerna är klara och likheten med de kända konstverken är inte att ta miste på. De enstaka scenerna är löst sammanfogade till en berättelse som spänner över de mellersta decennierna på 1900-talet. För att sätta scenerna i sitt historiska sammanhang får vi i början av varje scen höra en radioröst som läser telegramnyheter från 1930-, 40-, 50- och 60-tal. Men människorna i filmen saknar liv och de rör sig sakta, sakta, allt för att ljuset och skuggningarna ska falla lika vackert som på målningarna. Det är mer yta än djup och mest levande är faktiskt den kvinnliga skådespelarens röst.
Det hade kunnat bli så bra. Filmens spanska originaltiteln Las analfabetas väcker förhoppningar om att det här kan vara en annorlunda och intressant film, som handlar just om hur det är att inte kunna läsa och skriva. Och historien som berättas är spännande i sin enkelhet. En vuxen kvinna som lär sig skriva och läsa med hjälp en yngre kvinna. Upplevelsen av främlingskap och utsatthet i ett samhälle där det mesta utgår från ord och text är fint skildrad i början av filmen. Men den mödosamma vägen till att bli läs- och skrivkunnig som vuxen skildras inte på ett lika inkännande sätt. Här hamnar istället relationen mellan de båda kvinnorna i fokus. Inget fel i det, men så mycket förblir outtalat att jag till sist tappar intresset även för det som filmen handlar om. Att äntligen kunna läsa innehållet i ett gammalt kvarlämnat brev.
Ganska fånigt. Vuxna människor som leker en sorts oansvarig lek, springer från notan på lyxrestauranger, handlar slut på kreditkortet, men allvarligast är ändå att de leker med varandra på ett oansvarigt sätt. Intellektuellt slipade repliker hugger och sårar, ironier haglar, välformulerade elakheter bryts mot varandra. Samtidigt som här också visas en oerhör sårbarhet, en naken längtan, korta ögonblick av närhet och vilja - som strax byts av en ironisk elakhet. Jag blir inte klok på Nick och Meg. Vilka är de egentligen? Vad vill de?
Men ganska roligt är det i alla fall, kvickt och brittiskt även om den roligaste figuren är den amerikanska vännen Morgan (Jeff Goldblum). Fullkomligt överrumplande i sitt aldrig sinande flöde av naiv positivism. Vackra parisbilder är också ett plus.
Ibland kan ett landskap och ett ansikte vara filmens huvudsakliga spelplats. Så är det här. De mjuka böljande kullarna, fårflocken i motljus, dammens vattenspegel och de stora vårdträden. Det är Gabys värld, där har han levt hela sitt liv, där har han sett lammen födas, växa upp och gå till slakt, där har han sett sina döttrar växa upp och flytta till stan, där har han sett sin hustru flytta ut och där har han blivit kvar. Hela det strävsamma livet på gården skildras i hans ansikte; arbetet, längtan efter vila, friheten och bundenheten, oron för ekonomin och den hotfulla framtiden. Samtidigt bär ansiktet drag av stolthet över döttrarna och deras val samt en verklig glädje över barnbarnen. Det är ett komplext ansikte! Mer komplext än landskapet. Och så lämnar han också gården, överger det som alla tror är hans enda egentligt möjliga liv - alla utom han själv och troligtvis döttrarna.
Det är mycket vackert, gott skådespeleri och en intressant kommentar till det Fjärde budet "Visa aktning för din far och din mor" (5 Mos 5:16).
Det är instängt och trångt: simhallens kaklade instängdhet med duschrum och toalettbås, sovrummets kvävande värme, det fullbelamrade köket eller parkeringshusets låga tak. Till och med när de är utomhus begränsas livsutrymmet av vägar, murar eller tunnlar. I detta klaustrofobiska landskap spelas ett drama upp om manlig kärlek, passion, svek, beroende och våld. Men det är inte särskilt dramatiskt, inte särskilt spännande, utan ganska färglöst och tråkigt. Framförallt beror det på att skådespelarna inte förmår leva sina roller, det tar aldrig riktigt tag, vi blir inte delaktiga i det vi ser. Och att bara betrakta denna instängdhet och begränsning blir ointressant i längden.
Kanske blir det efter denna film än mer begripligt varför kristna homosexuella ofta just valt SvPs 90 som favoritpsalm; "Blott i det öppna har du en möjlighet". Här finns inga öppningar och då inte heller några egentliga möjligheter.
Namnet Juno film kommer sig av att idén med att starta en filmblogg uppkom under en rundresa i Normandie. En av stränderna där de allierade landsteg på Dagen D kallas för Juno Beach. Alla stränder är fulla av minnesmonument, därför delar vi ut monument till filmerna vi ser.
Samt att Juno verkade vara en schysst gudinna att låna namn av.
