Den berusade ängeln

Betyg: 4 monument

Tokyo, några år efter krigsslutet. Vid en dypöl där vattnet bubblar av föroreningar och giftiga gaser ligger Doktor Sanadas klinik. En liten mottagning för de fattiga patienter som bor i området. Doktor Sanada är en kolerisk man med smak för alkohol och som då och då bryter ut i aggresiva tirader. Bortom tiraderna glänser dock ett hjärta av guld. Det är han som är titelns berusade (och skitiga) ängel. Han är dessutom expert på tuberkolos. Vid samma dypöl håller den lokala yakuzan till. När det visar sig att deras elegante ledare Matsunaga har tuberkolos skapas en sorts band mellan de två. Ett band som bevaras genom slagsmål, tillmälen, sprit och uppriktig ärlighet. 

Fantastiskt skådespeleri och en dialog med många fullträffar: "Ditt liv bryr jag mig inte om, det är din turberkolos jag vill bota", "Barn och patienter förlorar aldrig ansiktet". Intressant är att Kurosawa 17 år senare (1965) gör ytterligare en film om en kolerisk läkare: "Rödskägg". Bäst är det fantastiska framförandet av boogielåten "Janguru bugi".

Kill Bill: Vol.1

Betyg: 4 monument

En oerhört snyggt gjord film, där svart-vit, färg och animeringar blandas. Men mest fascinerande är färgsättningen: bilar, kläder, kvällshimlar, trädgårdsleksaker och frukostflingor. Allt är i lysande, klara färger där rött är den dominerande färgen i detta bloddrypande drama om hämnd och inget annat än hämnd. Och det är ett problem, berättelsen är mycket svagare än själva filmhantverket. En kvinna misshandlas inför sitt bröllop och lämnas som död med övriga gäster. Men hon dör inte utan ligger i koma i fyra år och har under tiden fött ett barn. Efter fyra år reser hon sig stapplande för att hämnas och strax är hon redo. Varför allt detta har hänt får vi inte veta förrän i efterhand i del två. Det är som en ond saga med svart humor där hämnden är motorn, en hämnd som sägs utgå från Guds vilja. Det är lite magstrakt även om Gamla testamentet talar om både en svartsjuk och en hämnande Gud så är hämnden inte människornas sak - det är Gud som hämnas om det ska ske.

Överdrivet, våldsamt, stundtals vackert, ibland roligt med blinkningar till andra filmer. Bäst är det kvinnliga japanska rockbandet.

Youth of the Beast

Betyg: 4 monument

Japansk sextiotalsmaffia (yakuza), våld och blommande körsbärsträd. En våldsbenägen polis infiltrerar två rivaliserande yakuzagäng, genom intriger, lögner och dubbelspel. Det är inte hans uppdrag, poliskollegor skyr han som de andra, utan han har personliga motiv. Vilka dessa är klarnar efterhand, men när hela sanningen går upp för både honom och oss är det inte alls som vi trott.

Mycket elegant skildring av japanskt sextiotal. Snygga kostymer och klänningar, smarta inredningar och tuffa gangsters. Till det cool jazzmusik. Intressant är att i en scen talas det om hämnd och då citeras ur 2 Mosebok 21:24 "öga för öga, tand för tand", den så kallade talionprincipen. Antagligen sägs något annat på japanska, för det är knappast troligt att de skulle citera judisk/kristna skrifter i Japan. Principen finns säkert belagd i Japansk traditon, men uttrycks då troligen annorlunda.

Marty Supreme

Betyg: 2 monument

Det är svårt att upprätthålla intresset för en huvudperson som är otrevlig och dessutom ointressant i en historia som inte har någon mening eller idé. Vad ska den här filmen var bra för? Den säger mig inget, det blir en stum film. Marty Mauser är en amerikansk ung man som försörjer sig genom att fejka bordtennismatcher. Han utmanar den som tycks bäst, låtsas vara dålig i början så att oddsen ökar - sedan visar han vad han kan och vinner lätt. Dessutom lånar han pengar av alla han känner, lever på springnotor och missbrukar människor. Det hade kanske varit en intressant karaktär att skärskåda, men det görs inte. Istället blir han en sorts hjälte, får den vackra kvinnan, lyckas vinna över sin japanske nemesis, erkänner till slut sitt faderskap och gråter på BB. 

Det är också en skildring av judiskt liv i New York under femtiotalet, roligast är när Marty efter att ha varit i Egypten ger sin mor en liten stenskärva från pyramiderna med orden: "Det var vi som bygde dem" (2 Mos 1-2). 

13 i planet

Betyg: 3 monument

I grunden en berättelse om européers förakt för kinesisk ödestro och hur tunn den rationella, moderna hinnan är. Två män som ska flyga från Hongkong till Tokyo får höra om en dröm om just en sådan resa - en dröm som slutar i katastrof och död. De skrattar åt drömmen, men efterhand besannas fler och fler detaljer i drömmen medan flygplanet med nedisade vingar, utan radiokontakt tappar riktningen och styr mot en okänd strand fylld av klippor. Flera av passagerarna har hört om drömmen och spänningen trappas upp efterhand som de förhåller sig till drömmens möjliga verklighet på olika sätt. 

Snygg historia, men medelmåttigt skådespeleri. Intressant med det inledande föraktet för vidskepelse och sedan vars och ens rädsla för att drömmen är sann. Så fungerar vi nog, vi moderna människor. Kristendomen framstår som det som borde tala mot ödestron, vilket i sig är en modern tolkning.  Roligast är slutrepliken och skinksmörgåsarna som ingen vill ha. 

Rödskägg

Betyg: 4 monument

En nyutexaminerad läkare i tidigt japanskt artonhundratal förväntar sig en fin tjänst hos shogunen med både bra lön och anseende, men hamnar på ett fattigsjukhus bland de mest utarmade och förtvivlade. Han kämpar emot placeringen och menar att det rör sig om en konspiration. Hur det är med det vet vi inte, men vi ser hur han efterhand mjuknar och hur patienterna och chefen för sjukhuset, den radikale och karismatiske äldre läkaren "Rödskägg", får honom att öppna ögonen för världen; dess orättvisor, dess lycka och dess olycka.

Det är elegant berättat, vackert filmat med flera långsamma, tysta scener där ansiktena talar mer än ord. På sitt vis är filmen en skildring av det som kallas patientcentrerad vård, vilket är den grundläggande vårdideologin i Sverige idag. Spännande att det sades och skildrades redan 1965. Jag tiltalas också av Rödskäggs syn på medicin när den unge läkaren hävdar att en viss medicin är hans, på så vis att vem som helst inte kan distribuera den; "Medicinen är ingens. Den tillhör alla". Tänk om det vore förhärskande inom läkemedelsindustrin! Kurosawa har alltid varit inspirerad av Europa och kanske har Rödskägg en sorts kristusliknande roll både gentemot de fattiga och sjuka och mot sin unga kollega.

Harakiri

Betyg: 4 monument

Japan, 1600-tal. När striderna mellan klanerna upphör lämnas samurajerna utan arbete och inkomst. Vanära och armod följer dem i freden spår. Då kan det rituella självmodet vara det enda som återstår. Men så enkelt är det inte. En samuraj som hotar med harakiri kan istället få en allmosa, eller till och med arbete. För klanernas rådmän är det besvärligt med utfattiga samurajer som hotar med självmord på deras domäner. Då beslutar de att sätta hårt mot hårt.

Det är en grym skildring av ära, manlighet och hierarkier. En ung människas förtvivlan blir till en grym lek för överheten. Mycket snyggt gjort, oerhört eleganta, avskalade interiörer, fantastisk musik av Takemitsu Toro och ett intressant manus som ifrågasätter äran och framhåller medlidandet. Två ensamstående pappor och en lekande morfar är kanske inte det vi väntar av Japanskt 1600-tal. Utan snarare Konfuciansk undervsining, buddism och bön till förfäderna, vilket vi också får del av. Just förfäderna är med på mer än ett sätt.

Merry Christmas, Mr Lawrence

Betyg: 4 monument

Ett japanskt fångläger på Java under Andra världskriget. Kampen förs mellan de brittiska och japanska officerarna, en ojämn kamp som jämnas ut i och med krigsslutet. Det handlar om makt, vänskap, ära, stolthet, manlighet, förtroenden, hierarkier ... allt som har med militarism och manlighet att göra. Till det en stor mängd våld, övervåld och sadistiskt våld. Bakom det hela, politik och anspråk på att ha rätten på sin sida. Något som i filmens slutscen kompliceras - då rollerna är de ombytta. 

Det är en grym, men ytterst välspelad och välberättad historia med mycket snyggt filmfoto. Nästan koreografiskt rör sig de japanska soldaterna bland de mer odisciplinerade brittiska fångarna. Det är också britterna som vänder sig mot gudarna i ett missriktat uppror, men samtidigt sjunger de psalmer, t ex SvPs 230 "Klippa du som brast för mig". I grunden är det en film om försoning - om en kultur där försoning inte räknas, men ändå är nödvändig.

Akira

4 monument 

Det är våldsamt, dystopiskt och väldigt, väldigt välgjort. Tokyo förstördes i det tredje världskriget 1988 och nu i framtidens 2019 (!) är Neo-Tokyo uppbyggt igen. Men den kraft som förstörde staden då finns dold i djupa schakt långt under jorden. Dit har bara några få vetenskapsmän och en fascistisk överste tillgång. Men av en slump blir ett tonårigt motorcykelgäng indraget i kraften. En kraft som inte kan stoppas och som bryter ner och förstör mer och mer av staden. Allt exploderar, alt står i lågor, allt rasar samman.

Det handlar om människan, tekniken och Gud. Vem har ansvar? Vem kan kontrollera själva livskraften, som då och då bryter igenom allt annat. Kraften är lika mycket destruktiv som produktiv - det vet vi. Det spännande här är att tanken på Gud som en destruktiv kraft blir politiskt intressant, utifrån hur det evangelikala Amerika tar ställning för destruktiva krafter.

Tampopo

Betyg: 4 monument

Maten står i centrum. Mat, matlagning, ätande och njutning. Två lastbilschaufförer stannar till vid en ramen-restaurang. Regnet öser ner och maten är så där... Men de blir kvar och bestämmer sig för att hjälpa kvinnan som har stället att bli en bättre ramenkock. Det kräver hård träning och en hel del utmaningar, vilket i sin tur kräver specialister. Dessa plockas från olika delar av samhället, det är deras kunskap i hur en perfekt ramen ska vara som kvalificerar dem. Samtidigt får vi följa en rad personer som på olika sätt njuter av mat; en gangster, en underhuggare till en businessman, en döende kvinna, en åldrad man, flera hemlösa. Dessa scener avlöser varandra och går in i huvudhandlingen på ett mycket elegant sätt.

Filmen presenteras som en "ramen-Western", med samma upplägg som en Westernfilm, men där de istället för dueller i gryningen, äter ramen på varandras krogar. Det är snyggt och stundtals väldigt roligt: Bäst är när vi får lära oss att äta ramen på rätt sätt, genom att bli vän och visa uppskattning gentemot maten (inte kocken!) och när de unga japanska damerna ska lära sig äta på europesikt vis, spagetti vongole, utan att sörpla. Det kan de inte! Bibelordet får bli: "Att äta och dricka och finna glädje mitt i all sin möda - det är en gåva från Gud." (Pred 3:13).

Tokyo Story - Föräldrarna

Betyg: 4 monument

Med fast kamera på avstånd och med långa tagningar skapar Yasujiro Ozu en vardaglighet och ett lugn som är unikt. Det blir magiskt, trots att det är en enkel berättelse om en familj i efterkrigsjapan och deras relationer till varandra, historien och moderniteten. De åldrade föräldrarna reser till Tokyo för att hälsa på barn och barnbarn, men märker ganska snart att de mest är i vägen. På hemvägen blir modern sjuk och dör sedan de kommir hem. Barnen reser nu till föräldrarna. I stilla samtal och enkla scener skildras motsättningen mellan en äldre traditon där föräldrar hedras och ett modernt tänkesätt där det nya och framtiden är viktigare. Sällan har väl budet om att visa aktning för föräldrarna så tydligt stått i centrum för en film. 

Det roligaste är scenen när de sitter i turistbussen genom Tokyo och alla skumpar med i lite olika takt, annars deras märkliga sätt att städa med dammvippor som de slår mot väggarna samt de ytterligt små resväskorna.

Godzilla - Minus One

Betyg: 3 monument

                                                         Provsprängning vid Bikini-öarna 1946

En deserterad kamikaze-pilot möter i krigets slutskede Godzilla på en avlägsen ö. Han är en av två som överlever det mötet. Senare, efter provsprägningarna av atombomber vid Bikini-öarna (1946), återkommer Godzilla i större och betydligt farligare skepnad. Det blir till slut så att de två överlevande från förra mötet, den rädde kamikazepiloten och en skadad mekaniker - bägger rejält traumatiserade - blir de som kan rädda nationen i kriget som följer på kriget. Kriget mot monstret! 

I grunden en historia om skuld, om skulden hos de överlevande efter kriget, om skulden hos den som misslyckades med att försvara kamraterna, om skulden hos den som inte vågade. Men också en upprättelse för de som en gång inte vågade, för de som inte var med, för de som ingen räknar med. Samtidigt en sorts blandning av upprättelse för krigsförlusten (filmen är japansk) och en kritik mot krigets lögner och övergrepp. Tydligast i motsatsparet dödslängtan - livslust, där livslusten till slut segrar. En annorlunda och finstämd film till en början, sedan dyker Godzilla upp och det blir monsterstrid för hela slanten.

Perfect Days

Betyg: 4 monument

Något så ovanligt som en film om en lycklig människa, inte en människa utan bekymmer, problem eller sorger - utan en människa som har hittat ett sätt att hantera livet och leva lycklig, glädjas åt var dag, söka det enkla och finna styrka i upprepningen. Var dag är sig lik för Herr Hirayama som städar Tokyos offentliga toaletter: han vaknar, viker ihop sängen, borstar tänderna, köper en burk iskaffe i samma varuautomat, kör bil till första toaletten medan han lyssnar på gamla kasetter, städar, äter samma lunch i samma park, på samma bänk, fotograferar samma träd på lunchen, tvättar sig efter jobber på samma badhus, äter middag på samma matställe, åker hem, läser i en pocketbok, somnar. Små saker händer som rubbar hans cirklar och dagarnas rutin förändras lite grann: en arbetskamrat slutar, hans systerdotter kommer och bor hos honom ett tag, en kvinna han tycker om visar sig ha en historia...

Det skulle kunna vara tråkigt, men det är så vackert filmat och varje dag förskjuts allt en aning, en annan vinkel, en lite annan ordning, en ny gatuvy, en flicka på en parkbänk vi inte sett förut. Det är verkligen de små förändringarnas film samtidigt som just förändring nog är huvudtemat, förändring och sorg. För någonstans bär Herr Hirayama på en stor sorg som han först visar i slutscenens magiska tagning av hans ansikte som skiftar mellan sorg och lycka i flera minuter. 

Yamato

Betyg: 2 monument

Som en skolfilm där dokumentära bilder och en undervisande berättarröst varvas med dåligt spelad spelfilm. Tydligen en succé i Japan, men det beror mer på innehållet än kvalitén. Här skildras den japanska kejserliga flottans stolthet, världens största slagskepp, Yamotos undergång i en kamikaze-attack mot den amerikanska flottan under slaget om Okinawa. Kadaverdisciplin, nationalism och vänskap är de bärande beståndsdelarna i detta som knappast är en berättelse, utan mer en skildring av något som hänt. Här finns en ramberättelse, både i nutid och i realtid, men de berättelserna är taffliga och bär inte. 

Ädelmod, körsbärsblom, patetiska tal om framtiden, böner, ett mycket känslosamt farväl till fosterlandet och överlevandets problem. Intressant är att vi aldrig får se fienden, bara som flygplan, bomber och hot, aldrig som människor. 

Pojken och hägern

Betyg: 4 monument

En märklig berättelse om död och sorg från Andra världskrigets Japan. Mahito flyttar efter mammans död i ett flygangrepp till en småstad med sin pappa och hans nya fru (mammas lillasyster). Huset är fyllt av udda och urgammalt tjänstefolk och strax intill ligger ett mystiskt och, visar det sig, magiskt torn dit Mahito tar sig med hjälp av en närgången häger. Hägern visar sig vara en surmagad gubbe som motvilligt leder honom vidare in i en magisk värld där tiden står still och de ofödda och döda lever. En värld fylld av skönhet och obehagliga fåglar. Denna värld och alla andra världar styrs av en gammal släkting till Mahito som vill ha honom till efterträdare. En gud som leker med byggklossar.

Ondskefulla undulater, hisnande äventyr, de oföddas otympliga andar och mycket annat får vi vara med om utan att egentligen begripa så mycket. Det är fascinerande och stundtals bland det bästa jag sett som tecknad film, men det är också svårt att greppa allt som sker.

Kvinnan i sanden

Betyg 3 monument

Myrlejon

Sand, sand, sand. Sand överallt, sand som täcker huden, sand i munnen, sand i håret, sand i maten, sand som faller över dig när du sover, sand som begränsar, sand som stänger in, sand som isolerar ... Till denna gudsförgätna plats av sand kommer en lärare från Tokyo för att under några feriedygn samla insekter. Men han missar bussen och blir kvar. Som ett myrlejons offer blir han fast i en sandgrop - stor nog att rymma ett hus, men inte mer.

Det är vackert och poetiskt, men också riktigt otäckt när det går upp för oss hur utstuderat byinnevånarna utnyttjar främlingen och hur han bryts ned efter hand. Sanden tar allt ifrån honom; hans kamplust, hans drömmar, hans identitet. Kvinnan han möter i gropen klarar det bättre trots sina egentligen större förluster. Men hon är ju född där - han är ju från storstaden "där allt är så mycket bättre". Det är fascinerande och välspelat, men alltför långdraget.

Anteckningar om kläder och städer

Betyg: 2 monument

Det finns en övertro på videokamerans dokumentära känsla hos en del filmare. Wim Wenders är en av dem. Här hyllar han det enkla filmandet med en videokamera där resultatet i mina ögon enbart blir grynigt och suddigt. De scener som är tagna med riktig filmkamera, särskilt stadsvyerna är mycket bättre. Men min kritik handlar nog egentligen inte om filmtekniken utan om berättelsen. Filmen skildrar den japanske modeskaparen Yohji Yamamoto och hur han förbereder sig inför en visning i Paris. Vi får se honom röka, klippa lite med sax, spela biljard, tala filosofiskt om Paris och Tokyo, lägga upp en fåll - men vi får ingen inblick i hur processen ser ut när han skapar. Hur gör han sina kläder? Ingen aning. Vi får inte se hantverket, bara teorierna och de blir ju sällan bra på film!

Yamamoto talar så väl om färgen svart att han nog skulle gilla beskrivningen i Höga visan 1:5.

Mot okänt mål

Betyg: 3 monument

Å ena sidan en hyllning av krigets hjältar, å andra sidan en antirasistisk pamflett. För hjätarna som hyllas i denna femtiotalsfilm är alla av japanskt/asiatiskt ursprung och anmälde sig som frivilliga till den amerikanska armén under Andra världskriget. Det är ett hyggligt hantverk, som många krigsfilmer, med just den skillnaden att det är kulturskillnaden och den öppna rasismen som står i centrum - inte striderna. När den sårade soldaten håller hårt om radbandet förstår vi, men inte regementspastorn, att det är ett buddistiskt böneband och inte en rosenkrans. Det är mycket tydligt en upprättelse av de som blev internerade under kriget som potentiella landsförrädare. På så vis ställer den in sig i ledet av liknande filmer: Ett helvete för commandos, Red Tails och Ärans män. Synd bara att det måste ske genom att visa upp hjältemod i krig.

Det roligaste är hawaiimusiken - sången och dansen - och den soldat som tjänar pengar på att skilja på hönor och tuppar bland nykläckta kycklingar - det kunde min fars farbror också!

Systrarna

Betyg: 2 monument

Tre systrar som bor i ett stort gammalt hus i en Japansk småstad får vid faderns död reda på att de har en lillasyster. Snart bor även hon i det gamla huset. Tja, ungefär det är handlingen. Inget egentligt händer och som tittare får vi inte heller reda på någonting. Det finns en historia, förstås, men den får vi ingen del av. Pappan lämnade familjen - men vi får aldrig reda på varför. Sedan lämnade mamman döttrarna, men det får vi heller inget grepp om även om mamman dyker upp mot slutet. Istället får vi se systrarna i köket, på altanen, i köket igen, på altanen en gång till, på stranden, på restaurangen, på stranden igen ...

Som om systrarnas sammanhållning räckte för att bära en hel film. Det gör den inte. Det behövs både drama och berättelse för att bära en film. Istället blir det brottstycken av vardagsliv som ibland sticker ut; bönen vid familjealtaret, den nya systerns mål i fotbollsmatchen - men knappt något annat. Som tittare behöver vi veta så mycket mer. 

Det bästa är all mat de lagar, serverar och pratar om t e x fiskyngeltoast.

Tomb Raider (2018)

Betyg: 4 monument

Lara Croft, arvtagare till ett miljardimperium vägrar att ta emot arvet efter fadern då hon inte vill skriva på dödsattesten för honom. Han är försvunnen och hon vill inte vara den som "dödar" honom. Istället lever hon ur hand i mun med sina vänner bland de andra i gig-ekonomins lägre skikt. Men av en händelse får hon upp ett spår efter fadern som tar henne till en av Japans många obebodda småöar. Där skall en gammal blodtörstig kejsarinna ligga begravd. Spåren efter fadern leder till hennes bortglömda grav ...

Det blir mycket action, mycket grottor och mystiska gravvalv, men en förvånansvärt fräsch story om smittspridning, självuppoffring och hur döden blir en förutsättning för fortsatt liv. Det mest intressanta är att fienden är en ond treenighet (Trinity) och att Lara och hennes pappa utbyter samma välsignelsegest som de gammaltroende i Ryssland, (raskolniker), med två fingrar istället för tre. En teologisk markering?

Bästa repliken: "Döden är inget äventyr" och bästa scenen är när de cyklar genom centrala London i en galen cykeltävling. Men det allra bästa är att här förekommer ingen kärleksrelation. Så befriande!