Inkas hemlighet

Betyg: 3 monument

Det böjar med panflöjt och lamadjur, som sig bör när det handlar om inkaskatter och faktiskt är inspelat på plats i Peru. Harry Steele (Charlton Heston) är en amerikansk äventyrare och Indiana Jones förebild. Samma läderjacka, samma hatt, samma äventyrslusta och samma coola attityd. Men Harry är mest intresserad av sina egna intressen, så när han får möjlighet att för egen del lägga vantarna på en av inkatidens viktigaste skatter så bryr han sig varken om muséer, inkas ättlingar och deras gudar eller den peruanska militären. Men han är inte ensam på spåret.

En klassisk äventyrsfilm med stolt hjälte, vacker kvinna (från Rumänien!) och ett slut där hjälten visar sig vara en god människa trots allt. Bäst är Yma Sumacs helt fantastiska sång, så stort register i en enda röst. Mäktigt! 

 

Cold War

Betyg: 4 monument

Det börjar direkt med en polsk säckpipa och fortsätter med flera folksånger, bla annat på karpatorusinska (!). Några musiker och dansare reser runt på den polska landsbygden strax efter Andra välrdskriget och samlar sånger och danser från lantbefolkningen för att senare sätta samman en kör och en danstrupp som kan turnera i Östeuropa. När det kommer krav om att sångerna ska handla om femårsplaner, Stalin och fredsrörelsen får en av musikerna nog och flyr till Paris. Planen är att gruppens främsta sångerska ska följa honom, men det gör hon inte. Flera år senare möts de igen och ytterligare år senare och åter igen.

Det är vackert, välfilmat, välspelat och en bra berättelse om längtan, frihet och trygghet. Om kärlekens kraft och kärlekens krav. Sorgligt, men också kraftfullt. Politiskt, men också romantiskt. Musiken, både folksångerna och femtiotalsjazzen är det som stannar kvar tillsammans med enstaka bilder, scener; en busshållplats under ett stort träd, ett barn i päls som lyssnar på sångerna, en helt oengagerad publik, en tom bänk ... Slutscenens vigsel med både korstecken och ett alltför stort antal sömntabletter är både vacker och förfärlig. 

Gadjo Dilo - Främlingen

Betyg: 4 monument

Dans, sång och svordomar. Dansen är central vid livets skiften; sorgen dansas, lyckan dansas, sex dansas, frihet dansas ofta kombinerad med lika mycket sång som svordomar. Men inte när byn bränns ner i ännu en progrom - då hjälper varken dans, sång eller svordomar. Då återstår bara den förtvivlade bönen.

En ung fransman reser på vinst och förlust till Rumänien för att bland dess romer försöka hitta den sångerska hans pappa lyssnade på under dennes sista dagar i livet. Sången finns på ett kasettband, mer har han inte att gå på. Han kan varken språket eller traditionen, men är öppen för att lära sig. Så småningom lär han sig dansa, svära och möjligen sjunga han också. Fantastisk musik och dans och fantastiska svordomar och böner. Både exotiserande och långt borta, samtdigt som det är närvarande och politiskt.

Wicked: For Good

Betyg: 2 monument

Lite bättre än den förra filmen, men fortfarande knappast en bra film. Även om den börjar bra med slavarbetare, uppror och lite action. Men sedan blir det strax sentimentalt och alltför individualistiskt. Det finns ingen möjlighet att göra uppror mot förtrycket oavsett hur mycket apartheid och folkfördriving som visas, för det handlar till syvende och sist om enskilda människor och inte om strukturer och kollektiv. Filmen blir moralisk, men inte politisk även om Trumps nyspråk används där Ond betyder god och God betyder att gå de ondas ärenden. Här ges inte heller någon upprättelse utan den som ger upp för att andra ska leva fritt får gå i exil, medan den som spelat med makten, låtit sig duperas och inte förstått allvaret blir hyllad som hjältinna. Det ger en dålig smak i munnen.

Musiken och sångnumren är ungefär lika ointressanta som i den tidigare filmen. Roligast är att Dorothy dyker upp i trettiotalsklänning och allt, men blir bara en perifer del av historien. Vi får aldrig se henne riktigt utan bara på avstånd och bakifrån. 

 

Wicked

Betyg: 1 monument

Det hade kanske kunnat bli bra; en prequel till Trollkarlen från Oz om hur den onda och den goda häxan möts som unga på häxskolan och mot alla odds blir vänner. Det hade kunnat bli en viktig film om mobbing, om utanförskap och minoritetsförtryck. Men det blir en sång och dans film med alldeles för lite själ och alldeles för mycket smink. Visst antyds utanförskapet och visst förtrycks de talande djuren, m e n vi ska ju sjunga och dansa och bli vänner istället för att ta ställning. Det gör att filmen också tappar som berättelse. Alltför lite händer. Det räcker inte med snygga kostymer och scenografier, det måste finnas en bärande berättelse och de två flickornas vänskap bär inte. För den är inte ett dugg trovärdig. 

Tyvärr bär inte musiken heller, eller dansen. Ganska trist det hela och långdraget. Roligast är glasögonen och de är inte särskilt roliga egentligen. Ändå ett plus för Björnmorskan, ett kreativt ord och en vänlig själ.

Edward II

Betyg: 4 monument

Mycket snyggt, mycket teatralt med både dans och sång. Varje scen tycks koreograferad och dialogen följer koreografin - en dialog från sent femtonhundratal men modern då filmen är modern. Christopher Marlowe skrev sin pjäs 1592 och den handlar om kung Edward II och hans älskare Piers Gaveston. Adeln accepterar inte Gaveston, som är en uppkomling, utan tar strid mot kungen, avsätter honom och slutligen dödar honom å det grymmaste. 

Mycket nakna manskroppar - det är en film av Derek Jarman - men också mycket eleganta scener där just dialog, rörelse och kamera flyter så väl in i varandra. Bäst är scenen när de konspirerande adelsmännen talar med varandra första gången, ett sorts röstspel som blir mer poesi än politik. Märkligast är sonen, som sedan blir Edward den III, som hela tiden dyker upp med sina leksaker; en ficklampa, en robot på batteri, ett leksaksgevär när de vuxna konspirerar. Otäckt, men fascinerande. Mest fascinerande är kanske ändå raden av spottande präster.

Guardians of the Galaxy Vol. 2

Betyg: 4 monument

Bara titeln är snygg i sig; "Vol. 2". Det är ju soundtracket som gör att de här filmerna sticker ut bland andra lite fåniga superhjälte-action-komedier. Det är välgjort med rader av referenser till än det ena än det andra. Dialogen bär på guldkorn, men är svag i grunden - mest trams. Ändå lyckas de få ihop en berättelse om inkarnation, ursprung och en episk uppgörelse med en frånvarande pappa. Ganska snyggt faktiskt!

Vi blir introducerade till Mantis, en smått autistisk "emopat" som en intressant nykomling i vaktstyrkan. Och det är just figurerna, de udda typerna som bär filmen. Peter Quill är ganska ointressant som cynisk rymdcowboy, medan Rocket, Groot och Drax är de som skapar stämningen och utgör filmens egentliga nav, de udda, de utstötta. Vi får veta och förstå hur ensamt det är att vara gud, men också vilket hot den gudomliga makten kan innebära. Slutet är imponerande vackert och rörande, om nu Guardians of the Galaxy kan uppbåda sådana känslor.

Cyrano

Betyg: 4 monument

I en sorts mer eller mindre påhittat 1600-tal i en icke angiven stad i ett ej definierat land möter vi fyra personer kring vilka denna musikal kretsar: Roxanne - som vill gifta sig av kärlek, Greven De Guiche - som vill gifta sig med Roxanne, Christian - som Roxanne försälskar sig i och som i viss mån älskar henne tillbaka och Cyrano som älskar Roxanne utan att berätta det. Det är teatralt både till dialog och sceneri - men också charmigt och välgjort. Cyrano (Peter Dinklage) har ordets gåva, men inte utseendet med sig så han gömmer sig bakom vännen Christian och alla de glödande kärleksbrev Roxanne mottar från Christian och som får hennes kärlek att brinna allt hetare är skrivna av Cyrano. Greven De Guiche begriper att både Christian och Cyrano är konkurrenter om Roxannes kärlek så han skickar ut dem i ett krig där Christian stupar och Cyrano blir sårad. (Denna del av berättelsen är hämtad från 2 Samuelsboken 11:1-27, där kung David skickar Uria till fronten att dö så att kungen kan ta Urias hustru Batseba till hustru.)

Det är snyggt gjort, även om alla sångnummer kanske inte är de bästa. Mycket fin dialog, ålderdomlig och kanske delvis original från den pjäs som skrevs 1897 och det är en bra berättelse om en kärlek som inte vågar ta sig tydligt uttryck. Roligast är fårbaletten, sedan kommer den diktande bagaren och de fantastiskt cyniska orden: "barn behöver kärlek, vuxna behöver pengar". Men bäst är scenerna från kriget; teatrala, vackra och innerliga med mycket fina sånginsatser.

I afton dans

Betyg: 4 monument

En dansrestaurang någonstans i Frankrike. Lokalen börjar långsamt fyllas, benor kollas, slipsar rättas till, liksom dekolletage, läppstift och puder på plats medan en stilla doft av herrparfym och munspray sprids i lokalen. Discolampan tänds och dansen är igång. Var och en med sin stil, var och en efter sin förmåga. Så småningom bryts scenen och vi förflyttas bakåt i historien för att sedan följa Frankrikes utveckling från trettiotal och framåt. Samma lokal, samma skådespelare. Det som skiljer är musiken, danserna, kläderna och att servitören åldras för varje decennium. Från folkfrontens seger 1936, över Andra världskrigets utbrott och bombningar, via ockupationen, efterkrigstiden och sextiotalets studentuppror tillbaka till ursprungsscenen - sent sjuttiotal skulle jag tro. Det intressanta är att varje scen har sin egen dramatik trots att det inte yttras ett ord i hela filmen. Bara dans, mimik, gester och musik och ändå en tydlig berättelse om tiden och samhällets förändring.

Stundtals sorgligt, stundtals komiskt, men fascinernade med skådespelare som byter roller efter årtiondena. Bäst är den tyske nazistens dans med sin överlöpare, medan det roligaste är när servitören torkar bort kapitalistens kokain med sin trasa, i all välmening. 

Priscilla - öknens drottning

Betyg: 4 monument

Öken, fantastiska kreationer, bittra skämt, höga klackar och discomusik. Tre dragqueens ger sig ut på en desperat turné genom den australiska öknen. Desperat för de vet inte vad de skulle göra annars, när livet inte riktigt har blivit som de tänkte. Mest sitter de i bussen och käftar i en dialog som är helt makalös, eller så provar de den ena märkliga klänningen efter den andra. Men då och då stannar de upp och uppträder för en i stort sett oförstående publik. Under resan upplever de hat och våld, men också vänskap och solidaritet. Där det senare är starkare än hatet. 

Det bästa är att det är en så mänsklig film, om det svåra i att vara människa. Det svåra i att vara partners. Det svåra i att vara barn. Det svåra i att vara förälder. Men hela tiden konsekvent skildrat genom de som oftast inte hörs i diskussionen om föräldraskap, uppväxt, relationer och vänskap. Då blir sanningarna sannare på något vis. Bäst är Terence Stamp som Bernadette, så bitter, så bränd, så längtande, så genomskådande, så mänsklig och varm när det verkligen gäller.

Il boom/Högkonjunktur

Betyg: 3 monument

Det är en slags Faust-historia, men istället för evigt liv handlar det om pengar. Giovanni är skuldsatt upp över öronen, men lever ändå ett lätt och lyxigt liv med sin hustru och deras betydligt rikare vänner. Lägenheten, bilen, möblerna - allt är intecknat, men hustrun vet inget. Desperat försöker han låna pengar, men ingen vill hjälpa honom tills han söker upp djävulen i form av en enögd byggherre och hans kraftfulla kvinna. De ger honom ett erbjudande han inte kan tacka nej till. Så är han då plötsligt rik, men till vilket pris ...

En drift med Italiens nyrika och materialistiska medelklass som dansar till amerikanska modedanser, festar till långt in på nätterna och byter fruar. De lever flott men är snåla när det gäller vänskap. Det är välspelat och elegant, men komedin övergår i tragedi när vi lämnar Giovanni åt sitt oblida öde. Vi får möta en gudfruktig general och förstå att både präster och poeter behöver låna pengar. Roligast är klippet från den barfota Mariaprocessionen till den amerikanska dansen. Snyggast är chefens hem, italienskt sextiotal i sin prydno.

Quilombo

Betyg: 4 monument

En närapå surrealistisk film om Quilombo dos Palmares, ett samhälle grundat av förrymda slavar i Amazonas djungler på sextonhundratalet. Mycket dans, mycket sång, mycket musik. En del djungelbilder i solnedgång, arapapegojor och ogenomtränglig grönska, men också strider mellan européer (portugiser och holländare) med kyrasser och kanoner och de fria slavarna med målad hud och kastspjut. Palmares är en blandning av urkommunism och teokrati, men hela tiden en fristad för den som motsätter sig kungen och plantageägarna. Samtidigt en nagel i ögat på de koloniala makthavarna. Striden är ojämn, men Palmares håller ut i nittio år (1605 - 1695).

Vackrast är själva språket, den brasilianska portugisiskan. Både mjukt och kraftfullt på samma gång. Dans och sång blir motståndshandlingar, ett kors blir ett svärd, eller en talisman. Handklappningar i ökande rytm blir en utmärkt hjälp vid en förlossning och en pojke uppfinner fotbollen medan allt vardagsliv bara pågår. Det är fint, märkligt och stundtals underbart - som när några av soldaterna byter sida och förklarar vad de kan göra för de fredlösa; en är konditor, en är skådespelare, en är trollkarl. Naturligtvis berättas om befrielsen ur det egyptiska slaveriet och vandringen genom Sävhavet (2 Mos 14).

Hello Dolly

Betyg: 2 monument

Vissa filmer kan kännas daterade redan när de visas första gången. Detta är en sådan film. Kanske är den gjord 40 är för sent. I slutet av tjugotalet kan den ha fungerat - fast då var Barabara Streisand inte född, förstås. Men att producera och visa ett sådant intetsägande spektakel 1968 det tyder inte bara på okänslighet utan till och med på dumhet. Nu lyckades den precis spela in kostnaderna, men inte mer. 

Kostymer, kostymer och kostymer i ett pastellartat landskap som ska föreställa Upstate New York och den lilla staden Yonkers där alla är ganska enfaldiga. Några av dessa stackare reser till New York och möter helt obegripligt kärleken. Vem kan överhuvudtaget vilja leva med någon av dessa töntar. Kvinnosynen är ytterst märklig och synen på det mesta är skev, konvertering till exempel. Men Louis Armstrongs framträdande är i en klass för sig och den korta stunden tycks även den 27-åriga Barbara Streisand leva upp. Annars är det ganska lamt. Bäst är den eleganta öppningen och alla ben och fötter som går i takt med musiken - sen kan du stänga av. 

Herrar föredrar blondiner

Betyg: 4 monument

Det sjungs, det dansas och det drivs mycket med manligheten och i viss mån också med manlighetens idé om vad kvinnlighet innebär. Marilyn Monroe (Lorelei) och Jane Russel (Dorothy) drar rent bokstavligt byxorna av männen, samtidigt som de är svaga, oskuldsfulla (och kallt beräknande). Mycket underhållande! Lorelei och Dorothy, två cabaretsångerskor, är på väg från Amerika till Europa och alla män på båten gör dem sin uppvaktning på olika sätt. Där Dorothy kan uppskatta en man för hans utseende är Lorelei endast intresserad av hans pengar och tillsammans gör de tillvaron svår för alla ombordvarande.

Bäst är de amerikanska olympiernas dans i hudfärgade badbyxor och andra små queera inslag som då och då dyker upp.

Röd Hymn

Betyg: 5 monument

En stiliserad och koreograferad skildring av ett bonde- och lantarbetaruppror i Ungern under sent 1800-tal. Med kollektiva danser och arbetar- och folksånger gestaltas upproret och dess motstånd. Som en renlärig marxistisk historiebok, fast med vackra färger, fantastiskt foto, sommarhimlar, hästar och barn. De första soldaterna som ska slå ner upproret avväpnas, godsägaren besegras, kyrkan bränns, folket vinner mark - men till slut sätts legoknektarna in och massakern är ett faktum. Därpå följer avböner och arkebuseringar av de överlevande. Ändå höjs revolvern mot himlen, draperad i revolutionens röda band i slutscenen. Folket ska segra!

Det är vansinnigt snyggt med extremt genomarbetade scener, mättade sensommarfärger, långsamma rörelser, symbolhandlingar och sånger blandade med politiska tal. Filmen liknar inget annat jag sett. Bäst är den förbön de ber vid den egna gudstjänsten efter att de bränt herrarnas kyrka:

                                    Bevare oss från kål utan kött
                                    Bevare oss från sexton timmars arbete
                                    Bevare oss från trasiga kängor
                                    Bevare oss, Herre.
                                    Amen 

Midsommar

Betyg: 3 monument

Introduktionshistorien är bra med det amerikanska grabbgänget som ska följa med den svenska kompisen hem till Hälsingland och den jobbiga, psykiskt sköra flickvännen som kommer med trots att de andra inte vill det. Sedan, vid det tvetydiga slutet, skulle vi kunna se det som att det är precis tvärtom. Men innan dess smalnar vägarna och de blir till grässtigar i trakten kring Hårga i Hälsignland där ett sorts fascistiskt antroposofiskt, kvasireligiöst, hippiekollektiv ska fira "traditionell" midsommar. Traditionell betyder både ättestupa på riktigt, maratondans kring midsomarstång, hittepå-tai-chi, människooffer samt öl och nubbe. Det är både absurt, komiskt och obehagligt. Kanske mest komiskt, ändå, vilket nog inte är helt meningen.

Snyggt, mycket välkorreograferat med alla hippiebybor i någon sorts baltiska dräkter (åtminstone tänker jag på Baltikum, eller Ukraina), som rör sig unisont, medan de ditresta grabbgänget rör sig helt planlöst. Panikångesten känns äkta, men allt annat tycks falskt och konstruerat. Roligast är när de diskuterar fästingar. Otäckast är alla leenden mitt i ondskan och brutaliteten.

Riverdance

Betyg: 3 monument 

Alla dansar, precis alla dansar riverdance: människor i alla åldrar och från olika delar av världen, grodor, får, fåglar och Megaloceros gigantei - de sistnämnda är utdöda jättehjortar, även kallad irländska älgar. Det är jättehjortarna som lärt människorna att dansa och så länge dansen dansas fylls floderna av liv. Eller snarare så att dansen är en fortsättning på flodernas strömmande liv. Om hjortarna faller offer för ”Jägaren”, ondskan förklädd, så upphör floderna, dansen och livet. Men den som ger sitt liv för andra kan motverka Jägarens exploaterande egoism. 

Lite stolpigt tecknade människor, ser mest ut som trädockor, men hjortarna är fina. Mycket irländsk mytologi och irländsk kultur, t ex hurling, i en allmänmänsklig saga om sorg och att våga vara den du är. Bäst är när grodynglen får ben.

Blodröd djungel

Betyg: 2 monument

Det råkar vara så att den svenska titeln är mer adekvat än den amerikanska originaltiteln: "The Pink Jungle", då titeln syftar på en läppstiftskulör och när den används är den mer röd än rosa. Just läppstiften är nog det som gör filmen till en komedi samt diverse fåniga latinamerikaner. En fotomodell och en fotograf möts i en liten håla i ett icke uttalat sydamerikanskt land för en serie modefoton. Men några sådana tas aldrig, istället bir de först strandsatta och sedan motvilligt involverade i sökandet efter en diamantfyndighet. Det är stundtals lite spännande, men mest fånigt och förutsägbart - förutom slutet som helt kastar omkull allting och visar att filmen trots allt är gjord 1968.

Roligast är fotografens återkommande kommentar så fort något ska göras: "I'm an artist, I'm not supposed to be practical" och även fotomodellens svar när hon får höra att hon är argsint: "Models aren't edgy, they're just hungry". Bäst är dansen på den väldigt stillsamma nattklubben.

Wonka

Betyg: 4 monument

Det är snyggt, välgjort och välspelat - till och med sång- och dansnumren fungerar bra. Historien är i sig inte någon höjdare, men moralen är bra. Till en början är det så att "The greedy beat the needy", men när "the needy" går samman förlorar de onda girigbukarna. Gemenskap ger styrka. Ungefär som i de första Paddington-filmerna; Ren socialdemokrati! Särskilt när det hela gäller produktionsmedlen, i det här fallet chokladtillverkning. Kyrkan får också sitt med chocoholiska munkar och pralinberoende prelater, ganska roligt. Bäst är ändå, som vanligt, Hugh Grant - denna gång som Oompa-loompier; orangefärgad, grönhårig och två tvärhänder hög. 

Vi får en tillbakablick på Willy Wonkas barndom och hur han kom in i chokladbranschen. Han är både framåt och lite tafflig, både godtrogen och smart - men framförallt väldigt charmig. För honom är världen magisk och drömmarna är det som bär honom framåt. Fint på många sätt! Att sedan denna prequel inte stämmer med barndomsberättelsen i Kalle och chokladfabriken får vi skriva på den fria berättelsens konto.

Mannen från Rio

Betyg: 4 monument

En föregångare till Indiana Jones, men med fransk esprit och klass. Adrien (Jean Paul Belmondo), är på permission från militärtjänsten när hans flickvän kidnappas och flygs i drogat tillstånd till Brasilien. Hon vet nämligen var den tredje ledtråden finns som leder till en stor skatt i Amazonas djungler. Efter att ha jagat efter kidnapparna med bil, springandes, på cykel, simmandes och i flygplan kan ha till slut nå sin älskade, men då börjar det bli tid för honom att ställa in sig efter permissionen på luckan igen hemma i Frankrike. Samtidigt som de närmar sig skatten.

Det är frejdigt berättat; roligt, snabbt och elegant. Mycket äventyr, många slagsmål, flera lömska skurkar, men också oväntade vänner. Slutet är helt underbart med moderniteten som bryter igenom och kanske är gudarnas förbannelse inget annat än just det moderna. Snyggast är när Jean Paul Belmondo cyklar genom det halvfärdigbyggda Brasilia (se bilden).