Grand Tour

Betyg: 3 monument

Poetisk essäfilm, dokumentär och spelfilm på samma gång. Berättelsen utspelar sig 1918 och tar sin början i Rangoon. Edward, en ung brittisk kolonialtjänsteman ska möta sin fästmö som han inte sett på sju år. Men modet sviker honom och han tar en båt till Singapore istället. Sedan reser han vidare mot Bangkok, Saigon, Manila, Osaka och Nanking för att så småningom försvinna i det inre av Kina. Reser han eller flyr han? Vad flyr han ifrån i så fall? I den senare delen av filmen får vi istället följa hans fästmö Molly som följer honom i spåren ...

Det märkliga är att när Edward kommer till en ny plats hör vi berättarrösten beskriva hans möte med platsen, men vad vi får se är moderna dokumentära bilder av samma plats. Han kommer till Saigon 1918 och myllret av människor beskrivs medan vi får se motorcyklar och mopeder som fyller gatorna i Ho Chi Minh-staden i nutid. Till förvirringen bidrar berättarrösten som växlar mellan burmesiska och vietnamesiska medan de brittiska huvudpersonerna alla talar portugisiska. Och som om det inte räckte så är berättelsen interfolierad med folkloristiska inslag både i färg och svartvitt. Sammantaget blir det en svanesång över Imperiet och imperialismen. Asiens länder framträder som både mytiska, moderna och annorlunda än det västerland Edward och Molly representerar. Vi skulle kunna säga att de blir en sorts eviga resenärer genom kulturer som inte är deras. De kan inte ta dem till sig och går således under. Vackert och sorgligt men ganska långsamt.

The Last Castle

Betyg: 3 monument

Egentligen en väldigt spännande och  välspelad film, men den tappar när allt till slut bara handlar om patrotism och att rättfärdiga USAs militära interventioner på främmande platser. Men James Gandolfini lyfter hela filmen när han gestaltar fängelsechefen Col. Winter. Så obehaglig, så insmickrande, så grym, så rädd. En beundrad krigshjälte och general (Robert Redford) döms i krigsrätt till fängelse på arméns eget fängelse där alla från vakter till fångar och fängelseledning är militärer. En maktkamp bryter ut mellan fängelsechefen (Gandolfini) och den nyanlände generalen. Snart har han alla fångar på sin sida och ett regelrätt krig bryter ut med kastmaskiner, helikoptrar, vattenkanoner och hemmagjorda brandbomber. Allt slutar i att fångarna hissar flaggan som sin och all strid upphör. Patetiskt! 

Crooks in Cloisters

Betyg: 3 monument

Det börjar direkt pinsamt dåligt, med överspel och tramserier, men tar sig efterhand och blir riktigt hemtrevligt på slutet. En gangsterliga måste lämna storstaden efter att ha genomfört "historiens minsta tågrån" och det som står till buds är ett kloster på en ö utanför Cornwalls kust. De munkar som bodde där har flyttat och klostret säljs för en billig peng. I källarvalven kan ligan smälta ner tjuvgods till guldtackor, trycka falska sedlar och sy om stulna pälsar. Det fins bara ett aber. De måste upträda som munkar för att fatslandsbefolkningen inte ska misstänka något. Allt är upplagt för missförstånd och dråpligheter när dessa mondäna skurkar ska leva hårt klosterliv med grisar, kor, höns, odlingar och kökstjänst. När de till sist måste lämna ön vill de inget hellre än att stanna kvar, de har blivit så fästa vid sina alldagliga sysslor.

Fånigt, fånigt fånigt - men med gott hjärta och allt på överdriven cockney. Finast är kanske filmhistoriens mest innerliga bön när en av "bröderna" har lunginflammation och det enda som kan hjälpa är att be en bön i kapellet, något denne durkdrivne gangster aldrig någonsin gjort förut. Så egentligen handlar filmen om den helige Benediktus klosterregel: Ora et labora = bed och arbeta.

Autofiktion

Betyg: 3 monument

Inte lika bra och gripande som tidigare Almodovarfilmer, men lika välgjord. Fotot, färgerna, lagren av mening, dialogerna och själva konstruktionen är mycket bra. Det som missar är skådespeleriet, mindre levande och alltför tillbakadraget. Det är så elegant att vi inte inser vad det är vi ser förrän långt in i filmen. Den film som visas skrivs fram efterhand av en äldre homosexuell regissör (läs Pedro Almodovar) som tappat gnistan. Små enkla referenser de olika tidsplanen emellan smyger sig in och till sist ser vi hur skådespelerskorna sitter och väntar på att få manuset till filmens slutscener. Men då har uppgörelsen redan skett och den vi trott vara huvudpersonen, visar sig vara en annan. 

En film om film, men inte så mycket om själva filmarbetet som om manusskrivandet och rätten eller orätten att använda sitt eget och andras liv som utgångspunkt. En moralisk och konstnärlig fråga som tas på största allvar. Roligast är scenen på sukhuset (det är nästan alltid sjukhusscener i Almodovars filmer) när läkaren tror att en kultfilmsregissör är protestant då protestantismen ur hennes katolska synsätt är just en kult. 

Mästerrymmarna på Colditz

Betyg: 3 monument

På ett gammalt slott, Colditz, samlas rymningsbenägna krigsfångar från hela fronten; polacker, britter, fransmän, holländare. Slottet ska vara rymningssäkert, vilket det inte visar sig vara.Det är en specifik subgenre till krigsfilmerna, särskilt Andra världskrigsfilmerna; fånglägerfilmer. Troligtvis för att så många soldater satt stora delar av kriget i fångläger, den erfarenheten behöver också delas och skildras. Om det nu är så mycket verklig erfarenhet i dessa filmer som mest handlar om fångar som har det relativt bra och sköter sig själva medan de planerar nästa rymning. Just i denna film planeras det och genomförs den ena rymningen efter den andra. De flesta med misslyckat resultat, dvs rymlingarna transporteras tillbaka med svansen mellan benen. Bäst är ändå interaktionen mellan de olika allierade soldaterna där nationalism till en början går före solidariteten.

En lite lustig historia med tveksam moral - bättre att en dör istället för att många åker fast - som bara griper tag i en scen; när polackerna med krucifixet i rummets centrum ställer en av sina medfångar inför krigsrätt för landsförräderi och dömer honom till döden. Då blir det allvar. 

Enys Men

Betyg: 3 monument

Klassas som "folkhorror", men är väl varken så mycket folk eller horror. Däremot är det mycket fina naturbilder från öarna utanför Cornwall. Det är sjuttiotal och en kvinna vistas ensam på en klippö där hon följer utvecklingen hos en mycket sällsynt blomma som bara växer där. Varje dag upprepas samma ritual; hon går samma stig, kontrollerar blomman, går hem, skriver i loggboken, kokar te, oroas över om när båten med förnödenheter - te och bensin till elaggregatet - ska komma, läser en stund innan hon somnar och blåser ut ljusen. Efterhand så blandas hennes egna minnen upp med tidigare öbors; fiskare, gruvarbetare och fiskarhustrur i mystiska syner. Typ, så. 

Väldigt långsamt berättat, men med vackert foto. Blomman hon bevakar och för in uppgifter om i loggboken tycks helt apart på den karga ön. Men det är ju därför hon är där och någonstans handlar det nog om ensamhet, utsatthet och platsers historia, dock ganska svårbegripligt. Sången, eller i vissa kyrkor psalmen, "Let the Lower Lights be Burning" sjungs med stark inlevelse i det som kanske är den mest skrämmande scenen i hela filmen. 

M*A*S*H

Betyg: 2 monument

Jag har noterat det förut, vissa filmer åldras inte med värdighet. Särskilt inte denna. Det som var roligt 1970 och kanske piggt och utmanande är idag fånigt, direkt pinsamt och stötande - kvinnosynen och synen på homosexualitet framför allt. Men även synen på mänsklig samvaro. Till en sjukhuspluton bakom linjerna under Koreakriget kommer två självsäkra, skrytsamma och självcentrerade läkare för att operera krigsskadade soldater. Och det gör de så blodet sprutar medan de spyr ut sarkastiska kommentarer om både patienter och arbetskamrater. 

Helt ointressant, från början till slut. Den krigskritik som någonstans finns försvinner så fort den dyker upp och resten är som sagt ointressant. Det är svårt att förstå att detta är en Oscarsvinnare (bästa manus efter förlaga 1971). Det som i viss mån är intressant är att det förekommer inga strider och vi möter inga fiendesoldater. De sårade soldaterna kommer dit via helikopter eller jeep från fronten långt borta. De blir bara en sorts köttpaket att skämta över. Märkligt! Kristendomen hånas på ett sätt som nog var möjligt 1970 och med viss rätt, men samtidigt så är sjukhuspastorn den person som är mest sympatisk och mänsklig, dvs lite tafflig och osäker. Bäst är när de hånfullt sjunger "Onward Christian Soldiers" och alla stämmer in. På något vis förtas hånet då.