Segerns sötma

Betyg: 5 monument

Burt Lancaster är fruktansvärd, medan Tony Curtis som hans lakej är mest ett skämt. Men ett livsfarligt skämt som driver människor i förtvivlan, skrattar åt andras olycka och beter sig helt komplett omoraliskt. Otäckare cyniker än dessa två herrar har nog aldrig visats på film. Cyniker med makt över människorna. Två tidningsmän, den ene med New Yorks mest inflytelserika kolumn och den andre hans hantlangare som ger honom alla skandaler, sanna eller osanna. 

Det är oerhört grymt, vansinnigt snyggt spelat med ett manus vassare än en rakkniv. Till detta klubbar och bakgator i New York, rökiga nätter och jazzmusik. När solen äntligen går upp i slutscenens morgon över Manhattan inser vi att hela filmen har utspelat sig nattetid. Jesu ord om att inte synda mer citeras, liksom änglarnas sång på julnatten, men filmen ger oss inget evangelium. Ändå anas hoppet i slutminutens gryningsljus.

Bluff Stop

Betyg: 4 monument

Om det går att använda ordet ömsint på en film så passar den på denna film om upbrott och uppbrottets svårigheter. Stefan (Björn Andresen) är en gymnasist som vantrivs i skolan och bara vill ägna sig åt sitt pianospel. Men pappa har andra planer och hans mamma är bara intresserad av sig själv - så uppfattar han det i alla fall. Med kamraterna drömmer han sig bort, gör försiktiga uppror mot lärarna och planerar en "flykt" till Rom. En flykt som naturligtvis inte blir av.

Bra skådespeleri, lite långsamt tempo, men välgjort. Dock kan man nog säga att inget egentligen händer, Stefan försöker bryta sig loss, men förmår det inte av lite olika skäl. Intressantast är den cancersjuke släktingen Love (Jan Malmsjö) med sina referenser till Werner Aspenströms "Snölegend" (både panterdockan i dockskåpet och själva texten som citeras). Bäst är bilmekanikerns utlåtande om Stefans pappa: "Han är fin på att fixa skarpa tjack, din stabbe".

Cleopatra

Betyg: 4 monument

Om inte för annat så se den här filmen för kulisserna, sceneriet och masscenerna. Superba oh extra allt! Men också snygga övergångar från en delberättelse till nästa. Först kommer Caesar till Alexandria och faller för Ceopatra (Elisabeth Taylor). Sedan, efter hans död, är det Marcus Antonius som faller för henne. Vem det än är så är hon stjärnan som både kan befalla och beveka männen. Om det är historisk korrekt eller inte är av mindre betydelse, det är en storartad film. Mest storartat är Cleopatras intåg i Rom. Överhuvudtaget är hon entréernas mästarinna. 

Här diskuteras inkarnationen, dvs att en gud tar plats i en människa; för Cleopatra är det Isis och för de romerska härförarna "är det alldeles för lätt att bli en gud, det behövs bara några segrar, några blodbad." Men mest dröms det om makt och världsherravälde. Bäst är skalbaggegonggongen och uttalandet om att "Generaler utan soldater är sannerligen nakna". 

Serpico

Betyg: 4 monument

Al Pacino är fantastisk i mustasch, sedan i skägg och långt hår. Han arbetar som civilpolis i New York och varje spaningsupdrag kräver särskilda kläder, från ortodox jude med långt skägg till slakteriarbetare med blodigt förkläde. Men poängen är att han, till skillnad från alla sina kollegor, vägrar ta mutor. Han avslöjar mutstytemet för sina överordnade men de gör inget åt det. Så blir han i stort sett ensam mot hela poliskåren och till slut skjuten, men överlever.

En tät historia om polisarbete, korruption och mutor. Du riktigt känner frustrationen över att ingen reagerar, inte de som borde och inte de som säger att de ska göra det. På så vis både en politisk film och en film om mänsklig feghet och bekvämlighet. Bäst är nog ändå tidskänslan av tidigt sjuttiotal i frisyrer, kläder och gatubilder. Här läses Don Quixote och Isadora Duncan samt sjungs en del italiensk opera. 

Filmen byger på Frank Serpico's liv; en verklig polis som vittnade mot sina kollegor och avslöjade korruptionen inom New Yorks poliskår under tidigt sjuttiotal.

Skräddaren i Panama

Betyg: 3 monument

Harry Pendel är skräddare i Panama. Han syr de rikas kostymer, knarkbaronernas, maffiabossarnas, de korrumperade politikernas men också den demokratiske presidentens. Men han har svårt att ta betalt, är alltför godtrogen och snäll. Så när en cynisk MI5 agent (Pierce Brosnan) anländer ser han en möjlighet att få in pengar genom att hitta på underrättelsematerial om en påstådd försäljning av Panamakanalen och ett folkligt motstånd (som inte existerar). Tyvärr går hans påhitt överstyr, agenten ser fördelar med det och skickar dem vidare till Amerikanerna som i sin tur agerar och skickar trupper... till ett land som inte alls är i kris på det vis som de tror. 

En gedigen politisk historia signerad John le Carré om lögn, korruption, cynism och girighet. I grunden en mörk parodi på agentfilmer, men det är stundtals svårt att se det parodiska. Kanske i en kommentar som "I Panama förblir inga goda gärningar ostraffade". Och det är väl vad det handlar om; godhet vs cynism. Vem som i slutändan vinner kan vi inte avgöra. Godheten straffas, men reser sig igen, medan cynismen bara fortsätter som vanligt. Intressantast är att Harold Pinter är med som spökfiguren Uncle Benny.

Olovligt förhållande

Betyg: 4 monument

Om kärleken mellan en ung nunna och en ännu yngre skolpojke. Hon har alltid låtit sitt liv styras av andra, nu vill hon styra själv. Men pojken hon är förälskad i är i andras ögon för ung och hennes väg till självstyre är full av gropar och hinder. Vackra franska landskap, fin dialog med en klassisk berättarröst och stillsamt, återhållet skådespeleri, både i glädjen och förtvivlan. Allt mot en fond av först tysk ockupation sedan amerikansk närvaro. 

I grunden en film om kampen mellan två gudsbilder; den fördömande guden och den förlåtande. Prästerna, nunnorna, de goda katolikerna står för den förra, syster Clotilde för den senare. Märkligast är den bricka av silver som hålls under munnen på den som tar emot nattvardsbrödet. Något sådant har jag aldrig sett förut.

Dave Made a Maze

Betyg: 4 monument 

En alldeles underbart konstig film om Dave som bygger en labyrint av kartong i sitt vardagsrum där hans vänner och ett lokalt filmteam går vilse. Labyrinten är fylld av fällor (”annars är det ju inte en labyrint utan bara rum staplade på varandra”), levande origamifåglar och, förstås, en minotaur. Vännerna för en desperat kamp för att först hitta Dave och sedan tillsammans med honom finna vägen ut. Men labyrinten tycks levande och vägen ut går genom labyrintens hjärta, en icke helt ofarlig väg.

Mycket fascinerande scenografi som helt är byggd av kartong och grovt papper. Så dumt och så seriöst om livets mening och kreativitet och så bisarrt när huvuden ryker och blodet består av röd konfetti. 

Jakten på den försvunna skatten

Betyg: 3 monument

Minns att jag gillade matinékänslan när jag såg filmen på åttiotalet. Känns inte lika fräsch idag. För många rasistiska undertoner och en märklig kvinnosyn där hjältinnan ibland är helt hjälplös och ibland helt kapabel; å ena sidan kan hon supa vilken karl som helst under bordet och skjuta med kulspruta, å andra sidan tycks hon märkligt bortkommen och i behov av att ständigt bli räddad av vår hjälte. Men det intressantaste är den teologiska grunden för hela filmen; jakten på Förbundsarken, dvs Guds uppenbarelse för det judiska folket (2 Mos 25:10-21). Här skildrat som en kärnreaktor och ett massförstörelsevapen. En mycket märklig gudsbild, så långt från barmhärtighet, närvaro, tröst och medlidande som tänkas kan.

Slutet är dock det bästa och helt ikoniskt. Det är helt rätt att en sådan gudsbild förpassas långt bort i glömskans korridorer bland annat bortglömt bråte.

Inkas hemlighet

Betyg: 3 monument

Det böjar med panflöjt och lamadjur, som sig bör när det handlar om inkaskatter och faktiskt är inspelat på plats i Peru. Harry Steele (Charlton Heston) är en amerikansk äventyrare och Indiana Jones förebild. Samma läderjacka, samma hatt, samma äventyrslusta och samma coola attityd. Men Harry är mest intresserad av sina egna intressen, så när han får möjlighet att för egen del lägga vantarna på en av inkatidens viktigaste skatter så bryr han sig varken om muséer, inkas ättlingar och deras gudar eller den peruanska militären. Men han är inte ensam på spåret.

En klassisk äventyrsfilm med stolt hjälte, vacker kvinna (från Rumänien!) och ett slut där hjälten visar sig vara en god människa trots allt. Bäst är Yma Sumacs helt fantastiska sång, så stort register i en enda röst. Mäktigt! 

 

The Huntsman: Winter's War

Betyg: 2 monument

Freya blir sviken av sitt livs kärlek och med sin onda syster Ravenna's hjälp tar hon makten i ett rike av snö och is där alla känslor är förbjudna. Men bland hennes trognaste undersåtar, hennes jägare, spirar den förbjudna kärleken. 

En sorts prequel och likafullt en fortsättning på Snow White and the Huntsman. Den ger en förhistoria, men koncentreras till efterspelet. Märkligt nog stämmer inte filmerna överens med varandra även om några av skådespelarna är samma. På flera väsentliga punkter avviker de, bl a i just Freya som är Ravenna's syster. I den första filmen handlar det istället om en bror. Här saknas också sagans bärande berättelse och allt blir mycket plattare och ointressantare. Möjligen kan slutet och det som avslöjas där rädda delar av filmen. Den cyniska ondska som bara vill ha makt känner vi igen i vår tid. Jag tänker att det är det som Jesus vägrar ta emot när han frestas av Djävulen i Lukasevangeliet (Luk 4:5-8).

Grand Tour

Betyg: 3 monument

Poetisk essäfilm, dokumentär och spelfilm på samma gång. Berättelsen utspelar sig 1918 och tar sin början i Rangoon. Edward, en ung brittisk kolonialtjänsteman ska möta sin fästmö som han inte sett på sju år. Men modet sviker honom och han tar en båt till Singapore istället. Sedan reser han vidare mot Bangkok, Saigon, Manila, Osaka och Nanking för att så småningom försvinna i det inre av Kina. Reser han eller flyr han? Vad flyr han ifrån i så fall? I den senare delen av filmen får vi istället följa hans fästmö Molly som följer honom i spåren ...

Det märkliga är att när Edward kommer till en ny plats hör vi berättarrösten beskriva hans möte med platsen, men vad vi får se är moderna dokumentära bilder av samma plats. Han kommer till Saigon 1918 och myllret av människor beskrivs medan vi får se motorcyklar och mopeder som fyller gatorna i Ho Chi Minh-staden i nutid. Till förvirringen bidrar berättarrösten som växlar mellan burmesiska och vietnamesiska medan de brittiska huvudpersonerna alla talar portugisiska. Och som om det inte räckte så är berättelsen interfolierad med folkloristiska inslag både i färg och svartvitt. Sammantaget blir det en svanesång över Imperiet och imperialismen. Asiens länder framträder som både mytiska, moderna och annorlunda än det västerland Edward och Molly representerar. Vi skulle kunna säga att de blir en sorts eviga resenärer genom kulturer som inte är deras. De kan inte ta dem till sig och går således under. Vackert och sorgligt men ganska långsamt.

Autofiktion

Betyg: 3 monument

Inte lika bra och gripande som tidigare Almodovarfilmer, men lika välgjord. Fotot, färgerna, lagren av mening, dialogerna och själva konstruktionen är mycket bra. Det som missar är skådespeleriet, mindre levande och alltför tillbakadraget. Det är så elegant att vi inte inser vad det är vi ser förrän långt in i filmen. Den film som visas skrivs fram efterhand av en äldre homosexuell regissör (läs Pedro Almodovar) som tappat gnistan. Små enkla referenser de olika tidsplanen emellan smyger sig in och till sist ser vi hur skådespelerskorna sitter och väntar på att få manuset till filmens slutscener. Men då har uppgörelsen redan skett och den vi trott vara huvudpersonen, visar sig vara en annan. 

En film om film, men inte så mycket om själva filmarbetet som om manusskrivandet och rätten eller orätten att använda sitt eget och andras liv som utgångspunkt. En moralisk och konstnärlig fråga som tas på största allvar. Roligast är scenen på sukhuset (det är nästan alltid sjukhusscener i Almodovars filmer) när läkaren tror att en kultfilmsregissör är protestant då protestantismen ur hennes katolska synsätt är just en kult. 

Efter revolutionen

Betyg: 3 monument

Det  är nog tänkt att vara en "Jonas som blir 25 år 2000" för en modernare och yngre publik, 2012. Dvs en film som handlar om den kranka eftertanken och verkligheten efter Parisrevoltens år 1968. Nåra ungdomar på en gymnasieskola försöker hålla liv i den revolutionära lågan med polisslagsmål, flygbladsutdelning, illegal affishering och graffiti. När deras protest landar i en mänsklig katastrof går de skilda vägar. Någon väljer måleriet, någon politiken, någon aktivismen, någon filmkonsten. De skiljs och trots att deras vägar korsas blir det aldrig som förr. 

Problemet är att avståndet mellan skådespelare och regissör är för långt till 1968, liksom tiden. Det griper inte tag som det borde, de politiska diskussionerna är bara platta, dilemmat tycks konstruerat och  historien i sig är ganska ointressant. Se Tanners film istället! Bäst är ändå lektionen i politisk filosofi, diskussionen om filmer med revolutionär syntax och att Syd Barrets soloplatta spelas.

Wonderwall

Betyg: 2 monument

En förvirrad professor blir besatt av grannflickan som han får syn på genom ett litet hål i väggen. Snart är väggen perforerad av hål och hans betydelsefulla forskningsarbete bortglömt. Dag och natt sitter han vid sina titthål för att följa grannarnas liv och kärleksbesvär medan han drömmer att han är hennes kavaljer. Hon försöker ta sitt liv och han räddar henne, lite på avstånd. Det är ungefär vad som händer plus en del psykedelika och några tydliga drömscener. Men mest är det en fånig film om kulturkrockar, löjliga professorer, vackra fotomodeller och utlevande hippies. 

Filmen är från 1968 och förvånansvärt tom på politik, det närmaste är bilden på och iscensättningen av Sankt Sebastians martyrskap, men inget annat talar om en sådan tolkning av kärleken. Kanske var han inte fullt så förknippad med homosexualitet på sextiotalet? Men varför är han då med? Bäst är, förutom den ärtgröna bilen och de helt utflippade glasögonen, den fantasifulla duellen mellan professorn och pojkvännen och så George Harrisons musik, förstås.

Ett annat land

Betyg: 3 monument 

En av alla dessa brittiska ”public school-filmer”. Bra manus, bra skådespeleri, bra dialog - men alltför mycket teater. Vi följer några av de äldre eleverna på en förnäm skola under trettiotalet i deras försök att hantera skolkulturen. Var och en har sin strategi: motstånd, medgörlighet, lögner, hot eller ett desperat försök till ärlighet. Alla gör sitt för att stå ut. Guy hanterar sin homosexualitet med ironi, Tommy sin rebellanda med kommunism. Men det börjar inte där. Det börjar och slutar i Moskva på åttiotalet, med en brittisk spion som på ålderns höst bestämt sig för att låta sig intervjuas av västmedia. 

En 24-årig Colin Firth, mycket gosskör, många putsade skor, pennalism och längtan. Lenin bärs omkring och Tredje Mosebok 18: 22-25 citeras i samband med en gemensam bön. Slutet är bra, både i trettiotalets berättelse och i åttiotalets ramberättelse. Jag minns åttiotalets diskussion inom vänstern om homosexualitet, inte helt självklart. Filmen, inspelad 1984, speglar delar av den diskussionen.

Cold War

Betyg: 4 monument

Det börjar direkt med en polsk säckpipa och fortsätter med flera folksånger, bla annat på karpatorusinska (!). Några musiker och dansare reser runt på den polska landsbygden strax efter Andra välrdskriget och samlar sånger och danser från lantbefolkningen för att senare sätta samman en kör och en danstrupp som kan turnera i Östeuropa. När det kommer krav om att sångerna ska handla om femårsplaner, Stalin och fredsrörelsen får en av musikerna nog och flyr till Paris. Planen är att gruppens främsta sångerska ska följa honom, men det gör hon inte. Flera år senare möts de igen och ytterligare år senare och åter igen.

Det är vackert, välfilmat, välspelat och en bra berättelse om längtan, frihet och trygghet. Om kärlekens kraft och kärlekens krav. Sorgligt, men också kraftfullt. Politiskt, men också romantiskt. Musiken, både folksångerna och femtiotalsjazzen är det som stannar kvar tillsammans med enstaka bilder, scener; en busshållplats under ett stort träd, ett barn i päls som lyssnar på sångerna, en helt oengagerad publik, en tom bänk ... Slutscenens vigsel med både korstecken och ett alltför stort antal sömntabletter är både vacker och förfärlig. 

Starman

Betyg: 4 monument

                                                             Voyager 1

En charmig, åttiotalsversion av Mannen från Mars (1951) där Voyager 1's inbjudan till främmande släkten i universum hörsammas och en varelse från en avlägsen planet landar i Wisconsin och kan  härma Kurt Waldheim hälsning på Voyagers "Golden record" perfekt, samt sjunga "I can't get no Satisfaction". 

Vi kan tydligt se vad det är åttiotalet vill berätta. Det handlar om liberalismens och individualismens lov. Där femtiotalsversionen handlade om kärnvapenhotet, handlar det nu om individens rätt att fatta egna beslut gentemot kollektivets makt - läs den federala regeringen, FBI och försvarsdepartementet. Våldsbenägna delstatspoliser, regeringstjänstemän nära makten, män med jaktgevär och andra som hindrar den fria människan är inte vatten värda. Intressant analys med tanke på dagens amerikanska administration.

Jeff Bridges är mycket bra med udda huvudrörelser och stelnat leende när han som rymdvarelse försöker hantera en mänsklig kropp med dess brister och begränsningar. Inte minst när han röker för första gången. Vi får dessutom höra en snabbrabblad version av "Herrens bön".

Their Finest Hour

Betyg: 2 monument

En film om film, men inte vilken film som helst utan om de propagandafilmer som gjordes under kriget för att stärka moralen på hemmafronten. En ung kvinna anställs som manusförfattare i en produktion styrd av försvarsdepartementet och politiska hänsyn. Temat är intressant, men filmen ointressant. Skådespelet är teatralt, kostymer, rekvisita, kulisser - allt påminner mer om teater än om film. Och ganska tråkig teater. Det enda som bryter av är Bill Nighy, men han blir lite tröttsam när han ständigt spelar sin enda roll. 

Här finns en filmfilosofisk tanke om att film, till skillnad från livet, har en mening. Men vilken meningen är i denna film är lite svårt att förstå. Allt utspelar sig under Blitzenbombningarna där död och förödelse kan komma när som helst, ändå, eller trots det, blir Paulus ord i Första Korinthierbrevet aktuella: "Död, var är din seger? Dör, var är din udd?" (1 Kor 15:55).

Märkligast är att den eländiga porpagandafilm de gör går hem hos publiken. 

Terassen

Betyg: 5 monument

Filmen är inte mer än 28 minuter lång, men betydligt mer innehållsrik än de flesta långfilmer. En "photo roman" som det heter i inledningstexten och nog är det det. Eller kanske mer poesi än prosa i denna science-fiction klassiker som består av endast grovkorniga stillbilder (förutom ett undantag; en kvinna vaknar och öppnar ögonen) och en berättarröst. En man minns sin barndom före det Tredje världskriget. Efter det lever han med övriga överlevanden i katakomberna men tack vare detta minne blir han utsatt för ett experiment kring tid och tidsresor. Han kommer stundtals tillbaka till den tid han minns med "barn, katter, fåglar och gravar" och möter där den kvinna han såg som barn. Men han kan inte stanna i den tiden. Senare, när han även besökt framtiden, får han dock en möjlighet att bli kvar ... 

Bland det vackraste jag sett på film, om det nu kan räknas som film och en föregångare till många av senare klassiska science-fiction filmer. Bara inledningens körsång är vidunderlig. I katakomberna där de överlevande samlas finns en artifakt med inskriptionen "Apostelns huvud". Som allting annat, en poetisk bild. Kanske handlar det om martyrskap, men då en sorts minnets martyrskap utanför det vi kallar religion. 

Utflykt på landet

Betyg: 4 monument

En järnhadlare från Paris tar med sig sin familj (fru pch dotter), gamla farmor och bodbiträdet på en tur ut på landet över dagen. Vädret är vackert och de njuter i fulla drag av ledigheten. Männen vill helst fiska, medan kvinnorna vill upptäcka och uppleva naturen. På det lilla värdshuset där de stannar för lunch bor två sol-och-vårare som genast ser att de två kvinnorna, mor och dotter, är lätta byten. Medan fadern och hans biträde får låna fiskespön så tar männen kvinnorna på en båtttur. En båttur som är långt ifrån oskyldig.

Här står oskuld mot beräknande list, självgodhet och enfald mot livsglädje och längtan, det möjliga mot det omöjliga, vardagen och resten av livet "med söndagar lika melankoliska som måndagar" mot en enda dag på landet. Vackert och väldigt snyggt gjort, från foto och manus till skådespeleri. Allt utifrån en novell av Guy De Maupassant. Snyggast är scenen när Henriette gungar och en grupp präster passerar (spelade av bla Georges Bataille, Henri Cartier-Bresson och, regissören själv, Jean Renoir).