Jack

Betyg: 3 monument

Mycket tidskänsla, men tyvärr alltför polerad. Visst minns vi sjuttiotalet, men så rena i håret var vi inte och inte så välstrukna och framförallt var knarkarkvartarna inte så mysigt möblerade. Bäst är de första tio minuterna där Jack presenteras i en rad snabba scener och vi får veta allt vi behöver veta om relationer till flickor, föräldrar, kamrater, droganvändning, inställningen till arbete, livsambition och allmän syn på livet. Snyggt gjort. Sedan försöker han skriva, träffar flickor, hänger med polarna, dricker öl, vin, sprit, röker hasch och kopiösa mängder cigaretter, talar stort om livet, gör slut, blir dumpad, arbetar, blir vräkt och försöker förgäves rädda en flicka från att gå under. Gänget splittras, ambitionerna och livet tar ut sitt; en ska till Paris och måla, en är död, en ska med sin kamera till Kina med Transsibiriska järnvägen och Jack cyklar ensam på Strandvägen genom ett höstligt Stockholm. Han vinglar och kör mot rött men han är på väg någonstans!

Filmen, liksom nog också romanen, är en del av det som vanligtvis kallas den svenska sekulariseringen. Kyrkan, präster, bibelcitat förekommer inte alls. Bara fem år tidigare hade det funnits referenser till religion, men nu 1977 är det slut med det. Bäst är hur som helst den 24:årige Kjell Bergquist som Harald med yvig kalufs, ett skratt mot världens elände och olycklig innerst inne.

Pamfir

Betyg: 3 monument

Mycket lera, en del varmrökta cigaretter, en brinnande frikyrka och samtal om Guds närvaro i livets svåraste skeenden. Men egentligen en film om hemkomst och hemmahörighet. Pamfir hör inte längre hemma i byn han kommer från då han har arbetat utomlands som gästarbetare. Väl tillbaka i byn har han bara sin styrka och sina händer att ty sig till. För sin son vill han annat, att han ska studera, bli något, komma bort från byns inskränkthet. Men det behövs pengar och han försöker sig på en sista smuggelresa över den rumänska gränsen. Det skulle han inte gjort. Byns starke man har monopol på smugglingen och tolererar ingen konkurrens. 

Det börjar i en sorts lite grovt absurd berättelse, men slutar i nattsvart tragedi. Våldet, människans rädsla och småaktighet regerar, men kanske finns det någon sorts hopp i sonens uppsträckta armar inför gränsvakterna i slutscenen. En sorts hemomst? Det slutar där. Tvärt.

Polishämnaren/The Big Heat

Betyg: 5 monument

I Första Mosebok 18 resonerar Abraham med Gud om Sodoms öde och lyckas övertyga Gud att om det så bara finns tio rättfärdiga ska staden sparas från Guds vrede. Dave Bannion (Glenn Ford) är en av dessa tio i en korrumperad poliskår i en korrumperad stad styrd av korrumperade politiker. När han försöker nysta i korruptionen drabbas han av de mäktigas vrede och han drabbas hårt, mycket hårt.

En mycket bra historia om ryggradslösa polischefer, grymma gangsters, vackra kvinnor med råg i ryggen och en rättfärdig polis. Snyggast är Dave Bannions hustru Katie (Jocelyn Brando) när hon smuttar på hans drink i förbifarten och tar ett bloss på hans cigarett mitt i ett samtal, samtidigt som vi inte ser något annat än en devot hemmafru. 

In the Hand of Dante

Betyg: 2 monument

Kanske är det tänkt att vara roligt, kanske bara svårt och osammanhängande - det sista har de i så fall lyckats med. Svårt att förstå drivkraften bakom, det som ska vara filmens motor blir lösa trådar, ständigt nya mord och ganska ointressant skådespeleri. Att delar av filmen utspelar sig i färg på 1300-talet, tycks helt onödigt, för det är den svart-vita 1900-talsberättelsen som har någon sorts handling. Allt kretsar kring några gangstrar som fått nys om Dantes originalmanuskript till Den gudomliga komedin, men de vet inte om det är äkta så de behöver en expert. En expert som visar sig vara lika mycket gangster som de själva.

Bäst är Al Pacino i en biroll när han som katolik diskuterar bikten utifrån klart lutherska argument. Det förekommer en del frän religonskritik, en passning åt budhismen görs och vi får höra en fantastisk dom över kapitalismen - uttalad på 1300-talet. Sämst är soundtracket vilket är än mer osammanhängande än berättelsen.

Teori om en stulen tavla

Betyg: 4 monument

Mycket intellektuellt om en konstkännare som går igenom en samling verk av den franske konstnären Fredéric Tonnerre. Han gjorde skandal med dessa målningar och konstkännaren presenterar sin teori om varför. En tavla saknas dock då den blivit stulen, men även den ingår i konstkännarens system trots att han aldrig sett den utan bara kan gissa sig till vad den föreställer. Likt en detektiv söker han spår och ledtrådar, bland annat genom att iscensätta tavlorna med hjälp av skådespelare som ställer sig i samma positioner som i den målade bilden medan han går runt bland dem och prövar sin teori. Ibland tröttnar någon i posen; en arm faller, ett öga blinkar, en axel sjunker ned.

Spännande, intressant, elegant och smart och mycket välspelat av Jean Rougeul som konstkännaren, men svårt obegriplig för mig som inte är så inläst på fransk konstvetenskap. På något vis är det en parodi, men mycket allvarlig sådan. Bäst är när konstkännaren förklarar kopplingen mellan Mitraskulten så som den skiner igenom i målningarna (?) och våra tiders militarism. Då inser jag att det är en klassisk sjuttiotalsfilm; denne franske konstnär finns inte, tavlorna har målats till filmen, någon skandal har aldrig ägt rum allt är hittepå, på fullt franskt allvar. Väldigt roligt!

The Odyssey

Betyg: 4 monument

Svepande kamera över oändliga stränder, ensamma män i stora landskap, ljud som understryker våldets destruktivitet, snygga kostymer i en storartad berättelse om hjältens dåliga samvete, väntans plåga och hämndens bittra smak. Tyvärr med ett slut som är en kopia av Sagan om Konungens återkomst när alverna lämnar världen.

Visst hade det kunnat bli en kalkon med gravallvarliga män i kortkort och hjälm som talar om livets tillkortakommanden och krigets meningslöshet medan de bränner och plundrar. Men så blir det inte. Istället är det en film om det öppna samhällets sönderfall och egennyttans förbannelse - en film som utspelar sig under bronsåldern men skildrar vår tid. Välgjord och välspelad. Det grekiska begreppet xenia, som här kallas Zeus lag, står i centrum, en tanke som också dyker upp i Bibeln: Hebréerbrevet 13:2. Civilisationens undergång beror på att människorna våldfört sig på denna regel. Så tydligt också idag! 

Vägen till Kairo

Betyg: 4 monument

Det börjar med en ensam brittisk tanks i öknen. Långsamt forcerar den sanddyn efter sanddyn medan männen inuti antingen är döda, eller snart döda. Men en lyckas ta sig ur och faller handlöst ner i sanden. Galen av solsting och uttorkning finner han tills slut det som en gång var det brittiska högkvarteret mellan Tobruk och Kairo - ett gammalt hotell. Men det är övergivet då engelsmännen tvingats retirera. Han blir omhändertagen av hotellpersonalen, kommer till sans men inser då att tyskarna tagit över. Och inte vilka tyskar som helst, utan Rommel själv med sin stab. För att överleva låtsas han vara en servitör som dödats tidigare i en flygattack. Probelmet är att denne servitör spionerade åt Rommel och nu tas i anspråk igen...

En välskriven historia, bra manus och elegant dialog. Spännande och även om vi begriper hur det ska gå är slutet både helt naturligt och överraskande. Rommel alluderar på vandringen genom Sävhavet (2 Mos 14) i ett av sina taktiska tal, och vi får veta att engelsmänen har bra tvål. Roligast är den italienska generalen som hellre sjunger opera (dock inte Wagner), än slåss för Hitler.