20 november 2026

Street Kings

Betyg: 2 monument

I grunden en film om ont och gott. CivilpolisenTom Ludlow (Keanu Reeves) känd för sin brutalitet sörjer sin hustru och medicinerar med vodka medan han prylar upp och skjuter ihjäl onda män. När hans metoder blir ifrågasatta av kollegor utanför den egna gruppen anar han att en gammal kollega vill sätta dit honom. När den kollegan blir skjuten anklagas Tom för mordet.

Mycket våld, massor av hårda, tuffa män som svär och hotar varandra. Det tycks som att skådespelarna, liksom Keanu Reeves bara har ett uttryck - ilska eller giftg ironi. I en scen säger Toms flickvän till honom "Good can come from bad" och vi får för en kort sekund se en Maria-staty i bakgruden. Vi invaggas därför att tro at så är fallet. Med de "goda" visar sig vara onda och de onda visar sig vara ... tja knappast goda utan polismästarens ord får nog stå som ett motto för filmen: "We are all bad". Med undantag för kvinnorna som mest är bifigurer men står för något annat i denna värld av manligt övervåld.  

19 november 2026

The Alto Knights

Betyg: 4 monument

Med dokumentära inslag, minnesbilder, fotografier och en en delvis bruten tidslinje berättas om den amerikanska maffian under femtiotalet. Frank Costello (Robert de Niro) som varit den centrala bossen vill dra sig tillbaka, medan hans rival och barndomsvän Vito Genovese (också Robert De Niro!!) inte vill annat än ta över. Dock litar Vito inte på någon, särskilt inte på Frank. Det är en brytningstid för maffian; narkotikahandeln börjar långsamt sippra in som lönsamt alternativ samtidigt som äldre tiders solidaritet och "gangstermoral" ifrågasätts. Det nätverk av kriminella som bygts upp över hela Nordamerika vittrar sönder. Även maffian drabbas av moderniteten.

Det är framförallt en fenomenal rollprestation som Robert De Niro gör, dels om trygg, lugn och lite trött (Frank Costello), dels som gnällig, misstänksam och lynnig (Vito Genovese). Det tillsammans med castingen gör filmen. Berättelsen är ganska långsam, mycket prat, lite handling - men det är underbara typer som dyker upp, den ene gangsterbossen efter den andre; korta, tjocka, långa, smala, sura, leende, eleganta, sunkiga, enfaldiga, streetsmarta ... Roligast är dialogen om varför mormonerna lämnade staden Palmyra om de nu hittade en gyllene bok där och den gamle katolske maffiabossens föraktfulla ord om de senatorer som håller förhör om kriminaliteten: "Djävla protestanter" - det fulaste han kunde komma på.

Bandolero!

Betyg: 4 monument

När Dee Bishop (Dean Martin) står på schavotten för att hängas visar det sig att bödeln är hans storebror, Mace (James Stewart) som klätt ut sig. Lillebror blir räddad och rider mot Mexikanska gränsen medan storebror rånar den bank som de laglydiga medborgarna lämnat oskyddad i jakt på de flyende. Men storebror är ingen bankrånare, han är mer av en ärlig, filosofisk ensamvarg som längtar efter ett hem i Montana, bland de snöklädda bergen, de vilda hjortarna och de klara fjällsjöarna. Men nu är de inte i Motana utan i Mexiko vars obarmhärtiga sol plågar de flyende, sheriffen som följer efter och (kanske något mindre) de Mexikanska banditer som kontrollerar området.

Förvånansvärt mycket prat för att vara en Western, men så är den också från 1968. Det märks även i kritiken mot dödstraffet (hängningen) och att det för en gångs skull förs fram en kritik mot sydstatssoldaters framfart under inbördeskriget. Bröderna var på varsin sida. Mellan bröderna hamnar Maria Stoner (Raquel Welch) men varken hon eller någon av dem kommer till Montana. Det badas i badtunna, vi får höra ett ledmotiv på mungiga och den klassiska Amerikanska psalmen "Bringing in the Sheaves" sjungs av bödeln. Bäst är just det absurda samtalet med bödeln om hur en perfekt hängning ska gå till, annars är James Stewarts minspel värt mycket.

17 november 2026

Paris- öppen stad

Betyg: 4 monument

Mycket franskt, mycket Paris, mycket prat, många cigaretter. Den unga litteraturstudenten Anne dras in i en mystisk härva av politiska flyktingar, exilspanjorer, intellektuella och amatörskådespelare. Vi vet inte vad som ligger bakom men en spansk musiker har tagit sitt liv, eller blev han mördad. Anne anar att fler i kretsen är hotade, men hon vet inte i vilken tråd hon ska börja nysta och hon är i alla sammahang för ung och för naiv. 

En av de allra första filmerna i den franska Nya vågen, gjord redan 1957 men inte visad förrän tidigt sextiotal. Musiken, skådespeleriet, de svepande filmingarna av staden och dialogen - allt känns igen. Samtidigt är det en rafflande historia där vi inte vet vem vi, eller Anne, kan lita på. Trots att filmen är så tidig är den mer politisk (antifascistisk) än många av de filmer som gjordes senare. Jesu ord på korset i Lukas 23:34 citeras, annars är det bästa musiken och den ytterst franska lunchen; en halv baguette och några skivor choklad på en parkbänk. 

Lola Montez - Kurtisanen

Betyg: 4 monument

Det är magnifikt, kyligt och känslolöst - men samtidigt gripande och djupt tragiskt. Lola Montez var en av 1800-talets mest omskrivna kvinnor, älskarinna åt samtidens stora män, bl a Frans Liszt och kung Ludwig I av Bayern. I en sorts cirkusföreställning får vi följa hennes liv från barndomen i de brittiska kolonierna till de sista åren som en förnedrad cirkusattraktion. Den dröm hon har om kärlek och frihet grusas effektivt av samhällets bigotteri och kvinnans roll som en passiv projektionsyta för männens drömmar.

Filmen är exceptionellt bra berättad genom den amerikanska cirkus där hon uppträdde när hennes glansdagar i Europa var över - som ett djur bland de andra förevisas hon som ett exempel på en sexuellt frigjord kvinna. Cirkusscenerna följer filmen igenom som en kommentar till hennes liv och just cirkusmusiken är kongenial i sin glättiga kontrast mot den tragedi vi får del av. Kollekthåvarna på cirkusen, formade som hennes ansikte blir ytterligare en sådan detalj - absurt tragiskt. Bäst är kanske ändå kung Ludwig I av Bayern när han lite uppgivet citerar Predikarens tredje kapitel; "det finns en tid för allt" och lägger till; "även revolutioner".

14 november 2026

The Ninth Configuration

Betyg: 4 monument

En ytterst märklig film om ett militärt psykiatriskt sjukhus inrymt i ett helt osannolikt och "knappast terapeutiskt" slott. Dit kommer en före detta marinsoldat som psykiater med en mycket liberal och öppen syn på patienternas inbillningar. Till en början är det lekfullt och tokigt som patienten som vill sätta upp Shakespeare's Julius Ceasar med enbart hundar i rollerna, eller han som straffar atomerna med hammare för att han inte får passera genom väggen, men efterhand mörknar det och efter en del vändningar blir vi osäkra på vem som är patient och vem som är frisk och vad är vad egentligen.  

En effektiv kritik mot krig och våld och våldets avtryck i människorna. Vi får en oväntad tolkning av Joh 14:2. Vi får försöka förstå stjärnornas ensamhet och att det nog någonstans finns en god Gud bortom våldet och det eviga regnet (det regnar nämligen hela tiden i filmen!). 

Inkräktaren

Betyg: 3 monument

En bra historia om klass och det som gör ett fungerande liv möjligt, men också en skildring av efterkrigsengland. En överste från Andra världskriget ertappar en av sina bästa soldater som inbrottstjuv i sitt eget hem ett antal år efter krigsslutet. Mannen flyr, men översten kan inte släppa tanken på vad det är som gör en duglig soldat till en simpel tjuv. Genom att kontakta de andra i stridsvagnsgruppen får han till slut en bild av vad som hänt, var och en bidrar med sina del.

Det är väl gjort, ett gott hantverk, men lite för moraliskt slut. Å andra sidan vet jag inte hur det annars skulle kunna sluta utom som tragedi. Det tackas för förbön, som blir till en sorts ironi efter ett tag och nödlögner förekommer. Bäst är barnen när de leker krig med hemmagjorda stridsvagnar. Helt underbart hejdlöst.