Mussolinis sista dagar

Betyg: 4 monument

Vi får följa Mussolini under hans sista dagar, från det att han flyr Milano i försök att ta sig ur landet vid Schweiziska gränsen tills det att partisanerna tar honom till fånga och skjuter honom. Det är ett sammelsurium av högtravande ord, ren feghet, orealistiska drömmar, realiteter, förräderi och patetik som han lever i. Ständigt beredd att stå fast med de sista trogna trupperna vid sin sida, och lika ständigt beredd att fly med svansen mellan benen och lämna de andra bakom om möjligheten ges. 

Det är snyggt gestaltat och bra berättat med dokumentära inslag i Mussolinis minnen från storhetstiden. I synnerhet är Rod Stieger lysande som trumpen, magsur och deprimerad Mussolini. Här dyker kardinalen av Milano upp i ett svårhanterligt dubbelspel, Sankt Benediktus erfarenheter åberopas och fascisterna hävdar att de har med sig Dantes aska (vilket inte är historiskt korrekt). Dessutom får vi veta att "rött är en läskig färg", särskilt i den nyans som de röda fanorna och partisanernas halsdukar har.

Rebel Moon - A Child of Fire

Betyg: 3 monument

Det vore intressant att räkna samman hur många filmer som döljs i denna films story, bildrutor och berättarteknik. Jag har hittat följande: "Tomb Raider", åtskilliga av "Star Wars-filmerna", "Sagan om ringen", "De sju samurajerna". "Oceans Eleven", "Frost" och "Gladiator". På något vis har jag sett hela filmen förut, även om det är första gången jag ser den.

En liten lycklig by på en planet i universums utkant blir hotad av det stora imperiets fascistoida soldater. Några bybor med hemlig bakgrund börjar förbereda sig för motstånd och kontaktar andra motståndsfickor på andra småplaneter här och var i universum. Det talas om Rättvisa, Upprättelse, Hämnd, Skuld och Heder - men mest går det ut på att skjuta på varandra och att slåss på utsatta platser. Det intressanta är att det talas om en flicka som "Kalken", "Frälsaren", helt enkelt en kvinnlig Kristus samt att det talas så initierat om revolution och revolutionens mening.

Heja Roland

Betyg: 3 monument

Det är miljöerna, kameravinklarna och skådespeleriet som lyfter denna ganska obegripliga historia om Roland som får ett jobb på en reklambyrå för att ta reda på hur ungdomar tänker. Det går inte jättebra och han lämnar jobbet men vill ta med sig materialet (intervjuerna med ungdomarna).

En historia om reklamens förljugna värld som nog är lika förljugen nu som 1966, men vi har ingen Bo Widerberg som tar sig ann det, tyvärr. Det är snyggt, men inte så bra berättat - dock mycket tidstypiskt. 

Vi får höra talas om ”muskelkontroll på andlig väg”, se rulltrappehissar och höra Matt 19:5 citeras - i gamla bibelöversättningen förstås.

Bäst är de klassiska svenska skådespelarna: Tommy Berggren, Mona Malm, Holger Löwenadler, Ulf Palme och Eddie Axberg samt Jojje Wadenius' musik.

Salomes Last Dance

Betyg: 4 monument

Oscar Wilde besöker sin favoritbordell i London där personalen just denna kväll vill överraska honom med att spela upp hans pjäs Salome med författaren som enda publik. Sedan följer pjäsen och vi se hur Oscar Wilde själv blir en del av den pjäs han skrivit om kärlek, sexualitet, svartsjuka och död. Filmen slutar med att polisen fängslar honom och bordellägaren (som spelar Hoerodes Antipas i pjäsen). 

Det är inte hela pjäsen vi får se, men tillräckligt mycket för att pjäsen ska bli begriplig. Det är vulgärt, skamlöst och mycket bibliskt! Inte bara från Matteusevangeliet om Johannes Döparens död (Matt 14:1-11) utan texten är genomlyst av bibelreferenser. Skådespeleriet är mycket bra, liksom kulisserna. Bäst är de två soldaterna som kommenterar händelserna och den lilla blodpölen av plast som Herodes halkar på.

Och tranorna flyga

Betyg: 5 monument

Stalineran är förbi och "det stora fosterländska kriget" ligger tillräckligt långt borta för att det ska kunna kritiskt granskas. Året är 1957 och den experimentella fotokonsten har överlevt både kriget och Stalins likrikting. Detta är framförallt Sergej Urusevskijs film. Hans vinklar, panoreringar, handkameraskakningar, överglidningar är helt underbara. Det är så snyggt gjort från början till slut! Mest fascinerande är de scener som återkommer vid olika tillfällen: en man rusar upp för en trappa. Samma scen dyker upp i en dröm och sedan också i verkligheten men nu är trappan sönderbombad och det är en kvinna som rusar upp för den, men det är samma intensitet i scenerna. Liksom i avskedsscenerna när de frivilliga ger sig av till fronten och samma scener som upprepas på samma plats när de kommer hem igen. Till detta mycket bra skådespeleri från statister till huvudpersoner. 

Det är en djupt humanistisk film om hemmafrontens vacklande och en vidräkning med stalintidens nationalism. Vi får till och med se ett dolt kortstecken.

Nebraska

Betyg: 4 monument

Mycket motorvägar genom öde landskap, urtrista småstäder och människor som "utvecklingen" glömt bort. En man med grava minnesproblem och långvarigt alkoholmissbruk tar en reklamannons om att vinna en miljon dollar på alltför stort allvar och ger sig av till fots genom Mellanvästern för att hämta hem "sin vinst". Han stoppas av en vänlig polis, men ger sig av igen nästa dag - då stoppas han av sin son, men trots familjens förmaningar ger han sig av igen. Tills den yngre sonen ger honom en chans och tar med honom i bilen till Nebraska och den förestående miljonvinsten.

Det är nära, enkelt, vardagligt och väldigt fint med den argsinte och förvirrade pappan och den uppgivne sonen i bilen på väg mot Nebraska. De talar inte så mycket, ser mest rakt fram, men en del små incidenter för dem samman på ett vackert vis; pappan blir av med löständerna, sonen beslutar att hälsa på släkt han inte träffat på många år... Genom olika människors möten med pappan så växer vår förståelse för honom och han blir en verklig människa till slut, inte bara en sur gubbe. 

Bäst är scenerna på den lutherska kyrkogården där gravarna berättar om barndomens plåga. Mamman som pekar ut gravarna har inte sina gravar där "bland en satans massa lutheraner", utan på den katolska kyrkogården i samma lilla stad. Just mamman (June Squibb) är fullkomligt underbar, så frispråkig, så bitsk och ändå omtänksam.

The Rock

Betyg: 4 monument

När den här filmen kom (1996) måste den ha känts som en udda politisk idé - en grupp missnöjda militärer ockuperar den före detta fängelseön Alcatraz, tar 70 turister som gisslan och hotar att sända giftgasmissiler över Los Angeles. Men efter stormingen av Kapitolium 25 år senare känns den mer realistisk. Det är något med det fascistiska i de revolterande militärernas sätt att agera - samtidigt som de egentligen bara kräver erkännande för kamrater som dödats i strider regeringen inte vill erkänna att USA är inblandat i - och mörkret, regnet, tunnlarna som skapar en spänning som är utöver det vanliga. Varken Nicholas Cage eller Sean Connery gör någon vidare bra roll, men det håller ändå som bra film.

Det talas en hel del om Gud, men mest i klassiska talesätt, som "God be with You", "With God on our side" och om ett möjligt gudomligt ingripande. Annars en kommentar om det omöjliga i att vara ogift, gravid och katolik.

Jackie Brown

4 monument

Mycket 90-tal, med LP-skivor, cigaretter och personsökare. Till detta en fantastisk dialog och fräcka frisyrer - som alltid när Quentin Tarantino regisserar. En äldre flygvärdinna hankar sig fram på det sämsta flygbolaget och drygar ut lönen genom att agera pengakurir åt en relativt fånig och självupptagen gangster (Samuel L Jackson). Hon blir avslöjad och spelar sedan ett högt spel med tullen, FBI och gangstern om pengarna. Det tycks inledningsvis ganska oskyldigt och lite töntigt, men det vore inte Tarantino om det inte plötsligt går över styr och blir våldsamt. 

Det är en intressant historia och en intressant film som i grunden är väldigt vardaglig och mest handlar om rädslan att bli av med jobbet. Arbetslöshet och fattigdom finns där i bakgrunden, liksom den ständigt närvarande rasismen. Bäst är nog musiken trots allt - mycket soulmusik bla med The Delfonics (se bilden).

De röda skorna

Betyg: 3 monument

"Musiken är det enda som betyder något", musiken och dansen. En karismatisk balettimpressario tar sig motvilligt an en ny ballerina som sedan visar sig bli en stjärna. Men hon förälskar sig i balettens musiker och impressarion som ständigt framhåller att den enda kärleken kan vara till konsten finner försent att han själv blivit förälskad i henne. I bakgrunden finns H C Andersens saga "De röda skorna".

Det är i grunden en berättelse om konst vs liv. Offra allt för konsten, eller offra konsten för livet och natutligtvis är det en kvinna som står för dessa omöjliga val. Männen kan enkelt välja konsten och livet följer med. Det är inte så välspelat, ganska svårt att förstå varför känslor uppstår då vi inte vet något om personernas historia eller känsloliv. Men det är mycket fina dansscener, särskilt den för filmen skapade baletten "De röda skorna" som vi får se i sin helhet och den sista föreställingen av samma balett där ballerinan är ersatt av en tom ljuskägla och de röda skorna. Elegant, vackert och storartat.

Predikaren säger att det "finns en tid för allt som sker under himlen" och där finns dansen med: "en tid att gråta, en tid att le, en tid att sörja, en tid att dansa" (Pred 3:4). Filmen skildrar den tiden.

Nomadland

Betyg: 4 monument

Det är jul i mellanvästern (i hela den del av världen som firar jul också förstås) och Amazon behöver säsongsanställda för att klara julhandeln. Fern (Frances MacDormand) är en av dem som tillhör reserven inom den amerikanska arbetarklassen. Hon lever ensam i sin husbil då hennes man är död, huset övergivet och staden de bodde i nedlagd tillsammans med gruvan. Fern är en av många som med olika trasiga historier bakom sig, lever på vägarna i USA. De möts och skiljs, håller samman och bråkar, blir sjuka och dör, men hela tiden är de på väg: "further down the road". Det är inte på något sätt glamoröst, det är fattigt, osäkert, krångligt och kallt. Men de har oftast inget val. Deras traumatiserade liv har lett dem hit och här kan de fungera något så när med tillfälliga påhugg och en ny parkeringsmöjlighet i sikte längs vägen.

Kontrasten är stor till Ferns syster som bor i en fin villa med maken som är fastighetsmäklare - en tydlig ironi då Fren förlorat sitt hus för att det blev värdelöst när gruvan lades ned och hon inte kunde sälja det. Systerns man tycker att Fern är en romantiker, men han kan inte se de hårda villkoren hon lever under, han ser bara friheten, den öppna vägen... Och naturligtvis är det så, de är en sorts fria människor, men bundna av sina plågor, mardrömmar och fattigdom. Sedd så blir filmen en effektiv kritik mot kapitalismen som driver människor från hus och hem och kallar dem fria. Kanske är det signifikativt att Fern i öppningsscenen sjunger en julpsalm om barnet som föds i krubban - hon och hennes vänner är lika utsatta, lika utelämnade, lika ovälkomna.

The Old Oak

Betyg: 3 monument

Solidariteten och människovärdet står i centrum som i alla Ken Loachs filmer, eller kanske ska jag skriva människovärdigheten. En buss med flyktingar från krigets Syrien anländer till en liten stad i Norra England där arbetslösheten och fattigdom är svår. De tas inte emot med någon vänlighet, tvärtom - det är bara nåra få bybor som engagerar sig i de nykomna. TJ som äger stans Pub får dag efter dag höra hur invandringen förstör landet, hur flyktingarna får allt, men de som slitit i gruvan (så länge den fanns kvar) får ingenting. Rasismen ökar med antalet pints. Det blir ändå TJ som med hjälp av minnen från en solidarisk tid då hans pappa var aktiv i gruvarbetarfacket möter de nykomna och tillsammans med Yara en ung kvinna som talar engelska startar han en matbespisning för både flyktingarna och de fattiga barnen i stan. "När man äter tillsammans kan man inte vara fiender". Det går bra och blir populärt, men inte hos alla och snart rasar elektriciteten samman och rören springer läck. Det finns inga pengar till reparationer, drömmen gick i kras. 

En film om politik, klass, rasism och samhällskonflikter som slutar i en sorts försoning kring det svåra i att vara människa, kring dödens grymhet. Det är vackert, men inte så välspelat. Ändå fint med en så tydlig betoning av måltidsgemenskapen, vilket ju är grunden för den kristna kyrkan.

Passionernas rike

3 monument

Japan, strax utanför Tokyo, under artonhundratalets sista år. En äldre kvinna och hennes unga älskare mördar hennes make för att kunna leva ut sin passion tillsammans. Men det blir inte som de tänkt sig. Snarare tvärtom. Brottet gör att de inte vågar träffas och när ryktet börjar sprida sig i byn och den mördade mannen dyker upp som spöke blir det ohållbart. Mordet leder till ytterligare ett mord och så småningom till att de avslöjas och döms till döden.

Det är en förskräcklig historia om kärlekens kraft och passionens risk, de offrar allt för varandra, men får egentligen inte varandra ändå. Allt är lönlöst, fåfängligt och tragiskt, men snyggt spelat och fint filmat i byn där det mest tycks regna eller snöa. Vädret följer personernas känslor på ett vis.

Vi får, lite på håll, vara med om både bröllop och begravning för samme man - annars är religionen ganska frånvarande. Det är mer slitet för brödfödan som tar plats bland dessa fattigbönder fångade i feodalismens järngrepp.

Het sol

Betyg: 3 monument

En tidig (1960) filmatisering av Patricia Highsmith's roman The Talented Mr Ripley. Samma roman filmades 1999 med bl a Mat Damon, Jude Law, Gwyneth Paltrow, Cate Blanchett och Philip Seymour Hoffman: The Talented Mr Ripley. En jämförelse känns på plats. Denna film är enklare, mindre förhistoria, mer avskalad. Här är det den italienska Amalfikusten och Neapelbukten som är en av huvudkaraktärerna, medan det är gardet av berömda skådespelare i den senare filmen. Jag gillar särskilt scenerna från fiskmarknaden i Neapel. Det är möjligt att Tom Ripley är lika osäker som person i denna version, men jag håller ändå Alain Delon högre än Mat Damon. Mer nerv, mer pojkaktighet.

I grunden en historia om lögn, och mord som lögnens konsekvens. En moralitet på så vis. Effektivt avslutad i slutscenens fejkade telefonsamtal. Fra Angelicos änglabilder finns med på ett hörn, liksom en antydan om botgöring.

Perfect Days

Betyg: 4 monument

Något så ovanligt som en film om en lycklig människa, inte en människa utan bekymmer, problem eller sorger - utan en människa som har hittat ett sätt att hantera livet och leva lycklig, glädjas åt var dag, söka det enkla och finna styrka i upprepningen. Var dag är sig lik för Herr Hirayama som städar Tokyos offentliga toaletter: han vaknar, viker ihop sängen, borstar tänderna, köper en burk iskaffe i samma varuautomat, kör bil till första toaletten medan han lyssnar på gamla kasetter, städar, äter samma lunch i samma park, på samma bänk, fotograferar samma träd på lunchen, tvättar sig efter jobber på samma badhus, äter middag på samma matställe, åker hem, läser i en pocketbok, somnar. Små saker händer som rubbar hans cirklar och dagarnas rutin förändras lite grann: en arbetskamrat slutar, hans systerdotter kommer och bor hos honom ett tag, en kvinna han tycker om visar sig ha en historia...

Det skulle kunna vara tråkigt, men det är så vackert filmat och varje dag förskjuts allt en aning, en annan vinkel, en lite annan ordning, en ny gatuvy, en flicka på en parkbänk vi inte sett förut. Det är verkligen de små förändringarnas film samtidigt som just förändring nog är huvudtemat, förändring och sorg. För någonstans bär Herr Hirayama på en stor sorg som han först visar i slutscenens magiska tagning av hans ansikte som skiftar mellan sorg och lycka i flera minuter. 

Den blodiga långfredagen

Betyg: 3 monument

För en svensk är originaltiteln teologiskt fyndig: "The Long Good Friday". Alltså både det engelska och den svenska ordet för denna dag på samma gång! Och visst är denna dag i stilla veckan riktigt lång för londongangstern Harold som nu ska sy ihop sina storstilade planer med den amerikanska maffian, men särskilt god är den inte. Hans Rolls Royce sprängs i bitar liksom hans favoritpub och en av hans närmaste män hittas knivmördad på badhuset. Vem ligger bakom? Är det någon av de konkurrerande gängen i andra delar av London? Är det de korrumperade poliserna? Är det kanske rent av amerikanerna som vill testa honom? Eller kan det vara IRA och i så fall varför? Vi blir varse så småningom och slutet är underbart grymt.

Elegant spelat - särskilt av Bob Hoskins som Harold - om klassbakgrund, kontroll och framtidsaffärer. Alla är korrupta, opålitliga och våldsamma, men det finns en sorts hederskodex mitt i allt. En hederskodex som nu är bruten: "Man korsfäster inte folk utanför en kyrka på långfredagen."

Det är inte bara titeln som är teologiskt intressant, utan vi får också vara med om ett gudstjänstbruk som inte förekommer i Svenska kyrkan: en nattvardsgudstjänst på långfredagen. I svenskkyrklig teologi är det inte möjligt, Kristus har ännu inte uppstått från de döda och kan inte vara närvarande i delandet av bröd och vin. Mässan firas först på påskdagen. Dessutom anklagas medarbetare för att vara Judas! Snyggast är concorden!

Judy

Betyg: 2 monument

Om Judy Garlands sista år i livet. En bitter, pillerberoende och i många stycken odräglig kvinna reser till London för att uppträda ett antal kvällar för fullsatta salonger. Hennes publik älskar henne, men hon klarar knappt att sjunga, bryter samman, skäller ut publiken, försöker igen och igen för hon behöver pengarna. Ibland blir det fullträff och magiskt, men hon är för sjuk och svajig för att det ska bära. Det är plågsamt att följa henne kväll efter kväll. Ändå slutar det i en sorts försoning. Hon dör ett halvår efter dessa londonkonserter. 

Filmen saknar tyvärr dramaturgi, här finns ingen egentlig berättelse. Glimtarna från det plågsamma livet som barnstjänra hjälper inte, allt berättas rakt upp och ner utan någon form av dramatisk twist. Det enda som bär är sången (när den bär), men det räcker inte. Finast är ändå när hon tappar orden i ”Somewhere over the rainbow” och publiken fyller i åt henne. Då blir det en sorts gemensam psalmsång.

Ombyte av tåg

Betyg: 1 monument

Det kallas ”en allvarlig komedi”, men är en tragedi rakt igenom. Särskilt om hänsyn tas till Walter Ljungquists roman som filmen ”bygger” på. Boken är i alla hänseenden tvärtom: kvinnan är den drivande och hon är både självständig och sexuellt erfaren, sanningen berättas, mannen är en kallhjärtad slarver, som en gång svikit sina drömmar, teaterminnena nämns knappt, att leva och hantera sitt liv är poängen. I filmen är kvinnan svag och oerfaren, mannen trofast, sanningen yttras aldrig, teaterminnena är filmens berättelse, det existentiella planet existerar inte. Till detta stelt skådespeleri, teatrala kulisser och ett oengagerat kameraarbete. Det mest upprörande är nog ändå kvinnobilden, Guje i boken, Inga i filmen är varandras motsatser. Mycket märkligt att Walter Ljungquist gått med på att låna titel och namn åt en så dålig film.

Bäst är trots allt poesideklamationerna: Ture Nermans ” Den vackraste visan om kärleken” och Pär Lagerkvist: ”Det är vackrast när det skymmer”. Den senare får stå för den andlighet som ges i filmen.

Dream Scenario

Betyg: 3 monument

Om drömmar och vad drömmar kan göra med oss - eller om hur drömmarna blir för den som krymper sitt liv, förnekar sig själv och samtidigt kräver upprättelse. På så sätt en sorts psykoanalytisk historia. Kanske, eller en berättelse om en lärare som blir anklagad av sina elever och hur han stängs ute från allt. Fast egentligen är det en kritik av den digitala kapitalismen som till och med gör pengar på drömmar.

Problemet är att det inte håller samman. Delar, vissa scener är mycket bra som Kbt terapin i gymnastiksalen, medan helheten på något vis saknas. Bra skådespeleri, särskilt Nicholas Cage som så mesig och färglös att han blir riktigt otäck, men det kan inte rädda en film som inte riktigt vet vad den vill säga. Till skillnad från den bibliska drömberättelserna finns här inget intresse av att tyda drömmarna, de bara är. Först udda, sedan häftiga och slutligen otäcka och hotfulla. Det sista skulle kunna vara ett alternativt sätt att se filmen - som en allegori över nyfascismen.

Stulna kyssar

Betyg: 3 monument 

En fristående fortsättning på ”De fyrahundra slagen” - men i en helt annan genre. Antoine har växt upp och vi möter honom när han precis blir avskedad från det militära. Han tar lätt på saken, söker upp sin gamla flickvän och söker arbete. Det är i princip filmens handling; flickvännen som han har en ganska osäker relation till och arbetena som han ständigt blir av med både på grund av slarv och otur. Han arbetar som nattportier, privatdetektiv, skoförsäljare och tv-reparatör. Inget av dem blir långvarigt. Samtidigt märker vi hur hans flickvän förföljs av en man som i slutscenen förklarar henne sin kärlek. Antoine, som sitter på bänken intill när detta sker, ler lite och tar sin flickvän under armen - till synes helt oberörda går det bort i vårsolen och filmen slutar med samma sång som inledde den. 

Lätthet, charm och goda skådespelarinsatser - inte minst i birollerna - gör filmen sevärd, men det är en bagatell till skillnad mot den första filmen om Antoine Doinel. Det äts en del ost, läses Balzac, vi får vara med om en rörpostförsändelses gång genom kloakerna och möta en rådig tandläkare. 

Donnie Brasco

Betyg: 3 monument

En FBI-agent infiltrerar maffian i Bronx, vilket resulterar i en sorts moraliskt dilemma kring vänskap, lojalitet och familj. Al Pacino är lysande som den luggslitne, hypokondriske och något överårige Lefty - medan Johnny Depp gör en ganska medioker roll som infiltratören Don.

Det handlar mycket om gangsterkulturen; bilar, kläder, talesätt, frisyrer... Lefty vill lära sin nyvunna vän Don allt han kan. Till detta fina gatuvyer och interiörer från Bronx. Men det händer för lite, spelas för dåligt och är stundtals ganska tråkigt. Mest intressant är att det ges så stort utrymme för teologi: samtalet med äldsta dottern mitt i natten, betoningen av nattvarden och en sorts representationsteologi som tycks utgår från Jesu ord i Matteusevangeliet 12:48-50 om vem som är hans familj. Sakrala ord för maffian!

Elvira Madigan

Betyg: 4 monument

Återigen en film som fullkomligt svämmar över av sommar - det är nästan så du kan känna doften av solvarmt gräs. Jag vet inte hur Bo Widerberg gör det, men det är något med kameraarbetet, vinklarna, zoomningen, fokuset - att det alltid är en del av bilden som är ofokuserad. Och så till detta Mozarts pianokonsert, en nödlösning då den beställda musiken inte passade. En nödlösning som blivit klassisk och är helt kongenial! 

Om lyckan och olyckan. Lyckan varar hos det förälskade och förrymda paret tills dess att en vinflaska välter ut på en picknick - så olycksbådande - och filmen vänder och går mot olycka: upptäckt, flykt, pengabrist och hunger. Vacker spelat med mycket allvarligt mitt i lättheten. Kriget och nationalismen gisslas, människan som människa hyllas. Roligast är att de byter Bibeln mot Strindberg när de tar in på hotell. Vi kan fundera på varför filmen börjar och slutar med SvPs 199 "Den blomstertid nu kommer". Är det för att markera det somriga, eller för att markera "lusten" och "fägringen" hos de älskande ..?