Skjut först, främling

Betyg: 3 monument

En usel svensk titel på en helt ok italiensk western. De italienska westernfilmerna är befriande då de står på en helt annan ideologisk grund än klassiska westernfilmer, de bryr sig varken om ”the Frontier-myten” eller ”indian-problemet”. Det är mer som en spännande historia vilken råkar utspela sig i westernmiljö. Den skulle också ha kunnat utspela sig i, låt oss säga, New York 1960, men här är det 1800-tal och en ensam cowboy med rosa parasoll antar en död mans identitet och hamnar i en konflikt mellan kavalleriet och en hänsynslös skurkliga som stjäl en diligens helt i guld. Fram till slutminuterna tycks allt gå vår hjältes väg, men ack - så är inte fallet.

En galen predikant med hemmagjorda bibelcitat och fyrverkerier har betydelse, liksom att posten måste skickas vidare, att en sista måltid ska ätas och att ett fadersarv tas i bruk. Slutuppgörelsen bland likkistorna  är spännande, annars är musiken nog det allra bästa. 

Death Stalker II: Duel of the Titans

Betyg: 2 monument

Betydligt sämre än föregångaren, vilket knappt är möjligt. Men helt utan dess charm. En ny skådespelare tar sig ann rollen som Deathstalker - det hade han kunnat låta bli. De andra, särskilt prinsessan Reena är tyvärr lika usla. Berättelsen är mer eller mindre densamma, en elak trolkarl - som visar sig bo i samma slott som den förra elakingen bodde i - har fördrivit en prinsessa från hennes rätta plats och Deathstalker hjälper henne att få tronen tillbaka. Här handlar det inte om artefakter, men delar av scenerna och scenografin återkommer från förra filmen - så det är lite svårt att veta vilken film det är vi ser.

Zombies, onda män på hästar med stora armborst (!), kvinnokrigare, pilbågsbomber och en skylt som bland annat visar vägen till Golgata (Matt 27:3). Roligast är det Amazonerans drottning säger i introt just innan titeln dyker upp: "I´ll have my revenge and Deathstalker too", villet lika väl kan uppfattas som "Detastalker two" - som ju filmen heter. Titanerna kan vi glömma, den duellen är lika dålig som all annan svärdsfäktning i dessa filmer.

De utvalda

Betyg: 4 monument

En jury som ska döma i ett mål där vapenindustrin står anklagad utsätts för illegala påtryckningar från försvarssidan. De skyr inga medel för att först få den jury de vill ha och sedan manipulera den för att de ska bli frikända. Bakom står vapenlobbyn och en miljardindustri. Åklagaren har dock ett internt vittne, så de är säkra på sin sak. Men i juryn sitter en joker som har sin alldeles egna agenda.

Det är ett oerhört spännande drama om moral, rättvisa och manipulering där vapenindustrins cynismer blottläggs. Skådespelaruppsättningen är mycket snygg: Dustin Hoffman, Rachel Weisz, Gene Hackman och John Cusack. Roligast är helgondiskussionen inne på den minst sagt esoteriska woodoo-affären.

Det våras för sheriffen

Betyg: 5 monument

Jag älskade denna film som tonåring, den kombinerade de två filmgenrer jag då gillade: tramsiga komedier och Västernfilmer. När jag ser den nu igen, 50 år senare, tycker jag att den fortfarande håller. Och nu kan jag se den mer sofistiskerade humorn som gick mig förbi i tonåren: Guccimärket på sadelväskorna, den underbara bröllopsbilden på Lamarrs vägg (både brud och brudgum står med ryggen mot porträttören), korna på saloonen, Count Basies storband i öknen, att siouxerna talar jiddish och dessa fantastiska skurkar som samlas för det sista anfallet mot staden Rock Ridge; Klu Klux Klan, tyska SS-soldater, ökenkrigare, Hell Angels, rednecks och mexikanska banditer - notera att det utspelar sig runt mitten av artonhundratalet! Inte heller förstod jag hur politisk den var och är. Det är få filmer som så genialt skildrar den genuint enfaldiga, folkliga rasismen i USA, den som nu valt Trump till president. 

När skurkarna ska försöka jag bort folket från Rock Ridge, för att marken blir värdefull där järnvägen ska dras, dyker idén från Matt 2:16-18 upp; att mörda alla nyfödda. Det avfärdas som "alltför judiskt". En sådan replik kan bara Mel Brooks vara skyldig till. 

I afton dans

Betyg: 4 monument

En dansrestaurang någonstans i Frankrike. Lokalen börjar långsamt fyllas, benor kollas, slipsar rättas till, liksom dekolletage, läppstift och puder på plats medan en stilla doft av herrparfym och munspray sprids i lokalen. Discolampan tänds och dansen är igång. Var och en med sin stil, var och en efter sin förmåga. Så småningom bryts scenen och vi förflyttas bakåt i historien för att sedan följa Frankrikes utveckling från trettiotal och framåt. Samma lokal, samma skådespelare. Det som skiljer är musiken, danserna, kläderna och att servitören åldras för varje decennium. Från folkfrontens seger 1936, över Andra världskrigets utbrott och bombningar, via ockupationen, efterkrigstiden och sextiotalets studentuppror tillbaka till ursprungsscenen - sent sjuttiotal skulle jag tro. Det intressanta är att varje scen har sin egen dramatik trots att det inte yttras ett ord i hela filmen. Bara dans, mimik, gester och musik och ändå en tydlig berättelse om tiden och samhällets förändring.

Stundtals sorgligt, stundtals komiskt, men fascinernade med skådespelare som byter roller efter årtiondena. Bäst är den tyske nazistens dans med sin överlöpare, medan det roligaste är när servitören torkar bort kapitalistens kokain med sin trasa, i all välmening. 

En försvunnen värld

Betyg: 3 monument

Fantastiska dinosaurier i en stumfilm från 1925 byggd på Connan Doyles roman från 1912 med samma namn. En forskningsresande utsätts för hån av sina kollegor när han antyder att det fortfarande finns levande dinosaurier kvar på jorden. En expedition sätts samman av både tvivlare och övertygade för att undersöka saken och söka efter en försvunnen kollega i det inre av Amazonas djungler. Bakom en mur av skyhöga klippor, i en vilande vulkankrater finns en försvunnen värld - men där finns också varelser som vill försvara sig och sin värld.

Snygga dinosaurier; brontosaurus, triceratops, stegosaurus, allosaurus, pteranodon. Men resten är inte lika bra. Ganska stolpigt skådespeleri, en inte helt övertygande kärlekshistoria och en usel blackface figur. Dock är det lite spännnande och, som sagt, dessa dinosaurier filmade redan 1925 är fantastiska.

Deathstalker

Beyg: 3 monument

En helt fantastiskt dålig film, men också helt underbar. Alla dina fördomar om fantasygenren bekräftas; muskelstinna svärdsfäktare, illa gjorda monster, mycket kurviga krigarkvinnor i läder och slöjor, illasinnade magiker och en ganska simpel, men pretentiös historia. Vår hjälte Deathstalker ger sig av för att söka stjäla tre artefakter från den onde trollkarlen: rättvisans svärd, livets amulett och magins bägare. Han lyckas efter att ha deltagit i en hel del strider och slagsmål men i slutscenen förvånar han oss alla då han visar sig vara ett redskap för avmystifieringen, det som teologer och sociologer kallar sekularisering. Det är mycket oväntat och intressant.

Usla slagsmål och ännu sämre stridsscener där det uppenbart är så att svärden sticks vid sidan av men vinkeln vill säga att de går genom kroppen och knytnävsslagen når aldrig fram till hakan innan den slagne faller ihop. Roligast är det könsbyte som sker på magisk väg, ett könsbyte som får oväntade konsekvenser.