Teori om en stulen tavla

Betyg: 4 monument

Mycket intellektuellt om en konstkännare som går igenom en samling verk av den franske konstnären Fredéric Tonnerre. Han gjorde skandal med dessa målningar och konstkännaren presenterar sin teori om varför. En tavla saknas dock då den blivit stulen, men även den ingår i konstkännarens system trots att han aldrig sett den utan bara kan gissa sig till vad den föreställer. Likt en detektiv söker han spår och ledtrådar, bland annat genom att iscensätta tavlorna med hjälp av skådespelare som ställer sig i samma positioner som i den målade bilden medan han går runt bland dem och prövar sin teori. Ibland tröttnar någon i posen; en arm faller, ett öga blinkar, en axel sjunker ned.

Spännande, intressant, elegant och smart och mycket välspelat av Jean Rougeul som konstkännaren, men svårt obegriplig för mig som inte är så inläst på fransk konstvetenskap. På något vis är det en parodi, men mycket allvarlig sådan. Bäst är när konstkännaren förklarar kopplingen mellan Mitraskulten så som den skiner igenom i målningarna (?) och våra tiders militarism. Då inser jag att det är en klassisk sjuttiotalsfilm; denne franske konstnär finns inte, tavlorna har målats till filmen, någon skandal har aldrig ägt rum allt är hittepå, på fullt franskt allvar. Väldigt roligt!

Cactus Jack

Betyg: 4 monument

Obeskrivligt fånigt, men stundtals väldigt roligt. Cactus Jack (Kirk Douglas) är en misslyckad westernskurk som ständigt faller på eget grepp. Han illustrerar Ordspråksboken 26:27 till punkt och pricka. När han får i uppdrag att se till att en viss ung kvinna med en pengaleverans inte kommer fram ser han det som en barnlek. Vilket det blir för publiken. Kvinnan beskyddas av den mer än enfaldige Handsome Stranger (Arnold Schwazenegger), men Cactus lyckas inte förrän i slutminuterna och då är det tack vare den unga kvinnan Charming Jones (Ann-Margret) som är den klokaste i filmen vid sidan om Cactus otrogna häst Whisky.

Flams och trams och mycket stunthopp och fall från höga höjder. Bäst är när Handsome Stranger förklarar sitt namn: ”I’ve got it after my father” ”Who was he?” ”I don’t know, I’ve never met him” och de sånger som följer de tre huvudpersonerna. Små countryballader som driver handlingen framåt, vilket i sig är onödigt då det knappast finns någon handling och än mindre något slut. Ändå, ytterst charmig.

Prinsessa på vift

4 monument

Elegant. Elegant manus, elegant spelat - särskilt Audrey Hepburn, elegant foto, elegant miljö, elegant dialog, eleganta handrörelser, eleganta blickar. Den uttråkade prinsessan Anne rymmer från hovdisciplinen och upplever ett dygns frihet i Rom där hon möter den amerikanske journalisten Joe (Gregory Peck). Förutsättningen för deras möte är att de båda ljuger, eller åtminstone håller inne med sanningen. Så i det här fallet har Jesus fel när han säger att "sanningen ska göra er fria" (Joh 8:32). Förutsättninge för deras frihet är lögnen, samtidigt är de båda (och Joes fotografkompis) ärliga lögnare. 

En klassiker i sin egen rätt med både vådlig scooterfärd, härligt slagsmål, en taxi som längtar hem, kärlek och ett elegant (vad annars!) slut. 

Starman

Betyg: 4 monument

                                                             Voyager 1

En charmig, åttiotalsversion av Mannen från Mars (1951) där Voyager 1's inbjudan till främmande släkten i universum hörsammas och en varelse från en avlägsen planet landar i Wisconsin och kan  härma Kurt Waldheim hälsning på Voyagers "Golden record" perfekt, samt sjunga "I can't get no Satisfaction". 

Vi kan tydligt se vad det är åttiotalet vill berätta. Det handlar om liberalismens och individualismens lov. Där femtiotalsversionen handlade om kärnvapenhotet, handlar det nu om individens rätt att fatta egna beslut gentemot kollektivets makt - läs den federala regeringen, FBI och försvarsdepartementet. Våldsbenägna delstatspoliser, regeringstjänstemän nära makten, män med jaktgevär och andra som hindrar den fria människan är inte vatten värda. Intressant analys med tanke på dagens amerikanska administration.

Jeff Bridges är mycket bra med udda huvudrörelser och stelnat leende när han som rymdvarelse försöker hantera en mänsklig kropp med dess brister och begränsningar. Inte minst när han röker för första gången. Vi får dessutom höra en snabbrabblad version av "Herrens bön".

Joe och gänget/Hue and cry

Betyg: 4 monument

Som "Mästerdetektiven Blomqvist" möter "Fem fångar en tjuvliga" i efterkrigtidens London med ruiner och byggarbetsplatser och barn som driver vind för våg. Kanske är barnen/ungdomarna lite för gamla, men några är ännu inte i målbrottet (gossopraner i kyrkokören) så det är blandade åldrar. Nästan bara pojkar men åtminstone en flicka i den inre cirkeln. De får av en tillfällighet upp spåret på en smugglarliga och försöker få polisens uppmärksamhet, men polisen är antingen ointresserade eller i maskopi med skurkarna. Till slut samlar de alla Londons barn och ger sig på skurkarna själva. 

Det är mycket charmigt med en ganska intrikat historia om en hur skurkarna utnyttjar en äventyrsföljetong i en dagstidning och barnen/ungdomarna löser mysteriet med fara för både liv och hälsa. Barnen besegrar skurkarna genom att vara väldigt många och handlöst kasta sig över de storvuxna gorillorna - snygga scener där barnen drar i håret, sätter fälleben och helt enkelt hänger sig fast tills skurkarna ger upp. Inte särskilt barnvänligt i sin våldsamhet, men välgjort och spännande. Barnens solidaritet besegrar vuxenvärldens arrogans. När gossarna dagen efter sjunger i kyrkokören lika ljuvt som i inledningen är de bandagerade, med blåtiror, spruckna läppar och såriga pannor, men de sjunger till Guds ära med stolthet! Bäst är pojken som kan härma alla ljud - särskilt när han gör en duell mellan stridsflygplan.

A Million Ways to Die in the West

Betyg: 2 monument

Det börjar i sextiotalsnostalgi med intro, musik och typografi. Sedan blir det bara värre och värre. Som en stand-up med Westerntema som inte ens är rolig utan bara plump och fånig. En ung fårfarmare blir brädad av en snobb med mustascher. När han tänker ta livet av sig möter han en stilig kvnna som lär honom att skjuta och lita på sina egna känslor. Sedan visar det sig att hon är storskurkens kvinna och han måste möta denna storskurk i en duell för att få "prinsessan och halva kungariket", dvs skurkens kvinna och en förskräcklig mängd får.

Fånigt, dumt och pinsamt. Vi får veta att fotografier framkallas med hälp av Gud och blixten och höra talas om en predikan om att avsluta det du påbörjat. Roligast är kommentaren: "Vi kunde likaväl bära likkistor som kläder" - med tanke på dödligheten i den amerikanska västerns småstäder.

Konvoj

Betyg: 4 monument

Som en blandning av Western-film och Den stora kapplöpningen jorden runt. En strid på liv och död kring ideal som frihet, kollektiv, kamratskap och rätten att leva sitt liv - och samtidigt en rätt rolig jakt genom södra USA med en konvoj lastbilar som villebråd och en galen polis som jägare. Allt kommenterat genom lastbilarnas kommunikationsradio. 

Några lastbilschaufförer blir trakasserade av en bitter polis och efter ett bråk måste de fly delstaten. På vägen plockar andra chaufförer upp deras radiosamtal och ansluter till konvojen samtidigt som människor i städerna de passerar hurrar och hyllar dem som hjältar. I grunden en ganska rå historia om rasism och personlig hämnd, men på ytan en spännande western-komedi i lastbilstappning. Fantastiska kameraåkningar, dammolm som inte är av denna världen och en sorts balett när lastbilarna rullar genom öknen mot New Mexico till Rossinis overtyr till Wilhelm Tell. Bäst är nog ändå Kris Kristofferson i bar överkropp och så hippieprästen och hans lärjungar som bara sjunger väl valda gospels och säger Amen.

The Big Job

The Big Job: 3 monument

Så nära vi kan komma en brittisk "screwball"-komedi. Där delar av humorn ligger i dialekterna, som ofta i brittisk film. Fyra bankrånare tycks ha planerat för det perfekta brottet, men igen av dem är perfekt. Allt går galet. Men de lyckas gömma bytet i ett ihåligt träd på en äng. När de femton år senare, men knappast klokare, slipper ut ur fängelset är det bara att plocka fram bytet. Tyvärr har en ny stadsdel anlagts på ängen och det ihåliga trädet står numer på polisstationens innergård...

Tramsigt, men också ganska roligt och charmigt. Bäst är slutet när de äntligen lyckas få tag på bytet. Inte ens det blir som vi tänkt oss. Roligast är poliskören som övar för julkonserten och som är överygade om att det är konkurrerande poliskörer som vill åt deras noter och körarrangemang när bankrånarna försöker bryta sig in.

Begärets dunkla mål

Betyg: 3 monument

Det gick bra att göra en film om en äldre man som begär en ung kvinna och med sina pengar försöker köpa henne åt sig själv på sjuttiotalet, men att se den idag känns inte helt ok även om Fernando Rey är bra som den besatte mannen. Kvinnan ömsom lockar, ömsom stöter bort och till slut brister det för honom. Vilket tycks vara en del av strategin - begäret finner inga gränser varken i sin naivitet eller i sin auktoritet. Det enda som kan tygla begäret är en rejäl explosion; ett bombattentat. Och så slutar filmen.

Intressant berättad då den återberättas från en tågresa mellan Sevilla och Madrid där den besatte mannen fängslar en hel kupé (inklusive barnen) med sin berättelse om begär och blind förälskelse. Då och då leds vi tillbaka till tågkupén för några kommentarer - sedan fortsätter  förnedringen. För det är nog vad det egentligen handlar om, förnedring. Det handlar inte särskilt mycket om det 10:e budet (5 Mos 5:21) utan just om hur en snedvriden relation förnedrar alla inblandade. Så blir filmen tragisk fast den är lättsam och lite humoristisk. Roligast är ändå vänsterterroristerna som samlas under namnet JVR (Jesusbarnets Väpnade Revolutionärer). Bäst är flamencon.

Mr Kipps

Betyg: 3 monument

Den ofövitlige Mr Kipps arbetar som afförsbiträde i en klädaffär under en förfärlig tyrann till affärsägare. När han till sin egen förvåning ärver sin förmögne farbror försöker han förändra sitt liv och leva som en gentleman. Men det går inte så bra. En komedi om klassmarkörer, solidaritet och att hålla fast vid vad man en gång lovat.

En del lite rolig trickfilmning, ett uppror bland löneslavarna som faller platt och tjänsteklockor som förvandlas till bröllopsklockor. Bäst är när han ska lära sig att bli gentleman och får frågan "What goes with fish?" och svarar "chips?" när svaret ska vara vitt vin. Filmen bygger på en roman av HG Wells med titeln Kipps: The Story of a Simple Soul. Och nog är han en av de som i Biblens kallas "de ödmjuka" och nog får han till slut ändå "äga landet och njuta en ostörd fred" (Ps 37:11).

Gonks Go Beat

Betyg: 3 monument

Det börjar helt oemotståndligt fånigt och rart, men förlorar sig i de romantiska balladerna mot slutet. De jordiska staterna Beatland och BalladIsle är bittra fiender, så bittra att Universums härskare måste rycka in. Den misslyckade rymddiplomaten Wilco Roger sänds dit med uppdraget att skapa fred eller förpassas för evigt till planeten Gonk (universums Sibirien där löjliga dockor spelar obegriplig jazzmusik). I Beatland spelar de rock´n roll på hög volym med det ”långa” håret flygande, medan de prydliga på BalladIsle sjunger lågmälda ballader till stillsamt komp av akustiska gitarrer. Det är klart att det måste leda till krig! Men kriget avblåses efter de inledande striderna, de skadade instrumenten bärs bort på bår och i slutscenen sjunger kärleksparet en beat-ballad.

Fantastiskt töntigt, mycket brittiskt och stundtals så bisarrt att det är roligt. Men när det ska bli mer allvar och kärlek och försoning då blir det bara tunt och tråkigt. Roligast är beat-läraren som skäller ut sina elever för att de har för lågt ljud på förstärkarna. Bäst är trumlåten i trumfängelset!

Bara få kan skoja så

Betyg: 4 monument

Det är fånigt, men också väldigt snällt och ibland riktigt roligt. Några australiensiska tjuvar lurar skjortan av Londons undre värld genom att uppträda som poliser. Londonskurkarna samlar sig till stormöte, enligt sina stadgar och beslutar i god demokratisk ordning att samarbeta med polisen. De utlyser ett dygns vapenvila och polisen har inget annat att göra än att leta efter de falska poliserna. De misslyckas, men en ny plan tar form. Ett fejkrån som ska locka fram de illojala skurkarna. Nåja, det går inte riktigt som planerat.

Peter Sellers gör här en pre-Clouseau-roll (filmen inspelad ett halvår före Den rosa Pantern) som fransk modedesigner, men är samtidigt en gangsterledare med londondialekt. Polisen är lika enfaldig som i Rosa Pantern filmerna och förvecklingarna är desamma. Snyggt, roligt och fånigt. Bäst är när poliserna och alla Londons skurkar möts i en karusell på ett nöjesfält. Jesu ord i Matteusevangeliet citeras ”Gå din väg, Satan” (Matt 4:10) samtidigt som alla i stort sett lurar varandra. 

Jag och min ko

Betyg: 3 monument

Tydligen är, eller var yrkeserfarenhet viktig bland de franska krigsfångarna i tyska fångläger. Liksom i Korpralen (gjord några år senare) diskuteras civila yrken. En är markis, en annan jobbar i en butik i Paris en tredje kör taxi i Marseille. Kanske handlar det om klassförbrödring i nederlaget. I vilket fall, en fransk krigsfånge arbetar som dräng på en bondgård i Bayern. En sorts behagligt slavarbete, han får mat och husrum, men ingen lön och måste hålla sig kvar på gården. Men om han lånar en ko av den snälla bondmoran och med den låtsas att han har ett ärende någon annanstans skulle han kunna rymma. Sagt och gjort, med kon, en plåthink och en tjock rock med de tydliga bokstäverna KG (Krigsfånge) på ryggen, går han 20 mil genom vackra alplandskap mot den Franska gränsen. Det låter idylliskt men han hamnar hela tiden ur askan i elden. Han räddas dock på olika sätt i sista minuten. 

En märklig komedi, mörk mot bakgrunden av kriget med bombningar och flyktingströmmar, men samtidigt lättsam i sin munterhet. Det diskuteras ofta mat, vilket beror på att mat är en bristvara för alla. Tyska soldater dansar can-can, ett punkteringsljud kan få en hel cykelpluton på fall och vi får veta att S:t Leonard är fångarnas skyddshelgon. Bäst är alla gånger det ytterst lakoniska slutet. 

Det våras för rymden

Betyg: 3 monument

Fånigt och väldigt tramsigt, men då och då också riktigt roligt som när den onde presidenten misslyckas med att teleporteras til ett möte och istället väljer att gå  - och mötet är i rummet intill! Annars följer historien Star Wars på armslängds avstånd. Här finns både Yoda/Youghurt, Jabba the Hut/Pizza The Hut, Dart Wader/Black Helmet och Prinsessan Leila/Prinsessan Vespa och många fler. Då luften tagit slut på den planet där det onda imperiet håller till smider de planer på att stjäla all luft på planeten Druidia, prinsessan Vespas hemplanet. Men då har imperiet inte räknat med Lone Star/Han Solo och Barf/Chewbacca...

Roligast är förstås driften med Star Wars-världen, men också alla andra referenser och blinkningar till filmhistorien; "Alien", "Apornas planet", "Trollkarlen från Oz", "Star Trek" och "Lawrence av Arabien". En snabbläsning av Herrens bön och en relativt irriterad vigselpräst är också ganska kul.

Guardians of the Galaxy Vol. 3

Betyg: 3 monument

Betydligt svartare är de andra filmerna i serien, men inte lika bra. Allvaret fäster liksom inte riktigt. Här är det Rockets bakgrund som skapar berättelsen. En berättelse om plågsamma djurförsök, övergrepp, tortyr, cynism och död. Samtidigt är det lika fånigt, dock saknas de riktiga guldkornen i dialogen. Det är också den sista filmen om galaxens väktare, då de mer eller mindre upplöses i slutscenerna (efter en stor gruppkram). Var och en går sin väg för att finna det de egentligen söker. Så, det kanske inte är slutet utan bara början. Roligast är att de fått med en sovjetisk rymdhund denna gång, Cosmo.

 

Guardians of the Galaxy Vol. 2

Betyg: 4 monument

Bara titeln är snygg i sig; "Vol. 2". Det är ju soundtracket som gör att de här filmerna sticker ut bland andra lite fåniga superhjälte-action-komedier. Det är välgjort med rader av referenser till än det ena än det andra. Dialogen bär på guldkorn, men är svag i grunden - mest trams. Ändå lyckas de få ihop en berättelse om inkarnation, ursprung och en episk uppgörelse med en frånvarande pappa. Ganska snyggt faktiskt!

Vi blir introducerade till Mantis, en smått autistisk "emopat" som en intressant nykomling i vaktstyrkan. Och det är just figurerna, de udda typerna som bär filmen. Peter Quill är ganska ointressant som cynisk rymdcowboy, medan Rocket, Groot och Drax är de som skapar stämningen och utgör filmens egentliga nav, de udda, de utstötta. Vi får veta och förstå hur ensamt det är att vara gud, men också vilket hot den gudomliga makten kan innebära. Slutet är imponerande vackert och rörande, om nu Guardians of the Galaxy kan uppbåda sådana känslor.

Down Terrace

Betyg: 4 monument

Far och son har just släppts ur fängelset. De har suttit inne då någon tjallat på dom. Men vem? Möjligheterna är flera, deras kumpaner är alla opålitliga och relativt enfaldiga. Det blir blodigt, det blir möjligtvis fel, men det blir i alla fall en förändring. Smågangsters i en mindre engelsk stad; vad de sysslar med vet vi inte, varför de satt i fängelse vet vi inte heller, men det vi vet är att vi inte kan lita på någon av dem. 

Mycket bra skådespeleri, särskilt Julia Deakin som mamma Maggie. En sorts socialrealism med helt utflippad dialog om Den tibetanska dödsboken, urmänniskan och Gud, en tolkning av designen på kinesiskt porslin och att känna sig tantriskt ungdomlig. Bäst är när pappan spelar blues med sin trista advokat, men roligast är gangstern från London som gör en "symbolisk visit". Kanske handlar filmen om att "triangeln det goda, det sanna och det vackra" inte håller. Det goda kan vara osant, det vackra ont och det sanna fult.

Jag stal en miljon

Betyg: 4 monument

Det är intressant med brittiska filmer, de är så besatta av språk; språk och klass. En amerikansk film är sällan särskilt språkligt intressant, men här samsas sociolekter med Shakespeare-citat och direkt bildmässiga ordvitsar. Charmerande. Till detta en Alec Guiness som trivs i sin roll som livsnjutande byråkrat. Han arbetar sedan 19 år med samma enformiga syssla, att notera hur många guldtackor som produceras på bankens gjuteri för att sedan följa med i transporten till banken och där notera i liggaren samma siffra som tidigare. Samma rutin dag efter dag, samma leende, samma lunchställe, samma oklanderliga uppträdande - men i alla dessa år har han i hemlighet planerat det perfekta brottet. Det enda han behöver är en medarbetare och några medbrottslingar. Dessa dyker upp på ett ganska oförutsett vis, sedan är det dags... Det går inte helt enligt plan, men tillräckligt bra för att vår hjälte ska kunna unna sig ett par drinkar i baren på playan någonstans i Brasilien.

Slutet är bäst, ytterst elegant men väntat. Roligast är när poliserna jagar rånarna som stulit en polisbil. Genom den bilens polisradio kan de vilseleda de andra patrullbilarna och till sist kör polisbilar överallt och hur som helst utan att någon egentligen vet var den jagade bilen är. Också förstås, när kassaskåpstjuven avbryter sitt arbete mitt i natten för att äta en medhavd smörgås. Även tjuvar behöver en matrast.

Det våras för sheriffen

Betyg: 5 monument

Jag älskade denna film som tonåring, den kombinerade de två filmgenrer jag då gillade: tramsiga komedier och Västernfilmer. När jag ser den nu igen, 50 år senare, tycker jag att den fortfarande håller. Och nu kan jag se den mer sofistiskerade humorn som gick mig förbi i tonåren: Guccimärket på sadelväskorna, den underbara bröllopsbilden på Lamarrs vägg (både brud och brudgum står med ryggen mot porträttören), korna på saloonen, Count Basies storband i öknen, att siouxerna talar jiddish och dessa fantastiska skurkar som samlas för det sista anfallet mot staden Rock Ridge; Klu Klux Klan, tyska SS-soldater, ökenkrigare, Hell Angels, rednecks och mexikanska banditer - notera att det utspelar sig runt mitten av artonhundratalet! Inte heller förstod jag hur politisk den var och är. Det är få filmer som så genialt skildrar den genuint enfaldiga, folkliga rasismen i USA, den som nu valt Trump till president. 

När skurkarna ska försöka jag bort folket från Rock Ridge, för att marken blir värdefull där järnvägen ska dras, dyker idén från Matt 2:16-18 upp; att mörda alla nyfödda. Det avfärdas som "alltför judiskt". En sådan replik kan bara Mel Brooks vara skyldig till. 

Marty Supreme

Betyg: 2 monument

Det är svårt att upprätthålla intresset för en huvudperson som är otrevlig och dessutom ointressant i en historia som inte har någon mening eller idé. Vad ska den här filmen var bra för? Den säger mig inget, det blir en stum film. Marty Mauser är en amerikansk ung man som försörjer sig genom att fejka bordtennismatcher. Han utmanar den som tycks bäst, låtsas vara dålig i början så att oddsen ökar - sedan visar han vad han kan och vinner lätt. Dessutom lånar han pengar av alla han känner, lever på springnotor och missbrukar människor. Det hade kanske varit en intressant karaktär att skärskåda, men det görs inte. Istället blir han en sorts hjälte, får den vackra kvinnan, lyckas vinna över sin japanske nemesis, erkänner till slut sitt faderskap och gråter på BB. 

Det är också en skildring av judiskt liv i New York under femtiotalet, roligast är när Marty efter att ha varit i Egypten ger sin mor en liten stenskärva från pyramiderna med orden: "Det var vi som bygde dem" (2 Mos 1-2).