Maze Runner: The Death Cure

Betyg: 2 monument

Den sista och avslutande delen i Maze-runner trilogin. Nu attackeras själva hjärtat i WCKD:s imperium, den enda stad som fortfarande fungerar. Här förekommer en stadsgerilla, covidremeniscenser, ett par spektakulära fritagningar med hjälp av kraftiga kjedjor och dragkrok, en cynisk kommentar om vad vi männisor är kapabla till när vi är hotade och ett slut som mest påminner om Jehovas vittnens pastellfärgade paradis.

Det tycks som att filmerna försöker problematisera medicinsk forskning och de etiska val som kan förekomma, men i slutänden blir det mest en skildring av en värld i förfall som vi inte kan påverka på annat sätt än att vända den ryggen. Klassisk sektkristendom. Slutet är tydligt så. En ny värld skapas då den gamla inte gick att rädda. Tveksam hållning i en tid när vi faktiskt kan vända politiken om vi går samman som ungdomarna gör i den första filmen. 

Maze Runner: The Scorch Trials

Betyg: 3 monument

Om den förra filmen var en svag fyra är detta en svag trea. Ungdomarna har, de flesta i alla fall,  klarat sig ur labyrinten och möts av ett samhälle helt under jord där solen har bränt sönder jordytan, städerna rasat samman och ett dödligt zombievirus har spridit sig. Det visar sig att dessa ungdomar är de enda som bär på motgiftet och jagas därför av en skrupellös vuxenvärld. 

Här möter vi arroganta forskare, skitiga revolutionärer, svårbedödmda småpåvar och fler ungdomar med samma erfarenhet och en ökenvandring. Men här är det inget av rollskådespeleri eller subtila detaljer utan pang på med action och helikoptrar, kulsprutor, handgjorda bomber, elektriska gevär och väldigt mycket trevande och sedan springande i mörka tunnlar och byggnader. Överhuvudtaget en mycket mörkare film än den första. Men i mörkret är den ändå spännande.

The Maze Runner

Betyg: 4 monument

Som en blandning av Flugornas herre och The Hunger Games. Ett trettiotal eller så, pojkar lever strandsatta i en grön dal omgiven av höga murar. Varför de är där vet de inte, inte heller hur de kommit dit. Överhuvudtaget minns det knappt något från sina tidigare liv. Murarna som omger dalen öppnas under dagen men stängs nattetid, innanför öppning finns en ständigt skiftande labyrint. Och det är enda vägen ut, den enda räddningen.

Så länge det handlar om det samhålle de skapat i dalen är det riktigt bra med intressanta karaktärer och gott skådespeleri av de unga skådespelarna, men så fort de ger sig in i labyrinten blir det action och snabba klipp och rop som "skynda, skynda" hela tiden och dramat går förlorat. I och med att vi inte delar ut halva monument (hur skulle ett sådant se ut?) blir betyget en svag fyra. Spännande och god idé, men för mycket spring på slutet. Bästa repliken handlar om det som mänskligheten ständigt frågar sig och som nog är grunden för all religiositet och de flesta ideologier: "Någon måste ha svaren".

Segerns sötma

Betyg: 5 monument

Burt Lancaster är fruktansvärd, medan Tony Curtis som hans lakej är mest ett skämt. Men ett livsfarligt skämt som driver människor i förtvivlan, skrattar åt andras olycka och beter sig helt komplett omoraliskt. Otäckare cyniker än dessa två herrar har nog aldrig visats på film. Cyniker med makt över människorna. Två tidningsmän, den ene med New Yorks mest inflytelserika kolumn och den andre hans hantlangare som ger honom alla skandaler, sanna eller osanna. 

Det är oerhört grymt, vansinnigt snyggt spelat med ett manus vassare än en rakkniv. Till detta klubbar och bakgator i New York, rökiga nätter och jazzmusik. När solen äntligen går upp i slutscenens morgon över Manhattan inser vi att hela filmen har utspelat sig nattetid. Jesu ord om att inte synda mer citeras, liksom änglarnas sång på julnatten, men filmen ger oss inget evangelium. Ändå anas hoppet i slutminutens gryningsljus.

Bluff Stop

Betyg: 4 monument

Om det går att använda ordet ömsint på en film så passar den på denna film om upbrott och uppbrottets svårigheter. Stefan (Björn Andresen) är en gymnasist som vantrivs i skolan och bara vill ägna sig åt sitt pianospel. Men pappa har andra planer och hans mamma är bara intresserad av sig själv - så uppfattar han det i alla fall. Med kamraterna drömmer han sig bort, gör försiktiga uppror mot lärarna och planerar en "flykt" till Rom. En flykt som naturligtvis inte blir av.

Bra skådespeleri, lite långsamt tempo, men välgjort. Dock kan man nog säga att inget egentligen händer, Stefan försöker bryta sig loss, men förmår det inte av lite olika skäl. Intressantast är den cancersjuke släktingen Love (Jan Malmsjö) med sina referenser till Werner Aspenströms "Snölegend" (både panterdockan i dockskåpet och själva texten som citeras). Bäst är bilmekanikerns utlåtande om Stefans pappa: "Han är fin på att fixa skarpa tjack, din stabbe".

Rekryten/De loteling

Betyg: 2 monument

Under en första delen av artonhundratalet utskrevs soldater till armén i det flamländska Belgien genom lotteri. En fattig bonde drar en lott där han befrias från tjänst medan godsherren drar en tjänstgöringslott. Genast erbjuder hans sig att betala för den fattiga mannens frisedel och han går med på det. Det skulle han inte gjort. För där börjar eländet; han förlorar pengarna, gården inlöses, familjen måste flytta och han blir slutligen blind under tjänstgöringen. När hans trolovade hämtar honom och leder honom i ett rep genom landet till ett kloster för helbrägdagörelse och sedan hemåt blir det än värre...

Tyvärr saknas här berättelse även om det finns dramatik. Men det är som att händelserna staplats på varandra utan egentligt sammanhang. Vackra vyer, ok skådespeleri, men det fungerar inte utan berättelse. Bäst är fågelsången som ständigt gör sig påmind, mest lärkor.

Cleopatra

Betyg: 4 monument

Om inte för annat så se den här filmen för kulisserna, sceneriet och masscenerna. Superba oh extra allt! Men också snygga övergångar från en delberättelse till nästa. Först kommer Caesar till Alexandria och faller för Ceopatra (Elisabeth Taylor). Sedan, efter hans död, är det Marcus Antonius som faller för henne. Vem det än är så är hon stjärnan som både kan befalla och beveka männen. Om det är historisk korrekt eller inte är av mindre betydelse, det är en storartad film. Mest storartat är Cleopatras intåg i Rom. Överhuvudtaget är hon entréernas mästarinna. 

Här diskuteras inkarnationen, dvs att en gud tar plats i en människa; för Cleopatra är det Isis och för de romerska härförarna "är det alldeles för lätt att bli en gud, det behövs bara några segrar, några blodbad." Men mest dröms det om makt och världsherravälde. Bäst är skalbaggegonggongen och uttalandet om att "Generaler utan soldater är sannerligen nakna".