Med Alice på halsen

Betyg: 4 monument

Synd på den svenska titeln; ”Alice in den Städten” säger något helt annat. En skribent (journalist, författare oklart vilket) reser runt för att skriva ett reportage om USA, men lyckas inte producera mer än ett gäng dåliga polaroidfoton. När han ska resa hem till Tyskland är det flygstrejk så han får flyga till Amsterdam istället. Som sällskap har han Alice, en nioårig flicka vars mamma han nyss träffat. Mamman säger att hon kommer med ett senare flyg, men dyker aldrig upp. Motvilligt försöker han hitta Alice mormor någonstans i Tyskland: i Wuppertal (med hängande spårvagnar!), i Duisburg, i Essen? Alice vet inte riktigt …

En fin skildring av relationen barn - vuxen. Mycket vägar, järnvägar och andra kommunikationsmedel. Ljudspåret består av förstorade motorljud från bilar, bussar, tåg, båtar och flygplan. Nästan all dialog dränks av dessa civilisationens biljud. Och i grunden är det civilisationskritik Wim Wenders ger oss. Först en uppgörelse med den Amerikanska drömmen, sedan en lågmäld, outtalad kritik mot det moderna Västtyskland. Tomhet, ödslighet och ensamhet är vad som skildras genom bilrutorna. Bäst är Chuck Berry på scen och när en okänd pojke nynnar med till Canned Heat´s ”On the Road Again” på caféets jukebox.

Solaris

Betyg: 3 monument

Poetiskt, i långa långsamma filmbilder, skildras människans kamp med sig själv, med rymden och den obegripliga planeten Solaris som fond. Över planeten svävar en rymdstation, en gång med plats för nästan hundra forskare. Nu är det endast tre kvar. Projektet ska läggas ned och en man sänds från jorden för att avsluta det hela. Men han blir fången i planetens medvetandeströmmar som kommunicerar genom att skapa levande minnen och levandegöra både drömmar och skamkänslor. 

Det är ett fascinerande lågbudgetprojekt, men lite för långsamt för min del. Bäst är den skitiga och nedgågna rymdstationen. I science-fiction filmer är det alltid så rent och iordningställt. Här är det tvärtom solkigt, smutsigt, slitet och trasigt. I vanlig ordning finns här en lång hänvisning till Brueghels vinterbilder och Treenighetsikonen målad av Andrej Rublov (som han gjort film om) dyker upp i ett hörn. Don Quijote har också betydelse. Människans storhet och litenhet på samma gång. 

 

The Odyssey

Betyg: 4 monument

Svepande kamera över oändliga stränder, ensamma män i stora landskap, ljud som understryker våldets destruktivitet, snygga kostymer i en storartad berättelse om hjältens dåliga samvete, väntans plåga och hämndens bittra smak. Tyvärr med ett slut som är en kopia av Sagan om Konungens återkomst när alverna lämnar världen.

Visst hade det kunnat bli en kalkon med gravallvarliga män i kortkort och hjälm som talar om livets tillkortakommanden och krigets meningslöshet medan de bränner och plundrar. Men så blir det inte. Istället är det en film om det öppna samhällets sönderfall och egennyttans förbannelse - en film som utspelar sig under bronsåldern men skildrar vår tid. Välgjord och välspelad. Det grekiska begreppet xenia, som här kallas Zeus lag, står i centrum, en tanke som också dyker upp i Bibeln: Hebréerbrevet 13:2. Civilisationens undergång beror på att människorna våldfört sig på denna regel. Så tydligt också idag! 

Zero Kelvin - Kärlekens fryspunkt

Betyg: 4 monument

En naiv norsk poet söker sig till Grönland för att skriva en roman om "Vildmarksmänniskorna" på 1920-talet. De vildmarksmänniskor han möter är en vildsint jägare och en tystlåten vetenskapsman.  Tillsammans dricker de laboratoriesprit, munhuggs och försöker överleva medan slädhundarna ylar utanför deras skjul till hem. Naiviteten rinner av honom, jägaren (myket bra spelad av Stellan Skarsgård) visar sig vara en femåring i en vuxen mans kropp och vetenskapsmannens tystnad är farligare än vi kunnat tro.

Existensen står på spel när civilisationens bålverk rasar och bara överlevnaden återstår. Döden följer dem i spåren, liksom hundarna. Men innan dess har de hunnit fira jul med innovativa julprydnader, till och med en julkrubba och gemensam psalmsång, SvPs 297 "Härlig är jorden", på norska. Vackrast är fiolspelet och Terje Rypdals musik - särskilt medan förtexterna går och kameran sveper över packisen i blått skymningsljus. Vidunderligt vackert!

The Bourne Identity

Betyg: 3 monument

Det vore möjligt att tolka det som en omvänd dopteologi. En kropp hittas i havet, tas ombord av några fiskare och räddas tillbaka till livet, men utan namn, utan minnen, utan relationer. Dopet handlar ju uttryckligen om namn och relation. Så småningom hittar han delar av sin identitet, flera pass under olika namn, en pistol, en mängd pengar. Men framförallt hittar han och hittas av fiender som han inte vet vilka de är. Om dopet ger identitet och trygghet så måste han föstå vem han är och vilka relationer han kan lita på för att kunna skapa sig någon sorts trygghet. Det är vad hela filmserien går ut på. Del två (The Bourne Supremacy) och del tre (The Bourne Ultimatum) såg jag för sexton år sedan och nu förstår jag dem lite bättre. Men kanske är uppstigandet ur havet inte en dopreferens utan en födelse och därav namnet Jason Bourne.

Färgsättningen är densamma i alla filmerna, gråtrist och regntung vilket ger en särskild stämning. Till det ett ganska långsamt berättande som då och då bryts av en intensiv jakt, ett rusande genom korridorer, hoppande från tak, ett kort slagsmål på liv och död. Sedan tar det långsamma vid igen. Intressant är att CIA är de onda och att de är obehagligt välorganiserade, vilket kanske är sant. Roligast är när Jason Bourne tar sig igenom Amerikanska ambassaden i Paris med hjälp av en brandutrymningskarta.

Wind River

Betyg: 4 monument

Vinter i Wyoming, snöstormar, snöskotrar och snöskor. En olycklig man blir indragen i ett mord inom ett reservat för Arapahofolket. FBI skickar dit en oprövad ung kvinnlig agent som varken hittar bland bergen och skogarna eller bland människorna som lever där. Den olycklige blir hennes vägvisare, men inte bara för hennes skull utan också av privata skäl som vi blir varse efter hand.

En god inblick i reservatslivet med dess fattigdom, drogberoende, underkastelse och förakt. Att leva föraktad och att i sin tur förakta det vita förtryckarsamhället, där den amerikanska flaggan hängd upp och ner blir en motsståndshandling. Annars en otäck historia om övergrepp och död där utgångspunkten är det faktum att det inte förs någon statistik över försvunna kvinnor i USAs reservat. Men också en historia om sorg och att leva vidare med smärtan. Bästa scenen är när den illa utrustade FBI-agenten ska låna en scooterdress och kvinnan som lånar ut öser sitt förakt över henne, samtidigt som varje ord, varje min, varje fotovinkel talar om ett avgrundsjup vad gäller; klass, ekonomi, utbildning, ursprung, framtid ... Elegant och effektivt!

Misericordia

Betyg: 3 monument

En historia om brott och straff. Är straff nödvändigt för den som begått ett dråp i hastigt mod? Räcker det inte med det egna samvetet? Och är inte vi alla skyldiga till andras död genom vårt sätt att leva där vi suger ut både jorden och människorna? Frågorna ställs av en äldre präst i en liten sydfransk by när en man i yngre medelåldern är på väg att flytta tillbaka och han konfronterar, och konfronteras med, sin historia - som vi tyvärr får veta för lite om. 

Det är mycket välspelat, men lite för händelsefattigt foto där samma scener återkommer för ofta; samma skog där de plockar svamp, samma köksbord där de sitter och pratar eller inte, samma väg till och från byn, samma grå stenhus. Prästen är en intressant karaktär, en som vet det mesta, som både föraktas och har en skyddad position och som i en fantastisk omvänd bikt får mördaren att avslöja sig. Mördaren som han bestämmer sig för att skydda som en sorts barmhärtighetsgärning (därav titeln). Bäst är kanske den tjocke polisen som tycks enfaldig men som ställer de smartaste frågorna.

Waiting for the Barbarians

Betyg: 4 monument

I utkanten av Imperiet, i en obestämd ökentrakt i en obestämd dåtid kämpar en man som vill vara rättfärdig, mot Imperiets lögner. Han är borgmästare i staden som lever fredligt utan alltför mycket samröre med nomadstammarna uppe i bergen (barbarerna). Så kommer Översten, hans motsats, som påstår att barbarerna förbereder sig för krig och tar fångar som han under tortyr tvingar avge vittnesmål. Borgmästaren faller i onåd, soldaterna och våldet tar över - även människorna i staden ställer sig på soldaternas sida. Tills stridslyckan vänder och soldaterna ger sig av, plundrar staden och lämnar borgmästaren kvar med en grupp barn. Frågorna som ställs är: Vem är det egentligen som är barbar? Vem bär på sanningen? 

Fantastiskt skådespeleri av Mark Rylance och en dialog i nobelklass (J. M. Coetzee, Nobelpriset 2003). Men grymt, fasansfullt grymt när humanismen trampas av soldatstövlar. Ändå ger barnen en sorts hopp och slutscenens annalkande ryttararmé är om inte enbart hotfull så också ett hopp om upprättelse. Vackra ökenbilder, en fottvätt likt den Jesus gör i Johannesevangeliet (Joh 13:4-17), men här inte som föredöme utan som försoningsgest samt ett par udda solglasögon får vi också del av.

Silvestre

Betyg: 3 monument

Märkligt fascinerande och väldigt långsamt drama om frälsning och förtappelse. En ung kvinna, knappt mer än ett barn ska giftas bort, men något kommer emellan. Den oskuldsfulla ställs mot den djävulske. Hon avvärjer faran, men blir inte fri. När hennes far försvinner klär hon ut sig till en ung riddare och söker honom med vapen i hand. De starkt koreograferade striderna spär på känslan av teater, liksom den teatrala scenografin och det poetiska språket. Till detta musik spelad på medeltida instrument interfolierad av sång till luta. En sorts tablåartad teater med högtidligt språk (portugisiska).

Som en folksaga med existentiell och religiös botten. Jungfrun och jungfrulighet spelar in, liksom djävulen och manligt begär. Kanske är det en berättelse om begynnande sexualitet och en ung kvinnas vuxenblivande. Eller så handlar det om frälsning eller förtappelse. I vilket fall finns hela tiden vattnet med som en renande och samtidigt avslöjande kraft. 

Priscilla - öknens drottning

Betyg: 4 monument

Öken, fantastiska kreationer, bittra skämt, höga klackar och discomusik. Tre dragqueens ger sig ut på en desperat turné genom den australiska öknen. Desperat för de vet inte vad de skulle göra annars, när livet inte riktigt har blivit som de tänkte. Mest sitter de i bussen och käftar i en dialog som är helt makalös, eller så provar de den ena märkliga klänningen efter den andra. Men då och då stannar de upp och uppträder för en i stort sett oförstående publik. Under resan upplever de hat och våld, men också vänskap och solidaritet. Där det senare är starkare än hatet. 

Det bästa är att det är en så mänsklig film, om det svåra i att vara människa. Det svåra i att vara partners. Det svåra i att vara barn. Det svåra i att vara förälder. Men hela tiden konsekvent skildrat genom de som oftast inte hörs i diskussionen om föräldraskap, uppväxt, relationer och vänskap. Då blir sanningarna sannare på något vis. Bäst är Terence Stamp som Bernadette, så bitter, så bränd, så längtande, så genomskådande, så mänsklig och varm när det verkligen gäller.

Turinhästen

Betyg: 4 monument

En man och hans vuxna dotter. En utmärglad häst som är på väg att dö. En enslig gård. En evig vind. Löv som ständigt virvlar. Ord som aldrig uttalas. Så slutar kanske vår civilisation enligt regissören Béla Tarr och nobelpristagaren Krasznahorkai - som skrivit manus. Ett manus där den första repliken kommer efter mer än tjugo minuter, sedan dröjer det ytterligare sex minuter tills nästa ord uttalas. Tidlöst, ordfattigt, känslofattigt, fattigt på allt det som livet innehåller, så lever far och dotter och häst. Hästen ger upp först, sedan dottern. Oerhört långsamt och tungt.

Men så vackert! De första 10 minutrarna är bland det vackraste foto jag sett på film; en man i en hästkärra på väg genom stormen och kamerans fokus skiftar mellan grässtråna i förgrunden, hästen, mannen, kärran och träden i bakgrunden. Musiken följer vinden och kärrans långsamma rörelser. Den enda gången någon egentligen säger något är det en granne som vill ha brännvin och sedan mer och mer osammanhängande talar om världens undergång och att det inte är Gud utan människorna som själva dragit straffet över sig - nog så riktigt!

Salka Valka

Betyg: 3 monument

Mellan Frälsningsarméns sånger, förböner och vittnesbörd och den socialistiska revolutionens paradis växer Salka Valka upp i en fattig fiskeby på norra Island. Det är 20-tal och affärsman Bogesen äger hela byn som vore han brukspatron. Som barn är Salka Valka självständig och fri, men hårt präglad av livets våld och övergrepp. Som ung kvinna bär hon friheten vidare, med djupare erfarenheter

Vackert foto av Sven Nykvist, fint skådespeleri, men ändå fattas den nerv som bär Halldór Laxness' roman. Klassmotsättningarna framgår inte lika tydligt och det politiska perspektivet är alltför nedtonat, vilket gör att byns liv aldrig blir på riktigt. Det är i motsättningarna den blir levande, i kampen för tillvaron, för mat på bordet och rätten att vara den du är. Jesu ord om att ”Jag är vinstocken” i Johannesevangeliet är viktiga, liksom Kommunistiska manifestets ord om ”av var och en efter förmåga”. 

Stowaway

Betyg: 4 monument

Jag minns när fröken i sjunde klass med vibrato på rösten läste Karl Asplunds dikt om Titanics förlisning, ”Hjältarna". Ännu hör jag orden som upprepas  ”... någon måste lämna båten”. Så även här. Ett rymdskepp på väg till Mars med en besättning på tre personer upptäcker en ofrivillig fripassagerare. Rymdskeppet är egentligen bara byggt för två, men Hyperion, företaget bakom, chansar. Så, syret räcker inte hela vägen. De har en möjlighet att producera syre själva och de kan försöka tömma delar av solpanelen på syre, men det är mycket riskfyllt.

Klaustrofobiskt med trånga korridorer, minimala utrymmen och ensamma människor i rymdens enorma instängdhet. I centrum står frågan om vem som är en god människa. Rymdskeppet kan inte bära dem alla. Vem offrar sig? Vem ger sitt liv för andra? Vem ”lämnar båten”? Storartat, vackert, sorgligt. 

Interstellar

Betyg: 4 monument

Filmen bygger på Einsteins relativitetsteori och teorier om gravitationsavvikelser. Det går över huvudet på mig, men det är en fin berättelse om en ganska hård pappa, Cooper, och hans relation till sin dotter. Dottern som han lämnar som tioåring för att genom en rymdfärd genom ett maskhål vid Jupiter försöka hitta en ny planet för mänskligheten. I slutet av filmen möter han henne igen på hennes dödsbädd, då är hon mycklet gammal medan han fortfarande är i fyrtioårsåldern.

Det bästa är växlingen mellan scener i yttre rymden och scener på jorden där allt hänger samman genom en sorts krökt rum i tiden. Cooper befinner sig i två världar samtidigt, men kan ändå inte förhindra det som sker. Dylan Thomas citeras en gång för mycket, rymdprojektet bär namn efter Johannes 11:1-44 och vi förstår att vara människa betyder att vara tillsammans med andra.

The Old Guard 2

Betyg: 4 monument

Stora frågor, mycket action. Den lilla gruppen av odödliga som vi mött i  The Old Guard visar sig inte vara så ensamma som de tror och de är inte heller på samma sida i kampen mellan godhet och ondska. Mer komplex än den första filmen och betydligt mörkare, inte bara vad gäller ljussätning utan också tematiskt.

Sviken vänskap, svikna löften står i centrum, liksom ett visst berättigat hat mot mänskligheten. Meningen med döden diskuteras och minnen från den som var med vid Jesu korsfästelse blir tydliga inför krucifixet. Bäst är att de rör sig över en så stor del av världen, från Kroatien til Indonesien och Korea. Och så är det intresant att se att Uma Thurman fortfarade kan slåss med svärd.

American Pop

Betyg: 4 monument

USA:s nittonhundratalshistoria skildrad genom populärmusik och berättad som en släkthistoria med start hos ryska, judiska immigranter. På något vis löper bönen genom hela denna profana historia - från pappan som måste avsluta bönen och därför blir ett offer för tsarens kosacker till sonsonsonen som springer förbi en synagoga i slutscenen där bönen fortsätter. Det är mycket vackert så.

Snyggt tecknat med fantastiskt soundtrack: Elvis Presley, Bob Dylan, Jimi Hendrix, Janis Joplin, The Doors, Grace Slick, Lou Reed, Sex Pistols (?) - för att inte tala om all tidig jazz och blues som jag inte kan eller känner igen. Musiken, den musik som kan förändra människor och samhällen skapas genom smärta och förluster. Kanske är det sant, kanske en romantisk idé, men den bär filmen igenom. 

Den sista dalen

Betyg: 4 monument

Inledningen är skräckfylld; svält, plundring, våld, övergrepp, pest, död och desperat flykt. Det är sextonhundratal, 30-åriga kriget rasar och rövarband med legoknektar härjar bland den hårt prövade befolkningen i södra Tyskland. En man utan religionstillhörighet försöker undkomma knektarna och finner en by i en bortglömd alpdal som skonats från krigets fasor. Men soldaterna är honom i hälarna och även de hittar dalen. Dalen blir bibellöftenas förlovade land där även soldaterna för en stund får vara lite mer mänskliga. Men det har ett pris.

En berättelse om religionskrig och möten över religionsgränserna. Grymt och löftesrikt på samma gång. Det ska gå att leva tillsammans, men det är svårt. Kanske är det så att det som står ivägen är just religionen, dogmerna, ritualerna, försanthållandena. Först när vi förstår att Gud dog i Magdeburg, då staden brandskattades, kan kontrahenterna mötas. Att slutreplikerna blir så smärtsamma och så mänskliga beror nog på just det - att rättfärdigheten inte längre har med Gud utan med människor att göra. Fint skådespeleri av Omar Sharif och Michael Caine, men bäst (och största överraskningen) är ändå Per Oscarsson som den lokale byprästen.

Den yttersta domen - Livsdramat Andrej Rubljov

Betyg: 5 monument

När vi i filmens sista minuter får se detaljer från åldrade ikoner förstår vi att vi ska betrakta hela filmen som en ikon. Kanske inte som en kristusikon, utan som en ikon med människan i centrum men öppen mot himlen. Liv, död, konst och gudstro följer Andrej Rubljov under hans vandring genom Ryssland under fjortonhundratalets första kvartal. Andrej är i sin livstid en berömd ikonmålare och får i updrag att måla katedralens väggar. Men uppdraget blir svårt.

Det är en mäktigt vacker fresk över ett feodalt Ryssland där våldet är lika nära som naturen, elden och regnet. Allt fångat med ett fantastiskt foto. Kameran stannar upp vid en hästs huvud, ett ansikte i skugga, ett barn som äter ett ägg, en trädstam grov och hård, ett vattendrag flyktigt och flyende ... Men vackrast är nog skildringen av vad det är att vara människa som går igenom filmens alla nio berättelser. Tydligast gestaltat i slutscenen när den stumme Andrej talar igen för att trösta den unge klockgjutaren Boris - han som givit glädje åt människorna.

Jakten mot nollpunkten

Betyg: 4 monument

Det börjar i vackert morgonljus och slutar i en explosion. Men egentligen är det en stillsam film, trots de höga farterna. Krigsveteranen och för detta polisen Kowalski (Barry Newman) slår vad om att kunna köra en bil från Colorado till San Fransisco på femton timmar. Med kroppen fylld av droger ger han sig av och blir snart uppmärksammad av The Higway Patrol, som jagar honom från delstat till delstat. På sin sida har han en blind, svart radiopratare som avlyssnar polisradion och genom etern håller Kowalski uppdaterad om var polispatrullerna är. Det är svårmodigt, snyggt och väldigt mycket tidigt, amerikanskt sjuttiotal. Den tid då det var revolutionärt att köra bil genom öknen. Den tiden är förbi.

Jag är svag för den här sortens film, stillsamma och tystlåtna män som kör bil genom USA, typ Fortare än döden, (som också hade kunnat vara den här filmens titel). Varför vet jag inte, kanske en sorts romantik kring de väldiga vidderna, de stora avstånden och de udda människorna som dyker upp efter vägen. Kanske är det en kommentar till Jesaja 35:1 "Öknen och ödemarken ska jubla, det förtorkade landet glädjas och blomma.", men i så fall en mörk kommentar. Bäst är soundtracket; mycket fin soulmusik.

Varelserna

Betyg: 3 monument

Skrivandet står i centrum; skrivande, ord och kommunikation. En kvinna som blivt stum i en bilolycka, orsakad av hennes man, komunicerar med skrivna meddelanden. Hennes man är, förstås, författare och använder invånarna i den lilla franska byn vid havet där de bor i sitt skrivande. Efterhand blandas verkligheten samman med hans skrivna fantasier och vi kan inte särskilja vad som är verklighet och vad som är påhittat. Det är både realistiskt och smått absurt; han pratar med hästar och kaniner som svarar honom och spelar en sorts schack med en ondsint vetenskapsman där invånarna i byn är schackpjäserna. Men han handlar också i affären som alla andra, möter grannar på gatan och lever vardagsliv.

Det är väldigt snyggt gjort, men mer märkligt än bra. Det är ändå ett gott försök att skildra den kreativa processen - där det manliga intellektet går vilse i sig själv, medan kvinnan föder och med det kommer språket till henne. Intressant och svårtolkad. Agnès Varda har gjort enklare filmer än denna.