Largo Winch

Betyg: 3 monument

Är det en kapitalism-kritisk film eller tvärtom? Är det Gud eller Mammon som får sista ordet? Svårt att veta, här nämns en kommunistisk farfar och kritik mot kapitalismen uttalas tydligt, men av en person som visar sig ha en helt annan agenda. En av världens rikaste män dör i vad som omvärlden tror är en olycka, men vi vet att det är ett mord. Mannen är utan arvingar och hela den multinationella koncernen kommer i gungning. Dock visar det sig att det finns en adoptivson - Largo Winch, som helst inte vill kopplas samman med pappans affärer. Ändå måste han göra det för att avslöja mördaren.

Det är snyggt gjort, en bra story, men lite för många snygga kostymer i mörka styrelserum. Kampen står mellan olika aktiemajoritetsägare. Bäst är butlern och slutet som är riktigt fint. Till kuriosan hör att filmen bygger på en belgisk tecknad serie.

Bara få kan skoja så

Betyg: 4 monument

Det är fånigt, men också väldigt snällt och ibland riktigt roligt. Några australiensiska tjuvar lurar skjortan av Londons undre värld genom att uppträda som poliser. Londonskurkarna samlar sig till stormöte, enligt sina stadgar och beslutar i god demokratisk ordning att samarbeta med polisen. De utlyser ett dygns vapenvila och polisen har inget annat att göra än att leta efter de falska poliserna. De misslyckas, men en ny plan tar form. Ett fejkrån som ska locka fram de illojala skurkarna. Nåja, det går inte riktigt som planerat.

Peter Sellers gör här en pre-Clouseau-roll (filmen inspelad ett halvår före Den rosa Pantern) som fransk modedesigner, men är samtidigt en gangsterledare med londondialekt. Polisen är lika enfaldig som i Rosa Pantern filmerna och förvecklingarna är desamma. Snyggt, roligt och fånigt. Bäst är när poliserna och alla Londons skurkar möts i en karusell på ett nöjesfält. Jesu ord i Matteusevangeliet citeras ”Gå din väg, Satan” (Matt 4:10) samtidigt som alla i stort sett lurar varandra. 

Nyårsfesten

Betyg: 4 monument

Det finns en djupgående stråk av värme i detta relationsdrama som utspelar sig under en nyårsnatt med ett festande Köpenhamn som fond. Några gamla vänner samlas som alltid till traditionsenlig nyårsmiddag, rollerna är lika fasta som ritualerna. Men för ett par år sedan dog en av kamraterna och en ny tar nu hans plats. Det går inte! Rollerna slås omkull, ritualerna förlöjligas och tillbakahållna sanningar kastas fram. Det blir ett nyår som inte liknar något annat och kanske är de alla lite förändrade när de samlas på morgonen - var och en efter att ha haft sitt äventyr. En sorts illustration till Lukas 13:6-9, liknelsen om fikonträdet. De har alla på något vis "grävt runt och gödslat", det kommande året kanske deras gemenskap bär frukt (= utvecklas).

Romantiskt, javisst! Men också snällt. Fånigt, ja stundtals, men också mänskligt. Förutsägbart, mycket, men också överraskande. Realistiskt, knappast - mer en sorts vardaglig saga. Bäst är danserna, både i köket och på dansgolvet. Roligast är Pommes-frites-hatten - årets hatt!

Pig

Betyg: 2 monument

Det är mörkt, dystert och långsamt. Dessutom alldeles tyst ibland, som om både ljudet och ljuset på skärmen har falerat. Men det är nog meningen i detta apokalyptiska drama om ... ingenting. Eller? Kanske om sorg, kanske om girighet, kanske om vänskap, kanske om äkthet. Men mest påminner det om Jesu ord i Bergspredikan "Var dag har nog av sin egen plåga" (Matt 6:34). 

En före detta stjärnkock, Nicolas Cage, lever i ett skjul ute i Oregons djupa skogar, ensam med sin tryffelgris. Varje torsdag kommer en ung man från Porland och de byter tryffel mot varor från stan. Annars är det bara Nicolas Cage, grisen och tystnaden. Sedan blir grisen stulen och han ger sig in till stan som en sorts mutistisk hämnare för att söka sin gris bland stjärnkockar, lyxrestauranger och kapitalister. Hela tiden i samma skitiga rock, samma stipiga hår, samma blodiga ansikte (han blir slagen i en sorts märklig utmaning och tvättar sig sedan inte förrän i slutscenen). Vi får då och då små glimtar ur hans förflutna, men någon sammanhängande bild eller förståelse får vi inte. Dystert, mörkt och ganska tråkigt.

Dungeons & Dragons: The Wrath of the Dragon God

Betyg: 3 monument

Aningen bättre än förra filmen. Kanske mest för att berättelsen är mer komplex. Kampen mot ondskan sker på två plan, dels med magiska och gudomliga krafter, dels med vapen i hand och i jakt på ytterligare en artefakt, denna gång ett magiskt klot. Berättelsen utspelar sig tusen år efter den förra, men tiden och världen är likadan. En ond odöd magiker vill hämnas på ättlingarna till de som en gång besegrade honom, han samlar ondskans kreatur kring sig; isdrakar, leecher, harpyor, skelettdrakar - men de goda människorna finner sin styrka hos Naturens Gud och kan besegra de onda, än en gång.

Aningens bättre skådespeleri och hjältarna är inte riktigt lika stereotypa. Religion har en större plats än tidigare, det börjar med en allusion till vandringen genom Sävhavet i Andra Mosebok (2 Mos 14:21), men sedan är det mest påhittade gudar som tillbes och verkar. 

Dungeons & Dragons (2000)

Betyg: 2 monument

I en värld styrd av magiker står kampen mellan demokrati och autokrati, där drottnigen står på demokratins sida mot magikerna som vill behålla sina privilegier. Folket tycks mest hålla på med sitt och inte riktigt bry sig, vilket innebär att revolutionen kommer uppifrån. Ett ytterligare problem är att drottningen kontrollerar gulddrakarna genom sin magiska spira och för att behålla makten - och ge folket demokrati (?) - behöver hon även den magiska staven som ger kontroll över de röda drakarna. Dock är båda dessa magiska artefakter mänskliga påfund och därmed inte en del av den naturliga magin. Människans försök att kontrollera magin rubbar balansen i världen - ändå vill "den goda" drottningen ha sina artefakter och hjältar sänds ut för att finna dem.

Mycket dåligt skådespeleri med fåniga rollfigurer i en rörig och motsägelsefull berättelse om ont och gott. Moraliskt bör Jesu ord om att den som söker ska finna (Matt 7:7) motsägas i det här fallet. För det de söker bör de inte finna, ändå gör de det och det går bra. Men hur var det nu med balansen?

Ahes of Time

Betyg: 4 monument

 

Filmbilderna är poesi, färgsättnigen är psykologi, skuggorna är levande, striderna är dans, samtalen är filosofi och berättelsen en saga. En saga om förluster. Någon förlorar synen, en annan minnet, en tredje ett finger, en fjärde en man, en femte en älskad kvinna - men den värsta förlusten av alla är förlusten av minnet. Just det som det magiska vinet medför.

En svärdsman har sökt sig till öknens ensamhet där han låter andra utföra de uppdrag han själv väljer att inte acceptera. Till slut blir han ensam kvar med sina minnen och återvänder. Allt inleds med ett buddistiskt citat: "Flaggan vajar inte. Vinden är stilla. Det är människans hjärta som är i uppror".