Ofelia

Betyg: 3 monument

Det börjar prerafaelitiskt snyggt med Ofelia liggande i vattnet med det röda håret utslaget. Sedan får hon berätta vad som egentligen hände mellan henne, prins Hamlet, Laertes, Horatio, Claudius och Gertrude. Det är delvis den historia vi känner igen och vissa ordvändningar och textstycken är från Shakespeares original, men annat är tillagt och förändrat. Här får Ofelia upprättelse. Hamlet förblir ganska velig, hans farbror Claudius är lika ond, men Gertrude (Hamlets mor) får en lite annorlunda roll. Det är  kvinnornas film och det är de som bär berättelsen och i slutscenens motljus förstår vi att slutet för Ofelia inte alls blev som Shakespeare beskrev det.

Snyggt gjort, särskilt kostymerna som är fantastiska, annars för lite drama, för lite Shakespeare och för mycket anpassning till en sorts "modern" historia. Vi får dock lära oss vad "som är viktigare än böner" och Höga visan läses, fint nog.

Cyrano

Betyg: 4 monument

I en sorts mer eller mindre påhittat 1600-tal i en icke angiven stad i ett ej definierat land möter vi fyra personer kring vilka denna musikal kretsar: Roxanne - som vill gifta sig av kärlek, Greven De Guiche - som vill gifta sig med Roxanne, Christian - som Roxanne försälskar sig i och som i viss mån älskar henne tillbaka och Cyrano som älskar Roxanne utan att berätta det. Det är teatralt både till dialog och sceneri - men också charmigt och välgjort. Cyrano (Peter Dinklage) har ordets gåva, men inte utseendet med sig så han gömmer sig bakom vännen Christian och alla de glödande kärleksbrev Roxanne mottar från Christian och som får hennes kärlek att brinna allt hetare är skrivna av Cyrano. Greven De Guiche begriper att både Christian och Cyrano är konkurrenter om Roxannes kärlek så han skickar ut dem i ett krig där Christian stupar och Cyrano blir sårad. (Denna del av berättelsen är hämtad från 2 Samuelsboken 11:1-27, där kung David skickar Uria till fronten att dö så att kungen kan ta Urias hustru Batseba till hustru.)

Det är snyggt gjort, även om alla sångnummer kanske inte är de bästa. Mycket fin dialog, ålderdomlig och kanske delvis original från den pjäs som skrevs 1897 och det är en bra berättelse om en kärlek som inte vågar ta sig tydligt uttryck. Roligast är fårbaletten, sedan kommer den diktande bagaren och de fantastiskt cyniska orden: "barn behöver kärlek, vuxna behöver pengar". Men bäst är scenerna från kriget; teatrala, vackra och innerliga med mycket fina sånginsatser.

Youth of the Beast

Betyg: 4 monument

Japansk sextiotalsmaffia (yakuza), våld och blommande körsbärsträd. En våldsbenägen polis infiltrerar två rivaliserande yakuzagäng, genom intriger, lögner och dubbelspel. Det är inte hans uppdrag, poliskollegor skyr han som de andra, utan han har personliga motiv. Vilka dessa är klarnar efterhand, men när hela sanningen går upp för både honom och oss är det inte alls som vi trott.

Mycket elegant skildring av japanskt sextiotal. Snygga kostymer och klänningar, smarta inredningar och tuffa gangsters. Till det cool jazzmusik. Intressant är att i en scen talas det om hämnd och då citeras ur 2 Mosebok 21:24 "öga för öga, tand för tand", den så kallade talionprincipen. Antagligen sägs något annat på japanska, för det är knappast troligt att de skulle citera judisk/kristna skrifter i Japan. Principen finns säkert belagd i Japansk traditon, men uttrycks då troligen annorlunda.

Down Terrace

Betyg: 4 monument

Far och son har just släppts ur fängelset. De har suttit inne då någon tjallat på dom. Men vem? Möjligheterna är flera, deras kumpaner är alla opålitkiga och relativt enfaldiga. Det blir blodigt, det blir möjligtvis fel, men det blir i alla fall en förändring. Smågangsters i en mindre engelsk stad; vad de sysslar med vet vi inte, varför de satt i fängelse vet vi inte heller, men det vi vet är att vi inte kan lita på någon av dem. 

Mycket bra skådespeleri, särskilt Julia Deakin som mamma Maggie. En sorts socialrealism med helt utflippad dialog om Den tibetanska dödsboken, urmänniskan och Gud, en tolkning av designen på kinesiskt porslin och att känna sig tantriskt ungdomlig. Bäst är när pappan spelar blues med sin trista advokat, men roligast är gangstern från London som gör en "symbolisk visit". Kanske handlar filmen om att "triangeln det goda, det sanna och det vackra" inte håller. Det goda kan vara osant, det vackra ont och det sanna fult.

Silvestre

Betyg: 3 monument

Märkligt fascinerande och väldigt långsamt drama om frälsning och förtappelse. En ung kvinna, knappt mer än ett barn ska giftas bort, men något kommer emellan. Den oskuldsfulla ställs mot den djävulske. Hon avvärjer faran, men blir inte fri. När hennes far försvinner klär hon ut sig till en ung riddare och söker honom med vapen i hand. De starkt koreograferade striderna spär på känslan av teater, liksom den teatrala scenografin och det poetiska språket. Till detta musik spelad på medeltida instrument interfolierad av sång till luta. En sorts tablåartad teater med högtidligt språk (portugisiska).

Som en folksaga med existentiell och religiös botten. Jungfrun och jungfrulighet spelar in, liksom djävulen och manligt begär. Kanske är det en berättelse om begynnande sexualitet och en ung kvinnas vuxenblivande. Eller så handlar det om frälsning eller förtappelse. I vilket fall finns hela tiden vattnet med som en renande och samtidigt avslöjande kraft. 

Jag stal en miljon

Betyg: 4 monument

Det är intressant med brittiska filmer, de är så besatta av språk; språk och klass. En amerikansk film är sällan särskilt språkligt intressant, men här samsas sociolekter med Shakespeare-citat och direkt bildmässiga ordvitsar. Charmerande. Till detta en Alec Guiness som trivs i sin roll som livsnjutande byråkrat. Han arbetar sedan 19 år med samma enformiga syssla, att notera hur många guldtackor som produceras på bankens gjuteri för att sedan följa med i transporten till banken och där notera i liggaren samma siffra som tidigare. Samma rutin dag efter dag, samma leende, samma lunchställe, samma oklanderliga uppträdande - men i alla dessa år har han i hemlighet planerat det perfekta brottet. Det enda han behöver är en medarbetare och några medbrottslingar. Dessa dyker upp på ett ganska oförutsett vis, sedan är det dags... Det går inte helt enligt plan, men tillräckligt bra för att vår hjälte ska kunna unna sig ett par drinkar i baren på playan någonstans i Brasilien.

Slutet är bäst, ytterst elegant men väntat. Roligast är när poliserna jagar rånarna som stulit en polisbil. Genom den bilens polisradio kan de vilseleda de andra patrullbilarna och till sist kör polisbilar överallt och hur som helst utan att någon egentligen vet var den jagade bilen är. Också förstås, när kassaskåpstjuven avbryter sitt arbete mitt i natten för att äta en medhavd smörgås. Även tjuvar behöver en matrast.

Skjut först, främling

Betyg: 3 monument

En usel svensk titel på en helt ok italiensk western. De italienska westernfilmerna är befriande då de står på en helt annan ideologisk grund än klassiska westernfilmer, de bryr sig varken om ”the Frontier-myten” eller ”indian-problemet”. Det är mer som en spännande historia vilken råkar utspela sig i westernmiljö. Den skulle också ha kunnat utspela sig i, låt oss säga, New York 1960, men här är det 1800-tal och en ensam cowboy med rosa parasoll antar en död mans identitet och hamnar i en konflikt mellan kavalleriet och en hänsynslös skurkliga som stjäl en diligens helt i guld. Fram till slutminuterna tycks allt gå vår hjältes väg, men ack - så är inte fallet.

En galen predikant med hemmagjorda bibelcitat och fyrverkerier har betydelse, liksom att posten måste skickas vidare, att en sista måltid ska ätas och att ett fadersarv tas i bruk. Slutuppgörelsen bland likkistorna  är spännande, annars är musiken nog det allra bästa.