17 november 2026

Paris- öppen stad

Betyg: 4 monument

Mycket franskt, mycket Paris, mycket prat, många cigaretter. Den unga litteraturstudenten Anne dras in i en mystisk härva av politiska flyktingar, exilspanjorer, intellektuella och amatörskådespelare. Vi vet inte vad som ligger bakom men en spansk musiker har tagit sitt liv, eller blev han mördad. Anne anar att fler i kretsen är hotade, men hon vet inte i vilken tråd hon ska börja nysta och hon är i alla sammahang för ung och för naiv. 

En av de allra första filmerna i den franska Nya vågen, gjord redan 1957 men inte visad förrän tidigt sextiotal. Musiken, skådespeleriet, de svepande filmingarna av staden och dialogen - allt känns igen. Samtidigt är det en rafflande historia där vi inte vet vem vi, eller Anne, kan lita på. Trots att filmen är så tidig är den mer politisk (antifascistisk) än många av de filmer som gjordes senare. Jesu ord på korset i Lukas 23:34 citeras, annars är det bästa musiken och den ytterst franska lunchen; en halv baguette och några skivor choklad på en parkbänk. 

Lola Montez - Kurtisanen

Betyg: 4 monument

Det är magnifikt, kyligt och känslolöst - men samtidigt gripande och djupt tragiskt. Lola Montez var en av 1800-talets mest omskrivna kvinnor, älskarinna åt samtidens stora män, bl a Frans Liszt och kung Ludwig I av Bayern. I en sorts cirkusföreställning får vi följa hennes liv från barndomen i de brittiska kolonierna till de sista åren som en förnedrad cirkusattraktion. Den dröm hon har om kärlek och frihet grusas effektivt av samhällets bigotteri och kvinnans roll som en passiv projektionsyta för männens drömmar.

Filmen är exceptionellt bra berättad genom den amerikanska cirkus där hon uppträdde när hennes glansdagar i Europa var över - som ett djur bland de andra förevisas hon som ett exempel på en sexuellt frigjord kvinna. Cirkusscenerna följer filmen igenom som en kommentar till hennes liv och just cirkusmusiken är kongenial i sin glättiga kontrast mot den tragedi vi får del av. Kollekthåvarna på cirkusen, formade som hennes ansikte blir ytterligare en sådan detalj - absurt tragiskt. Bäst är kanske ändå kung Ludwig I av Bayern när han lite uppgivet citerar Predikarens tredje kapitel; "det finns en tid för allt" och lägger till; "även revolutioner".

14 november 2026

The Ninth Configuration

Betyg: 4 monument

En ytterst märklig film om ett militärt psykiatriskt sjukhus inrymt i ett helt osannolikt och "knappast terapeutiskt" slott. Dit kommer en före detta marinsoldat som psykiater med en mycket liberal och öppen syn på patienternas inbillningar. Till en början är det lekfullt och tokigt som patienten som vill sätta upp Shakespeare's Julius Ceasar med enbart hundar i rollerna, eller han som straffar atomerna med hammare för att han inte får passera genom väggen, men efterhand mörknar det och efter en del vändningar blir vi osäkra på vem som är patient och vem som är frisk och vad är vad egentligen.  

En effektiv kritik mot krig och våld och våldets avtryck i människorna. Vi får en oväntad tolkning av Joh 14:2. Vi får försöka förstå stjärnornas ensamhet och att det nog någonstans finns en god Gud bortom våldet och det eviga regnet (det regnar nämligen hela tiden i filmen!). 

Inkräktaren

Betyg: 3 monument

En bra historia om klass och det som gör ett fungerande liv möjligt, men också en skildring av efterkrigsengland. En överste från Andra världskriget ertappar en av sina bästa soldater som inbrottstjuv i sitt eget hem ett antal år efter krigsslutet. Mannen flyr, men översten kan inte släppa tanken på vad det är som gör en duglig soldat till en simpel tjuv. Genom att kontakta de andra i stridsvagnsgruppen får han till slut en bild av vad som hänt, var och en bidrar med sina del.

Det är väl gjort, ett gott hantverk, men lite för moraliskt slut. Å andra sidan vet jag inte hur det annars skulle kunna sluta utom som tragedi. Det tackas för förbön, som blir till en sorts ironi efter ett tag och nödlögner förekommer. Bäst är barnen när de leker krig med hemmagjorda stridsvagnar. Helt underbart hejdlöst.  

12 november 2026

Maze Runner: The Death Cure

Betyg: 2 monument

Den sista och avslutande delen i Maze-runner trilogin. Nu attackeras själva hjärtat i WCKD:s imperium, den enda stad som fortfarande fungerar. Här förekommer en stadsgerilla, covidremeniscenser, ett par spektakulära fritagningar med hjälp av kraftiga kjedjor och dragkrok, en cynisk kommentar om vad vi människor är kapabla till när vi är hotade och ett slut som mest påminner om Jehovas vittnens pastellfärgade paradis.

Det tycks som att filmerna försöker problematisera medicinsk forskning och de etiska val som kan förekomma, men i slutänden blir det mest en skildring av en värld i förfall som vi inte kan påverka på annat sätt än att vända den ryggen. Klassisk sektkristendom. Slutet är tydligt så. En ny värld skapas då den gamla inte gick att rädda. Tveksam hållning i en tid när vi faktiskt kan vända politiken om vi går samman som ungdomarna gör i den första filmen. 

Maze Runner: The Scorch Trials

Betyg: 3 monument

Om den förra filmen var en svag fyra är detta en svag trea. Ungdomarna har, de flesta i alla fall,  klarat sig ur labyrinten och möts av ett samhälle helt under jord där solen har bränt sönder jordytan, städerna rasat samman och ett dödligt zombievirus har spridit sig. Det visar sig att dessa ungdomar är de enda som bär på motgiftet och jagas därför av en skrupellös vuxenvärld. 

Här möter vi arroganta forskare, skitiga revolutionärer, svårbedödmda småpåvar och fler ungdomar med samma erfarenhet och en ökenvandring. Men här är det inget av rollskådespeleri eller subtila detaljer utan pang på med action och helikoptrar, kulsprutor, handgjorda bomber, elektriska gevär och väldigt mycket trevande och sedan springande i mörka tunnlar och byggnader. Överhuvudtaget en mycket mörkare film än den första. Men i mörkret är den ändå spännande.

The Maze Runner

Betyg: 4 monument

Som en blandning av Flugornas herre och The Hunger Games. Ett trettiotal eller så, pojkar lever strandsatta i en grön dal omgiven av höga murar. Varför de är där vet de inte, inte heller hur de kommit dit. Överhuvudtaget minns det knappt något från sina tidigare liv. Murarna som omger dalen öppnas under dagen men stängs nattetid, innanför öppning finns en ständigt skiftande labyrint. Och det är enda vägen ut, den enda räddningen.

Så länge det handlar om det samhålle de skapat i dalen är det riktigt bra med intressanta karaktärer och gott skådespeleri av de unga skådespelarna, men så fort de ger sig in i labyrinten blir det action och snabba klipp och rop som "skynda, skynda" hela tiden och dramat går förlorat. I och med att vi inte delar ut halva monument (hur skulle ett sådant se ut?) blir betyget en svag fyra. Spännande och god idé, men för mycket spring på slutet. Bästa repliken handlar om det som mänskligheten ständigt frågar sig och som nog är grunden för all religiositet och de flesta ideologier: "Någon måste ha svaren".