Gadjo Dilo - Främlingen

Betyg: 4 monument

Dans, sång och svordomar. Dansen är central vid livets skiften; sorgen dansas, lyckan dansas, sex dansas, frihet dansas ofta kombinerad med lika mycket sång som svordomar. Men inte när byn bränns ner i ännu en progrom - då hjälper varken dans, sång eller svordomar. Då återstår bara den förtvivlade bönen.

En ung fransman reser på vinst och förlust till Rumänien för att bland dess romer försöka hitta den sångerska hans pappa lyssnade på under dennes sista dagar i livet. Sången finns på ett kasettband, mer har han inte att gå på. Han kan varken språket eller traditionen, men är öppen för att lära sig. Så småningom lär han sig dansa, svära och möjligen sjunga han också. Fantastisk musik och dans och fantastiska svordomar och böner. Både exotiserande och långt borta, samtdigt som det är närvarande och politiskt.

Shooter

Betyg: 4 monument

Å ena sidan mycket manlighet med vapen, helikoptrar, stora hundar, ensamma män i bergen, bilar, bomber, skottsår, hämnd och en tystlåten fd elitsoldat som hjälte. Å andra sidan en helt annan sorts hjälte, en vek FBI-agent (Michael Peña) som är lite för rund i ansiktet, lite för mesig, men smart och envis. Å ena sidan bergen i Wyoming, å andra sidan hustaken i Philadelphia. Å ena sidan ett attentat mot presidenten, å andra sidan är det fejk och ett sätt att täcka upp för ett annat politiskt mord. Å ena sidan en återkommande uppmaning att vara patriot, å andra sidan ett folkmord på en annan kontinent.

Spännande och betydligt mer politiskt än väntat. Mitt i actionscenerna påminns vi om Lundin Oil och deras ansvar i Sudan, men här handlar det om amerikansk kapitalism i Etiopien. I bägge fallen en humanistisk kritik av rovkapitalismen. Kanske onödigt våldsamt och onödigt skrupelfria skurkar, men en bra story. En Etiopisk biskop är central, en Che Guevara T-shirt förekommer och en hel del inköpslistor.

Storstadshamn

Betyg: 5 monument

Hamnarbetare, maffia, våld, lojalitet, förräderi och brevduvor. Fantastisk film, från Leonard Bernsteins musik till skådespeleriet, kameraarbetet och manuset. En ung hamnarbetare (Marlon Brando) är en av maffians underhuggare, den maffia som styr fackföreningen och därmed alla jobb i hamnen. Långsamt vaknar hans samvete, långsamt tar han in vad det är som egentligen sker, långsamt byter han sida. Men det sker inte utan hjälp; hans flickvän (Eva Marie Saint) och den lokale prästen (Karl Malden) driver honom mot sanningen. För det är ingen enkel väg att gå, att tjalla på de egna, men samtidigt stå upp för det som är rätt.

Här kan vi ta del av kanske filmhistoriens bästa predikan, hållen i ett lastrum fyllt av Irländsk whisky. Den utgår från Matteus 25:40, men koncentrerar sig på korsfästelsen. Korsfästelsen är ingen historisk händelse, den sker idag, här och nu. Helt rätt!

C'mon C'mon

Betyg: 5 monument

Mycket fint filmat och underbart skådespeleri av Joaquin Phoenix och Woody Norman! I grunden en film om förtroenden, förtroendet mellan vuxna och barn, men också om minnen. Vad kommer ett barn att minnas, vad kommer en vuxen att minnas - är det samma minnen av samma händelse? Vad är viktigt i ett barns liv? Vad skulle du som barn vilja uppmana dina förädrar att göra? Johnny reser runt som radiojournalist och intervjuar barn på deras egna villkor - fantastiskt fina intervjuer. Han ställer frågor som ingen annan vuxen gör och han tar barnen och deras svar på allvar. Så får han själv ett barn han måste ta hand, sin systerson. Systern har fullt upp med sin psykiskt sjuke man och den nioårige pojken Jesse kan inte lämnas ensam. Han får följa med Johnny. Det blir en resa de båda kommer att minnas, Johnny för att systersonen pratar hela tiden och utmanar honom med helt omöjliga frågor om allt mellan himmel och jord, som nioåringar gärna gör. Och systersonen för att han får möta en vuxen som både tar ansvar och som möter honom där han själv är.

Bäst är just barnperspektivet. Jag har nog sällan sett en film som är så konsekvent. Lysande! Roligast är när Jesse förklarar hur mykorrhiza fungerar; mycket yvigt och ändå rakt på sak. Teologiskt är det en ilustration av uttrycket ur "barns och spenabarns mun" (Matt 21:16, gamla översättningen), dvs att barn säger sanningar om vuxenvärlden utan att ta hänsyn till vad som passar eller inte.

 

Konvoj

Betyg: 4 monument

Som en blandning av Western-film och Den stora kapplöpningen jorden runt. En strid på liv och död kring ideal som frihet, kollektiv, kamratskap och rätten att leva sitt liv - och samtidigt en rätt rolig jakt genom södra USA med en konvoj lastbilar som villebråd och en galen polis som jägare. Allt kommenterat genom lastbilarnas kommunikationsradio. 

Några lastbilschaufförer blir trakasserade av en bitter polis och efter ett bråk måste de fly delstaten. På vägen plockar andra chaufförer upp deras radiosamtal och ansluter till konvojen samtidigt som människor i städerna de passerar hurrar och hyllar dem som hjältar. I grunden en ganska rå historia om rasism och personlig hämnd, men på ytan en spännande western-komedi i lastbilstappning. Fantastiska kameraåkningar, dammolm som inte är av denna världen och en sorts balett när lastbilarna rullar genom öknen mot New Mexico till Rossinis overtyr till Wilhelm Tell. Bäst är nog ändå Kris Kristofferson i bar överkropp och så hippieprästen och hans lärjungar som bara sjunger väl valda gospels och säger Amen.

The Bourne Identity

Betyg: 3 monument

Det vore möjligt att tolka det som en omvänd dopteologi. En kropp hittas i havet, tas ombord av några fiskare och räddas tillbaka till livet, men utan namn, utan minnen, utan relationer. Dopet handlar ju uttryckligen om namn och relation. Så småningom hittar han delar av sin identitet, flera pass under olika namn, en pistol, en mängd pengar. Men framförallt hittar han och hittas av fiender som han inte vet vilka de är. Om dopet ger identitet och trygghet så måste han föstå vem han är och vilka relationer han kan lita på för att kunna skapa sig någon sorts trygghet. Det är vad hela filmserien går ut på. Del två (The Bourne Supremacy) och del tre (The Bourne Ultimatum) såg jag för sexton år sedan och nu förstår jag dem lite bättre. Men kanske är uppstigandet ur havet inte en dopreferens utan en födelse och därav namnet Jason Bourne.

Färgsättningen är densamma i alla filmerna, gråtrist och regntung vilket ger en särskild stämning. Till det ett ganska långsamt berättande som då och då bryts av en intensiv jakt, ett rusande genom korridorer, hoppande från tak, ett kort slagsmål på liv och död. Sedan tar det långsamma vid igen. Intressant är att CIA är de onda och att de är obehagligt välorganiserade, vilket kanske är sant. Roligast är när Jason Bourne tar sig igenom Amerikanska ambassaden i Paris med hjälp av en brandutrymningskarta.

Framom främsta linjen

Betyg: 2 monument

En sorts halvdokumentär om Harry Järvs minnen från Finska fortsättningskriget. Han blev sedermera biblioteksråd vid Kungliga Biblioteket och expert på Frans Kafka. Detta märks på så vis att han ägnar sin lediga tid åt att läsa; Platon, Sokrates, Aristoteles och att han uppmuntrar sina soldater att läsa distanskurser under ryssarnas bombardemang. Att han också var anarkist framgår inte så tydligt mer än att han inte bryr sig särskilt om militära hierarkier. De män som står under hans befäl betraktar han som jämlika. Att denna hållning skulle skapa kontroverser märker vi inte. Han är en duglig, hygglig soldat som leder sina män på framgångsrika uppdrag bakom fiendelinjen. Ryssarna stupar för deras kulor och i början klarar de sig helskinnade  varenda gång. Men kriget fortsätter och striderna intensifieras.

Det är en ganska tråkig gestaltning av det som skulle kunna vara en intressant skildring av krigsvardag. De pratar mycket, skjuter en del, smyger i skogen och gräver ner sig i snön. Men det är för stelt skådespeleri och för lite drama. Bäst är när de fotografier som tas vid fronten glider över till Harry Järvs verkliga foton. Då blir det dokumentära dramatiskt och dramatiken blir verklig. Svårast är det fosterländska, men det är väl en viktig del i alla krig. Märkligast är regementspastorns svala välsignele.