I afton dans

Betyg: 4 monument

En dansrestaurang någonstans i Frankrike. Lokalen börjar långsamt fyllas, benor kollas, slipsar rättas till, liksom dekolletage, läppstift och puder på plats medan en stilla doft av herrparfym och munspray sprids i lokalen. Discolampan tänds och dansen är igång. Var och en med sin stil, var och en efter sin förmåga. Så småningom bryts scenen och vi förflyttas bakåt i historien för att sedan följa Frankrikes utveckling från trettiotal och framåt. Samma lokal, samma skådespelare. Det som skiljer är musiken, danserna, kläderna och att servitören åldras för varje decennium. Från folkfrontens seger 1936, över Andra världskrigets utbrott och bombningar, via ockupationen, efterkrigstiden och sextiotalets studentuppror tillbaka till ursprungsscenen - sent sjuttiotal skulle jag tro. Det intressanta är att varje scen har sin egen dramatik trots att det inte yttras ett ord i hela filmen. Bara dans, mimik, gester och musik och ändå en tydlig berättelse om tiden och samhällets förändring.

Stundtals sorgligt, stundtals komiskt, men fascinernade med skådespelare som byter roller efter årtiondena. Bäst är den tyske nazistens dans med sin överlöpare, medan det roligaste är när servitören torkar bort kapitalistens kokain med sin trasa, i all välmening. 

En försvunnen värld

Betyg: 3 monument

Fantastiska dinosaurier i en stumfilm från 1925 byggd på Connan Doyles roman från 1912 med samma namn. En forskningsresande utsätts för hån av sina kollegor när han antyder att det fortfarande finns levande dinosaurier kvar på jorden. En expedition sätts samman av både tvivlare och övertygade för att undersöka saken och söka efter en försvunnen kollega i det inre av Amazonas djungler. Bakom en mur av skyhöga klippor, i en vilande vulkankrater finns en försvunnen värld - men där finns också varelser som vill försvara sig och sin värld.

Snygga dinosaurier; brontosaurus, triceratops, stegosaurus, allosaurus, pteranodon. Men resten är inte lika bra. Ganska stolpigt skådespeleri, en inte helt övertygande kärlekshistoria och en usel blackface figur. Dock är det lite spännnande och, som sagt, dessa dinosaurier filmade redan 1925 är fantastiska.

Deathstalker

Beyg: 3 monument

En helt fantastiskt dålig film, men också helt underbar. Alla dina fördomar om fantasygenren bekräftas; muskelstinna svärdsfäktare, illa gjorda monster, mycket kurviga krigarkvinnor i läder och slöjor, illasinnade magiker och en ganska simpel, men pretentiös historia. Vår hjälte Deathstalker ger sig av för att söka stjäla tre artefakter från den onde trollkarlen: rättvisans svärd, livets amulett och magins bägare. Han lyckas efter att ha deltagit i en hel del strider och slagsmål men i slutscenen förvånar han oss alla då han visar sig vara ett redskap för avmystifieringen, det som teologer och sociologer kallar sekularisering. Det är mycket oväntat och intressant.

Usla slagsmål och ännu sämre stridsscener där det uppenbart är så att svärden sticks vid sidan av men vinkeln vill säga att de går genom kroppen och knytnävsslagen når aldrig fram till hakan innan den slagne faller ihop. Roligast är det könsbyte som sker på magisk väg, ett könsbyte som får oväntade konsekvenser. 

Marty Supreme

Betyg: 2 monument

Det är svårt att upprätthålla intresset för en huvudperson som är otrevlig och dessutom ointressant i en historia som inte har någon mening eller idé. Vad ska den här filmen var bra för? Den säger mig inget, det blir en stum film. Marty Mauser är en amerikansk ung man som försörjer sig genom att fejka bordtennismatcher. Han utmanar den som tycks bäst, låtsas vara dålig i början så att oddsen ökar - sedan visar han vad han kan och vinner lätt. Dessutom lånar han pengar av alla han känner, lever på springnotor och missbrukar människor. Det hade kanske varit en intressant karaktär att skärskåda, men det görs inte. Istället blir han en sorts hjälte, får den vackra kvinnan, lyckas vinna över sin japanske nemesis, erkänner till slut sitt faderskap och gråter på BB. 

Det är också en skildring av judiskt liv i New York under femtiotalet, roligast är när Marty efter att ha varit i Egypten ger sin mor en liten stenskärva från pyramiderna med orden: "Det var vi som bygde dem" (2 Mos 1-2). 

Den svenska länken

Betyg: 4 monument

Jönssonligan möter Schindler's list. Där diplomati och byråkrati är vassa vapen i berättelsen om hur tjänstemän på utrikesdepartementet lyckades rädda tusentals judar under Andra världskriget trots att deras överordnade var tyskvänliga och flera av dem judefientliga. Det är allvarligt och dråpligt på samma gång med komediskådespelare i huvudrollerna; Henrik Dorsin, Sissela Benn, Johan Glans, Marianne Mörck... Ändå fungerar det och blir en effektiv film till försvar för öppna gränser, oförvitlig statsförvaltning och humanism. Allt det som vår nuvarade regering går emot. Bara det gör filmen sevärd och liksom alla andra filmer som skildrar historiska händelser är det sin samtid som den främst skildrar. Det blir en påminnelse för oss alla om civilkuragets betydelse, vilket behövs idag!

Ibland lite för mycket slapstick och klichéartat när det gäller tyska soldater och än värre ryssar. Förutom den rent teologiska idén om att inte kränka invandrare (2 Mos 22:21) så tas Josefs anknytning till adoptivbarnet Jesus som exempel när det diskuteras svaga respektive starka  famlijeband. 

 

År 2001 - ett rymdäventyr

Betyg: 5 monument 

Magnifikt och pretentiöst, men det håller. Mänsklighetens, eller civilisationens historia från det första syndafallet (= då våldet och makten träder in) till den moderna människans kamp mot den teknologi vi själva gjort oss beroende av och vidare till den nya människans födelse bortom Jupiter. Från Första Mosebok till Uppenbarelseboken, eller på engelska så låter det bättre: From Genesis to Revelation. 

Färgsättning, ljus, kameravinklar - allt är oerhört snyggt - men bäst är musiken. Att tomma rymden och klassisk musik är lika med sant är helt uppenbart här. Enbart musik utan tal eller andra ljud upptar en större del av ljudspåret än dialogen - musiken bär oss genom rymdens oerhörda tomhet i en långsam takt som skulle kunna bli tråkig, men enbart blir fascinerande - som den psykedeliska kaskaden av ljus när de passerar Jupiter. Maklaös, pretentiös, men fantastisk! Roligast är instruktionen på antigravitationstoaletten, en tätskriven A4 och att mäniskorna på rymdskeppet rör sig i alla riktningar samtidigt, upp och ner, hit och dit då gravitationen är ur spel och de har specialskor för att kunna röra sig fritt.

Jakten på Rosa Pantern

Betyg: 3 monument

Nu är det åttiotal och Peter Sellers är död sedan två år, men han har fortfarande huvudrollen som kommissarie Clouseau. Dels genom att bortklippta delar från tidigare filmer används, dels genom att flera av scenerna spelas upp som en sorts minnen - för kommissarie Clouseau rapporteras försvunnen då han rest till Lugash för att undersöka stölden av den Rosa pantern, världens största diamant som stulits en gång till. Dessa minnen berättas för en reporter Mlle Jouvet som gör en TV-dokumentär om den försvunne detektiven. Det blir till en humoristisk sorgesång över kommissarie Clouseau och i förlängningen över Peter Sellers - som filmen är tillägnad.

Denna och den första filmen är de enda som har med orden i titeln att göra, dvs Rosa pantern. Övriga filmer har inget med den att göra, ändå heter de så (?)! Enligt de animerade förtexterna är Rosa pantern Clouseaus motståndare och då bör han vara Dreyfus, vilket känns fel. Och, som jag trodde som barn, att Clouseau själv var den som kallades Rosa pantern är enligt animationerna felaktigt.
    Nåväl, roligast är intervjun med David Niven som sir Charles Lytton och Capucine som Simone Clouseau (numer Mme Lytton). Samma skådespelare som spelade i den första filmen 1963. Filmen slutar väldigt abrupt, vilket på sitt vis känns rätt ok för hur skulle det annars kunna sluta?