Youth of the Beast

Betyg: 4 monument

Japansk sextiotalsmaffia (yakuza), våld och blommande körsbärsträd. En våldsbenägen polis infiltrerar två rivaliserande yakuzagäng, genom intriger, lögner och dubbelspel. Det är inte hans uppdrag, poliskollegor skyr han som de andra, utan han har personliga motiv. Vilka dessa är klarnar efterhand, men när hela sanningen går upp för både honom och oss är det inte alls som vi trott.

Mycket elegant skildring av japanskt sextiotal. Snygga kostymer och klänningar, smarta inredningar och tuffa gangsters. Till det cool jazzmusik. Intressant är att i en scen talas det om hämnd och då citeras ur 2 Mosebok 21:24 "öga för öga, tand för tand", den så kallade talionprincipen. Antagligen sägs något annat på japanska, för det är knappast troligt att de skulle citera judisk/kristna skrifter i Japan. Principen finns säkert belagd i Japansk traditon, men uttrycks då troligen annorlunda.

Down Terrace

Betyg: 4 monument

Far och son har just släppts ur fängelset. De har suttit inne då någon tjallat på dom. Men vem? Möjligheterna är flera, deras kumpaner är alla opålitkiga och relativt enfaldiga. Det blir blodigt, det blir möjligtvis fel, men det blir i alla fall en förändring. Smågangsters i en mindre engelsk stad; vad de sysslar med vet vi inte, varför de satt i fängelse vet vi inte heller, men det vi vet är att vi inte kan lita på någon av dem. 

Mycket bra skådespeleri, särskilt Julia Deakin som mamma Maggie. En sorts socialrealism med helt utflippad dialog om Den tibetanska dödsboken, urmänniskan och Gud, en tolkning av designen på kinesiskt porslin och att känna sig tantriskt ungdomlig. Bäst är när pappan spelar blues med sin trista advokat, men roligast är gangstern från London som gör en "symbolisk visit". Kanske handlar filmen om att "triangeln det goda, det sanna och det vackra" inte håller. Det goda kan vara osant, det vackra ont och det sanna fult.

Silvestre

Betyg: 3 monument

Märkligt fascinerande och väldigt långsamt drama om frälsning och förtappelse. En ung kvinna, knappt mer än ett barn ska giftas bort, men något kommer emellan. Den oskuldsfulla ställs mot den djävulske. Hon avvärjer faran, men blir inte fri. När hennes far försvinner klär hon ut sig till en ung riddare och söker honom med vapen i hand. De starkt koreograferade striderna spär på känslan av teater, liksom den teatrala scenografin och det poetiska språket. Till detta musik spelad på medeltida instrument interfolierad av sång till luta. En sorts tablåartad teater med högtidligt språk (portugisiska).

Som en folksaga med existentiell och religiös botten. Jungfrun och jungfrulighet spelar in, liksom djävulen och manligt begär. Kanske är det en berättelse om begynnande sexualitet och en ung kvinnas vuxenblivande. Eller så handlar det om frälsning eller förtappelse. I vilket fall finns hela tiden vattnet med som en renande och samtidigt avslöjande kraft. 

Jag stal en miljon

Betyg: 4 monument

Det är intressant med brittiska filmer, de är så besatta av språk; språk och klass. En amerikansk film är sällan särskilt språkligt intressant, men här samsas sociolekter med Shakespeare-citat och direkt bildmässiga ordvitsar. Charmerande. Till detta en Alec Guiness som trivs i sin roll som livsnjutande byråkrat. Han arbetar sedan 19 år med samma enformiga syssla, att notera hur många guldtackor som produceras på bankens gjuteri för att sedan följa med i transporten till banken och där notera i liggaren samma siffra som tidigare. Samma rutin dag efter dag, samma leende, samma lunchställe, samma oklanderliga uppträdande - men i alla dessa år har han i hemlighet planerat det perfekta brottet. Det enda han behöver är en medarbetare och några medbrottslingar. Dessa dyker upp på ett ganska oförutsett vis, sedan är det dags... Det går inte helt enligt plan, men tillräckligt bra för att vår hjälte ska kunna unna sig ett par drinkar i baren på playan någonstans i Brasilien.

Slutet är bäst, ytterst elegant men väntat. Roligast är när poliserna jagar rånarna som stulit en polisbil. Genom den bilens polisradio kan de vilseleda de andra patrullbilarna och till sist kör polisbilar överallt och hur som helst utan att någon egentligen vet var den jagade bilen är. Också förstås, när kassaskåpstjuven avbryter sitt arbete mitt i natten för att äta en medhavd smörgås. Även tjuvar behöver en matrast.

Skjut först, främling

Betyg: 3 monument

En usel svensk titel på en helt ok italiensk western. De italienska westernfilmerna är befriande då de står på en helt annan ideologisk grund än klassiska westernfilmer, de bryr sig varken om ”the Frontier-myten” eller ”indian-problemet”. Det är mer som en spännande historia vilken råkar utspela sig i westernmiljö. Den skulle också ha kunnat utspela sig i, låt oss säga, New York 1960, men här är det 1800-tal och en ensam cowboy med rosa parasoll antar en död mans identitet och hamnar i en konflikt mellan kavalleriet och en hänsynslös skurkliga som stjäl en diligens helt i guld. Fram till slutminuterna tycks allt gå vår hjältes väg, men ack - så är inte fallet.

En galen predikant med hemmagjorda bibelcitat och fyrverkerier har betydelse, liksom att posten måste skickas vidare, att en sista måltid ska ätas och att ett fadersarv tas i bruk. Slutuppgörelsen bland likkistorna  är spännande, annars är musiken nog det allra bästa. 

Death Stalker II: Duel of the Titans

Betyg: 2 monument

Betydligt sämre än föregångaren, vilket knappt är möjligt. Men helt utan dess charm. En ny skådespelare tar sig ann rollen som Deathstalker - det hade han kunnat låta bli. De andra, särskilt prinsessan Reena är tyvärr lika usla. Berättelsen är mer eller mindre densamma, en elak trolkarl - som visar sig bo i samma slott som den förra elakingen bodde i - har fördrivit en prinsessa från hennes rätta plats och Deathstalker hjälper henne att få tronen tillbaka. Här handlar det inte om artefakter, men delar av scenerna och scenografin återkommer från förra filmen - så det är lite svårt att veta vilken film det är vi ser.

Zombies, onda män på hästar med stora armborst (!), kvinnokrigare, pilbågsbomber och en skylt som bland annat visar vägen till Golgata (Matt 27:3). Roligast är det Amazonerans drottning säger i introt just innan titeln dyker upp: "I´ll have my revenge and Deathstalker too", villet lika väl kan uppfattas som "Detastalker two" - som ju filmen heter. Titanerna kan vi glömma, den duellen är lika dålig som all annan svärdsfäktning i dessa filmer.

De utvalda

Betyg: 4 monument

En jury som ska döma i ett mål där vapenindustrin står anklagad utsätts för illegala påtryckningar från försvarssidan. De skyr inga medel för att först få den jury de vill ha och sedan manipulera den för att de ska bli frikända. Bakom står vapenlobbyn och en miljardindustri. Åklagaren har dock ett internt vittne, så de är säkra på sin sak. Men i juryn sitter en joker som har sin alldeles egna agenda.

Det är ett oerhört spännande drama om moral, rättvisa och manipulering där vapenindustrins cynismer blottläggs. Skådespelaruppsättningen är mycket snygg: Dustin Hoffman, Rachel Weisz, Gene Hackman och John Cusack. Roligast är helgondiskussionen inne på den minst sagt esoteriska woodoo-affären.