Begärets dunkla mål

Betyg: 3 monument

Det gick bra att göra en film om en äldre man som begär en ung kvinna och med sina pengar försöker köpa henne åt sig själv på sjuttiotalet, men att se den idag känns inte helt ok även om Fernando Rey är bra som den besatte mannen. Kvinnan ömsom lockar, ömsom stöter bort och till slut brister det för honom. Vilket tycks vara en del av strategin - begäret finner inga gränser varken i sin naivitet eller i sin auktoritet. Det enda som kan tygla begäret är en rejäl explosion; ett bombattentat. Och så slutar filmen.

Intressant berättad då den återberättas från en tågresa mellan Sevilla och Madrid där den besatte mannen fängslar en hel kupé (inklusive barnen) med sin berättelse om begär och blind förälskelse. Då och då leds vi tillbaka till tågkupén för några kommentarer - sedan fortsätter  förnedringen. För det är nog vad det egentligen handlar om, förnedring. Det handlar inte särskilt mycket om det 10:e budet (5 Mos 5:21) utan just om hur en snedvriden relation förnedrar alla inblandade. Så blir filmen tragisk fast den är lättsam och lite humoristisk. Roligast är ändå vänsterterroristerna som samlas under namnet JVR (Jesusbarnets Väpnade Revolutionärer). Bäst är flamencon.

Mr Kipps

Betyg: 3 monument

Den ofövitlige Mr Kipps arbetar som afförsbiträde i en klädaffär under en förfärlig tyrann till affärsägare. När han till sin egen förvåning ärver sin förmögne farbror försöker han förändra sitt liv och leva som en gentleman. Men det går inte så bra. En komedi om klassmarkörer, solidaritet och att hålla fast vid vad man en gång lovat.

En del lite rolig trickfilmning, ett uppror bland löneslavarna som faller platt och tjänsteklockor som förvandlas till bröllopsklockor. Bäst är när han ska lära sig att bli gentleman och får frågan "What goes with fish?" och svarar "chips?" när svaret ska vara vitt vin. Filmen bygger på en roman av HG Wells med titeln Kipps: The Story of a Simple Soul. Och nog är han en av de som i Biblens kallas "de ödmjuka" och nog får han till slut ändå "äga landet och njuta en ostörd fred" (Ps 37:11).

Gonks Go Beat

Betyg: 3 monument

Det börjar helt oemotståndligt fånigt och rart, men förlorar sig i de romantiska balladerna mot slutet. De jordiska staterna Beatland och BalladIsle är bittra fiender, så bittra att Universums härskare måste rycka in. Den misslyckade rymddiplomaten Wilco Roger sänds dit med uppdraget att skapa fred eller förpassas för evigt till planeten Gonk (universums Sibirien där löjliga dockor spelar obegriplig jazzmusik). I Beatland spelar de rock´n roll på hög volym med det ”långa” håret flygande, medan de prydliga på BalladIsle sjunger lågmälda ballader till stillsamt komp av akustiska gitarrer. Det är klart att det måste leda till krig! Men kriget avblåses efter de inledande striderna, de skadade instrumenten bärs bort på bår och i slutscenen sjunger kärleksparet en beat-ballad.

Fantastiskt töntigt, mycket brittiskt och stundtals så bisarrt att det är roligt. Men när det ska bli mer allvar och kärlek och försoning då blir det bara tunt och tråkigt. Roligast är beat-läraren som skäller ut sina elever för att de har för lågt ljud på förstärkarna. Bäst är trumlåten i trumfängelset!

Sagan om Ringen: Striden vid Rohan

Betyg: 3 monument

För det första borde den svenska titeln vara Striden om Rohan, för hela kungariket ställs inför sin undergång när förräderi och maktlystnad får styra istället för ädelmod och folkets bästa. För det andra är det förvånansvärt dåligt tecknat, där figurerna inte alls smälter in i bakgrunderna och för det tredje har vi sett det mesta förut i trilogi-filmerna. Ändå lovansvärt om en ung kvinnas kamp för sin rätt att både ha makt och ta ansvar och för betoning av nåd, hopp och fred i en tid av våld och förtvivlan. På så vis blir det en politisk film i vår misogyna, nådelösa och maktfullkomliga tid. Héra blir, märkligt nog, en modern hjältinna i denna krönika om det som hände för så länge sedan att det nu glömts bort.

Largo Winch

Betyg: 3 monument

Är det en kapitalism-kritisk film eller tvärtom? Är det Gud eller Mammon som får sista ordet? Svårt att veta, här nämns en kommunistisk farfar och kritik mot kapitalismen uttalas tydligt, men av en person som visar sig ha en helt annan agenda. En av världens rikaste män dör i vad som omvärlden tror är en olycka, men vi vet att det är ett mord. Mannen är utan arvingar och hela den multinationella koncernen kommer i gungning. Dock visar det sig att det finns en adoptivson - Largo Winch, som helst inte vill kopplas samman med pappans affärer. Ändå måste han göra det för att avslöja mördaren.

Det är snyggt gjort, en bra story, men lite för många snygga kostymer i mörka styrelserum. Kampen står mellan olika aktiemajoritetsägare. Bäst är butlern och slutet som är riktigt fint. Till kuriosan hör att filmen bygger på en belgisk tecknad serie.

Bara få kan skoja så

Betyg: 4 monument

Det är fånigt, men också väldigt snällt och ibland riktigt roligt. Några australiensiska tjuvar lurar skjortan av Londons undre värld genom att uppträda som poliser. Londonskurkarna samlar sig till stormöte, enligt sina stadgar och beslutar i god demokratisk ordning att samarbeta med polisen. De utlyser ett dygns vapenvila och polisen har inget annat att göra än att leta efter de falska poliserna. De misslyckas, men en ny plan tar form. Ett fejkrån som ska locka fram de illojala skurkarna. Nåja, det går inte riktigt som planerat.

Peter Sellers gör här en pre-Clouseau-roll (filmen inspelad ett halvår före Den rosa Pantern) som fransk modedesigner, men är samtidigt en gangsterledare med londondialekt. Polisen är lika enfaldig som i Rosa Pantern filmerna och förvecklingarna är desamma. Snyggt, roligt och fånigt. Bäst är när poliserna och alla Londons skurkar möts i en karusell på ett nöjesfält. Jesu ord i Matteusevangeliet citeras ”Gå din väg, Satan” (Matt 4:10) samtidigt som alla i stort sett lurar varandra. 

Nyårsfesten

Betyg: 4 monument

Det finns en djupgående stråk av värme i detta relationsdrama som utspelar sig under en nyårsnatt med ett festande Köpenhamn som fond. Några gamla vänner samlas som alltid till traditionsenlig nyårsmiddag, rollerna är lika fasta som ritualerna. Men för ett par år sedan dog en av kamraterna och en ny tar nu hans plats. Det går inte! Rollerna slås omkull, ritualerna förlöjligas och tillbakahållna sanningar kastas fram. Det blir ett nyår som inte liknar något annat och kanske är de alla lite förändrade när de samlas på morgonen - var och en efter att ha haft sitt äventyr. En sorts illustration till Lukas 13:6-9, liknelsen om fikonträdet. De har alla på något vis "grävt runt och gödslat", det kommande året kanske deras gemenskap bär frukt (= utvecklas).

Romantiskt, javisst! Men också snällt. Fånigt, ja stundtals, men också mänskligt. Förutsägbart, mycket, men också överraskande. Realistiskt, knappast - mer en sorts vardaglig saga. Bäst är danserna, både i köket och på dansgolvet. Roligast är Pommes-frites-hatten - årets hatt!