Ghosts of Mars

Betyg: 2 monument

Vi befinner oss på planeten Mars där en ensam polis, funnen fastkjedjad på ett övergivet tåg får vittna inför matriarkerna om vad som skett. I viss mån en intressant öppning, historien berättas i efterhand. Men det hjälper föga. Historien i sig är ganska svag; en giftig vind, eller gas tar människor i besittning och förvandlar dem till någons sorts orcher så att de kan utplåna varandra och på så sätt befria planeten från människorna. Men människorna, dvs en erfaren polisofficer och en anklagad brottsling, vill inte ge upp planeten. De vill behålla herraväldet.

Märkligt med en film som så ohejdat förordar imperialism. I övrigt svagt skådespeleri där Ice Cube nog tar priset. Intressant då alla i beslutsposition är kvinnor, vilket inte betyder att det är en särskilt feministisk film. Roligast är när skurken (Ice Cube) presenterar sina tre gängmedlemmar med orden: "These are my compadres; Uno, Dos, Tres", där Uno visar sig vara hans bror. Rätt udda namn på gangsters.

Lejonet från Flandern

Betyg: 3 monument

Arroganta franska adelsmän, präktiga flamländska hantverkare, maktlysten fransk drottning, ädel flamländsk dotter, soldatpräster, munkar som lever i Guds andedräkt och Filip den sköne, lika vacker som en fjälluggla. Tja, det är 1300-tal och filmen byger på en 1800-tals roman med samma namn som ligger till grund för den flamländska identiteten. Mycket fosterländsk romantik och en hel del främlingsfientlighet, kanske just det som uttrycker den flamländska mentaliteten även idag.

Delvis historiskt korrekt om jag förstår saken, men se ovan om det nationalistiska. Men historien drunknar i ärendet. Lite synd. Bäst är slutdiskussionen huruvida den gyllene riddaren som avgör "Slaget om guldsporrarna" var ärkeängeln Michael eller helgonet S:t Göran. 

Lucky Number Slevin

Betyg: 3 monument

Smart. Smart story, smart dialog, smart spelat - men alltför smart som film sammantaget. Det blir mest en sorts ironiskt blinkning åt andra gangsterfilmer och för lite närvaro. Handlingen är en lång utstuderad hämnd, men det förstår vi inte förrän på slutet. Fram tills dess är det en märklig förvecklingshistoria, som visar sig inte vara någon förveckling överhuvudtaget. 

I och med att det finns en osäkerhet kring vad som egentligen pågår och vem som är vem blir det förutom irnoierna också ett avstånd då vi inte kan lita på någon. Slevin Kenevra, tycks vara en sympatisk person som råkat hamna fel - men efterhand förstår vi att det inte alls är så och sympatierna försvinner. Det spelas en del schack, åks i olika hissar och det förs en diskussion om judendom. Intressantast är den bibliska förolämpningen filisté. Känns lite gammeldags i mina öron.

Död man lever

Betyg: 5 monument

Den till synes lyckade banktjänstemannen Arthur Hamilton lever ett andefattigt förortsliv, så när han av en gammal - som han trodde död - vän får ett erbjudande om att leva om sitt liv faller han för frestelsen. Företaget (The Company) ordnar så att han hittas död i en hotellbrand samtidigt som hans egen kropp förvandlas med ett helt nytt utseende och en helt ny inriktning. Han blir Tony Wilson, framgångsrik konstnär. Men det blir för svårt att byta identitet, han längtar tillbaka och vill ändra sig. Företaget har naturligtvis en ordning för det också, men det är inte vad han tänkt sig.

En rafflande historia om identitet och kapitalism. Vem är jag om allt går att köpa? Om allt är förtingligat? Elegant spelat och makalöst snyggt filmat med förvrängda bilder och udda kameravinklar. Till detta bland den otäckaste filmmusik jag hört (Jerry Goldsmith). Här finns både känsla av Faust och Kafka. Roligast är den lite oväntade hippiefesten på vingården. Otäckast är slutet med prästen som rabblar bibelord medan Arthur går mot sin undergång.

 

Den längsta dagen

Betyg: 4 monument

Som en sorts mosaik om förberedelserna för och genomförandet av de allierades landstigning i Normandie under Andra världskriget. Ett anfall som skjuts fram och skjuts fram på grund av dåligt väder. Vädret är så dåligt att Lt. Col. Vandervoort (John Wayne) ifrågasätter om Gud verkligen är på de allierades sida. Det börjar med overksam väntan i regn, sedan går signalen och helvetet börjar. Samtidigt förbereder den franska motsåndsrörelsen sin del medan tyskarna är ovetande och förväntar sig ett anfall mot Calais. Vi ställs inför ett kalejdoskop av roller; generaler, sergeanter, majorer, meniga, fallskärmsjägare, ingenjörstrupper, civila, fältpastorer, sjukvårdare ... tyskar, fransmän, engelsmän, skottar, irländare, amerikaner och var och en talar sitt eget språk. Det känns som ett bra sätt att skildra kriget; från så många vinklar som möjligt samtidigt. Så många röster, så många människor varav en handfull överlever.

Bra skådespeleri med flera stjärnor; John Wayne, Robert Mitchum, Henry Fonda och Sean Connery bland andra och till det mycket snyggt foto. Särskilt fallskärmarna mot natthimlen - som maneter i djuphavet. Filmen fick också en Oscar för bästa foto 1963. Den kan ses både som en hyllning till de som genomförde anfallet och en kritik mot  kriget som sådant. Märkligast är alla tyskar i pyjamas.

Huntsman: Winter's War

Betyg: 2 monument

Freya blir sviken av sitt livs kärlek och med sin onda syster Ravenna's hjälp tar hon makten i ett rike av snö och is där alla känslor är förbjudna. Men bland hennes trognaste undersåtar, hennes jägare, spirar den förbjudna kärleken. 

En sorts prequel och likafullt en fortsättning på Snow White and the Huntsman. Den ger en förhistoria, men koncentreras till efterspelet. Märkligt nog stämmer inte filmerna överens med varandra även om några av skådespelarna är samma. På flera väsentliga punkter avviker de, bl a i just Freya som är Ravenna's syster. I den första filmen handlar det istället om en bror. Här saknas också sagans bärande berättelse och allt blir mycket plattare och ointressantare. Möjligen kan slutet och det som avslöjas där rädda delar av filmen. Den cyniska ondska som bara vill ha makt känner vi igen i vår tid. Jag tänker att det är det som Jesus vägrar ta emot när han frestas av Djävulen i Lukasevangeliet (Luk 4:5-8).

Snow White and the Huntsman

Betyg: 3 monument

Lite som att se en Sagan-om-ringen-film med mindre budget och fler kvinnor som huvudkarakärer. Vissa scener tycks kopierade, i andra bara anas förlagan. Ändå till en början en relativt stabil berättelse om ondska, avundsjuka, misogynitet och uppror. När den onda drottning Ravenna (lysande spelad av Charlize Theron) tar över landet dör all livsglädje och människorna förtvinar liksom marken de lever av. Bara en handfull nobla riddare håller ut i en borg långt bort. De kämpar för minnet av den goda kungen och hans dotter Snövit som dödades vid maktövertagandet. Men hon dödades inte utan hålls fången i ett av borgens många torn. När hon lyckas rymma skickar Ravenna ut The Huntsman för att fånga henne.

Magnifik ondska och ganska platt godhet. Dessutom en godhet som i stridens hetta går över. Snövit kan också hantera ett svärd - hur hon nu lärt sig det? Sagans betoning av moral och rätt, av kontrasten mellan det goda och det onda förloras i och med det. För övrigt en alldeles för artificiell magisk värld och fåniga "dvärgar". Ett antal biskopar förekommer i bakgrunden och Herrens bön läses på katolskt vis utan den avslutande doxologin. Bäst är när Ravenna blir dagsaktuell då hon säger: "Jag ska ge den här världen den drottning den förtjänar."