Serpico

Betyg: 4 monument

Al Pacino är fantastisk i mustasch, sedan i skägg och långt hår. Han arbetar som civilpolis i New York och varje spaningsupdrag kräver särskilda kläder, från ortodox jude med långt skägg till slakteriarbetare med blodigt förkläde. Men poängen är att han, till skillnad från alla sina kollegor, vägrar ta mutor. Han avslöjar mutstytemet för sina överordnade men de gör inget åt det. Så blir han i stort sett ensam mot hela poliskåren och till slut skjuten, men överlever.

En tät historia om polisarbete, korruption och mutor. Du riktigt känner frustrationen över att ingen reagerar, inte de som borde och inte de som säger att de ska göra det. På så vis både en politisk film och en film om mänsklig feghet och bekvämlighet. Bäst är nog ändå tidskänslan av tidigt sjuttiotal i frisyrer, kläder och gatubilder. Här läses Don Quixote och Isadora Duncan samt sjungs en del italiensk opera. 

Filmen byger på Frank Serpico's liv; en verklig polis som vittnade mot sina kollegor och avslöjade korruptionen inom New Yorks poliskår under tidigt sjuttiotal.

Skräddaren i Panama

Betyg: 3 monument

Harry Pendel är skräddare i Panama. Han syr de rikas kostymer, knarkbaronernas, maffiabossarnas, de korrumperade politikernas men också den demokratiske presidentens. Men han har svårt att ta betalt, är alltför godtrogen och snäll. Så när en cynisk MI5 agent (Pierce Brosnan) anländer ser han en möjlighet att få in pengar genom att hitta på underrättelsematerial om en påstådd försäljning av Panamakanalen och ett folkligt motstånd (som inte existerar). Tyvärr går hans påhitt överstyr, agenten ser fördelar med det och skickar dem vidare till Amerikanerna som i sin tur agerar och skickar trupper... till ett land som inte alls är i kris på det vis som de tror. 

En gedigen politisk historia signerad John le Carré om lögn, korruption, cynism och girighet. I grunden en mörk parodi på agentfilmer, men det är stundtals svårt att se det parodiska. Kanske i en kommentar som "I Panama förblir inga goda gärningar ostraffade". Och det är väl vad det handlar om; godhet vs cynism. Vem som i slutändan vinner kan vi inte avgöra. Godheten straffas, men reser sig igen, medan cynismen bara fortsätter som vanligt. Intressantast är att Harold Pinter är med som spökfiguren Uncle Benny.

Olovligt förhållande

Betyg: 4 monument

Om kärleken mellan en ung nunna och en ännu yngre skolpojke. Hon har alltid låtit sitt liv styras av andra, nu vill hon styra själv. Men pojken hon är förälskad i är i andras ögon för ung och hennes väg till självstyre är full av gropar och hinder. Vackra franska landskap, fin dialog med en klassisk berättarröst och stillsamt, återhållet skådespeleri, både i glädjen och förtvivlan. Allt mot en fond av först tysk ockupation sedan amerikansk närvaro. 

I grunden en film om kampen mellan två gudsbilder; den fördömande guden och den förlåtande. Prästerna, nunnorna, de goda katolikerna står för den förra, syster Clotilde för den senare. Märkligast är den bricka av silver som hålls under munnen på den som tar emot nattvardsbrödet. Något sådant har jag aldrig sett förut.

Dave Made a Maze

Betyg: 4 monument 

En alldeles underbart konstig film om Dave som bygger en labyrint av kartong i sitt vardagsrum där hans vänner och ett lokalt filmteam går vilse. Labyrinten är fylld av fällor (”annars är det ju inte en labyrint utan bara rum staplade på varandra”), levande origamifåglar och, förstås, en minotaur. Vännerna för en desperat kamp för att först hitta Dave och sedan tillsammans med honom finna vägen ut. Men labyrinten tycks levande och vägen ut går genom labyrintens hjärta, en icke helt ofarlig väg.

Mycket fascinerande scenografi som helt är byggd av kartong och grovt papper. Så dumt och så seriöst om livets mening och kreativitet och så bisarrt när huvuden ryker och blodet består av röd konfetti. 

Indiana Jones och kristalldödskallens rike

Betyg: 4 monument

 

Förutom att titeln är helt omöjlig är detta den bästa av alla filmerna. Tätare, bättre sidekick, den knyter ihop de disparata andra filmerna och avslutas både interplanetärt och familjärt. Det är femtiotal och det börjar i Utah med atombombssprängningar och rysskräck. En lam kritik mot atombomben, men en skarpare mot McCarthyismen och angiveriet. Denna gång har nazisterna bytts ut mot ryssar, märkligt nog ryssar som står Stalin nära när filmen utspelar sig 1957 och Chrustjev har haft makten i fyra år. Kampen står om en utomjordisk artefakt som kan kontrollera människors tankar. Där sovjetstaten står för kollektiv hjärntvätt och kapitalismen för rå girighet får Indiana Jones bära humanismens fana, trots att han slår ihjäl fiender åt höger och vänster.

Vi hade kanske väntat oss en film om islam efter judendom, hinduism och kristendom, men vi är tillbaka i Sydamerika och religionen är en sorts blanding av azteker, inka och von Däniken. Däremot dyker förbundsarken från första filmen upp i en scen, vilket är väldigt roligt. Bäst är Karen Allen som Marion, mycket piggare än Harrison Ford.

Indiana Jones och det sista korståget

Betyg: 3 monument

Så har vi då kommit till kristendomen i Steven Spielbergs religionshistroriska dramer där Joh 4:14 är av avgörande betydelse. I centrum står den heliga graal, den bägare som Jesus drack ur under den sista måltiden (=den första nattvarden), eller den bägare där Jesu blod samlades upp vid korsfästelsen. Indiana Jones pappa är expert på området och filmen är närmast en pusseldeckare med små ledtrådar som måste tolkas och leder till nya ledtrådar. Problemet med graalen är att nazisterna också söker den, för den lär ha krafter som de kan utnyttja för att styra världen. Det är året före krigsutbrottet, så det gäller att hinna först till platsen.

Det börjar med ett snyggt intro till karaktären Indiana Jones; hatten, läderjackan, piskan, ormskräcken, arkeologin - allt faller på plats när han är tonåring. Annars fånigt käbbel mellan far och son, och de gamla vanliga stereotyperna; araber är enfaldiga och tyskar är elaka - men det visste vi redan från första filmen. Roligast är Hitlers namnteckning och Indiana Jones stönande replik: "Nazis, I hate theese guys".

Indiana Jones och de fördömdas tempel

Betyg: 2 monument

En film före Jakten på den försvunna skatten, dock inte en prequel då den utspelar sig året innan utan att ha något med den förra filmen att göra. Vi startar i Shanghai och avslutar någonstans i norra Indien där samma Kali-mördarsekt som i Gunga Din har återuppstått. Massor av hisnande äventyr som fullkomligt tar andan ur oss, men också ganska fånigt. Mer skämt, mer felklädda fåniga damer som bara skriker och är bortskämda och dessutom ett barn som sidekick - en kinesisk gatupojke som kan karate.

Även denna film bygger på religion. Denna gång hinduisk dyrkan av Kali. Ganska fördomsfullt och inte särskilt indiskt eller hinduiskt, mest ett mishmash av orientalism. Men på något vis mer försonande då barnen står i centrum som det viktigaste i ett samhälles liv. Det är i alla fall bra!