År 2001 - ett rymdäventyr

Betyg: 5 monument 

Magnifikt och pretentiöst, men det håller. Mänsklighetens, eller civilisationens historia från det första syndafallet (= då våldet och makten träder in) till den moderna människans kamp mot den teknologi vi själva gjort oss beroende av och vidare till den nya människans födelse bortom Jupiter. Från Första Mosebok till Uppenbarelseboken, eller på engelska så låter det bättre: From Genesis to Revelation. 

Färgsättning, ljus, kameravinklar - allt är oerhört snyggt - men bäst är musiken. Att tomma rymden och klassisk musik är lika med sant är helt uppenbart här. Enbart musik utan tal eller andra ljud upptar en större del av ljudspåret än dialogen - musiken bär oss genom rymdens oerhörda tomhet i en långsam takt som skulle kunna bli tråkig, men enbart blir fascinerande - som den psykedeliska kaskaden av ljus när de passerar Jupiter. Maklaös, pretentiös, men fantastisk! Roligast är instruktionen på antigravitationstoaletten, en tätskriven A4 och att mäniskorna på rymdskeppet rör sig i alla riktningar samtidigt, upp och ner, hit och dit då gravitationen är ur spel och de har specialskor för att kunna röra sig fritt.

Jakten på Rosa Pantern

Betyg: 3 monument

Nu är det åttiotal och Peter Sellers är död sedan två år, men han har fortfarande huvudrollen som kommissarie Clouseau. Dels genom att bortklippta delar från tidigare filmer används, dels genom att flera av scenerna spelas upp som en sorts minnen - för kommissarie Clouseau rapporteras försvunnen då han rest till Lugash för att undersöka stölden av den Rosa pantern, världens största diamant som stulits en gång till. Dessa minnen berättas för en reporter Mlle Jouvet som gör en TV-dokumentär om den försvunne detektiven. Det blir till en humoristisk sorgesång över kommissarie Clouseau och i förlängningen över Peter Sellers - som filmen är tillägnad.

Denna och den första filmen är de enda som har med orden i titeln att göra, dvs Rosa pantern. Övriga filmer har inget med den att göra, ändå heter de så (?)! Enligt de animerade förtexterna är Rosa pantern Clouseaus motståndare och då bör han vara Dreyfus, vilket känns fel. Och, som jag trodde som barn, att Clouseau själv var den som kallades Rosa pantern är enligt animationerna felaktigt.
    Nåväl, roligast är intervjun med David Niven som sir Charles Lytton och Capucine som Simone Clouseau (numer Mme Lytton). Samma skådespelare som spelade i den första filmen 1963. Filmen slutar väldigt abrupt, vilket på sitt vis känns rätt ok för hur skulle det annars kunna sluta?

Rosa Panterns hämnd

Betyg: 2 monument

En fortsättning på "Rosa Pantern slår igen", men fånigare och betydligt sämre. Kato får en roll i handlingen, vilket bara blir dumt, liksom Clouseaus oerhört rasistiska kommentarer gentemot kineser. Polischef Dreyfus sätts åter in i sin tjänst efter åren på mentalsjukhus, då Clouseau tros ha omkommit. Vi får till och med vara med om hans begravning (samtidigt som han själv utklädd till korgosse vinkar glatt). Den till synes döde Clouseau arbetar under cover och avslöjar av misstag en stor knarkhärva med förgreningar till Hong Kong och den amerikanska maffian.

Det är mer av det queera, men mest fördomsfullt. Clouseaus kristuslikhet betonas faktiskt av Dreyfus psykiater, medan Dreyfus själv talar om en nådegåva. Roligast är när Clouseau talar "svenska" och att Jacques Préverts dikt "Lättnader i militär disciplin" illustreras med all tydlighet i en av slutscenerna.

Rosa Pantern slår igen

Betyg: 3 monument

Det har blivit sjuttiotal och Clouseau bryter ännu mer på franska, slagsmålen med Kato är vildare, kvinnorna mer vågade och den galne polischefen Dreyfus ännu galnare. En hel del skämt upprepas från "Skott i mörker", men historien är en helt annan. Den galne poliskommisarien rymmer från det psykiatriska sjukhuset helt förblindad av hat gentemot Clouseau. För att sätta kraft bakom sina hämndplaner samlar han världens onda skurkar och kidnappar en professor som uppfunnit en laserstråle som utplånar allt den riktas mot. Han kräver Clouseaus liv mot att han inte utplånar hela världen. Världens alla stater försöker då mörda Clouseau utan att lyckas och utan att han överhuvudtaget märker det.

Oktoberfest, tandvärk, en queerklubb i London, lustgas och en nästintill oövervinnerlig vallgrav är delar av innehållet. Fånigt, men ganska roligt och underhållande - men inte mer än så. Ett snabbt korstecken som i stunden inte hjälper det bittersta hinns också med.

 

Skott i mörkret

Betyg: 3 monument

Kommissarie Clouseau är tilbaka, men det finns ingen koppling till den förra filmen. Han är lika fånig, men denna gång ungkarl med sin trogne betjänt Kato som ständigt tränar honom i självförsvar. Kato är en av filmhistoriens bästa karaktärer, utan att ha något med handlingen att göra dyker han upp när vi (eller snarare Clouseau) minst anar det. Annars en förfärlig historia där alla dör åt höger och vänster, det spelas biljard och ett nudistläger besöks. 

Denna gång är det en klassisk "whodunnit"-historia, men den egentliga spänningen sker mellan Clouseau och hans högre chef, kommissarie Dreyfus, som till slut helt tappar koncepterna. En intressant studie i ledarskap. Roligast är när Clouseau och hans assistent försöker synkronisera sina klockor, till ingen nytta då ingen klocka stämmer. Kanske skulle man kunna säga att det bibelord som bäst passar är "den som är utan skuld kastar första stenen" (Joh 8:7), det bleve i så fall väldigt få stenar kastade i huset där morden begås.

Den rosa pantern

Betyg: 3 monument

En av världens största juveler, "Den rosa pantern" ägs av prinsessan Dala och hon omges av både de som vill stjäla den och de som vill skydda henne. Men vem är att lita på? I slutscenerna har allt vänts upp och ner; den skyldiga går fri, den oskyldige sätts i fängelse och den bestulna är själv den som stjäl. Dessförinnan har vi varit med om storslagna partyn, hiskeliga skidfärder, rena lurendrejerierna och två polismän utklädda till en zebra.  

Elegant, fånigt men ibland ganska roligt. Elegantast är prinsessans bungalow i Alperna med nedsänkt vardagsrum och Sir Charles' (David Niven) ylletröjor i olika färger. Fånigast är naturligtvis kommissarie Clouseau (Peter Sellers) i all sin naiva tafflighet, som också är det roligaste. Hans självbild är någon helt annanstans än där han själv befinner sig. Allt är ständigt i någon sorts kaos, eller på väg mot detsamma där han dyker upp. Kanske är han en sorts Kristusgestalt som offrar sig för andra med tanke på det Satgnelius skriver: "Kaos är granne med Gud".

The Blood of Jesus

Betyg: 3 monument

En av de få "race films" som regisserats av en afroamerikansk regissör; Spencer Williams Jr, som också spelar den manliga huvudrollen Ras. Race films producerades med enkla medel för en segregerad svart publik mellan 1915 - 1950. Alla skådespelare var afroamerikaner och temana var anpassade för publiken. Här handlar det om en lantlig bygemenskap där alla utom Ras är egagerade i baptistförsamlingen. När han av misstag vådaskjuter sin nyblivna hustru, Martha, kommer grannarna och sjunger och ber runt hennes bädd. De lämnar henne i tron att hon är död och Ras sitter gråtande vid fönstret. Då visar sig en ängel och berättar att kulan som gick genom hennes kropp också gick genom Jesus kropp i bilden på väggen. Marthas själ söker sig sedan förbi djävulens lister och lockelser tillbaka till livet och den överlycklige Ras. 

Fantastisk musik, enbart sprirituals och orgelmusik - utom när djävulen visar sig för då blir det jazz! En av de frommaste filmer jag sett utan att vara varken sliskig eller förljugen. Det vi ser är en ärlig förtröstan på Gud och hans verk. Kanske inte världens bästa skådespeleri, men Djävulen är bra och Martha är trovärdig i sin fromma naivitet.