Christy

Betyg: 4 monument

En film med en särskild tyngd och en särskild lätthet. Tyngden är social; fattigdom, fosterhem, våld, drogmissbruk och arbetslöshet i staden Cork på norra Irland. Lättheten ligger i Danny Powers skådespeleri som 17-årige Christy, i granngemenskapen och i de udda vännernas självklara solidaritet. Christy har gjort sig omöjlig i fosterhemmet och hämtas av sin bror för att tillfälligt bo med honom, hans fru och deras ännu inte ettåriga dotter. Det är på ett vis en bra lösning, men inte hållbar...

Om sorgen efter en mor, om vänskap och framtidstro, om att hitta sin plats i livet och - ganska oväntat - om hårklippning. Bäst är när en hemlös ung missbrukare förklarar att hon gillar Christy genom att säga "You're salt of the earth" (Matt 5:13). Ord som skildrar Christy och vad han brottas med mer än hon kan tro. Det inger hopp. 

Franz K

Betyg: 4 monument

Det är mycket snyggt gjort. Att skildra en författares liv är svårt då skrivande inte gör sig på film, men här har Agnieszka Holland lyckats genom att blanda in gestaltningar av hans berättelser blandat med högläsningar både offentliga och för vänner. Dessa tillsammans med en skildring av Franz Kafkas liv som inte är linjär utan böljar fram och tillbaka och som då och då kommenteras ogenerat av skådespelarnas roller; systern, vännerna (sannolikt ord hämtade ur de många brev han skrev och fick) gör att vi får en sorts inblick i ett litterärt skapande. Detta i sin tur kontrasteras mot dagens kommersialiserade Kafka-turism. Det blir både roligt och allvarligt på samma gång. Särskilt då historien sträcker sig förbi Franz Kafkas tidiga död och till Auschwitz mörker där resten av familjen utplånas.

En fest för ögat, men kanske en aning för mycket ögongodis. Bästa scenen är när Franz helt besatt av att ord måste stå för det de betyder kräver pengar tilbaka från en tiggare. Han åberopar Jesu ord ur Bergspredikan "Vad ni säger ska vara ja eller nej" (Matt 5:37), dvs ni måste hålla fast vid vad ni säger. Idag en helt borglömd tanke bland världens presidenter och statsministrar.

 

Misericordia

Betyg: 3 monument

En historia om brott och straff. Är straff nödvändigt för den som begått ett dråp i hastigt mod? Räcker det inte med det egna samvetet? Och är inte vi alla skyldiga till andras död genom vårt sätt att leva där vi suger ut både jorden och människorna? Frågorna ställs av en äldre präst i en liten sydfransk by när en man i yngre medelåldern är på väg att flytta tillbaka och han konfronterar, och konfronteras med, sin historia - som vi tyvärr får veta för lite om. 

Det är mycket välspelat, men lite för händelsefattigt foto där samma scener återkommer för ofta; samma skog där de plockar svamp, samma köksbord där de sitter och pratar eller inte, samma väg till och från byn, samma grå stenhus. Prästen är en intressant karaktär, en som vet det mesta, som både föraktas och har en skyddad position och som i en fantastisk omvänd bikt får mördaren att avslöja sig. Mördaren som han bestämmer sig för att skydda som en sorts barmhärtighetsgärning (därav titeln). Bäst är kanske den tjocke polisen som tycks enfaldig men som ställer de smartaste frågorna.

Low-Flying Aircraft

Betyg: 4 monument

I en nära framtid är Norge nerlagt och Sverige ska stängas. Världen krymper då det inte föds några barn. Eller barn föds, men de är alla mutanter på olika sätt och om de inte aborterats, eller dödats vid födseln lever de i sin egen värld långt från de andra människorna. Kan mutationerna bero på de ständiga kontrollerna och provtagningarna som alla gravida utsätts för? I denna dystopiska värld föds ändå ett barn, väntat och älskat. 

Otäckt, vackert och obehagligt. Snyggt foto, bra skådespeleri, fantastisk miljö - en sorts nedgången sjuttiotalsfuturism. En historia skriven av J.G. Ballard som handlar om vad som är normalitet och vem som bestämmer det. Trots det dystopiska finns här hopp när det nyfödda barnet lämnas till den som kan ta hand om det, så att han kan vara bland de sina. Liksom Moses en gång togs om hand av sin egen syster och sin mor (2 Mos 2:7-10).

Flickan och motorcykeln

Betyg: 3 monument

En av de filmer som skildrar det sena sextiotalet med dess längtan efter uppror mot konventionerna och frihet att leva fullt ut. Det skapas med hjälp av drömmar, psykedeliska inslag, mycket motorcykelfärder i öppna landskap och en osäkerhet kring om det vi ser är tillbakablickar eller inte. Det som däremot helt saknas är politik. Samtidigt som brottet mot vardagen i sig blir en sorts politisk, nihilistisk handling. En sådan film kan bara sluta på ett sätt, vilken den också gör. 

Marianne Faithful gör rollen bra i kombinationen av total frihet och längtan efter att få tillhöra. Hon är både männens blickfång och en självständig kraft i sig. Men hennes krav på livet ryms inte i den småborgerlighet hon lever, vare sig det är med den äkta mannen eller med älskaren. Tragiskt, men kanske sant. Snyggast är hennes hjälm, otäckast är ostfonduen.

Vi skulle också kunna se filmen som ett uttryck för en mycket bitter kristendom - där strävan efter personlig frihet leder till synd och skuld som i sin tur leder till död. Men det kan aldrig ha varit meningen att förstå den så!

De älskande på Pont-Neuf

Betyg: 3 monument

Det handlar om socialrealism, hemlösa män som duschas på en offentlig badinrättning, missbruk, sår och smuts men det är inte en realistisk berättelse utan en saga, berättad med en blanding av realism och filmisk poesi. Medan Pont-Neuf renoveras har två hemlösa män tagit den som sitt revir där de kan sova i fred för poliser och väktare. Men en dag tar sig en kvinna dit, en kvinna som varken hör dit eller kan ta sig därifrån. 

Det är vackert stundtals, lite för mycket ibland med självdestruktiva män och kvinnan som på något sätt går oberörd genom deras värld. De är där för henne, men det är egentligen männen som behöver tas om hand. Slutet är sagans klassiska slut: "Så levde de lyckliga i alla sin dagar". Lite synd på en film som hande kunnat berätta något annat.

The Sign of Rome

Betyg: 3 monument

Anita Ekberg som drottning Zenobia, drottning över Palmyra som sätter sig upp mot det romerska imperiet. De skickar dit en general under cover och naturligtvis uppstår kärlek - det är ju en sen femtiotalsfilm. Storartade tempelinteriörer, imponerande anfallande kavalleri, intriger, förräderi, människooffer och ädelmod. 

Vi får se både kameler och dromedarer, och magdans inte minst! Nåd och medlidande visas inte gärna, men det finns en kristen bland fångarna och brödundret (Matteus 15:32-39) nämns. Slutet är ytterst problematiskt då det hade kunnat sluta i en sorts upprättelse, men i stället blir en förnedrande försoning på maktens villkor. Det enda historiska är att Zenobia gjorde uppror mot Rom och besegrades år 272. Då hade hennes arméer erövrat både stora delar av Anatolien och Egypten.