Konga

Betyg: 3 monument

En brittisk variant av King Kong. Men här handlar det om vetenskapliga, biologiska experiment där en chimpans får ett serum gjort på extrakt från enorma köttätande växter vilket får honom att växa - så mycket så att han blir en gorilla (vilket nog mer handlar om kostym och smink) och större ändå. Vetenskapsmannen Dr Decker är besatt av sin upptäckt och går bokstavligen över lik för att få äran av upptäckten. En upptäckt som skulle kunna ge honom gudomlig makt...

En vrickad, men intressant story om vetenskapens vansinne som bor granne med vetenskapens lov. Här förs en diskussion om civilisation och primitivism som hade kunnat bli spännande. Elegant gjord med snygga köttätande växter, men mindre lyckad jätteapa. Slutet är både en prafras på King Kong på Empire State Building - men här är det vid Big Ben uppgörelsen sker - och som en saga. När klockan slår tolv är förtrollningen bruten. Mycket märkligt! Bäst är tidningsförsäljaren.

Drakdödaren

Betyg: 2 monument

En ung trollkarlslärling ser sin mästare dö och måste sedan ta på sig den tunga uppgiften att döda en drake som håller landet i ett järngrepp med årliga offer av jungfrur. Det är en bräcklig fred och ett högt pris människorna får betala för att inte deras åkrar ska brinna och byarna slås sönder. Kungen ordnar varje år ett lotteri där den flicka som ska offras väljs ut, men han egen dotter är aldrig med i lotteriet...

En saga om att gå från att vara lägst i hierarkin (lärling) till att bli den främste (Drakdödaren). Men här finns ett modernt tillägg; fake news, och det redan 1981! Som berättelse är det ok, men som film är det för träigt med en huvudroll (Peter MacNicol) som inte kan agera och bara har ett uttryck; ett överlägset leende under det gulligt ostyrigt lockiga håret. Någonstans antyds ekonomisk orättvisa, men det blir inte mer än en antydning, istället får vi klassisk kristendom med krucifix och dop som frälsande när draken kommer, och den brinnande sjön i Uppenbarelsebokens 20 kapitel finns med (Upp 20:10). Draken är snyggt gjord, men musiken är snyggare och det är filmens behållning. Påkostad musik som faktiskt fick en oscarnominering. 

A Million Ways to Die in the West

Betyg: 2 monument

Det börjar i sextiotalsnostalgi med intro, musik och typografi. Sedan blir det bara värre och värre. Som en stand-up med Westerntema som inte ens är rolig utan bara plump och fånig. En ung fårfarmare blir brädad av en snobb med mustascher. När han tänker ta livet av sig möter han en stilig kvnna som lär honom att skjuta och lita på sina egna känslor. Sedan visar det sig att hon är storskurkens kvinna och han måste möta denna storskurk i en duell för att få "prinsessan och halva kungariket", dvs skurkens kvinna och en förskräcklig mängd får.

Fånigt, dumt och pinsamt. Vi får veta att fotografier framkallas med hälp av Gud och blixten och höra talas om en predikan om att avsluta det du påbörjat. Roligast är kommentaren: "Vi kunde likaväl bära likkistor som kläder" - med tanke på dödligheten i den amerikanska västerns småstäder.

Blodspår

Betyg: 3 monument

Det börjar riktigt bra med en tät historia om åldrande, hjärttransplantationer och blodgrupper. Men filmen tappar mot slutet då allt ska knytas samman. Det är för långsökt att någon mördar för att hålla sin fiende till polis vid liv. Inte hållbart. Men Clint Eastwood spelar åldrad och hjärtsjuk (senare hjättransplanterad) FBI agent mycket bra med hes röst och avmätta rörelser. Vi får se en snygg övergång från helikopterstrålkastare till operationsbordslampa. Annars är det standard filmat, förutom en helt onödig drömsekvens som inte alls är drömlik, men ganska otäck. Lite förvånande med en så pass avantgardistisk scen i en av Clint Eastwoods filmer. Roligast är när de tre poliserna äter chokladmunkar.

Ett krucifix som örhänge är viktigt, liksom en referens till Kain och Abel - men vem är vem av de två bröderna? Bäst är Rick Hoffman i en biroll som argsint vittne.

Ator - Stridsörnen

Betyg: 1 monument

Allt börjar med den så kallade julepisteln: "Ty ett barn är fött, en son är oss given" (Jesaja 9:6). Barnet måste sedan räddas undan barnamördarna precis som i Matteus 2:16-18. Sedan slutar bibelreferenserna och det börjar bli riktigt tråkigt med ungdomlig kärlek, onda magiker som dyrkar spindlar och klumpigt hopsatta äventyr. Ator är en riktig son av åttiotalet med hockeyfrilla och allt, och liksom åttiotalet så griper han inte tag, utan slinker undan och blir mest en parodi på sig själv. Som tur är slutar allt i  ett vulkanutbrott. Vi får hoppas att det är slutet för sagan, men tyvärr finns det två filmer till.

Urusla stridsscener till pompös musik. Du kan se hur svärdet går vid sidan av medan fienden vrider sig i plågor. Bäst är ändå den lilla björnen som följer med i vått och torrt samt de blinda stridssmederna som strider med luktsinnet. Vilken soppa!

Terassen

Betyg: 5 monument

Filmen är inte mer än 28 minuter lång, men betydligt mer innehållsrik än de flesta långfilmer. En "photo roman" som det heter i inledningstexten och nog är det det. Eller kanske mer poesi än prosa i denna science-fiction klassiker som består av endast grovkorniga stillbilder (förutom ett undantag; en kvinna vaknar och öppnar ögonen) och en berättarröst. En man minns sin barndom före det Tredje världskriget. Efter det lever han med övriga överlevanden i katakomberna men tack vare detta minne blir han utsatt för ett experiment kring tid och tidsresor. Han kommer stundtals tillbaka till den tid han minns med "barn, katter, fåglar och gravar" och möter där den kvinna han såg som barn. Men han kan inte stanna i den tiden. Senare, när han även besökt framtiden, får han dock en möjlighet att bli kvar ... 

Bland det vackraste jag sett på film, om det nu kan räknas som film och en föregångare till många av senare klassiska science-fiction filmer. Bara inledningens körsång är vidunderlig. I katakomberna där de överlevande samlas finns en artifakt med inskriptionen "Apostelns huvud". Som allting annat, en poetisk bild. Kanske handlar det om martyrskap, men då en sorts minnets martyrskap utanför det vi kallar religion. 

En utflykt till landet

Betyg: 4 monument

En järnhadlare från Paris tar med sig sin familj (fru pch dotter), gamla farmor och bodbiträdet på en tur ut på landet över dagen. Vädret är vackert och de njuter i fulla drag av ledigheten. Männen vill helst fiska, medan kvinnorna vill upptäcka och uppleva naturen. På det lilla värdshuset där de stannar för lunch bor två sol-och-vårare som genast ser att de två kvinnorna, mor och dotter, är lätta byten. Medan fadern och hans biträde får låna fiskespön så tar männen kvinnorna på en båtttur. En båttur som är långt ifrån oskyldig.

Här står oskuld mot beräknande list, självgodhet och enfald mot livsglädje och längtan, det möjliga mot det omöjliga, vardagen och resten av livet "med söndagar lika melankoliska som måndagar" mot en enda dag på landet. Vackert och väldigt snyggt gjort, från foto och manus till skådespeleri. Allt utifrån en novell av Guy De Maupassant. Snyggast är scenen när Henriette gungar och en grupp präster passerar (spelade av bla Georges Bataille, Henri Cartier-Bresson och, regissören själv, Jean Renoir).