Betyg: 3 monument
Det är småmysigt och mycket britiskt/irländskt med breda dialekter, slitna rolgestalter, ironier och vardagsrealism. Men substansen i det hela är ganska tunn. De dumma blir lurade, de "goda" lever gott och över dem alla ljuder rösten från den nyss döde gangsterbossen - som om han vore en sorts gud som styr deras öde. Roligast är den korrumperade prästen som mot betalning säger vad de anhöriga vill höra på begravningen och så förstås att den döde meddelar sig med Fax!
Betyg: 2 monument
Berätelsen är ganska usel och moralen än värre. Här får vår tids manschauvinism och nyfascism blomma ut; den ende sanna mannen är en jägare som sprider skräck i andra. Egentligen en skildring av arvssynden; fädernas brott går igen i sönerna. Namnet Kraven är intressant dock. Stavat med initialt c betyder det "fegis". Liksom kristendomen gjorde ett tortyrredskap till symbol för hopp och homosexuella män använder ett skällsord för att definiera sig själva med stolthet, skulle hans namn kunna bli en upprättelse för de svaga, fega och rädda - men tyvärr säger filmen det motsatta.
Betyg: 4 monument
Bra gjort, snyggt skådespeleri av Denzel Washington och Russel Crowe som bägge är filmens huvudpersoner och det intressanta är att de inte möts förrän i filmens sista tjugo minuter när de kommer överens om att tillsammans fälla de korrupta poliserna. En moralisk berättelse om faktiska händelser. Narkotikans förödande konsekveser visas tydligt och i bakgrunden får vi följa Vietnamkriget från sent sextiotal till att USA drar tillbaka sina trupper 1973. Bordsbön förekommer och SvPs 231 sjungs. Bäst är dock när mikrovågsungnen presenteras.
Betyg: 3 monument
Poetiskt, i långa långsamma filmbilder, skildras människans kamp med sig själv med rymden och den obegripliga planeten Solaris som fond. Över planeten svävar en rymdstation, en gång med plats för nästan hundra forskare. Nu är det endast tre kvar. Projektet ska läggas ned och en man sänds från jorden för att avsluta det hela. Men han blir fången i planetens medvanteandeströmmar som kommunicerar genom att skapa levande minnen och levandegöra både drömmar och skamkänslor.
Det är ett fascinerande lågbudgetprojekt, men lite för långsamt för min del. Bäst är den skitiga och nedgågna rymdstatonen. I Science-fiction filmer är det alltid så rent och ordningställt. Här är det tvärtom solkigt, smutsigt, slitet och trasigt. I vanlig ordning fnns här en lång hänvisning till Brueghels vinterbilder och Treenighetsikonen målad av Andrej Rublov (som han gjort film om) dyker upp i ett hörn. Don Quijote har också betydelse. Människans storhet och litenhet på samma gång.
Betyg: 4 monument
Det är en myckey snygg film, ytterst välgjord och det beror varken på Raquel Welch eller någon annan av skådespelarna utan på filmtekniken och effekterna. Redan förtexterna är snyggt inpassade i sjukhusmaskineriets design. Det intressanta är moderniteten och det som vi tycker är gammeldags. Filmen är gjord 1966 och handlar om en framtid där tekniken finns att förminska både ting och människor. Samtdigt är det en framtid med räknestickor, trafikidrigerande poliser, overhead-appartare och annat som känns förlegat redan då. I den här framtiden blir en sovjetisk forskare, specialist på just förminskning, befriad från ryssarna men skjuten vid ankomsten till USA. För att rädda honom måste ett läkarteam förminskas och ta sig in hans blodomlopp och med hjälp av en bärbar laserkanon lösa upp den böld som bildats i forskarens hjärna på grund av skottet. De har exakt en timme på sig, sedan förlorar förminskningen sin verkan.
I kamp mot vita blodkroppar och kroppens eget autoimmuna system tar de sig dit ingen människa varit. Genom trånga hörselgånger, böljande kaviteter och snabba pulsådrar fascineras de över skapelsen och tillskriver den Gud eller evolutionen, beroende på vem det gäller. En lite oväntad hänvisning till hinduism hinns också med.
Betyg: 2 monument
En förvirrad professor blir besatt av grannflickan som han får syn på genom ett litet hål i väggen. Snart är väggen perforerad av hål och hans betydelsefulla forskningsarbete bortglömt. Dag och natt sitter han vid sina titthål för att följa grannarnas liv och kärleksbesvär medan han drömmer att han är hennes kavaljer. Hon försöker ta sitt liv och han räddar henne, lite på avstånd. Det är ungefär vad som händer plus en del psykedelika och några tydliga drömscener. Men mest är det en fånig film om kulturkrockar, löjliga professorer, vackra fotomodeller och utlevande hippies.
Filmen är från 1968 och förvånansvärt tom på politik, det närmaste är bilden på och iscensättningen av Sankt Sebastians martyrskap, men inget annat talar om en sådan tolkning av kärleken. Kanske var han inte fullt så förknippad med homosexualitet på sextiotalet? Men varför är han då med? Bäst är, förutom den ärtgröna bilen och de helt utflippade glasögonen, den fantasifulla duellen mellan professorn och pojkvännen och så George Harrisons musik, förstås.
Betyg: 3 monument
En av alla dessa brittiska ”public school-filmer”. Bra manus, bra skådespeleri, bra dialog - men alltför mycket teater. Vi följer några av de äldre eleverna på en förnäm skola under trettiotalet i deras försök att hantera skolkulturen. Var och en har sin strategi: motstånd, medgörlighet, lögner, hot eller ett desperat försök till ärlighet. Alla gör sitt för att stå ut. Guy hanterar sin homosexualitet med ironi, Tommy sin rebellanda med kommunism. Men det börjar inte där. Det börjar och slutar i Moskva på åttiotalet, med en brittisk spion som på ålderns höst bestämt sig för att låta sig intervjuas av västmedia.
En 24-årig Colin Firth, mycket gosskör, många putsade skor, pennalism och längtan. Lenin bärs omkring och Tredje Mosebok 18: 22-25 citeras i samband med en gemensam bön. Slutet är bra, både i trettiotalets berättelse och i åttiotalets ramberättelse. Jag minns åttiotalets diskussion inom vänstern om homosexualitet, inte helt självklart. Filmen, inspelad 1984, speglar delar av den diskussionen.
