Granatäpplets färg

Betyg: 5 monument

Ren filmpoesi. En linneduk, några granatäpplen, ett par fiskar, ett bröd, en häst som återkommer, uråldriga böcker, en brunn, flera hästar, en furste, en knyppeldyna, en höna, en munk, flera munkar, en älskad, ett barn, en död, en ängel ...

Inget egentligt sammanhang, men en bild av den armeniske poeten Sayat Nova (Harutiun Sajatian) som levde under 1700-talet och räknas som de armeniska poesins och musikens fader. Porträttet av honom är komplext, drömskt och vackert. Han är både furste och munk, både älskare och eremit, både upprorisk och traditionell. Men mest är det magiskt och vackert. Märkligt att denna film gjordes i Sovjetunionen 1969. En udda produkt av denna så produktiva tid! Så mycket uråldrig kristendom, så mycket armenisk kulturhistoria. 

Bäst är ändå fåren som omger den döde biskopen.

The Rise and Rise of Michael Rimmer

Betyg: 3 monument

Michael Rimmer är en obskyr underlydande på ett opinionsinstitut. Men med ett ständigt vinnande leende och en trevlighet som går över lik blir han snart chef för hela firman. Och inte nog med det, han ger sig in i politiken och får Tory-partiet i sin hand. Med samma leende och samma hänsynslöshet blir han till slut premiärminister och i slutscenen även president och diktator i Storbritannien. 

Det är inte så lätt att göra politisk satir på film och ofta blir den alltför tidsbunden. Så är inte fallet med denna film, som trots att den är gjord 1970 är obehagligt aktuell med den ständigt leende Michael Rimmer som med extrema folkomröstningar leder folket till att rösta på honom som president. Han lägger ut alla regeringens beslut som folkomröstningar och när befolkningen (och brevbärarna) har fått nog så lovar han att bara ge dem en sista fråga till att ta ställning till: Michael Rimmer som president. 85% röstar på det för att slippa alla folkomröstningar och den nytillträdde diktatorn ler från sin kalesch.

Roligast är kön till ovala rummet i Vita huset och prästen som blandar ihop Paulus med Cole Porter.

Rebecca (2020)

Betyg: 2 monument

Vi kan fundera över varför det ska göras en ny version av en redan mycket bra film. Tillför det något nytt? Finns här en annorlunda skildring? Förstås berättelsen på ett nytt sätt? Nej, blir svaret på alla dessa frågor. Istället så blir det en film som skiljer sig från den roman den bygger på genom att Maxim de Winter är för passionerad, Mrs Danvers för modern och Mrs de Winter för aktiv. Hela berättelsen bygger på dessa personers respektive personlighet och då blir det märkligt när de förändras. Det är ändå snygg gjort, med fina dekorer, vackra scenerier och eleganta kostymer. Trots det är de bästa delarna inledningens och avslutningens högläsning ur romanen.

Lisztomania

Betyg: 3 monument

Som om Hase å Tage mötte Jadorowsky och gjorde en film om europeiska klassiska kompositörer. Fånigt, roligt, smått obegripligt men med fantastisk dekor. Vi får följa kampen mellan en sexliberal Franz Liszt (Roger Daltray) och en från början komunistisk och sedan alltmer nazistisk Richard Wagner (Paul Nicholas). De börjar som vänner men slutar som fiender i en kosmisk kamp med musiken som vapen - förstärkt med bomber och kulsprutesalvor. Kanske är det en film om musikens makt med eldsprutande pianon och snabbskjutande elgitarrer, eller så är det en skildring av nazismens framväxt och musikens del i det, eller så är det helt enkelt en fredsmusikal, fast i såfall en ganska udda sådan.

Vi blir införstådda med skillnaden mellan aristrokrati och borgerlighet, blandar ihop ortodoxt med katolskt och får uppleva Ringo Starr som påve. Det är inte jättebra, men ytterst märkligt och i stort sett uppiggande, förutom antisemitismen i skildringen av Mendelssohn. Bästa repliken alla gånger är: "Piss off Brahms!". Märkligast är att Rick Wakeman (som gjort musiken) presenteras som Thor i rollistan, men som Siegfried i filmen.

Oss svindlare emellan

Betyg: 2 monument

En ganska töntig historia där alla lurar alla, men med något sorts gott uppsåt. Ingen blir egentligen arg, allt blir bra i slutänden och den ende som förlorar något är banken. Däremellan åks det Taxi hit och dit, bjuds på bröllopslunch före vigseln och fuskas en hel del vid spelbordet. Gemytligt, men ointressant och ganska svaga rollprestationer. Intrigen skulle kunna ha blivit vassare med ett bättre manus. Dialogen är för lam - ingen screwball här inte!

Vi möter en präst som i och för sig kan cykla och en hel del sjungande damer. Bäst är tapeten med familjen Wagner på picknick - bara den är värd en film!

P.S. Jag inser nu att jag för åtta år sedan sett filmen och skrivit om den: Hi Diddle Diddle. Då tyckte jag den var bättre och tapeten fastnade redan då.

Taran och den magiska kitteln

Betyg: 2 monument

En tunn historia som har sin bakgrund i Walesisk muntligt berättande, samlat i Mabinogion. Här finns stora likheter med Disneys "Svärdet i stenen" från 1963, men det är varken lika bra gjort eller lika roligt. En grisskötare som tar hand om en magisk gris utmanar en ond härskare och med hjälp av en handfull udda vänner: féer, en märklig skogsvarelse, en försigkommen prinsessa och en fånig bard, besegrar han ondskan. Men det kräver ett kristuslikt offer - någon måste frivilligt offra sitt liv för de andra. Offerscenen föregriper Frodo och Gollums kamp i Domedagsberget i "Sagan om ringen", men omvänt - dvs de slåss inte, de är vänner, men en måste offra sig. Dock, för att följa kristuslikheten, så är också uppståndelsen en del av berättelsen.

Tunna karaktärer, tunn berättelse med mycket våld och en ondskans herre som är en kopia av Skeletor och skogsvarelsen Gurgi är en söt kopia av Gollum. Intressant är att 80-talet så tydligt lyser igenom med nyliberalismens köp och sälj idéer. När våra hjältar möter de tre häxorna som bevarat den magiska kitteln så blir det varken strid eller magisk kamp, utan ett köpslående. Affärerna framför allt!

Faran från skyn

Betyg: 3 monument

Några ungdomar försöker förgäves få de vuxna i en amerikansk småstad att förstå att de står inför en katastrof. En katastrof som endast kan avvärjas med att allt kyls ner. Vuxenvärldens hånskratt är en del av filmens idé. Känns det igen? Jo, visst är det aktuellt, men filmen är gjord 1958 och handlar om en rosaröd slemklump från yttre rymden som landar i ett skogsområde i stadens närhet. Slemklumpen kan inte besegras, den slukar allt levande i sin väg, men den reagerar negativt på en sak: kyla.

I grunden en mycket fånig historia och ganska illa spelad av vuxna skådespelare i trettioårsåldern som spelar tonåringar. Typisk amerikansk femtiotalsfilm. Men det finns något i ungdomarnas förtvivlan och uthållighet i sin historia som känns positiv. Och när sedan slemklumpen forslas iväg till Nordpolen av Nationalgardet känns det som att "ack vore vi där!".