Enys Men

Betyg: 3 monument

Klassas som "folkhorror", men är väl varken så mycket folk eller horror. Däremot är det mycket fina naturbilder från öarna utanför Cornwall. Det är sjuttiotal och en kvinna vistas ensam på en klippö där hon följer utvecklingen hos en mycket sällsynt blomma som bara växer där. Varje dag upprepas samma ritual; hon går samma stig, kontrollerar blomman, går hem, skriver i loggboken, kokar te, oroas över om när båten med förnödenheter - te och bensin till elaggregatet - ska komma, läser en stund innan hon somnar och blåser ut ljusen. Efterhand så blandas hennes egna minnen upp med tidigare öbors; fiskare, gruvarbetare och fiskarhustrur i mystiska syner. Typ, så. 

Väldigt långsamt berättat, men med vackert foto. Blomman hon bevakar och för in uppgifter om i loggboken tycks helt apart på den karga ön. Men det är ju därför hon är där och någonstans handlar det nog om ensamhet, utsatthet och platsers historia, dock ganska svårbegripligt. Sången, eller i vissa kyrkor psalmen, "Let the Lower Lights be Burning" sjungs med stark inlevelse i det som kanske är den mest skrämmande scenen i hela filmen. 

M*A*S*H

Betyg: 2 monument

Jag har noterat det förut, vissa filmer åldras inte med värdighet. Särskilt inte denna. Det som var roligt 1970 och kanske piggt och utmanande är idag fånigt, direkt pinsamt och stötande - kvinnosynen och synen på homosexualitet framför allt. Men även synen på mänsklig samvaro. Till en sjukhuspluton bakom linjerna under Koreakriget kommer två självsäkra, skrytsamma och självcentrerade läkare för att operera krigsskadade soldater. Och det gör de så blodet sprutar medan de spyr ut sarkastiska kommentarer om både patienter och arbetskamrater. 

Helt ointressant, från början till slut. Den krigskritik som någonstans finns försvinner så fort den dyker upp och resten är som sagt ointressant. Det är svårt att förstå att detta är en Oscarsvinnare (bästa manus efter förlaga 1971). Det som i viss mån är intressant är att det förekommer inga strider och vi möter inga fiendesoldater. De sårade soldaterna kommer dit via helikopter eller jeep från fronten långt borta. De blir bara en sorts köttpaket att skämta över. Märkligt! Kristendomen hånas på ett sätt som nog var möjligt 1970 och med viss rätt, men samtidigt så är sjukhuspastorn den person som är mest sympatisk och mänsklig, dvs lite tafflig och osäker. Bäst är när de hånfullt sjunger "Onward Christian Soldiers" och alla stämmer in. På något vis förtas hånet då.

Efter revolutionen

Betyg: 3 monument

Det  är nog tänkt att vara en "Jonas som blir 25 år 2000" för en modernare och yngre publik, 2012. Dvs en film som handlar om den kranka eftertanken och verkligheten efter Parisrevoltens år 1968. Nåra ungdomar på en gymnasieskola försöker hålla liv i den revolutionära lågan med polisslagsmål, flygbladsutdelning, illegal affishering och graffiti. När deras protest landar i en mänsklig katastrof går de skilda vägar. Någon väljer måleriet, någon politiken, någon aktivismen, någon filmkonsten. De skiljs och trots att deras vägar korsas blir det aldrig som förr. 

Problemet är att avståndet mellan skådespelare och regissör är för långt till 1968, liksom tiden. Det griper inte tag som det borde, de politiska diskussionerna är bara platta, dilemmat tycks konstruerat och  historien i sig är ganska ointressant. Se Tanners film istället! Bäst är ändå lektionen i politisk filosofi, diskussionen om filmer med revolutionär syntax och att Syd Barrets soloplatta spelas.

Den berusade ängeln

Betyg: 4 monument

Tokyo, några år efter krigsslutet. Vid en dypöl där vattnet bubblar av föroreningar och giftiga gaser ligger Doktor Sanadas klinik. En liten mottagning för de fattiga patienter som bor i området. Doktor Sanada är en kolerisk man med smak för alkohol och som då och då bryter ut i aggresiva tirader. Bortom tiraderna glänser dock ett hjärta av guld. Det är han som är titelns berusade (och skitiga) ängel. Han är dessutom expert på tuberkolos. Vid samma dypöl håller den lokala yakuzan till. När det visar sig att deras elegante ledare Matsunaga har tuberkolos skapas en sorts band mellan de två. Ett band som bevaras genom slagsmål, tillmälen, sprit och uppriktig ärlighet. 

Fantastiskt skådespeleri och en dialog med många fullträffar: "Ditt liv bryr jag mig inte om, det är din turberkolos jag vill bota", "Barn och patienter förlorar aldrig ansiktet". Intressant är att Kurosawa 17 år senare (1965) gör ytterligare en film om en kolerisk läkare: "Rödskägg". Bäst är det fantastiska framförandet av boogielåten "Janguru bugi".

Blå Ängeln

Betyg: 4 monument

Kanske är det kulisserna på cabarén - med alla sina prång och märkliga personligheter, eller scenografin i staden där alla gator är liksom lite sneda och husen lutar lite här och där, eller så är det Emil Janning och Marlene Dietrich som helt enkelt spelar i sin egen tid, men det är extremt mycket trettiotal. Katastrofen anas, världen kan fortfarande skratta och le, men många leenden är falska och skratten fastnar i halsen på oss. I vilket fall är det ytterst välspelat när engelskprofessorn vid stadens gymnasium går ner sig i kärlek till en cabarésångerska. Vi ser och vet att det kommer att gå illa, men han är så glad, så nöjd till en början. Lika glad som han sedan blir förtvivlad och galen i slutet, lika galen som han är pettimeter och auktoritär mot sina elever innan han träffar Lola.

Tragiskt efter en roman av Heinrich Mann (Professor Unrat) och med ekon av tysk expressionism i ljussättning och utspel. Särskilt tydligt i slutets förnedring när professorn visas upp som en knappt mänsklig kvarleva, att han sedan får dö i en sorts frid på sin gamla kateder kanske är en försoning: Klockan slår tolv slag och i musiken hör vi julpsalmer.

Med Alice på halsen

Betyg: 4 monument

Synd på den svenska titeln; ”Alice in den Städten” säger något helt annat. En skribent (journalist, författare oklart vilket) reser runt för att skriva ett reportage om USA, men lyckas inte producera mer än ett gäng dåliga polaroidfoton. När han ska resa hem till Tyskland är det flygstrejk så han får flyga till Amsterdam istället. Som sällskap har han Alice, en nioårig flicka vars mamma han nyss träffat. Mamman säger att hon kommer med ett senare flyg, men dyker aldrig upp. Motvilligt försöker han hitta Alice mormor någonstans i Tyskland: i Wuppertal (med hängande spårvagnar!), i Duisburg, i Essen? Alice vet inte riktigt …

En fin skildring av relationen barn - vuxen. Mycket vägar, järnvägar och andra kommunikationsmedel. Ljudspåret består av förstorade motorljud från bilar, bussar, tåg, båtar och flygplan. Nästan all dialog dränks av dessa civilisationens biljud. Och i grunden är det civilisationskritik Wim Wenders ger oss. Först en uppgörelse med den Amerikanska drömmen, sedan en lågmäld, outtalad kritik mot det moderna Västtyskland. Tomhet, ödslighet och ensamhet är vad som skildras genom bilrutorna. Bäst är Chuck Berry på scen och när en okänd pojke nynnar med till Canned Heat´s ”On the Road Again” på caféets jukebox.

Skeppet som dog av skam

Betyg: 3 monument

Mest att betrakta som en saga, där en kanonbåt som varit den bästa under kriget degraderas till smugglarfartyg och ju allvarligare smugglingen blir desto sämre fungerar hennes motorer. Först när hon vrenskas så att lasten far över bord blir båten åter lugn och lätt att köra. Intressant berättelse med mycket stormar och vattenmassor, samt med en hel del moraliska bryderier för de före detta marinsoldater som tar över sin älskade kanonbåt och försöker leva på henne som civila. Det går inte, då återstår bara smuggling och det vill inte båten.

Richard Attenborough är bra som kallsinnig löjtnant, medan övriga rolltolkningar är ganska mediokra. Jesu ord om att inte sätta sitt ljus under skäppan (numer ”sädesmåttet” Matt 5:15) citeras i förbifarten, i övrigt inte så mycket att tillägga.