Bluff Stop

Betyg: 4 monument

Om det går att använda ordet ömsint på en film så passar den på denna film om upbrott och uppbrottets svårigheter. Stefan (Björn Andresen) är en gymnasist som vantrivs i skolan och bara vill ägna sig åt sitt pianospel. Men pappa har andra planer och hans mamma är bara intresserad av sig själv - så uppfattar han det i alla fall. Med kamraterna drömmer han sig bort, gör försiktiga uppror mot lärarna och planerar en "flykt" till Rom. En flykt som naturligtvis inte blir av.

Bra skådespeleri, lite långsamt tempo, men välgjort. Dock kan man nog säga att inget egentligen händer, Stefan försöker bryta sig loss, men förmår det inte av lite olika skäl. Intressantast är den cancersjuke släktingen Love (Jan Malmsjö) med sina referenser till Werner Aspenströms "Snölegend" (både panterdockan i dockskåpet och själva texten som citeras). Bäst är bilmekanikerns utlåtande om Stefans pappa: "Han är fin på att fixa skarpa tjack, din stabbe".

Cold War

Betyg: 4 monument

Det börjar direkt med en polsk säckpipa och fortsätter med flera folksånger, bla annat på karpatorusinska (!). Några musiker och dansare reser runt på den polska landsbygden strax efter Andra välrdskriget och samlar sånger och danser från lantbefolkningen för att senare sätta samman en kör och en danstrupp som kan turnera i Östeuropa. När det kommer krav om att sångerna ska handla om femårsplaner, Stalin och fredsrörelsen får en av musikerna nog och flyr till Paris. Planen är att gruppens främsta sångerska ska följa honom, men det gör hon inte. Flera år senare möts de igen och ytterligare år senare och åter igen.

Det är vackert, välfilmat, välspelat och en bra berättelse om längtan, frihet och trygghet. Om kärlekens kraft och kärlekens krav. Sorgligt, men också kraftfullt. Politiskt, men också romantiskt. Musiken, både folksångerna och femtiotalsjazzen är det som stannar kvar tillsammans med enstaka bilder, scener; en busshållplats under ett stort träd, ett barn i päls som lyssnar på sångerna, en helt oengagerad publik, en tom bänk ... Slutscenens vigsel med både korstecken och ett alltför stort antal sömntabletter är både vacker och förfärlig. 

Gadjo Dilo - Främlingen

Betyg: 4 monument

Dans, sång och svordomar. Dansen är central vid livets skiften; sorgen dansas, lyckan dansas, sex dansas, frihet dansas ofta kombinerad med lika mycket sång som svordomar. Men inte när byn bränns ner i ännu en progrom - då hjälper varken dans, sång eller svordomar. Då återstår bara den förtvivlade bönen.

En ung fransman reser på vinst och förlust till Rumänien för att bland dess romer försöka hitta den sångerska hans pappa lyssnade på under dennes sista dagar i livet. Sången finns på ett kasettband, mer har han inte att gå på. Han kan varken språket eller traditionen, men är öppen för att lära sig. Så småningom lär han sig dansa, svära och möjligen sjunga han också. Fantastisk musik och dans och fantastiska svordomar och böner. Både exotiserande och långt borta, samtdigt som det är närvarande och politiskt.

Gonks Go Beat

Betyg: 3 monument

Det börjar helt oemotståndligt fånigt och rart, men förlorar sig i de romantiska balladerna mot slutet. De jordiska staterna Beatland och BalladIsle är bittra fiender, så bittra att Universums härskare måste rycka in. Den misslyckade rymddiplomaten Wilco Roger sänds dit med uppdraget att skapa fred eller förpassas för evigt till planeten Gonk (universums Sibirien där löjliga dockor spelar obegriplig jazzmusik). I Beatland spelar de rock´n roll på hög volym med det ”långa” håret flygande, medan de prydliga på BalladIsle sjunger lågmälda ballader till stillsamt komp av akustiska gitarrer. Det är klart att det måste leda till krig! Men kriget avblåses efter de inledande striderna, de skadade instrumenten bärs bort på bår och i slutscenen sjunger kärleksparet en beat-ballad.

Fantastiskt töntigt, mycket brittiskt och stundtals så bisarrt att det är roligt. Men när det ska bli mer allvar och kärlek och försoning då blir det bara tunt och tråkigt. Roligast är beat-läraren som skäller ut sina elever för att de har för lågt ljud på förstärkarna. Bäst är trumlåten i trumfängelset!

Coda

Betyg: 3 monument

Känslosamt och romantiskt med en intressant inblick i en främmande kultur; amerikansk dövkultur. Som enda hörande i en döv fiskarfamilj måste Ruby välja mellan musiken som är hennes stora intresse och familjeföretaget där hon är tolken mellan omvälden och föräldrarnas (och brorsans) teckenspråk. 

Det bästa är dövkulturen; det uttrycksfulla teckenspråket - särskilt pappan, föraktet mot de hörande och oviljan att bjuda in andra i gemenskapen. Men också utanförskapet som blir så tydligt när famlijen kommer till Rubys examenskonsert. Medan de sitter i bänken med alla hänförda lyssnare småpratar de om vad de ska äta till middag och vad som behövs handlas i så fall. En kort stund får vi "höra" konserten på deras vis, dvs på långt avstånd se någon som står på en scen och öppnar munnen. Inget mer. Annars ganska förutsägbart och snällt.

Wicked: For Good

Betyg: 2 monument

Lite bättre än den förra filmen, men fortfarande knappast en bra film. Även om den börjar bra med slavarbetare, uppror och lite action. Men sedan blir det strax sentimentalt och alltför individualistiskt. Det finns ingen möjlighet att göra uppror mot förtrycket oavsett hur mycket apartheid och folkfördriving som visas, för det handlar till syvende och sist om enskilda människor och inte om strukturer och kollektiv. Filmen blir moralisk, men inte politisk även om Trumps nyspråk används där Ond betyder god och God betyder att gå de ondas ärenden. Här ges inte heller någon upprättelse utan den som ger upp för att andra ska leva fritt får gå i exil, medan den som spelat med makten, låtit sig duperas och inte förstått allvaret blir hyllad som hjältinna. Det ger en dålig smak i munnen.

Musiken och sångnumren är ungefär lika ointressanta som i den tidigare filmen. Roligast är att Dorothy dyker upp i trettiotalsklänning och allt, men blir bara en perifer del av historien. Vi får aldrig se henne riktigt utan bara på avstånd och bakifrån. 

 

Wicked

Betyg: 1 monument

Det hade kanske kunnat bli bra; en prequel till Trollkarlen från Oz om hur den onda och den goda häxan möts som unga på häxskolan och mot alla odds blir vänner. Det hade kunnat bli en viktig film om mobbing, om utanförskap och minoritetsförtryck. Men det blir en sång och dans film med alldeles för lite själ och alldeles för mycket smink. Visst antyds utanförskapet och visst förtrycks de talande djuren, m e n vi ska ju sjunga och dansa och bli vänner istället för att ta ställning. Det gör att filmen också tappar som berättelse. Alltför lite händer. Det räcker inte med snygga kostymer och scenografier, det måste finnas en bärande berättelse och de två flickornas vänskap bär inte. För den är inte ett dugg trovärdig. 

Tyvärr bär inte musiken heller, eller dansen. Ganska trist det hela och långdraget. Roligast är glasögonen och de är inte särskilt roliga egentligen. Ändå ett plus för Björnmorskan, ett kreativt ord och en vänlig själ.

Cyrano

Betyg: 4 monument

I en sorts mer eller mindre påhittat 1600-tal i en icke angiven stad i ett ej definierat land möter vi fyra personer kring vilka denna musikal kretsar: Roxanne - som vill gifta sig av kärlek, Greven De Guiche - som vill gifta sig med Roxanne, Christian - som Roxanne försälskar sig i och som i viss mån älskar henne tillbaka och Cyrano som älskar Roxanne utan att berätta det. Det är teatralt både till dialog och sceneri - men också charmigt och välgjort. Cyrano (Peter Dinklage) har ordets gåva, men inte utseendet med sig så han gömmer sig bakom vännen Christian och alla de glödande kärleksbrev Roxanne mottar från Christian och som får hennes kärlek att brinna allt hetare är skrivna av Cyrano. Greven De Guiche begriper att både Christian och Cyrano är konkurrenter om Roxannes kärlek så han skickar ut dem i ett krig där Christian stupar och Cyrano blir sårad. (Denna del av berättelsen är hämtad från 2 Samuelsboken 11:1-27, där kung David skickar Uria till fronten att dö så att kungen kan ta Urias hustru Batseba till hustru.)

Det är snyggt gjort, även om alla sångnummer kanske inte är de bästa. Mycket fin dialog, ålderdomlig och kanske delvis original från den pjäs som skrevs 1897 och det är en bra berättelse om en kärlek som inte vågar ta sig tydligt uttryck. Roligast är fårbaletten, sedan kommer den diktande bagaren och de fantastiskt cyniska orden: "barn behöver kärlek, vuxna behöver pengar". Men bäst är scenerna från kriget; teatrala, vackra och innerliga med mycket fina sånginsatser.

Rude Boy

Betyg: 4 monument

London sent 70-tal, Thatcher blir statsminister, motsättningar, arbetslöshet, rasism, tristess, polisvåld, National Front och Anti-Nazi Leauge. Men också musik! Filmen är ett försök att beskriva punkens antipolitiska politik och dess komplicerade relation till den politiska vänstern och det sker genom Ray, en ung man med otydliga drömmar, ett starkt ego och en lika stark vilsenhet. Han hänger runt The Clash, känner några i bandet och blir en del av deras roddarteam. Ett jobb han inte klarar av på grund av för mycket alkohol och för lite allvar, samtidigt har han synpunkter på just bandets alltför politiska framtoning. 

Alla i filmen spelar mer eller mindre sig själva, men det är ingen dokumentär även om många delar är dokumentära; gatuscener, polisuppbåd, demonstrationer, konsertfilminingar. Det blir till ett kalejdoskop av känslor i det sena 70-talets London, där The Clash med sin musik blir en sorts utlösare. Och musiken är själva behållningen, tillsammans med gatubilderna från det Brixton jag bodde i 1980. Bäst är ändå när Joe Strummer tvättar sin "Brigade Rosse"-Tshirt i hotellrummets handfat.

Priscilla - öknens drottning

Betyg: 4 monument

Öken, fantastiska kreationer, bittra skämt, höga klackar och discomusik. Tre dragqueens ger sig ut på en desperat turné genom den australiska öknen. Desperat för de vet inte vad de skulle göra annars, när livet inte riktigt har blivit som de tänkte. Mest sitter de i bussen och käftar i en dialog som är helt makalös, eller så provar de den ena märkliga klänningen efter den andra. Men då och då stannar de upp och uppträder för en i stort sett oförstående publik. Under resan upplever de hat och våld, men också vänskap och solidaritet. Där det senare är starkare än hatet. 

Det bästa är att det är en så mänsklig film, om det svåra i att vara människa. Det svåra i att vara partners. Det svåra i att vara barn. Det svåra i att vara förälder. Men hela tiden konsekvent skildrat genom de som oftast inte hörs i diskussionen om föräldraskap, uppväxt, relationer och vänskap. Då blir sanningarna sannare på något vis. Bäst är Terence Stamp som Bernadette, så bitter, så bränd, så längtande, så genomskådande, så mänsklig och varm när det verkligen gäller.

The Saddest Music in the World

Betyg: 4 monument

Twin Peaks möter Broadwaymusikal och plockar upp en hel del tysk expressionism på vägen. Mycket udda med samma teatrala kulisslandskap och "maskade" kamera som i Archangel - dvs bildrutan är suddig ute i kanterna med enbart fokus i mitten, vilket ger en känsla av tidig stumfilm. Nu befinner vi oss i Winnipeg, världens sorgligaste stad, där det lokala bryggeriets excentriska ägare (Isabella Rossellini) just utlyst en tävling om vilket land som har den sorgligaste musiken. Till detta en hel del öldrickande, ett begravningsfölje på skridskor, både ett sjungande ishockeylag och ett sjungande curlinglag, minnesförluster, skotten i Sarajevo, sorg, förvivlan och ett par benproteser i rejält kanadensiskt glas. 

Det är märkligt, men intressant och vi vet inte alls vad som ska hända. Själva tävlingen är fantastisk med siamesisk flöjtmusik, afrikanska trummor, säckpipor, flamenco och cellomusik inför en ivrigt påhejande öldrickand publik. Bäst är de två radiokommentatorerna som med iskalla cynismer bedömmer sorgen hos de som uppträder. Manuset bygger på en novell av Kazuo Ishiguro.

Livets tåg/Train de vie

Betyg: 5 monument

Det är absurt, tragikomiskt och fullkomligt underbart! I en chassidisk by någonstans i Mellaneuropa rymmer en hel by med tåg från nazisternas förföljelse till friheten i Palestina. De tyska uniformerna har de sytt själva, korna och gässen har de med sig liksom torahrullarna. Deras vapen är gjorda av halm och deras mod är okuvligt. I de tågvagnar de snickrat ihop är mezzuzan gömd bakom hakkorset och när det är dags stannar hela tåget för att fira shabbesh, fast de som ska spela tyskar får lov att ha hjälmarna på. Allt är galet från början till slut, men det är så lätt att acceptera sagan. Vi vill att detta ska ha hänt! Trots de ljusa färgerna, musiken och dansen är filmen lika allvarlig som den dystra God afton, Herr Wallenberg.

Här möter vi marxist-leninistiska materialister som aldrig läst Marx men som bildar sovjeter i varenda tågvagn, en schackmästare som läser kartor, en tjänsteman från den statliga järnvägen som aldrig kört ett tåg och en rabbi som ömsom förbannar ömsom prisar Gud. Roligast är nog när de jämför tyska och jiddish; "Tyska är som jiddish men utan humor". Men den envisa partisangrupp som ständigt försöker spränga tåget är också obetalbar. 

Quilombo

Betyg: 4 monument

En närapå surrealistisk film om Quilombo dos Palmares, ett samhälle grundat av förrymda slavar i Amazonas djungler på sextonhundratalet. Mycket dans, mycket sång, mycket musik. En del djungelbilder i solnedgång, arapapegojor och ogenomtränglig grönska, men också strider mellan européer (portugiser och holländare) med kyrasser och kanoner och de fria slavarna med målad hud och kastspjut. Palmares är en blandning av urkommunism och teokrati, men hela tiden en fristad för den som motsätter sig kungen och plantageägarna. Samtidigt en nagel i ögat på de koloniala makthavarna. Striden är ojämn, men Palmares håller ut i nittio år (1605 - 1695).

Vackrast är själva språket, den brasilianska portugisiskan. Både mjukt och kraftfullt på samma gång. Dans och sång blir motståndshandlingar, ett kors blir ett svärd, eller en talisman. Handklappningar i ökande rytm blir en utmärkt hjälp vid en förlossning och en pojke uppfinner fotbollen medan allt vardagsliv bara pågår. Det är fint, märkligt och stundtals underbart - som när några av soldaterna byter sida och förklarar vad de kan göra för de fredlösa; en är konditor, en är skådespelare, en är trollkarl. Naturligtvis berättas om befrielsen ur det egyptiska slaveriet och vandringen genom Sävhavet (2 Mos 14).

Kansas City

Betyg: 3 monument

30-tal, röstfusk, våld och jazzmusik. Ungefär så. Bäst är jazzmusiken där vi ständigt återkommer till The Hey Hey Clubs källare, vars toner ibland går utöver bilden och sipprar in i nästa filmklipp. Annars är det gråväder över Kansas City där en smågangster råkar råna fel person och blir kvarhållen i jazzklubbens inre rum. För att befria honom tar hans deperata flickvän, Blondie, en högt uppsat politikers fru, Carloyn, som gisslan. Ur deras ojämnlika relation spirar vad som skulle kunna kallas vänskap eller systerskap, till slutscenen då den passiva träder ut ur sin passivitet. Är det ett barmhärtighetsmord, ett "crime passionel" eller ger hon helt enkelt bara igen?

Det är en grå, dyster bild av 30-talet utan någon egentlig glädje. Vilket spiller över på filmen som sådan. Den är ganska tråkig utan större spänning, inte heller någon större skådespelarinsats. Harry Belafonte som gangsterboss fungerar inte för mig, hur många cigarrer han än röker. Bästa scenen är när Blondie och Carolyn sitter i bilen och diskuterar film och filmstjärnor, roligast när guvernören ska trösta Carolyns man och inte minns vad hans fru heter. 

Hello Dolly

Betyg: 2 monument

Vissa filmer kan kännas daterade redan när de visas första gången. Detta är en sådan film. Kanske är den gjord 40 är för sent. I slutet av tjugotalet kan den ha fungerat - fast då var Barabara Streisand inte född, förstås. Men att producera och visa ett sådant intetsägande spektakel 1968 det tyder inte bara på okänslighet utan till och med på dumhet. Nu lyckades den precis spela in kostnaderna, men inte mer. 

Kostymer, kostymer och kostymer i ett pastellartat landskap som ska föreställa Upstate New York och den lilla staden Yonkers där alla är ganska enfaldiga. Några av dessa stackare reser till New York och möter helt obegripligt kärleken. Vem kan överhuvudtaget vilja leva med någon av dessa töntar. Kvinnosynen är ytterst märklig och synen på det mesta är skev, konvertering till exempel. Men Louis Armstrongs framträdande är i en klass för sig och den korta stunden tycks även den 27-åriga Barbara Streisand leva upp. Annars är det ganska lamt. Bäst är den eleganta öppningen och alla ben och fötter som går i takt med musiken - sen kan du stänga av. 

Herrar föredrar blondiner

Betyg: 4 monument

Det sjungs, det dansas och det drivs mycket med manligheten och i viss mån också med manlighetens idé om vad kvinnlighet innebär. Marilyn Monroe (Lorelei) och Jane Russel (Dorothy) drar rent bokstavligt byxorna av männen, samtidigt som de är svaga, oskuldsfulla (och kallt beräknande). Mycket underhållande! Lorelei och Dorothy, två cabaretsångerskor, är på väg från Amerika till Europa och alla män på båten gör dem sin uppvaktning på olika sätt. Där Dorothy kan uppskatta en man för hans utseende är Lorelei endast intresserad av hans pengar och tillsammans gör de tillvaron svår för alla ombordvarande.

Bäst är de amerikanska olympiernas dans i hudfärgade badbyxor och andra små queera inslag som då och då dyker upp.

Ebba the Movie

Betyg: 3 monument

Sjuttiotalet övergår till åttiotal och Ebba Grön turnerar runt i Sverige med Dag Vag. Det är grått och höstlikt med tomma landsvägar och trista hotellrum. Ett porträtt av sin tid, där musiken fortfarande står sig förvånansvärt bra, medan snacket känns förlegat och backstagescenerna helt ointressanta. Bäst är de enskilda närbilderna i tystnad medan turnébilen rullar på, vilka sammantaget ger ett bra porträtt av bandmedlemmarna. Men nog spelas "Staten och kapitalet" en gång för mycket. Bäst är när Thåström spelar "Häng Gud" på orgeln i Uppsala domkyrka, i vit skjorta och fluga. Finklädd stunden till ära.

Röd Hymn

Betyg: 5 monument

En stiliserad och koreograferad skildring av ett bonde- och lantarbetaruppror i Ungern under sent 1800-tal. Med kollektiva danser och arbetar- och folksånger gestaltas upproret och dess motstånd. Som en renlärig marxistisk historiebok, fast med vackra färger, fantastiskt foto, sommarhimlar, hästar och barn. De första soldaterna som ska slå ner upproret avväpnas, godsägaren besegras, kyrkan bränns, folket vinner mark - men till slut sätts legoknektarna in och massakern är ett faktum. Därpå följer avböner och arkebuseringar av de överlevande. Ändå höjs revolvern mot himlen, draperad i revolutionens röda band i slutscenen. Folket ska segra!

Det är vansinnigt snyggt med extremt genomarbetade scener, mättade sensommarfärger, långsamma rörelser, symbolhandlingar och sånger blandade med politiska tal. Filmen liknar inget annat jag sett. Bäst är den förbön de ber vid den egna gudstjänsten efter att de bränt herrarnas kyrka:

                                    Bevare oss från kål utan kött
                                    Bevare oss från sexton timmars arbete
                                    Bevare oss från trasiga kängor
                                    Bevare oss, Herre.
                                    Amen 

Mannen med den gyllene armen

Betyg: 4 monument

Frankie kommer ut från fängelset fast besluten att inte gå tillbaka till sitt gamla liv, varken till heroinmissbruket eller det illegala kortspelandet. Istället vill han bli trummis i ett jazzband - han lärde sig spela trummor i fängelset. Men det är inte så enkelt att bryta med det gamla när dealaren ständigt lockar, spelstället erbjuder snabba pengar och hans hustru ställer krav. Trummorna är ju bara en dröm och till slut så pantsätter han dem; bara ett spel till, bara en sil till.

Det är en både romantisk och hård historia om lögner, människoförakt och missbrukets helvete. Frank Sinatra gör en trovärdig Frankie med vänliga ögon och tuffa abstinensbesvär, men Kim Novak äger filmen med sin svala skönhet - särskilt i slutscenen när hon bara med ett ögonbryns rörelse ändrar slutet från tveksamt till hoppfullt. Intressant är den på något vis gemensamma bönen mitt i abstinensens värsta plågor.

American Pop

Betyg: 4 monument

USA:s nittonhundratalshistoria skildrad genom populärmusik och berättad som en släkthistoria med start hos ryska, judiska immigranter. På något vis löper bönen genom hela denna profana historia - från pappan som måste avsluta bönen och därför blir ett offer för tsarens kosacker till sonsonsonen som springer förbi en synagoga i slutscenen där bönen fortsätter. Det är mycket vackert så.

Snyggt tecknat med fantastiskt soundtrack: Elvis Presley, Bob Dylan, Jimi Hendrix, Janis Joplin, The Doors, Grace Slick, Lou Reed, Sex Pistols (?) - för att inte tala om all tidig jazz och blues som jag inte kan eller känner igen. Musiken, den musik som kan förändra människor och samhällen skapas genom smärta och förluster. Kanske är det sant, kanske en romantisk idé, men den bär filmen igenom.