After the Day Before/Másnap

Betyg: 4 monument

En man i prydliga stadskläder kommer till en avlägsen och glest befolkad del av den ungerska landsbygden. Kommer han med motordriven cykel, på ett lastbilsflak eller med tåg? Det vet vi inte. Väl framme söker han efter en övergiven gård som han ärvt efter en avlägsen släkting. Finns det verkligen en sådan gård? Det vet vi inte. I trakten hittas en förrymd flicka dödad och mannen blir bland andra anklagad. Har han utfört dådet eller inte? Det vet han faktiskt inte själv - och inte vi heller.

Det är vackert filmat, sakralt på något sätt med ljuset över mogna fält och molnen på den sommarblå himlen och kanske ska de fyra "kapitlen" förstås teologiskt: Himlen, Dammet, Vinden och Vägen. Eller dubbelexponeringarna där landskapet skiftar men människan förblir densamma. Hur som helst är det svårbegripligt, poetiskt och stundtals otäckt - men vackert.

Märkligast är de stora ungerska gårdshusen som är lada, stall och boningshus i ett.

Aldrig på en söndag

Betyg:  4 monument

I grunden en film om konflikten mellan intellekt och känsla, där Homer - en amerikansk hemmafilosof representerar intellektet och Ilia - en grekisk prostituerad (Melina Merkouri) känslan. Naturligtvis vinner känslan. Ilia är inte bara känsla hon är också fri, trots sin sysselsättning, och hela Pireus' hamn står bakom henne när intellektet hotar att ta över. Den enkla, lyckliga människan möter civilisationens teoribildningar. Mycket romantiskt och lite fånigt. Men oerhört medryckande med musiken, glädjen, friheten och solidariteten. En av personerna beskriver händelseförloppet enligt Första Moseboks tredje kapitel: "Hon åt av äpplet och kände skam". I det fallet är Homer ormen. Den där känslan av skam går sedan över.

Roligast är den ryske sjömannens Marx-citat om "motsägelser hos kapitalismen" och Ilias underbart fria tolkningar av Medea och Kung Oidipus där bägge tragedierna slutar med "Så åkte de alla till stranden och badade!".

Anteckningar om kläder och städer

Betyg: 2 monument

Det finns en övertro på videokamerans dokumentära känsla hos en del filmare. Wim Wenders är en av dem. Här hyllar han det enkla filmandet med en videokamera där resultatet i mina ögon enbart blir grynigt och suddigt. De scener som är tagna med riktig filmkamera, särskilt stadsvyerna är mycket bättre. Men min kritik handlar nog egentligen inte om filmtekniken utan om berättelsen. Filmen skildrar den japanske modeskaparen Yohji Yamamoto och hur han förbereder sig inför en visning i Paris. Vi får se honom röka, klippa lite med sax, spela biljard, tala filosofiskt om Paris och Tokyo, lägga upp en fåll - men vi får ingen inblick i hur processen ser ut när han skapar. Hur gör han sina kläder? Ingen aning. Vi får inte se hantverket, bara teorierna och de blir ju sällan bra på film!

Yamamoto talar så väl om färgen svart att han nog skulle gilla beskrivningen i Höga visan 1:5.

Beowulf & Grendel

Betyg: 2 Monument 

En hjältesaga, en av del äldsta i den nordeuropeiska litteraturen, men ganska bearbetad. Trollet Grendel härjar i Hrothgars hird - och det med rätta då Hrothgar dödade hans pappa utan egentlig orsak. Den sägenomspunne hjälten Beowulf tar upp striden mot trollet men blir efterhand mer och mer tveksam till det rättfärdiga i att slå ihjäl honom. Det sista är ett modernt tillägg liksom en galen präst (några hundra år för tidigt), en vacker kvinna med trollkontakter och en son. Det är inte säkert att tilläggen gör berättelsen bättre. Det känns mest påklistrat med en sorts solidaritet med Grendel - även om slutscenen i viss mån kan räknas till en av de mer laddade. Men det beror nog mest på att det finns så få laddade scener.

Behållningen är religionsblandningen som nog kan vara korrekt med torshammare och kristet kors som samsas runt halsen på Hrothgar (för säkerhets skull) och de döpta hirdmännen som också talar om Valhalla och blandningen av bibliska och andra sägner i en salig röra. Märkligast är dock att dessa daner (= danskar) lever i ett land av stora berg, glaciärer och branta stup så långt från Himlabjerget du kan komma.

Ta fast Carter

Betyg: 5 monument

Det är brutalt. Det är rått. Det är ständigt duggregn. Det är i norra England och scenerierna, stadsbilderna, de slitna interiörerna, de urtrista pubarna - det är så bra! Jack beger sig hem till Newcastle när han fått veta att hans bror är död. Väl på plats försöker han ta reda på hur det gick till. Genom sina kontakter i den undre världen letar han sig fram till de skyldiga och på vägen lämnas både döda kroppar och förråda vänner. Jack är direkt osympatisk - lysande spelad av Michael Caine. Precis lika osympatisk som alla andra. Och kanske är det filmens storhet, som gör den till en av världens bästa gansterfilmer: alla är osympatiska, det finns inga ursökter för våldet eller förnedringen. Det blir så naket, grovt och avslöjande! Synd bara att den svenska titeln låter som en barnfilm - det är det i n t e.

Precis som på Skogskyrkogården förr i världen så får vi vara med om en begravningsgudstjänst där kistan sakta sänks ner genom golvet istället för avsked. Makalöst märkligt! Annars är, förutom bilen som körs genom den nyhängda tvätten,  det bästa den mycket unga tamburmajoren som gravallvarligt sköter sitt uppdrag, trots att han knappt är en tvärhand hög.

The Beach

Betyg: 3 monument

Det finns en hemlig och förbjuden ö med en paradisisk strand och turkosblått vatten. En strand där du kan göra vad du vill och vara den du vill. Men ön är bara en vandringssägen bland västerländska backpackers i Thailand, eller är den det? 

En film om utopins och paradismytens ihålighet. Visst hittar vår hjälte ön, men det är inte som han trott. Paradiset är trångt, hierarkiskt och grymt och till slut måste det utrymmas. "Paradise lost", skulle kunna vara filmens undertitel. Stundtals är det gripande, iband lite övertydligt dock. Bäst är introt med den liggande buddhan och när Richard ska följa med in till stan för att handla och alla i paradiset kommer med sina inköpslistor. Det blir så tydligt att det vardagligaste saknas: tamponger, tandborstar, tvål ...

Mest märkliga är svenskarna Christo, Sten och Karl som gillar att fiska och åka skidor! Och att kopplingen mellan kristendom och cricket blir tydlig. Till det en hänvisning till Daniels bok 5:25.

Fortare än döden

Betyg: 4 monument

Märklig titel på en märklig film. Visst handlar den om bilar, snabba bilar och en tävling mellan två bilar tvärs över den amerikanska kontinenten. Men det är samtidigt en oerhört långsam film där inget egentligen händer. Två kompisar kör en ombyggd Chevrolet och letar upp de som vill och vågar tävla mot dem. Mest är de tysta, men då de väl säger något är det facktermer, namn på bilmotordelar som kommenteras. Som ett vackert liturgiskt språk till en religion du inte själv tillhör eller förstår något av. De stöter på en äldre man i en elegant Pontiac och tävlar med honom till Washington DC. Däremellan äter de på någon diner, tar upp någon liftare, byter bilar med varandra, men de är alla instängda i en sorts bubbla - ensamma och isolerade trots det trånga utrymmet i bilarna. Och de kommer aldrig fram. Filmen slutar helt utan förvarning när filmremsan brinner upp.

Filmen är från 1971 och en sorts avläggare till "Easy Rider" och samtidigt en film som skildrar senkapitalismens påverkan på människorna genom det som Marx kallar alienation. Sällan har jag sett det så tydligt skildrat.

Intressant är att huvudskådespelarna James Taylor och Dennis Wilson (Beach Boys) är bägge musiker och detta är den enda film som någon av dem är med i. Kanske är soundtracket så bra just därför.

Marnie

Betyg: 4 monument

Återigen en vansinnigt snygg inledningsscen. Inzoomning på en gul handväska och så en långsam utzoomning allteftersom damen med handväskan går längs med en järnvägsperrong. Vad vi då inte vet är att väskan är full av pengar som hon stulit från sin senaste arbetsgivare. Marnie tar anställning som sekreterare under antaget namn vid respektabla firmor för att sedan länsa deras kassaskåp en kväll när hon fått chefens förtroende att jobba över. Med pengarna försöker hon desperat leva ett anständigt liv och genom dyrbara presenter få tillgång till sin mors kärlek. Denna livsstil möter motstånd och nyfikenhet hos en rik nybliven änkling som först anställer henne och sedan tvingar henne att gifta sig med honom för att inte avslöja hennes bedrägeri och stölder.

Det är på det hela taget en otäck historia om våld mot kvinnor och befogat hat mot män. Och den stora fråga som reses i slutscenen är om våldet tagit slut eller om det faktiskt fortsätter. På så vis en av Hitchcocks kanske mest feministiska filmer om överhuvudtaget ordet feminism kan brukas på Hitchcock. Men den psykologiska analysen däremot är alltför präglad av det tidiga sextiotalets fascination för och förenkling av psykoanalysen och Freud. En skarp kritik mot en alltför lössläppt bibeltolkning framförs också. Bäst är Diane Baker som Lil, den försmådda svägerskan till den nyblivne änklingen. Så avundsjuk och överlägsen på samma gång!

Fel man

Betyg: 4 monument

Det börjar elegant - som alltid hos Hitchcock - med gäspande kypare och långsamt dansande par. De har inget med filmen att göra, men det har Manny som spelar ståbas i orkestern och senare blir oskyldigt anklagad för att ha begått flera väpnade rån. Det är en klaustrofobiskt filmad berättelse om den falskt anklagade och hur han till slut nästan önskar att han vore skyldig - det vore så mycket enklare! Snyggt spelat av Henry Fonda och Vera Miles i vars ansikten det mesta sker - från oro över ekonomin till desperation, ångest och psykos.

Detta är kanske Hitchcocks mest öppet religiösa film - när Manny häktas är det endast rosenkransen han får behålla och den fångas in av kameran under rättegången, samtidigt som hans mamma med förtvivlan säger att han måste be, att bön är det enda som hjälper.

Jungle Cruise

Betyg: 2 monument

Bakgrunden finns i Uppenbarelsebokens 22:a kapitel, 2:a versen om livets träd vars "blad är läkemedel för folken", eller så kan vi hitta bakgrunden i en av Disneyworlds åkattraktioner. Det är väl egentligen det senare som gäller med tanke på den ytliga personteckningen och det ganska torftiga äventyret, men det handlar om ett legendariskt träd i Amazonas vars blad kan läka all sjukdom och ytterst om liv och död. Vi befinner oss vid tiden för Första världskriget och en mycket bestämd engelska stjäl den nödvändiga nyckeln av ett tveksamt Royal Society i London medan tyska intressen i form av kejsarens enfaldige och grymme son Joachim (som märkligt nog mest bryter på ryska) är ute efter samma sak. Därtill finns de spanska conquistadorerna kvar som en sorts småmysiga zombies med samma intresse som övriga: att finna livets träd och bladen som är läkemedel.

Här blinkas det friskt åt andra filmer i ämnena: Amazonas, tyskar, små båtar - t ex Aguierre - Guds vrede, Indiana Jones-filmerna och Afrikas drottning. Det är ganska fånigt och knappt spännande, men det mest allvarliga är att en äventyrsfilm av detta enkla slag kräver en hjälte att sympatisera med. Så är det inte här; Lily är för arrogant, MacGregor för dum och Frank är för självupptagen. Dock är det intressant att denna familjefilm innehåller en liten queerpredikan - lite i det dolda men ändå tydlig.

Gallipoli

Betyg: 4 monument 

En av alla dess filmer som handlar om löpare. Jag funderar på vad det kan vara som är så lockande i det? Kanske är just löpning väldigt filmiskt. Och visst, det blir snygga scener när den ene löparen rusar genom skyttegravarna med ett livsviktigt meddelande - han hinner inte fram. Liksom när den andre löparen rusar ut mot de turkiska kulsprutorna i tron att hans snabbhet ska rädda honom - det gör den inte! Men vackraste löparscenen är i inledningen när Archy tränas av sin farbror i den australiensiska ödemarken; en oändlig horisont, den röda jorden och en ung man som rusar framåt. Bäst är nog ändå att samtliga löparscener ackompanjeras av Jean-Michel Jarres musik - ytterst elegant och välvalt.

De två unga männen som tävlat mot varandra hamnar i helvetet vid Galipoli under Första världskriget där australiensiska soldater under brittiskt befäl dör som flugor i den ena vansinnesatttacken efter den andra. Sorgligt, förtvivlat och effektivt som motvikt mot krigshets och nationalism.

Vi får en välsignelse som kommer från hjärtat och hör hur en livrädd soldat citerar Psaltarens 23:e psalm.

Patrioten

Betyg: 4 monument 

Det börjar med en syndabekännelse, men inga förlåtelseord blir sagda. Det är nog så att hela filmen är tänkt som ett slags förlåtelseord. Och visst om det vore så att hämnd är det självklara, att våld leder till förlåtelse, att den onde besegras genom våldsam strid och inte som Jesus lär genom godhet. Kanske speglas detta bäst i de återkommande scenerna där tennsoldaterna smälts ner till ammunition; leken blir allvar. Våldet går före minnena av den döde pojken. Hämden framför allt!

Men det är en storslagen film om Amerikanska frihetskriget. Känslosam och välspelad. Samtidigt så reser den många frågor: om trygghet och frihet, om humanism och krigets realitet, om hämnd och våld och omsorg, om folklighet och överhet, om klassförakt och patriotism, om framtiden och hoppet. Somliga av frågorna bevaras, andra hänger i luften. Filmen berättar om USAs tillkomst som suverän stat och grunden tycks vara det enkla folkets rättfärdiga kamp och det avskalade korset. Kanske skulle det kunna berättas annorlunda.

Mel Gibson är i vilket fall lysande, bortom det nationalistiska flaggviftandet, som bitvis psykopatisk mördare, bitvis omtänksam sjubarnsfar och bitvis taktisk general.

Den brutna pilen

Betyg: 3 monument

Tom är trött på dödandet under ”indiankrigen” och före det under Amerikanska inbördeskriget och söker på egen väg fred med apacherna i trakten kring Tuscon. Detta ses inte med blida ögon av hans kamrater, så den fred han lyckas genomdriva förråds av hans egna. 

Om den omöjliga uppgiften/visionen att skapa fred mellan apacher och de vita nybyggarna. En sorts lektion i fredens hårda villkor, men också en hyllning till brevbärare och en ovanligt liberal bibeltolkning (det är ändå tidigt femtiotal). Det är också en hederlig skildring av ursprungsamerikanernas liv och kultur. Filmen har ett gott syfte, men James Stewarts rolltolkning är för blek för att det ska bli riktigt bra.

Vi får ta del av både teckenspråk, ljus- och röksignaler. Intressant är att vi möter Geronimo, som en historisk biperson i en scen.

Kampen om Narvik

Betyg: 2 monument

Om norskt motstånd mot den tyska ockupationen och om norskt samarbete med samma tyskar. Dock inte så enkelt att det ena är rätt och det andra fel. Filmen vill med striden om Narvik som fond resonera om krigets omöjliga val när det gäller liv eller död, frihet eller säkerhet. Det är gott tänkt, men det blir inte helt bra. För mycket tv-serie, för lite film och skådespelarna känns inte övertygande. Kanske landar det i dålig regi?

Men ändå spännande med sprängda broar, grymma tyskar och lika grymma (men mycket trevligare) engelsmän, franska legionärer i snygga mockajackor samt otäcka förfrysningsskador - som försvinner alldeles för snabbt. I centrum står ett barn och - med ord hämtat från SvPs 248 - "barnets sanna väl allena". Dettta väl rimmar illa med krigets krav.

Funny Bones

Betyg: 5 monument

En deprimerad komiker misslyckas på en show i Las Vegas och reser tillbaka till sin barndoms Blackpool för att hitta sig själv och eventuellt inspiration till att fortsätta med komiken. Väl på plats möter han de mest märkliga människor inom showbusiness undergroundkultur; vaudevilleartister, bondkomiker, jonglörer, lindansare, hunddomptörer mfl. Alla luggslitna men oerhört genuina - till skillnad från det Las Vegas han just lämnat med sina eleganta shower och stora pengar. Här i Blackpool finns inga pengar, men en oerhörd kärlek till vaudevillekonsten och komiken. Det är underbart, inte särskilt roligt, snarare tvärtom; sorgligt och tragiskt, men väldigt vackert.

Roligast är ändå prästen med platshandske på huvudet som han blåser upp genom näsan och bäst är slutscenen med sitt hisnande svajmasttrick.

Nattbåt till Dublin

Betyg: 3 monument

Det börjar med en avrättning i Towern, där regementsprästen hastigt passerar och det enda som skiljer honom från de övriga är rundkragen (se bilden). Den som avrättas är anklagad för spioneri och kidnapping av en svensk atomforskare. Vi förstår med en gång att det är allvar. Senare på båten över Irländska sjön funderar vår hjälte över de existentiella konsekvenserna av atombomben. Han skulle ha kunnat citera 5 Mos 30:19, men gör det inte. Senare när de hittar den svenska professorn är han mest en parodi på professorer och filmen tappar sitt allvar.

Inga särskilt goda skådespelarinsatser och en enkelt berättad historia. Viss spänning, men också lite onödigt fånigt. Ändå sympatisk på något vis. Kanske är det den ganske tafatte hjälten som skapar sympatin? Vi får vara med om ett resonemangsäktenskap, en falsk taxibil, en hel del grova överrockar (det är  krigstid) och en fascinerande kameraåkning från en oljemålning till den plats som målningen avbildar.

Utflykt i det okända

Betyg: 4 monument 

Skönhet, mystik och undertryckt sexualitet. Fantastiskt vackert filmat med en stigande känsla av krypande olust - samtidigt som inget egentligt olustigt visas. Skrämmande utan att visa något obehagligt. Mystisk utan att skildra något overkligt. Sexuellt laddad utan att visa någon uttryckligen sexuell scen. Det är skickligt gjort, både regi, bild och skådespeleri.

En klass med internatskoleflickor åker på picnic till Hanging Rock i Victoria, Australien på Alla hjärtans dag år 1900. Med sig har de två lärare och en chaufför (häst och vagn). När de efter en lat dag i solskenet åker hem igen saknas tre elever och en av lärarna. De återfinns aldrig.

Black Panter: Wakanda Forever

Betyg: 3 monument

I grunden en film om sorg, om kontrasten och motsättningen mellan den äldre tidens/traditionens kollektiva sorgeritualer och den moderna tidens individuella sorg. Här finns en lite ansträngd historia i bakgrunden om ett undanträngt folk i ett rike under vattnet, men det är inte poängen. Poängen är sorgen och då i vid bemärkelse. Sorg över en älskad död människa, sorgen över ett förlorat land, sorgen över historiens gång, sorgen över svek och pengars makt, sorgen över kullkastade traditioner, sorgen över en förlorad livsmening. 

Det blir en del spektakulära slagsmål med vattenfolket, några giftiga gliringar åt imperialistmakterna Frankrike och USA och - liksom i förra filmen - en diskussion om de förtrycktas rätt att ta till vapen och hämnas. Och, liksom i förra filmen, en tafatt Martin Freeman som inte spelar sin roll särskilt väl. Tyvärr präglas filmen också av en hel del plattityder och förenklad livsvisdom.