Joe och gänget/Hue and cry

Betyg: 4 monument

Som "Mästerdetektiven Blomqvist" möter "Fem fångar en tjuvliga" i efterkrigtidens London med ruiner och byggarbetsplatser och barn som driver vind för våg. Kanske är barnen/ungdomarna lite för gamla, men några är ännu inte i målbrottet (gossopraner i kyrkokören) så det är blandade åldrar. Nästan bara pojkar men åtminstone en flicka i den inre cirkeln. De får av en tillfällighet upp spåret på en smugglarliga och försöker få polisens uppmärksamhet, men polisen är antingen ointresserade eller i maskopi med skurkarna. Till slut samlar de alla Londons barn och ger sig på skurkarna själva. 

Det är mycket charmigt med en ganska intrikat historia om en hur skurkarna utnyttjar en äventyrsföljetong i en dagstidning och barnen/ungdomarna löser mysteriet med fara för både liv och hälsa. Barnen besegrar skurkarna genom att vara väldigt många och handlöst kasta sig över de storvuxna gorillorna - snygga scener där barnen drar i håret, sätter fälleben och helt enkelt hänger sig fast tills skurkarna ger upp. Inte särskilt barnvänligt i sin våldsamhet, men välgjort och spännande. Barnens solidaritet besegrar vuxenvärldens arrogans. När gossarna dagen efter sjunger i kyrkokören lika ljuvt som i inledningen är de bandagerade, med blåtiror, spruckna läppar och såriga pannor, men de sjunger till Guds ära med stolthet! Bäst är pojken som kan härma alla ljud - särskilt när han gör en duell mellan stridsflygplan.

Blodspår

Betyg: 3 monument

Det börjar riktigt bra med en tät historia om åldrande, hjärttransplantationer och blodgrupper. Men filmen tappar mot slutet då allt ska knytas samman. Det är för långsökt att någon mördar för att hålla sin fiende till polis vid liv. Inte hållbart. Men Clint Eastwood spelar åldrad och hjärtsjuk (senare hjättransplanterad) FBI agent mycket bra med hes röst och avmätta rörelser. Vi får se en snygg övergång från helikopterstrålkastare till operationsbordslampa. Annars är det standard filmat, förutom en helt onödig drömsekvens som inte alls är drömlik, men ganska otäck. Lite förvånande med en så pass avantgardistisk scen i en av Clint Eastwoods filmer. Roligast är när de tre poliserna äter chokladmunkar.

Ett krucifix som örhänge är viktigt, liksom en referens till Kain och Abel - men vem är vem av de två bröderna? Bäst är Rick Hoffman i en biroll som argsint vittne.

The Big Job

The Big Job: 3 monument

Så nära vi kan komma en brittisk "screwball"-komedi. Där delar av humorn ligger i dialekterna, som ofta i brittisk film. Fyra bankrånare tycks ha planerat för det perfekta brottet, men igen av dem är perfekt. Allt går galet. Men de lyckas gömma bytet i ett ihåligt träd på en äng. När de femton år senare, men knappast klokare, slipper ut ur fängelset är det bara att plocka fram bytet. Tyvärr har en ny stadsdel anlagts på ängen och det ihåliga trädet står numer på polisstationens innergård...

Tramsigt, men också ganska roligt och charmigt. Bäst är slutet när de äntligen lyckas få tag på bytet. Inte ens det blir som vi tänkt oss. Roligast är poliskören som övar för julkonserten och som är överygade om att det är konkurrerande poliskörer som vill åt deras noter och körarrangemang när bankrånarna försöker bryta sig in.

Bara få kan skoja så

Betyg: 4 monument

Det är fånigt, men också väldigt snällt och ibland riktigt roligt. Några australiensiska tjuvar lurar skjortan av Londons undre värld genom att uppträda som poliser. Londonskurkarna samlar sig till stormöte, enligt sina stadgar och beslutar i god demokratisk ordning att samarbeta med polisen. De utlyser ett dygns vapenvila och polisen har inget annat att göra än att leta efter de falska poliserna. De misslyckas, men en ny plan tar form. Ett fejkrån som ska locka fram de illojala skurkarna. Nåja, det går inte riktigt som planerat.

Peter Sellers gör här en pre-Clouseau-roll (filmen inspelad ett halvår före Den rosa Pantern) som fransk modedesigner, men är samtidigt en gangsterledare med londondialekt. Polisen är lika enfaldig som i Rosa Pantern filmerna och förvecklingarna är desamma. Snyggt, roligt och fånigt. Bäst är när poliserna och alla Londons skurkar möts i en karusell på ett nöjesfält. Jesu ord i Matteusevangeliet citeras ”Gå din väg, Satan” (Matt 4:10) samtidigt som alla i stort sett lurar varandra. 

Point Break

Betyg: 3 monument 

En typisk pojkfilm, tänker jag tills jag ser att det är Kathryn Bigelow som regisserat. Då är det mer på plats att se den som ett utforskande av manlighet och manlighetens gränser. Antingen som hårda poliser med dragna vapen, redo att skjuta först och fråga sedan, eller som surfare som tänjer på gränserna för vad kroppen kan klara, antingen i relation till enorma vågor eller till att kasta sig ut i fritt fall från hög höjd och låta fallskärmen utvecklas först när det är kritiskt nära till marken. Bägge uttryck för en destruktiv manlighet.

En nyutexaminerad FBI agent (Keanu Reeves) nästlar sig in i ett surfargäng som misstänks för en rad spektakulära bankrån. Snart ställs han inför valet, jobbet eller vännerna. Rättvisan eller surfandet. Filmen bygger på dessa konflikter; mellan goda, jordnära poliser och onda, överlägsna poliser, mellan goda, flummiga anarkistsurfare och onda, våldsbenägna nazistsurfare och så då mellan de som vill sin egen frihet till varje pris och den som trots allt vill se någon form av lag och ordning. 

En del mycket snygga filmsekvenser lyfter en ganska orealistisk och alltför romantisk berättelse: när de svävar fritt i luften högt över världen, när de enorma vågorna kommer och biljakten som övergår till en nervig jakt till fots. Här möter vi också en näragudupplevelse och två (!) köttbullemackor. 

Jag stal en miljon

Betyg: 4 monument

Det är intressant med brittiska filmer, de är så besatta av språk; språk och klass. En amerikansk film är sällan särskilt språkligt intressant, men här samsas sociolekter med Shakespeare-citat och direkt bildmässiga ordvitsar. Charmerande. Till detta en Alec Guiness som trivs i sin roll som livsnjutande byråkrat. Han arbetar sedan 19 år med samma enformiga syssla, att notera hur många guldtackor som produceras på bankens gjuteri för att sedan följa med i transporten till banken och där notera i liggaren samma siffra som tidigare. Samma rutin dag efter dag, samma leende, samma lunchställe, samma oklanderliga uppträdande - men i alla dessa år har han i hemlighet planerat det perfekta brottet. Det enda han behöver är en medarbetare och några medbrottslingar. Dessa dyker upp på ett ganska oförutsett vis, sedan är det dags... Det går inte helt enligt plan, men tillräckligt bra för att vår hjälte ska kunna unna sig ett par drinkar i baren på playan någonstans i Brasilien.

Slutet är bäst, ytterst elegant men väntat. Roligast är när poliserna jagar rånarna som stulit en polisbil. Genom den bilens polisradio kan de vilseleda de andra patrullbilarna och till sist kör polisbilar överallt och hur som helst utan att någon egentligen vet var den jagade bilen är. Också förstås, när kassaskåpstjuven avbryter sitt arbete mitt i natten för att äta en medhavd smörgås. Även tjuvar behöver en matrast.

Jakten på Rosa Pantern

Betyg: 3 monument

Nu är det åttiotal och Peter Sellers är död sedan två år, men han har fortfarande huvudrollen som kommissarie Clouseau. Dels genom att bortklippta delar från tidigare filmer används, dels genom att flera av scenerna spelas upp som en sorts minnen - för kommissarie Clouseau rapporteras försvunnen då han rest till Lugash för att undersöka stölden av den Rosa pantern, världens största diamant som stulits en gång till. Dessa minnen berättas för en reporter Mlle Jouvet som gör en TV-dokumentär om den försvunne detektiven. Det blir till en humoristisk sorgesång över kommissarie Clouseau och i förlängningen över Peter Sellers - som filmen är tillägnad.

Denna och den första filmen är de enda som har med orden i titeln att göra, dvs Rosa pantern. Övriga filmer har inget med den att göra, ändå heter de så (?)! Enligt de animerade förtexterna är Rosa pantern Clouseaus motståndare och då bör han vara Dreyfus, vilket känns fel. Och, som jag trodde som barn, att Clouseau själv var den som kallades Rosa pantern är enligt animationerna felaktigt.
    Nåväl, roligast är intervjun med David Niven som sir Charles Lytton och Capucine som Simone Clouseau (numer Mme Lytton). Samma skådespelare som spelade i den första filmen 1963. Filmen slutar väldigt abrupt, vilket på sitt vis känns rätt ok för hur skulle det annars kunna sluta?

Rosa Panterns hämnd

Betyg: 2 monument

En fortsättning på "Rosa Pantern slår igen", men fånigare och betydligt sämre. Kato får en roll i handlingen, vilket bara blir dumt, liksom Clouseaus oerhört rasistiska kommentarer gentemot kineser. Polischef Dreyfus sätts åter in i sin tjänst efter åren på mentalsjukhus, då Clouseau tros ha omkommit. Vi får till och med vara med om hans begravning (samtidigt som han själv utklädd till korgosse vinkar glatt). Den till synes döde Clouseau arbetar under cover och avslöjar av misstag en stor knarkhärva med förgreningar till Hong Kong och den amerikanska maffian.

Det är mer av det queera, men mest fördomsfullt. Clouseaus kristuslikhet betonas faktiskt av Dreyfus psykiater, medan Dreyfus själv talar om en nådegåva. Roligast är när Clouseau talar "svenska" och att Jacques Préverts dikt "Lättnader i militär disciplin" illustreras med all tydlighet i en av slutscenerna.

Rosa Pantern slår igen

Betyg: 3 monument

Det har blivit sjuttiotal och Clouseau bryter ännu mer på franska, slagsmålen med Kato är vildare, kvinnorna mer vågade och den galne polischefen Dreyfus ännu galnare. En hel del skämt upprepas från "Skott i mörker", men historien är en helt annan. Den galne poliskommisarien rymmer från det psykiatriska sjukhuset helt förblindad av hat gentemot Clouseau. För att sätta kraft bakom sina hämndplaner samlar han världens onda skurkar och kidnappar en professor som uppfunnit en laserstråle som utplånar allt den riktas mot. Han kräver Clouseaus liv mot att han inte utplånar hela världen. Världens alla stater försöker då mörda Clouseau utan att lyckas och utan att han överhuvudtaget märker det.

Oktoberfest, tandvärk, en queerklubb i London, lustgas och en nästintill oövervinnerlig vallgrav är delar av innehållet. Fånigt, men ganska roligt och underhållande - men inte mer än så. Ett snabbt korstecken som i stunden inte hjälper det bittersta hinns också med.

 

Skott i mörkret

Betyg: 3 monument

Kommissarie Clouseau är tilbaka, men det finns ingen koppling till den förra filmen. Han är lika fånig, men denna gång ungkarl med sin trogne betjänt Kato som ständigt tränar honom i självförsvar. Kato är en av filmhistoriens bästa karaktärer, utan att ha något med handlingen att göra dyker han upp när vi (eller snarare Clouseau) minst anar det. Annars en förfärlig historia där alla dör åt höger och vänster, det spelas biljard och ett nudistläger besöks. 

Denna gång är det en klassisk "whodunnit"-historia, men den egentliga spänningen sker mellan Clouseau och hans högre chef, kommissarie Dreyfus, som till slut helt tappar koncepterna. En intressant studie i ledarskap. Roligast är när Clouseau och hans assistent försöker synkronisera sina klockor, till ingen nytta då ingen klocka stämmer. Kanske skulle man kunna säga att det bibelord som bäst passar är "den som är utan skuld kastar första stenen" (Joh 8:7), det bleve i så fall väldigt få stenar kastade i huset där morden begås.

Den rosa pantern

Betyg: 3 monument

En av världens största juveler, "Den rosa pantern" ägs av prinsessan Dala och hon omges av både de som vill stjäla den och de som vill skydda henne. Men vem är att lita på? I slutscenerna har allt vänts upp och ner; den skyldiga går fri, den oskyldige sätts i fängelse och den bestulna är själv den som stjäl. Dessförinnan har vi varit med om storslagna partyn, hiskeliga skidfärder, rena lurendrejerierna och två polismän utklädda till en zebra.  

Elegant, fånigt men ibland ganska roligt. Elegantast är prinsessans bungalow i Alperna med nedsänkt vardagsrum och Sir Charles' (David Niven) ylletröjor i olika färger. Fånigast är naturligtvis kommissarie Clouseau (Peter Sellers) i all sin naiva tafflighet, som också är det roligaste. Hans självbild är någon helt annanstans än där han själv befinner sig. Allt är ständigt i någon sorts kaos, eller på väg mot detsamma där han dyker upp. Kanske är han en sorts Kristusgestalt som offrar sig för andra med tanke på det Satgnelius skriver: "Kaos är granne med Gud".

Rude Boy

Betyg: 4 monument

London sent 70-tal, Thatcher blir statsminister, motsättningar, arbetslöshet, rasism, tristess, polisvåld, National Front och Anti-Nazi Leauge. Men också musik! Filmen är ett försök att beskriva punkens antipolitiska politik och dess komplicerade relation till den politiska vänstern och det sker genom Ray, en ung man med otydliga drömmar, ett starkt ego och en lika stark vilsenhet. Han hänger runt The Clash, känner några i bandet och blir en del av deras roddarteam. Ett jobb han inte klarar av på grund av för mycket alkohol och för lite allvar, samtidigt har han synpunkter på just bandets alltför politiska framtoning. 

Alla i filmen spelar mer eller mindre sig själva, men det är ingen dokumentär även om många delar är dokumentära; gatuscener, polisuppbåd, demonstrationer, konsertfilminingar. Det blir till ett kalejdoskop av känslor i det sena 70-talets London, där The Clash med sin musik blir en sorts utlösare. Och musiken är själva behållningen, tillsammans med gatubilderna från det Brixton jag bodde i 1980. Bäst är ändå när Joe Strummer tvättar sin "Brigade Rosse"-Tshirt i hotellrummets handfat.

Zootropolis 2

Betyg: 4 monument

Det är en märklig värld vi lever i när en Disneyfilm uppfattas som politiskt radikal bara för att den säger att vi ska leva tillsammans trots våra olikheter och att de fördrivna är välkomna tillbaka. Men det handlar ju också om ideliga jakter på diverse fordon, fall utför stup, slagsmål med tuffa poliser, lögner, en underbar bäverinfluencer som fixar det mesta och en fantastiskt självupptagen borgmästare. De två poliskollegorna Judy och Nick (en kanin och en räv) har något stort på gång, men motarbetas av avundsjuka kollegor, en motsträvig polischef och en samling skurkar som försöker dölja en mörk hemlighet. 

Fartfyllt, lite för fartfyllt för min del, och roligt med dräpande repliker och udda personligheter. Ytterst välgjort, särskilt reptilernas cajunstad och en klassiskt fin story om vänskap, rättrådighet och ideal. Bäst är när de plöstligt befinner sig på "Burning Mammal"-festivalen, en helt underbar version av Burning Man festivalen som hålls varje år i Nevada öknen. 

The Highwaymen

Betyg: 4 monument

Bonnie & Clyde härjar bland USAs poliser och för varje brott de begår blir de mer och mer populära hos allmänheten. Det är depression och bland de utblottade framstår bankrånarna som hjältar, "Bankerna är djävulens verk, det står i Bibeln", som en man i ett migrantläger säger. Men det är inte bankrånen som visas utan de brutala polismorden. Två gamla poliser hyrs in för att helt enkelt skjuta polismördarna, poliser som var kända för sin brutalitet och därför en gång avskedades. 

Det är en långsam berättelse med mycket regn och ganska lite action, som mest handlar om de gamla poliserna; hur ont de har i ryggen, att de hela tiden måste gå och kissa att de inte kan träffa en logdörr med gevär nuförtiden. Men de kan tänka och följer de flyende Bonnie & Clyde genom att försöka räkna ut deras nästa drag. Det lyckas till slut och den sönderskjutna bilen med de massakrerade kropparna förs i triumf in till staden, där det visar sig att människorna fortfarande hyllar de nu döda hjältarna. Bäst är vänskapen mellan de gamla poliserna; Hamer och Gault spelade av Kevin Costner och Woody Harrelson. Där framförallt den sistnämnda gör en mycket fin rollprestation.

Knives Out

Betyg: 4 monument

En excentrisk bästsäljande kriminalföfattare hittas död i sin stora herrgård någonstans i New England. Det ser ut som ett självmord, men i och med att privatdetektiven Benoit Blanc (Daniel Craig med en eländig sydstatsdialekt) kopplats in finns det andra misstankar. Själv vet han inte vem hans uppdragsgivare är. Alla i den dödade författarens familj har skäl att vilja mörda honom, men när testamentet offentliggörs blir bilden en annan.

En klassisk brittisk deckarintrig med ett snyggt manus och flera vändor i vad vi som tittare tror. Vi får nämligen veta mer än poliserna och Benoit Blanc, men det hjälper inte - vi luras ändå. Bortom själva mordgåtan  handlar det om illegal invandring, rasism och liberal dubbelmoral (riktigt aktuellt idag!). Det roligaste är att den så "välvilliga" familjen inte kan lära sig vilket land sjuksköterskan Marta kommer från; Ecuador, Paraguay, Uruguay, Brasilien och att dom spelade Maffia förra sommaren - det har jag också spelat, med konfimander.

Giftsmugglare/Cairo Road

Betyg: 2 monument

En propagandafilm mot  narkotika och natkotikasmuggling placerad i Egypten tidigt femtiotal. Filmen utger sig för att vara en hyllning till den Egyptiska narkotikapolisen, men är samtidigt rejält nedvärderande av det  Egyptiska folket. En ung, naiv poliskommissarie tror sig vara en smugglarliga på spåret, men hålls tillbaka av sin arrogante chef. Så småningom får vi delar av hans arrogans förklarad medan den unge mannen blir lurad av skurkarna och måste göra ett ingripande med fara för sitt liv för att ställa allt till rätta. Slutet gott, men då ringer telefonen och en ny smuggling misstänks. Det tar aldrig slut. 

Rätt oengagerat skådespeleri, men några halvspännande vändningar i storyn. Det mest intressanta är att polisen har rätt att tillgripa alla medel i kampen mot narkotikan, det är som att bekämpa en smittsam sjukdom. Några måste offras i kampen. Bäst är kamelkåren som rycker ut och att det äts mat i all hast vid ett par tillfällen. 

So long, kompis!

Betyg: 3 monument

De franska styrkorna i Algeriet hemförlovas när kriget är slut och medan soldaterna långsamt lämnar transportskeppen i Marseilles hamn får vi följa en kvinna som ivrigt söker någon. Denna någon hon söker visar sig vara död och två andra träder in i hans ställe. Egentligen bara en (Dino = Alain Delon), men han har en efterhängsen kompis med sig (Franz = Charles Bronson) så de blir två ändå. Uppdraget de får är att ta sig in i ett kassaskåp i källaren på ett stort företag under juldagarna då kontorsskrapan är tömd på folk. Det går inte riktigt efter plan, bla blir de instängda i ett trångt utrymme utan syretillförsel, men de lyckas till slut - och då visar sig kassaskåpet vara tomt! Två kvinnor som de inte har trott så mycket om visar sig ha utfört kuppen och lurat dem till att bli syndabockar.

Bäst är den sura vänskapen, eller kanske är det en god ovänskap mellan Dino och Franz. Ur den formas ett bra manus med snygga repliker där samma meningar ofta återkommer, bla drömmen om den franska julmaten: ostron, gåslever och kalkon. Annars håller jag på kvinnorna som elegant lurar skjortorna (bokstavligt talat) av de tuffa militärerna. Roligast är pannlamporna med batteriet helt synligt i nacken.

Jagad

Betyg: 4 monument

I grunden en historia om forskningsfusk inom läkemedelsbranschen. Men bakom det handlar det egentligen om vänskap, om vilka vänner du kan lita på och vilka som för pengar och makt är villiga att förråda och förgöra dig. Det är snyggt då publiken också blir lurad. Men huvudidén med filmen är något helt annat. Harrison Ford är falskeligen anlagad och dömd för mordet på sin fru, men lyckas fly och håller sig sedan på flykt trots att han blir upptäckt gång på gång. Fler och fler poliser jagar honom, helikoptrar, polisbilar, den lokala polisen, den federala polisen - men han lyckas varje gång komma undan och komma sanningen lite närmare. Sanningen som ska göra honom fri (Joh 8:32).

Det är mycket spännande! Även om vi begriper att det ska lösa sig så vet vi inte hur. Och Harrison Ford är mycket bra både som livrädd och jagad.

Hell or High Water

Betyg: 4 monument

Det är vardagligt, realistiskt och välspelat. Två bröder kämpar mot bankernas bolån och inteckningar. De förlorar gården i norra Texas om de inte kan betala de skyhöga räntorna. Deras svar blir att råna bankkontoren till just den bank som håller dem i ett skruvstäd. För att sedan betala banken med dess egna pengar. Ett genialt grepp som avslöjar kapitalismen utan ansikte. Men, det går inte så bra då den ene brorsan är alltför nervig och strax har de ett uppbåd bybor samt den lokala och den regionala polisen efter sig. Det är både spännande och tragiskt med ett osminkat fattig-USA som spelplats. Filmen är en sorts modern Western - där vi i en sorglig scen får möta de allra sista cowboyarna, och de vet om att de är de sista.

Jeff Bridges är lysande som delstatspolis Hamilton, en pensionsfärdig (om bara några dagar) cyniker, särskilt när han sågar den evangelikala predikanten i TV:n med orden "Jag är kristen, men inte dum i huvudet".

De omutbara

4 monument

Lite för präktigt, annars en lysande film. Välspelad och spännande om de federala myndigheternas strid mot Al Capone i trettiotalets Chicago och hur han mutar alla: polis, stadsfullmäktige, domare, jury, pressen - men när "De omutbara" dyker upp i form av en utifrån kommande byråkrat med sina tre kamrater, en revisor, en polisrekryt och en överårig polisman blir tonen en annan. 

Det är framförallt väldigt bra skådespeleri - Rorbert De Niro är lysande som en arrogant och nervig Al Capone och Kevin Costner är förvånansvärt bra som den tillknäppte Eliot Ness. Men berättelsen är lite som en saga, där de onda förlorar och de goda vinner. Men som i alla sagor finns här en sensmoral - de goda vinner för att de tar över de ondas sätt att verka. Nog så intressant. Vi får veta att Judas Taddaios är de hopplösas och polisernas särskilda helgon och vi får vara med vid en vardagliga aftonbön. Bäst är nog barnvagnsscenen mot slutet, lånad från "Pansarkryssaren Potemkin", men inte fullt så dramatisk.