Flickan och motorcykeln

Betyg: 3 monument

En av de filmer som skildrar det sena sextiotalet med dess längtan efter uppror mot konventionerna och frihet att leva fullt ut. Det skapas med hjälp av drömmar, psykedeliska inslag, mycket motorcykelfärder i öppna landskap och en osäkerhet kring om det vi ser är tillbakablickar eller inte. Det som däremot helt saknas är politik. Samtidigt som brottet mot vardagen i sig blir en sorts politisk, nihilistisk handling. En sådan film kan bara sluta på ett sätt, vilken den också gör. 

Marianne Faithful gör rollen bra i kombinationen av total frihet och längtan efter att få tillhöra. Hon är både männens blickfång och en självständig kraft i sig. Men hennes krav på livet ryms inte i den småborgerlighet hon lever, vare sig det är med den äkta mannen eller med älskaren. Tragiskt, men kanske sant. Snyggast är hennes hjälm, otäckast är ostfonduen.

Vi skulle också kunna se filmen som ett uttryck för en mycket bitter kristendom - där strävan efter personlig frihet leder till synd och skuld som i sin tur leder till död. Men det kan aldrig ha varit meningen att förstå den så!

De älskande på Pont-Neuf

Betyg: 3 monument

Det handlar om socialrealism, hemlösa män som duschas på en offentlig badinrättning, missbruk, sår och smuts men det är inte en realistisk berättelse utan en saga, berättad med en blanding av realism och filmisk poesi. Medan Pont-Neuf renoveras har två hemlösa män tagit den som sitt revir där de kan sova i fred för poliser och väktare. Men en dag tar sig en kvinna dit, en kvinna som varken hör dit eller kan ta sig därifrån. 

Det är vackert stundtals, lite för mycket ibland med självdestruktiva män och kvinnan som på något sätt går oberörd genom deras värld. De är där för henne, men det är egentligen männen som behöver tas om hand. Slutet är sagans klassiska slut: "Så levde de lyckliga i alla sin dagar". Lite synd på en film som hande kunnat berätta något annat.

The Sign of Rome

Betyg: 3 monument

Anita Ekberg som drottning Zenobia, drottning över Palmyra som sätter sig upp mot det romerska imperiet. De skickar dit en general under cover och naturligtvis uppstår kärlek - det är ju en sen femtiotalsfilm. Storartade tempelinteriörer, imponerande anfallande kavalleri, intriger, förräderi, människooffer och ädelmod. 

Vi får se både kameler och dromedarer, och magdans inte minst! Nåd och medlidande visas inte gärna, men det finns en kristen bland fångarna och brödundret (Matteus 15:32-39) nämns. Slutet är ytterst problematiskt då det hade kunnat sluta i en sorts upprättelse, men i stället blir en förnedrande försoning på maktens villkor. Det enda historiska är att Zenobia gjorde uppror mot Rom och besegrades år 272. Då hade hennes arméer erövrat både stora delar av Anatolien och Egypten. 

Shadowhunter

Betyg: 3 monument

Mystik, magi och psykologi i en märklig blandning när en utarbetad och deprimerad storstadspolis får i uppdrag att eskortera en fånge från ett Navajoreservat till Los Angeles. Men fången lyckas rymma och i jakten på honom vänds rollerna. Den som jagar blir jagad; i drömmarna, i fantasin, i verkligheten. 

Filmen bygger på Navajomytologier om hamnskiftare och spöksjuka - men är lika mycket en psykologisk resa genom en svår skilsmässa. Scott Glenn är mycket bra som den trötte poliskommisarien Cain (bara namnet är intressant i sig), men bäst är landskapet. Vackert, men samtidigt avvisande. Skallerormar och skorpioner får vi möta och vi får oss till livs en intressant kristendomskritik. Annars är det kanske lite exotiserat, men spännande.

Jag och min ko

Betyg: 3 monument

Tydligen är, eller var yrkeserfarenhet viktig bland de franska krigsfångarna i tyska fångläger. Liksom i Korpralen (gjord några år senare) diskuteras civila yrken. En är markis, en annan jobbar i en butik i Paris en tredje kör taxi i Marseille. Kanske handlar det om klassförbrödring i nederlaget. I vilket fall, en fransk krigsfånge arbetar som dräng på en bondgård i Bayern. En sorts behagligt slavarbete, han får mat och husrum, men ingen lön och måste hålla sig kvar på gården. Men om han lånar en ko av den snälla bondmoran och med den låtsas att han har ett ärende någon annanstans skulle han kunna rymma. Sagt och gjort, med kon, en plåthink och en tjock rock med de tydliga bokstäverna KG (Krigsfånge) på ryggen, går han 20 mil genom vackra alplandskap mot den Franska gränsen. Det låter idylliskt men han hamnar hela tiden ur askan i elden. Han räddas dock på olika sätt i sista minuten. 

En märklig komedi, mörk mot bakgrunden av kriget med bombningar och flyktingströmmar, men samtidigt lättsam i sin munterhet. Det diskuteras ofta mat, vilket beror på att mat är en bristvara för alla. Tyska soldater dansar can-can, ett punkteringsljud kan få en hel cykelpluton på fall och vi får veta att S:t Leonard är fångarnas skyddshelgon. Bäst är alla gånger det ytterst lakoniska slutet. 

King of Kong: A Fistful of Quarters

Betyg: 4 monument

En klassisk berättelse om den lille mannen som utmanar makten. I det här fallet är makten en långhårig, slipsbeklädd såsentreprenör "med mest bredd i hela kycklingmarinadindustrin" som har rekordet i arkadspelet Donkey Kong. Han omger sig med beundrare och jasägare och har både domare och tävlingsedning i sin hand. Utmanaren Steve är en lite udda, men snäll och vänlig lärare med autistiska drag som i sitt garage slog rekordet under en period av arbetslöshet. Men det rekordet accpeteras inte av såsentreprenören Billy, han hävdar att spelmaskinen i garaget var manipulerad. Så Steve måste upp till bevis och göra om rekordet offentligt. Problemet är att Billy själv vägrar att närvara. 

Det är spännande och välgjort med känsla av hemmavideo. Men med en bra klippning. När Steve räknar ut hur han ska lösa uppgiften med de rullande tunnorna och andra fällor använder de samma teknik som i Temple Grandin, dvs hans uträkning ritas in i bildrutan. Snyggt. Filmen är helt på Steves sida. Han är sympatisk, ärlig och trofast. Medan Billy är ganska otrevlig, intrigerande, feg och oärlig. Så är nog inte verkligheten. Men för att bli världsmästare i Donkey Kong är alla medel tillåtna. Roligast är, förutom BIllys gräsliga slipsar, att Ordspråksboken 27:17 refereras som en ren självklarhet.

De hänsynslösa

Betyg: 4 monument

Blodigt, våldsamt, väldigt välspelat och snyggt gjort. Särskilt dialogen är suverän, de säger egentligen inget av värde, men definierar sig ändå utifrån det de säger - elegant! Annars en komplicerad historia om en juvelkupp som går snett, lojaliteter, falska identiteter, övervåld, vänskap och rädslor. 

Ett oväntat kors dyker upp på väggen (se bilden), "Hooked on a Feeling" spelas och någon uttalar den eviga sanningen: "Now we need some solidarity". Roligast är täcknamnen i alla färger; Mr White, Mr Orange, Mr Blue ... Bäst är slowmotionfilmningen under förtexterna - lysande!!