Edward II

Betyg: 4 monument

Mycket snyggt, mycket teatralt med både dans och sång. Varje scen tycks koreograferad och dialogen följer koreografin - en dialog från sent femtonhundratal men modern då filmen är modern. Christopher Marlowe skrev sin pjäs 1592 och den handlar om kung Edward II och hans älskare Piers Gaveston. Adeln accepterar inte Gaveston, som är en uppkomling, utan tar strid mot kungen, avsätter honom och slutligen dödar honom å det grymmaste. 

Mycket nakna manskroppar - det är en film av Derek Jarman - men också mycket eleganta scener där just dialog, rörelse och kamera flyter så väl in i varandra. Bäst är scenen när de konspirerande adelsmännen talar med varandra första gången, ett sorts röstspel som blir mer poesi än politik. Märkligast är sonen, som sedan blir Edward den III, som hela tiden dyker upp med sina leksaker; en ficklampa, en robot på batteri, ett leksaksgevär när de vuxna konspirerar. Otäckt, men fascinerande. Mest fascinerande är kanske ändå raden av spottande präster.

Blast of Silence

Betyg: 4 monument

Elegant, enkelt, rättframt och annorlunda. Egentligen en i raden av Noir-filmer, men annorlunda genom att den är berättad mer än spelad. En berättarröst följer oss genom filmen och rösten talar i andra person singularis. Det blir intimt, men också på något vis ett sorts avstånd. Barnhemspojken Frank har vuxit upp till en yrkesmördare och är på uppdrag i New York. Där stöter han på gamla bekanta, vilket är både positivt och negativt. Uppdraget är inte så svårt, men sedan ska han få betalt från sin uppdragsgivare …

Här är Tjechovs gevär en brandyxa och yrkesmördarens credo utgår från berättelsen om Kain och Abel: ”You don´t have to know a man to live with him, but you have to know a man like a brother to kill him.” Annars en snygg uppackning av färdigpackade skjortor och en fundering kring olika framtider: mördare, ingenjör, arkitekt. Bäst är congasspelaren, särskilt när han sjunger ”Dressed in black all the time”. Och så återkommer tanken om att ”aldrig kan någon utforska Guds vägar”.

Waiting for the Barbarians

Betyg: 4 monument

I utkanten av Imperiet, i en obestämd ökentrakt i en obestämd dåtid kämpar en man som vill vara rättfärdig, mot Imperiets lögner. Han är borgmästare i staden som lever fredligt utan alltför mycket samröre med nomadstammarna uppe i bergen (barbarerna). Så kommer Översten, hans motsats, som påstår att barbarerna förbereder sig för krig och tar fångar som han under tortyr tvingar avge vittnesmål. Borgmästaren faller i onåd, soldaterna och våldet tar över - även människorna i staden ställer sig på soldaternas sida. Tills stridslyckan vänder och soldaterna ger sig av, plundrar staden och lämnar borgmästaren kvar med en grupp barn. Frågorna som ställs är: Vem är det egentligen som är barbar? Vem bär på sanningen? 

Fantastiskt skådespeleri av Mark Rylance och en dialog i nobelklass (J. M. Coetzee, Nobelpriset 2003). Men grymt, fasansfullt grymt när humanismen trampas av soldatstövlar. Ändå ger barnen en sorts hopp och slutscenens annalkande ryttararmé är om inte enbart hotfull så också ett hopp om upprättelse. Vackra ökenbilder, en fottvätt likt den Jesus gör i Johannesevangeliet (Joh 13:4-17), men här inte som föredöme utan som försoningsgest samt ett par udda solglasögon får vi också del av.

Kill BIll Vol.2

Betyg: 2 monument

Mycket svagare än första delen och det var nog inte meningen att det skulle bli två filmer. Svagare och tråkigare både färgmässigt och berättartekniskt. Ändå får vi nu veta vad som föregått massakern på bröllopsgästerna - vilket faktiskt bara var själva övningen inför bröllopet. Bruden visar sig vara yrkesmördare och ville på grund av sin graviditet lämna våldet bakom sig. Detta kunde hennes gamla kumpaner inte tillåta och därför slog de till. Att det kan vara svårt att lämna destruktiva gängmiljöer vet vi, här blir det väldigt tydligt. 

När alla är döda föds ändå någon sorts hopp genom det barn hon trodde hon hade mist. Bäst är Samuel Jackson som Rufus Thomas, organist på bröllopet.

Kill Bill: Vol.1

Betyg: 4 monument

En oerhört snyggt gjord film, där svart-vit, färg och animeringar blandas. Men mest fascinerande är färgsättningen: bilar, kläder, kvällshimlar, trädgårdsleksaker och frukostflingor. Allt är i lysande, klara färger där rött är den dominerande färgen i detta bloddrypande drama om hämnd och inget annat än hämnd. Och det är ett problem, berättelsen är mycket svagare än själva filmhantverket. En kvinna misshandlas inför sitt bröllop och lämnas som död med övriga gäster. Men hon dör inte utan ligger i koma i fyra år och har under tiden fött ett barn. Efter fyra år reser hon sig stapplande för att hämnas och strax är hon redo. Varför allt detta har hänt får vi inte veta förrän i efterhand i del två. Det är som en ond saga med svart humor där hämnden är motorn, en hämnd som sägs utgå från Guds vilja. Det är lite magstrakt även om Gamla testamentet talar om både en svartsjuk och en hämnande Gud så är hämnden inte människornas sak - det är Gud som hämnas om det ska ske.

Överdrivet, våldsamt, stundtals vackert, ibland roligt med blinkningar till andra filmer. Bäst är det kvinnliga japanska rockbandet.

Det våras för rymden

Betyg: 3 monument

Fånigt och väldigt tramsigt, men då och då också riktigt roligt som när den onde presidenten misslyckas med att teleporteras til ett möte och istället väljer att gå  - och mötet är i rummet intill! Annars följer historien Star Wars på armslängds avstånd. Här finns både Yoda/Youghurt, Jabba the Hut/Pizza The Hut, Dart Wader/Black Helmet och Prinsessan Leila/Prinsessan Vespa och många fler. Då luften tagit slut på den planet där det onda imperiet håller till smider de planer på att stjäla all luft på planeten Druidia, prinsessan Vespas hemplanet. Men då har imperiet inte räknat med Lone Star/Han Solo och Barf/Chewbacca...

Roligast är förstås driften med Star Wars-världen, men också alla andra referenser och blinkningar till filmhistorien; "Alien", "Apornas planet", "Trollkarlen från Oz", "Star Trek" och "Lawrence av Arabien". En snabbläsning av Herrens bön och en relativt irriterad vigselpräst är också ganska kul.

El Cid

Betyg: 4 monument

Jag är svag för storartade draman från Holywoods femtio- och tidiga sextiotal. Å ena sidan kan filmen om El Cid, mannen som enligt myten slog tillbaka den islamiska erövringen av Iberiska halvön, ses som en direkt kommentar och applåd för Trumps anfallskrig mot Iran. Men filmen kan lika väl ses som en hyllning till det mångkulturella Spanien, till humanism, fred och respektabla religionsmöten. De onda kristna, liksom de onda muslimerna vill krig, hat och våld. De goda vill samförstånd, förlåtelse och en gemensam framtid. Men egentligen är det en film om stolthet, ära och ädelmod.

Berättelsen om El Cid är hämtad från Cantar de mio Cid en dikt från 1100-talet och en av Spaniens äldsta bevarade texter. Det handlar om hjältedåd, men än mer om en god mäniska - här spelad av Charlton Heston - som aldrig ljuger, sviker eller talar illa om någon. En riktig Hero! Mycket intriger, maktspel och lögner omger honom, men han går rakryggad genom allt, till med efter döden! Underbara vimplar, standar och flaggor. Fantastiska rustningar, häftiga strider med morgonstjärna och hjälmar som schackpjäser. Jag älskade detta som barn! Roligast är den fullkomligt iskylda bröllopsmiddagen med Charlton Heston vid ena änden av bordet och Sophia Loren vid den andra.