King of Kong: A Fistful of Quarters

Betyg: 4 monument

En klassisk berättelse om den lille mannen som utmanar makten. I det här fallet är makten en långhårig, slipsbeklädd såsentreprenör "med mest bredd i hela kycklingmarinadindustrin" som har rekordet i arkadspelet Donkey Kong. Han omger sig med beundrare och jasägare och har både domare och tävlingsedning i sin hand. Utmanaren Steve är en lite udda, men snäll och vänlig lärare med autistiska drag som i sitt garage slog rekordet under en period av arbetslöshet. Men det rekordet accpeteras inte av såsentreprenören Billy, han hävdar att spelmaskinen i garaget var manipulerad. Så Steve måste upp till bevis och göra om rekordet offentligt. Problemet är att Billy själv vägrar att närvara. 

Det är spännande och välgjort med känsla av hemmavideo. Men med en bra klippning. När Steve räknar ut hur han ska lösa uppgiften med de rullande tunnorna och andra fällor använder de samma teknik som i Temple Grandin, dvs hans uträkning ritas in i bildrutan. Snyggt. Filmen är helt på Steves sida. Han är sympatisk, ärlig och trofast. Medan Billy är ganska otrevlig, intrigerande, feg och oärlig. Så är nog inte verkligheten. Men för att bli världsmästare i Donkey Kong är alla medel tillåtna. Roligast är, förutom BIllys gräsliga slipsar, att Ordspråksboken 27:17 refereras som en ren självklarhet.

De hänsynslösa

Betyg: 4 monument

Blodigt, våldsamt, väldigt välspelat och snyggt gjort. Särskilt dialogen är suverän, de säger egentligen inget av värde, men definierar sig ändå utifrån det de säger - elegant! Annars en komplicerad historia om en juvelkupp som går snett, lojaliteter, falska identiteter, övervåld, vänskap och rädslor. 

Ett oväntat kors dyker upp på väggen (se bilden), "Hooked on a Feeling" spelas och någon uttalar den eviga sanningen: "Now we need some solidarity". Roligast är täcknamnen i alla färger; Mr White, Mr Orange, Mr Blue ... Bäst är slowmotionfilmningen under förtexterna - lysande!!

Wicked: For Good

Betyg: 2 monument

Lite bättre än den förra filmen, men fortfarande knappast en bra film. Även om den börjar bra med slavarbetare, uppror och lite action. Men sedan blir det strax sentimentalt och alltför individualistiskt. Det finns ingen möjlighet att göra uppror mot förtrycket oavsett hur mycket apartheid och folkfördriving som visas, för det handlar till syvende och sist om enskilda människor och inte om strukturer och kollektiv. Filmen blir moralisk, men inte politisk även om Trumps nyspråk används där Ond betyder god och God betyder att gå de ondas ärenden. Här ges inte heller någon upprättelse utan den som ger upp för att andra ska leva fritt får gå i exil, medan den som spelat med makten, låtit sig duperas och inte förstått allvaret blir hyllad som hjältinna. Det ger en dålig smak i munnen.

Musiken och sångnumren är ungefär lika ointressanta som i den tidigare filmen. Roligast är att Dorothy dyker upp i trettiotalsklänning och allt, men blir bara en perifer del av historien. Vi får aldrig se henne riktigt utan bara på avstånd och bakifrån. 

 

Wicked

Betyg: 1 monument

Det hade kanske kunnat bli bra; en prequel till Trollkarlen från Oz om hur den onda och den goda häxan möts som unga på häxskolan och mot alla odds blir vänner. Det hade kunnat bli en viktig film om mobbing, om utanförskap och minoritetsförtryck. Men det blir en sång och dans film med alldeles för lite själ och alldeles för mycket smink. Visst antyds utanförskapet och visst förtrycks de talande djuren, m e n vi ska ju sjunga och dansa och bli vänner istället för att ta ställning. Det gör att filmen också tappar som berättelse. Alltför lite händer. Det räcker inte med snygga kostymer och scenografier, det måste finnas en bärande berättelse och de två flickornas vänskap bär inte. För den är inte ett dugg trovärdig. 

Tyvärr bär inte musiken heller, eller dansen. Ganska trist det hela och långdraget. Roligast är glasögonen och de är inte särskilt roliga egentligen. Ändå ett plus för Björnmorskan, ett kreativt ord och en vänlig själ.

Edward II

Betyg: 4 monument

Mycket snyggt, mycket teatralt med både dans och sång. Varje scen tycks koreograferad och dialogen följer koreografin - en dialog från sent femtonhundratal men modern då filmen är modern. Christopher Marlowe skrev sin pjäs 1592 och den handlar om kung Edward II och hans älskare Piers Gaveston. Adeln accepterar inte Gaveston, som är en uppkomling, utan tar strid mot kungen, avsätter honom och slutligen dödar honom å det grymmaste. 

Mycket nakna manskroppar - det är en film av Derek Jarman - men också mycket eleganta scener där just dialog, rörelse och kamera flyter så väl in i varandra. Bäst är scenen när de konspirerande adelsmännen talar med varandra första gången, ett sorts röstspel som blir mer poesi än politik. Märkligast är sonen, som sedan blir Edward den III, som hela tiden dyker upp med sina leksaker; en ficklampa, en robot på batteri, ett leksaksgevär när de vuxna konspirerar. Otäckt, men fascinerande. Mest fascinerande är kanske ändå raden av spottande präster.

Blast of Silence

Betyg: 4 monument

Elegant, enkelt, rättframt och annorlunda. Egentligen en i raden av Noir-filmer, men annorlunda genom att den är berättad mer än spelad. En berättarröst följer oss genom filmen och rösten talar i andra person singularis. Det blir intimt, men också på något vis ett sorts avstånd. Barnhemspojken Frank har vuxit upp till en yrkesmördare och är på uppdrag i New York. Där stöter han på gamla bekanta, vilket är både positivt och negativt. Uppdraget är inte så svårt, men sedan ska han få betalt från sin uppdragsgivare …

Här är Tjechovs gevär en brandyxa och yrkesmördarens credo utgår från berättelsen om Kain och Abel: ”You don´t have to know a man to live with him, but you have to know a man like a brother to kill him.” Annars en snygg uppackning av färdigpackade skjortor och en fundering kring olika framtider: mördare, ingenjör, arkitekt. Bäst är congasspelaren, särskilt när han sjunger ”Dressed in black all the time”. Och så återkommer tanken om att ”aldrig kan någon utforska Guds vägar”.

Waiting for the Barbarians

Betyg: 4 monument

I utkanten av Imperiet, i en obestämd ökentrakt i en obestämd dåtid kämpar en man som vill vara rättfärdig, mot Imperiets lögner. Han är borgmästare i staden som lever fredligt utan alltför mycket samröre med nomadstammarna uppe i bergen (barbarerna). Så kommer Översten, hans motsats, som påstår att barbarerna förbereder sig för krig och tar fångar som han under tortyr tvingar avge vittnesmål. Borgmästaren faller i onåd, soldaterna och våldet tar över - även människorna i staden ställer sig på soldaternas sida. Tills stridslyckan vänder och soldaterna ger sig av, plundrar staden och lämnar borgmästaren kvar med en grupp barn. Frågorna som ställs är: Vem är det egentligen som är barbar? Vem bär på sanningen? 

Fantastiskt skådespeleri av Mark Rylance och en dialog i nobelklass (J. M. Coetzee, Nobelpriset 2003). Men grymt, fasansfullt grymt när humanismen trampas av soldatstövlar. Ändå ger barnen en sorts hopp och slutscenens annalkande ryttararmé är om inte enbart hotfull så också ett hopp om upprättelse. Vackra ökenbilder, en fottvätt likt den Jesus gör i Johannesevangeliet (Joh 13:4-17), men här inte som föredöme utan som försoningsgest samt ett par udda solglasögon får vi också del av.