The Blood of Jesus

Betyg: 3 monument

En av de få "race films" som regisserats av en afroamerikansk regissör; Spencer Williams Jr, som också spelar den manliga huvudrollen Ras. Race films producerades med enkla medel för en segregerad svart publik mellan 1915 - 1950. Alla skådespelare var afroamerikaner och temana var anpassade för publiken. Här handlar det om en lantlig bygemenskap där alla utom Ras är egagerade i baptistförsamlingen. När han av misstag vådaskjuter sin nyblivna hustru, Martha, kommer grannarna och sjunger och ber runt hennes bädd. De lämnar henne i tron att hon är död och Ras sitter gråtande vid fönstret. Då visar sig en ängel och berättar att kulan som gick genom hennes kropp också gick genom Jesus kropp i bilden på väggen. Marthas själ söker sig sedan förbi djävulens lister och lockelser tillbaka till livet och den överlycklige Ras. 

Fantastisk musik, enbart sprirituals och orgelmusik - utom när djävulen visar sig för då blir det jazz! En av de frommaste filmer jag sett utan att vara varken sliskig eller förljugen. Det vi ser är en ärlig förtröstan på Gud och hans verk. Kanske inte världens bästa skådespeleri, men Djävulen är bra och Martha är trovärdig i sin fromma naivitet.

Goldfinger

Betyg: 2 monument

Jag tänkte mig att gamla James Bond-filmer åldrades med värdighet, men så är icke fallet. Tyvärr. Det går för trögt, är för stolpig dialog och Sean Connery tycks inte riktigt veta vart han ska. Dessutom saknar jag de senare Bond-filmernas förankring i den politiska nutiden. Visst kommunistiska kineser som säljer atombomber kanske räknas dit, men det känns lite påklistrat. Det roligaste är att själva skurken Goldfinger tycks vara kalkerad på Donald Trump! Annars laserstrålar, atombomber (som sagt), kvinnliga piloter, nervgas och USAs guldreserv. Bäst är alla gånger Oddjob, det har jag tyckt sedan jag var tretton år, typ.

Rififi

Betyg: 4 monument

Paris undre värld; kortspel bakom lyckta dörrar, nattklubbar med eskortdamer och hårda gangsters med stort våldskapital. Men också entusiaster, älskare och ett barn som  uppfattar sin egen kidnappning som en lek. En juvelkupp genomförs, förberedelserna är gedigna. Det lyckas, men den mänskliga fåfängan kommer emellan och fel personer får veta för mycket. Det leder till att åtta människor mister livet. Från succé till katastrof på några timmar. Ändå går allt långsamt och stillsamt men obönhörligt mot undergången.  

Elegant gangsterdrama, lågmält och tyslåtet. Själva skildringen av rånet är detaljerad och helt utan tillagd musik. det enda vi hör är de små ljud de gör när de bryter upp golvet, saboterar larmet och tar sig in i kassaskåpet - en halv timmes nervös spänning i tystnad. Det är en relativt tidig sk "heist- film" där just själva inbrottsscenen står i en klass för sig. Vi får även se ett begravningståg helt utan människor, men med massor av blommor, en snygg skuggdans och ett diskret korstecken. Bäst är alla gånger användningen av paraplyet vid själva kuppen, som en sorts hängande skräpkorg.

Slaktaren

Betyg: 4 monument

Den unga rektorn för byns skola möter slaktarens son som just återvänt efter femton år som soldat i bla Algeriet och Indokina. Han uppvaktar henne med utvalda slaktdelar som hon tar emot medan hon rättar barnens skrivböcker. Allt tycks vanligt och stillsamt tills ett brutalt mord uppdagas och sedan ett till och ett tredje. 

En rak berättelse om förtvivlan, krigsskador, läxläsning, längtan och den moraliska frågan om du kan älska en människa oavsett vad denna gjort, eller vad du själv gjort. Kanske kan vi se det som en kommentar till bibelordet "Anden vill, men kroppen är svag" (Matt 26:41). Vackert, vemodigt, vardagligt och mycket bra. Roligast är när barnen i mellanstadiet övar skönskrivning och får skriva av en fullkomligt omöjlig mening av Balzac. Det är fransk skola i ett nötskal!

Sirenen från Mississippi

Betyg: 4 monument

Lögner, kärlek och en röd bil i en intressant historia som tar sin början på ön Réunion. En tobaksfabriksägare har via kontaktannons hittat en fru som han väntar med båten som är på väg in i hamnen. Men när passagerarna stiger av är det ingen som liknar fotografiet. Ändå är hon där rakt framför honom, vackrare än han kunnat tänka sig. Men vem är hon egentligen? Mystiken ger med sig och det utvecklar sig till en annan historia än vad vi trott från början.

Elegant skådespeleri mellan Jean-Paul Belmondo och Catherine Deneuve. I grunden handlar det om passion, klass, frihet och död. I inledningsscenen gestaltas hur ön fått sitt nuvarande namn och senare i filmen får vi veta att av "89 religiösa institutioner på Réunion är 62 katolska kyrkor, 20 pagoder, tre moskéer och fyra adventisttempel." Detta har inget med handlingen att göra, men är intressant ändå. Roligast är att när de går på bio ser de "Johnny Guitar", en lite udda Westernflm.

Korpralen

Betyg: 3 monument

Filmen är egentligen inte svart-vit utan lergrå när de franska krigsfångarnas liv beskrivs; hur de förflyttas längre in i Tyskland, hur de förgäves försöker fly, hur de maskar och försöker upprätthålla någon sorts värdighet i arbetslägren. Det är kamratskapet som är poängen, hur män från alla samhällsklasser tvingas att leva tätt tillsammans och lita på varandra, en sorts klasslös tillvaro. En sådan erfarenhet av möten över klasstillhörighetens gränser var viktig att påminna om tidigt sextiotal då filmen gjordes.

Det är en sorts komedi, eller mer en social skildring med glimten i ögat. Inte särskilt rolig, men med en fyndig dialog. Välgjord och välspelad, men lite händelselös. Bäst är stoltheten när de berättar om sina olika yrken; elektriker, kypare, bonde, biljettkontrollant på tunnelbanan. Rörande. Roligast är den tyska officeren på cykel. Så fånigt uppblåst. 

Sommarens dårskap

Betyg: 3 monument

Kärlek med förhinder i Venedig i det som mest av allt kan betraktas som en reklamfilm för staden. Vackra vyer över hustak, kanaler, Markusplatsen i alla sorters ljus, gondoler i skymningen som passerar under små broar. Jane Hudson (Katherine Hepburn) är en amerikansk turist som olycklig och ensam reser i Europa. Hennes glada humör och käcka kommentarer rimmar illa med hur hon egentligen mår tills hon möter Renato. Men ... han är en gift man. Det hade kunnat bli en kommentar till katolska kyrkans förbud mot skilsmässa, grundat på Jesu ord i Matteusevangeliet 19:6, men filmen är en komedi och berör inte teologiska frågor.

Drinkar och moral, turism och relationer, kärlek och vänskap. När semestern är över och sommaren går mot sitt slut lämnar Jane Venedig lika ensam som när hon kom, men hon har fått vara lycklig en stund. Gott nog. Bäst är hennes vänskap med gatpojken Mauro som hela tiden försöker sälja nya saker till henne.