Chino

Betyg: 3 monument

Det är något särskilt med Charles Bronson; att han knappast säger något, att han knappt öppnar ögonen, men ändå är vaken, med och drivande. Här är han ett halvblod som tränar upp vildhästar. Mycket hästar är det och mycket lite dialog. Han blir förälskad i den rike mannens syster (en ömsesidig förälskelse), vilket denne inte kan tåla. 

Det händer inte mycket. Hästar föds, nya hästar rids in, en ung man dyker upp och de bildar en slags familj som till och med firar jul med julträd, julklappar och allt. Sedan skiljs de, hästarna skingras och livet går på något sätt vidare. Det mest intressanta är den väldigt koncisa beskrivningen av ursprungsamerikaners begravningssed: ”They’ll rather be close to the sun than have dirt on their face”. Bäst är när byborna spelar upp julevangeliet. 

De obesegrade

Betyg: 3 monument

En intressant westernfilm där vi får leta efter kopplingarna till den tid den är gjord (1969). Dels ser vi det på de fantastiska polisongerna dels på budskapet om ett enat USA. Inspelad i en tid då mycket ifrågasätts så får vi här en trygg film om att nationen är en och den bör hållas samman - om andra sextiotalsfilmer är revolutionära är denna kontrarevolutionär med John Wayne och Rock Hudson som de två antagonisterna som tvingas till vänskap. Bägge är överstar men på varsin sida i inbördeskriget. Nu är kriget över och sydstatarna söker ett nytt liv hos Kung Maximilian i Mexiko, medan nordstatarna är på väg mot samma mål med tusentasl hästar de vill sälja till Maximilians franska armé. Deras vägar korsas och de forna fienderna tvingas samarbeta. Så titelns obesegrade är varken nord- eller sydstatare, de är amerikaner!

Klassisk western med ett nästan övertydligt budskap. Tydligast i det gemensamma firandet av 4 juli. Ett firande som spårar ur, men det finns inget som kan ena råbarkade karlar så mycket som ett rejält slagsmål. Ett tredje tema från tiden är de kraftfulla kvinnoporträtten, i bakgrunden, men inte underdåniga. Vi får höra en rödhuvad savspett (dock bara som imitation) och se en hel del snygga hästfoton. Mycker hästar är det!

Fjord

Betyg: 4 monument

Det börjar med SvPs 231 "Oändlig nåd" (mer känd som "Amazing Grace"). Ett märkligt psalmval för en film som skildrar pentecostal kyrklighet (den kyrkofamilj pingstkyrkan tillhör). För mig är det en traditionell psalm med rötter i andra traditioner. Men låt vara, det kanske är annorlunda i Norge. I vilket fall får vi följa en konservativt kristen familj som flyttar in i en liten stad i Nordnorge. Fjällen, fjorden och Jesus finns där hela tiden, men mest i bakgrunden. Ganska snart blir familjen misstänkt för barnmisshandel och deras fem barn tvångsomhändertas. Filmen skildrar vad som sker i byn och med de människor som blir inblandade utan att egentligen lägga vikt vid vad som egentligen har hänt. Ärendet är inte barnmisshandel utan vad som sker med det öppna, toleranta samhället när någon visar sig inte vara lika öppen och tolerant som de andra - då blir just samhället auktoritärt och toleransen blott en fasad.

Snyggt gjort kring en svår fråga. Hur långt kan vi acceptera andra människors åsikter och trosuppfattningar? Var slutar toleransen? Och varför där och vad beror det på? Till det några mycket bra unga skådespelare som mitt i all uppståndelse ändå bär på hoppet om att det nog är möjligt att leva tillsammans trots allt.

 

Serpico

Betyg: 4 monument

Al Pacino är fantastisk i mustasch, sedan i skägg och långt hår. Han arbetar som civilpolis i New York och varje spaningsupdrag kräver särskilda kläder, från ortodox jude med långt skägg till slakteriarbetare med blodigt förkläde. Men poängen är att han, till skillnad från alla sina kollegor, vägrar ta mutor. Han avslöjar mutstytemet för sina överordnade men de gör inget åt det. Så blir han i stort sett ensam mot hela poliskåren och till slut skjuten, men överlever.

En tät historia om polisarbete, korruption och mutor. Du riktigt känner frustrationen över att ingen reagerar, inte de som borde och inte de som säger att de ska göra det. På så vis både en politisk film och en film om mänsklig feghet och bekvämlighet. Bäst är nog ändå tidskänslan av tidigt sjuttiotal i frisyrer, kläder och gatubilder. Här läses Don Quixote och Isadora Duncan samt sjungs en del italiensk opera. 

Filmen byger på Frank Serpico's liv; en verklig polis som vittnade mot sina kollegor och avslöjade korruptionen inom New Yorks poliskår under tidigt sjuttiotal.

Skräddaren i Panama

Betyg: 3 monument

Harry Pendel är skräddare i Panama. Han syr de rikas kostymer, knarkbaronernas, maffiabossarnas, de korrumperade politikernas men också den demokratiske presidentens. Men han har svårt att ta betalt, är alltför godtrogen och snäll. Så när en cynisk MI5 agent (Pierce Brosnan) anländer ser han en möjlighet att få in pengar genom att hitta på underrättelsematerial om en påstådd försäljning av Panamakanalen och ett folkligt motstånd (som inte existerar). Tyvärr går hans påhitt överstyr, agenten ser fördelar med det och skickar dem vidare till Amerikanerna som i sin tur agerar och skickar trupper... till ett land som inte alls är i kris på det vis som de tror. 

En gedigen politisk historia signerad John le Carré om lögn, korruption, cynism och girighet. I grunden en mörk parodi på agentfilmer, men det är stundtals svårt att se det parodiska. Kanske i en kommentar som "I Panama förblir inga goda gärningar ostraffade". Och det är väl vad det handlar om; godhet vs cynism. Vem som i slutändan vinner kan vi inte avgöra. Godheten straffas, men reser sig igen, medan cynismen bara fortsätter som vanligt. Intressantast är att Harold Pinter är med som spökfiguren Uncle Benny.

Olovligt förhållande

Betyg: 4 monument

Om kärleken mellan en ung nunna och en ännu yngre skolpojke. Hon har alltid låtit sitt liv styras av andra, nu vill hon styra själv. Men pojken hon är förälskad i är i andras ögon för ung och hennes väg till självstyre är full av gropar och hinder. Vackra franska landskap, fin dialog med en klassisk berättarröst och stillsamt, återhållet skådespeleri, både i glädjen och förtvivlan. Allt mot en fond av först tysk ockupation sedan amerikansk närvaro. 

I grunden en film om kampen mellan två gudsbilder; den fördömande guden och den förlåtande. Prästerna, nunnorna, de goda katolikerna står för den förra, syster Clotilde för den senare. Märkligast är den bricka av silver som hålls under munnen på den som tar emot nattvardsbrödet. Något sådant har jag aldrig sett förut.

Dave Made a Maze

Betyg: 4 monument 

En alldeles underbart konstig film om Dave som bygger en labyrint av kartong i sitt vardagsrum där hans vänner och ett lokalt filmteam går vilse. Labyrinten är fylld av fällor (”annars är det ju inte en labyrint utan bara rum staplade på varandra”), levande origamifåglar och, förstås, en minotaur. Vännerna för en desperat kamp för att först hitta Dave och sedan tillsammans med honom finna vägen ut. Men labyrinten tycks levande och vägen ut går genom labyrintens hjärta, en icke helt ofarlig väg.

Mycket fascinerande scenografi som helt är byggd av kartong och grovt papper. Så dumt och så seriöst om livets mening och kreativitet och så bisarrt när huvuden ryker och blodet består av röd konfetti.