Värn

Betyg: 4 monument

Särlingen Karl är besatt av tanken på ett framtida krig och ägnar all sin tid åt att bygga ett skyddsrum, ett värn, för sig och de andra byborna, trots efterkrigstidens optimism och framsteg. Men de skrattar mest åt honom, utom barnen som med fascination möter en vuxen människa som är mer som de. Kanske är det just i mötet med barnen som filmen är bäst, i barnets berättarröst, i lekarna, i barnens omsorg om honom även om han inte alltid visar den uppskattning de förväntar sig. Krigets närvaro och krigsoron kan vi känna igen idag. Broschyren Om kriget kommer som Karl läste 1961 har ju tryckts på nytt och delades ut för några år sedan.

Det är mycket vackert fotograferat och mycket vackert spelat av Denis Lavant som lär har lärt sig svenskan rent fonetiskt, utan att kunna språket alls. Långsamt rör han sig över de kala åkrarna, längs lervägarna, bland människorna - som en udda fågel. Och barnet som berättar tycker att hans bygge "är som ett svalebo, nästan". Psalm 183 i Den Svenska Pslamboken sjungs och vi blir väl förtrogna med den möda som den handlar om. En fin film om en människa som inte passade in, men ändå på något vis fick vara med.

Den siste rebellen

Betyg: 3 monument

För Alan Breck (Michael Caine) måste jakobiternas kamp för ett självständigt skotskt kungadöme ske med vapen i hand mot de engelska rödrockarnas ockupation. För hans kusin James Stewart måste vapnen begravas och den engelska övermakten mötas med andra medel. Våld leder enbart till mer våld. En kamp mellan revolution och reformism, helt enkelt. I denna historiska kamp möter vi David Balfour som förråds av sin snikna farbror och ska säljas som slav till kolonierna i Amerika. Med Alan Brecks hjälp tar han sig fri och de två vandrar över högländernas ljunghedar på ständig vakt mot rödrockarna.

Robert Louis Stevensons romaner Kidnappad och Catriona ligger bakom berättelsen som både handlar om kärlek och politik. David är en idealistisk ung man som i dagens politiska klimat nog skulle betrakts som både naiv och woke när han med emfas hävdar sanningen trots att det är politiskt olämpligt och farligt. Han följer Jesu ord i Johannesevangeliet "Sanningen ska göra er fria" (joh 8:32), och kanske är det en sorts frihet Alan Breck går mot i slutscenen när även han accepterar att stå för sanningen och därmed fängslas så att andra kan gå fria. 

Då filmen är gjord 1971 kan vi knappast se den som något annat än en kommentar till konflikten på Nordirland. Ett försvar för de mer modesta rösterna. 

Guardians of the Galaxy Vol. 3

Betyg: 3 monument

Betydligt svartare är de andra filmerna i serien, men inte lika bra. Allvaret fäster liksom inte riktigt. Här är det Rockets bakgrund som skapar berättelsen. En berättelse om plågsamma djurförsök, övergrepp, tortyr, cynism och död. Samtidigt är det lika fånigt, dock saknas de riktiga guldkornen i dialogen. Det är också den sista filmen om galaxens väktare, då de mer eller mindre upplöses i slutscenerna (efter en stor gruppkram). Var och en går sin väg för att finna det de egentligen söker. Så, det kanske inte är slutet utan bara början. Roligast är att de fått med en sovjetisk rymdhund denna gång, Cosmo.

 

Guardians of the Galaxy Vol. 2

Betyg: 4 monument

Bara titeln är snygg i sig; "Vol. 2". Det är ju soundtracket som gör att de här filmerna sticker ut bland andra lite fåniga superhjälte-action-komedier. Det är välgjort med rader av referenser till än det ena än det andra. Dialogen bär på guldkorn, men är svag i grunden - mest trams. Ändå lyckas de få ihop en berättelse om inkarnation, ursprung och en episk uppgörelse med en frånvarande pappa. Ganska snyggt faktiskt!

Vi blir introducerade till Mantis, en smått autistisk "emopat" som en intressant nykomling i vaktstyrkan. Och det är just figurerna, de udda typerna som bär filmen. Peter Quill är ganska ointressant som cynisk rymdcowboy, medan Rocket, Groot och Drax är de som skapar stämningen och utgör filmens egentliga nav, de udda, de utstötta. Vi får veta och förstå hur ensamt det är att vara gud, men också vilket hot den gudomliga makten kan innebära. Slutet är imponerande vackert och rörande, om nu Guardians of the Galaxy kan uppbåda sådana känslor.

Point Break

Betyg: 3 monument 

En typisk pojkfilm, tänker jag tills jag ser att det är Kathryn Bigelow som regisserat. Då är det mer på plats att se den som ett utforskande av manlighet och manlighetens gränser. Antingen som hårda poliser med dragna vapen, redo att skjuta först och fråga sedan, eller som surfare som tänjer på gränserna för vad kroppen kan klara, antingen i relation till enorma vågor eller till att kasta sig ut i fritt fall från hög höjd och låta fallskärmen utvecklas först när det är kritiskt nära till marken. Bägge uttryck för en destruktiv manlighet.

En nyutexaminerad FBI agent (Keanu Reeves) nästlar sig in i ett surfargäng som misstänks för en rad spektakulära bankrån. Snart ställs han inför valet, jobbet eller vännerna. Rättvisan eller surfandet. Filmen bygger på dessa konflikter; mellan goda, jordnära poliser och onda, överlägsna poliser, mellan goda, flummiga anarkistsurfare och onda, våldsbenägna nazistsurfare och så då mellan de som vill sin egen frihet till varje pris och den som trots allt vill se någon form av lag och ordning. 

En del mycket snygga filmsekvenser lyfter en ganska orealistisk och alltför romantisk berättelse: när de svävar fritt i luften högt över världen, när de enorma vågorna kommer och biljakten som övergår till en nervig jakt till fots. Här möter vi också en näragudupplevelse och två (!) köttbullemackor. 

Ofelia

Betyg: 3 monument

Det börjar prerafaelitiskt snyggt med Ofelia liggande i vattnet med det röda håret utslaget. Sedan får hon berätta vad som egentligen hände mellan henne, prins Hamlet, Laertes, Horatio, Claudius och Gertrude. Det är delvis den historia vi känner igen och vissa ordvändningar och textstycken är från Shakespeares original, men annat är tillagt och förändrat. Här får Ofelia upprättelse. Hamlet förblir ganska velig, hans farbror Claudius är lika ond, men Gertrude (Hamlets mor) får en lite annorlunda roll. Det är  kvinnornas film och det är de som bär berättelsen och i slutscenens motljus förstår vi att slutet för Ofelia inte alls blev som Shakespeare beskrev det.

Snyggt gjort, särskilt kostymerna som är fantastiska, annars för lite drama, för lite Shakespeare och för mycket anpassning till en sorts "modern" historia. Vi får dock lära oss vad "som är viktigare än böner" och Höga visan läses, fint nog.

Cyrano

Betyg: 4 monument

I en sorts mer eller mindre påhittat 1600-tal i en icke angiven stad i ett ej definierat land möter vi fyra personer kring vilka denna musikal kretsar: Roxanne - som vill gifta sig av kärlek, Greven De Guiche - som vill gifta sig med Roxanne, Christian - som Roxanne försälskar sig i och som i viss mån älskar henne tillbaka och Cyrano som älskar Roxanne utan att berätta det. Det är teatralt både till dialog och sceneri - men också charmigt och välgjort. Cyrano (Peter Dinklage) har ordets gåva, men inte utseendet med sig så han gömmer sig bakom vännen Christian och alla de glödande kärleksbrev Roxanne mottar från Christian och som får hennes kärlek att brinna allt hetare är skrivna av Cyrano. Greven De Guiche begriper att både Christian och Cyrano är konkurrenter om Roxannes kärlek så han skickar ut dem i ett krig där Christian stupar och Cyrano blir sårad. (Denna del av berättelsen är hämtad från 2 Samuelsboken 11:1-27, där kung David skickar Uria till fronten att dö så att kungen kan ta Urias hustru Batseba till hustru.)

Det är snyggt gjort, även om alla sångnummer kanske inte är de bästa. Mycket fin dialog, ålderdomlig och kanske delvis original från den pjäs som skrevs 1897 och det är en bra berättelse om en kärlek som inte vågar ta sig tydligt uttryck. Roligast är fårbaletten, sedan kommer den diktande bagaren och de fantastiskt cyniska orden: "barn behöver kärlek, vuxna behöver pengar". Men bäst är scenerna från kriget; teatrala, vackra och innerliga med mycket fina sånginsatser.