Eviga äventyr

Betyg: 3 monument

Kanske inte den bästa titeln på svenska för denna filmatisering av Odysséen. Men det handlar om stora äventyr och eviga hjältar, men dock lite för mycket av allvarliga monologer talade in i kameran. Dessa lite tråkiga monologer vägs upp av alla män i kortkort och klänning vi får möta. Filmen startar hos Penelope och de odrägliga friarna för att sedan övergå till Odysseus 10 år tidigare när han intar Troja och plundrar Neptunus tempel (gudarna benämns med sina romerska namn trots den grekiska miljön). För denna skymf mot havsguden leds faryget på irrvägar och han blir borta i 10 år, förlorar alla sina män och är på väg att förlora även sin hustru och sin son om han inte kommer hem till Itaka i tid. Vilket han naturligtvis gör.

Berättelsens långsamhet hjälps upp av Kirk Douglas och Anthony Quinn som med tydlighet åtar sig hjälte- respektive skurkrollerna. I övrigt gör vi bäst i att inte trotsa gudarna - kanske en moral som passade bra i italienskt/amerikanskt femtiotal.

Z - Han lever

Betyg: 5 monument

En vänsterpolitiker mördas vid ett politiskt möte. I jakten på mördaren leder spåren allt högre upp i den militära och politiska hierarkin. Det är oerhört elegant gjort och spännande som få filmer jag sett. Militären och regeringen sitter på makten, men de tvingas ständigt till reträtt på grund av en oförvitlig undersökningsdomare, en urtrist byråkrat. Just kontrasten mellan de hetlevrade kommunisterna i oppositionen, de maktspelande generalerna och denne petimeter är det som bär filmen och spänningen. Skorna är lika välputsade som samvetet bör vara inför Gud.

Det är sällan en politisk film blir så bra - men här har Costa Gavras lyckats med allt från Theodorakis musik, till stämningen och rollerna. Det blir en hyllning till rättvisan och demokratin och känns kusligt aktuell med högerradikala lynchmobbar och makthavare som slirar på sanningen. Elegantast är de inledande orden om att "all likhet med nu levande personer är m e d v e t e n". Filmen har en verklig förlaga i mordet på den demokratiske politikern Grigoris Lambrakis 1963. Och i eftertexten läses upp sådant som militärjuntan i Grekland förbjöd på sin tid (1967-74): långt hår, minikjolar, Sofokles, strejker, Euripides, popmusik, den nya matematiken, Pinter, Aristofanes, sociologi ... och bokstaven Z.

Alper

Betyg: 2 monument

En färgskala i grått, suddigt foto på det och dessutom filmade scener i dåligt ljus där inget egentligen händer. Lite trist, faktiskt. Det blir inte bättre av att historien är svårbegriplig då det inte ges någon förhistoria och ingen egentlig utveckling sker.

Några människor som regelbundet möts i en gymnastiksal har en sorts affärsidé där de erbjuder sig att ersätta människor som dött genom att spela den döde/döda i deras hemmiljö; exemplevis en tennisspelande dotter, eller en gammal vän som varit sjökapten. Med igenkännbara attribut och inövade repliker vill de fylla ut tomrummet efter de döda. Kanske vällovligt, men vi förstår inte varför. I och med att ingen bakgrund ges får vi inga bevekelsegrunder. Till detta så är det svårt att veta när de spelar roller och när de inte gör det. Är huvudpersonens pappa hennes pappa, eller spelar hon bara hans dotter? Egentligen en film som mest lämnar obehag efter sig, en dålig smak i munnen.

Aldrig på en söndag

Betyg:  4 monument

I grunden en film om konflikten mellan intellekt och känsla, där Homer - en amerikansk hemmafilosof representerar intellektet och Ilia - en grekisk prostituerad (Melina Merkouri) känslan. Naturligtvis vinner känslan. Ilia är inte bara känsla hon är också fri, trots sin sysselsättning, och hela Pireus' hamn står bakom henne när intellektet hotar att ta över. Den enkla, lyckliga människan möter civilisationens teoribildningar. Mycket romantiskt och lite fånigt. Men oerhört medryckande med musiken, glädjen, friheten och solidariteten. En av personerna beskriver händelseförloppet enligt Första Moseboks tredje kapitel: "Hon åt av äpplet och kände skam". I det fallet är Homer ormen. Den där känslan av skam går sedan över.

Roligast är den ryske sjömannens Marx-citat om "motsägelser hos kapitalismen" och Ilias underbart fria tolkningar av Medea och Kung Oidipus där bägge tragedierna slutar med "Så åkte de alla till stranden och badade!".

Han som måste dö

Betyg: 5 monument

I en liten turkisk by, där överväldigande majoriteten av byborna är kristna greker, sätter man upp ett passionsspel där byrådet väljer vilka som ska spela huvudrollerna: apostlarna Jakob, Petrus, Johannes, Maria Magdalena, Jesus och Judas. När en grupp flyktingar - greker vars by bränts ner av turkarna - anländer så är inte rollerna i passionsspelet roller längre utan verklighet. Skammen står i centrum, skammen hos de som talar om evangeliet, men inte lever det - och frimodigheten hos de som vågar. Evangeliet ställs på sin spets när flyktingarna anländer - precis som i våra dagar! Och vi får aldrig glömma: "Mänsklig vänlighet är inte ett mirakel".

Här gestaltas Mose talfel i 2 Mos 4:10 på ett fint sätt och Matt 10:34 blir utgångspunkt för revolten mot de bekväma och besuttna. Vackert foto och fint skådespeleri i en fantastisk berättelse av Nikos Kazantzakis ("Den eviga vandringen uppåt") som ger en lika stor dos religionskritik som innerlig kristendom.

Kanonerna på Navarone

Betyg: 4 monument

Vi börjar i legenderna om hjältarna, sedan blir vi presenterade för våra mer moderna hjältar (Andra Världskriget). De samlas från lite här och där för att lösa en i princip omöjlig uppgift: ett desperat försök att rädda två tusen isolerade brittiska soldater genom att slå ut de två hypermoderna tyska kanornerna på den påhittade ön Navarone nära Turkiet kust. Redan från början kan vi ana vilka som kommer att överleva - därmed inte sagt att det är ospännande.

I grunden är det en moralisk film om humanismens tillkortakommanden och lögnens rättfärdighet. Men här ryms också otroliga svordomar, snygga tyska marinkårsbyxor, ett grekiskt bröllop, en hel del manlig tuppfäktning men också vänskap. Till detta fint skådespeleri och bra manus. 

Zorba

Betyg: 5 monument

Det börjar med musiken (Mikis Theodorakis) och fotografiet. Regn och väderbitna, tysta ansikten i väntan på båten till Kreta. Sedan dyker Zorb upp och med honom skrattet och med det också livet med all sin glädje och all sin gråt. Få filmer skildrar just det levande livet så tydligt som "Zorba". Liv - död. Kärlek - hat. Sanning - lögn. Framgång - misslyckanden. Och hela tiden måste det som sker ske, måste det dansas, måste det levas. Vackert, mycket vackert och gripande. Från den karga naturen till människornas fårade ansikten, från musiken (igen!) till skuggorna och dagrarna som skildrar stämningar och känslor. Till detta fint skådespeleri, dels av Anthony Quinn som Zorba, men främst av Lila Kedovra som hotellvärdinnan Madame Hortense (vilket också gav henne en Oscar).

En engelsk författare med skrivkramp (Basil) söker sig till ärvd jord på Kreta - i en av öns fattigaste byar. På vägen dit möter han Zorba som genast anställer sig själv som kock, gruvinspektor, förman, ingenjör och livscoach. De möter kärlek, hat, mord, lögn, svek och misslyckanden under sin tid tillsammans på ön, men all sorg, alla bekymmer kan hanteras genom dans. Basil vägrar till en början, men i slutscenen kastar han skorna och dansar med Zorba trots all sorg och alla katastrofer. 

Det är männens film - samtidigt som allt kretsar kring kvinnorna. Vi får vara med om samma förvandling som i Johannes 2:1-12 och åter igen lär vi oss att fingersättningen vid korstecknandet är avgörande.

Strid på havets botten

Betyg: 4 monument

Som West Side Story, men istället för italienare i New York, grekiska tvättsvampsdykare utanför Floridas västkust. Nog så bra. Mycket hav, mycket technicolor, mycket musik, mycket femtiotal och en hel del stereotyper. Men det är på något vis hederligt hantverk, snällt och godhjärtat trots en del slagsmål och ond bråd död. I botten handlar det om etniska konflikter, men än mer om rädsla. Rädsla för att den älskade inte ska komma hem igen, rädsla för att bli kvar på havets botten, rädsla för de andra.

Speciellt med kombinationen korstecken och cigarr. Det snyggaste är ändå pappans stickade yllemössa som han bär under dykardräkten.

Before midnight

Betyg: 3 monument

Låt mig säga så här - ingenting stannar kvar efter denna film. Men medan den pågår så sugs jag in i atmosfären, det grekiska landskapet, de långa samtalen runt matbordet och Celines (Julie Delpy) och Jesses (Ethan Hawke) kärlekshistoria. Och då har jag ändå inte sett de två tidigare filmerna om deras tjugo-åriga kärlek (Before sunrise och Before sunset). Det är välspelat, rappt, snyggt och samtidigt vardagligt på ett både trevligt och lite obehagligt sätt. Men sen då? Ingenting. Det här är en film som roar i stunden men inte lämnar någonting efter sig. Ingen eftersmak, varken söt eller besk.