Bästa filmer 2020

En udda samling, dessa årets bästa filmer, men sammantaget är det vad jag tyckt bäst om. Jag gläds särskilt åt de två stumfilmerna från nittonhundratjugotalet.

1. The Last Movie (1971)
2. En kvinnas martyrium (1928)
3. Rashomon - Demonernas port (1950)
4. Paddington 2 (2017)
5. The Other Side of the Wind (2018)
6. Strid på havets botten (1953)
7. Alice i underlandet (1966)
8. Gösta Berlings saga (1924)
9. Weekend (Utflykt i det röda) (1967)
10. Rush (2013)

The Holly and the Ivy

 Betyg: 3 monument

Det är något visst med gamla julfilmer. Denna är dock i en klass för sig då den väcker många existentiella frågor mitt i den vanliga storyn om julen som den lyckliga högtiden. Det är trettiotal och den hemmavarande äldre systern tar hand om pappa kyrkoherden som "inte klarar sig utan henne" (vem som egentligen tycker så är lite oklart). För henne får kärleken stå tillbaka. När de yngre syskonen och några äldre släktingar kommer hem för att fira jul ställs allt på sin spets. Inte bara hennes framtid utan mycket annat också. Allt kommer upp till ytan: kärleken, livets mening, religionskritik, missbruk, gudstro och "tusen gamla predikningar" (som ingen varken är eller har varit intresserad av). Det är en elegant text, ursprungligen en teaterpjäs, men medelmåttigt spelat. Ändå fin julstämning med julkrubba och orgelspel.

En dam försvinner

Betyg: 4 monument

Lite som Tintin och Kung Ottokars spira, ett hittepåland i Centraleuropa bland alptoppar och snötäckta järnvägsspår. Ett tåg ger sig så småningom av och vi har lärt känna några av passagerarna redan kvällen innan. Under tågresan försvinner en äldre dam, men ingen tycks bry sig eller överhuvudtaget erkänna att hon är försvunnen. Spänningen stiger, en bandagerad patient tas ombord, en nunna visar sig bära högklackat och vagnarna leds in på ett stickspår... 

Mycket kulisser och modellbyggen, snygga järnvägsspår och en rivig dialog. Dessutom kricketentusiaster, folkdans, direkt citat av 2 Mos 21:24, oatmeal tweed och en kvinna som i sina relativa ungdomsår gjort allt, t o m "kastat pil med kontraktsprosten". Något nationalistisk, men det är begynnande krigstid (1938), så det må vara förlåtet.

Dick Johnson is dead

 Betyg: 4 monument

En gammal mans resa från levnadsglad psykiatriker i Seattle till glömsk åldring inneboende i dotterns lägenhet i New York. Låter det tungt och tråkigt? Inte alls. Här följer vi Dick och hans dotter, filmaren Kirsten Johnson, från vardag till fantasifullt himmelrike och tillbaka, från nutid till dåtid och tillbaka. På vägen möter vi den högt älskade fadern C Richard Johnson, 86 år ung och en en underbar aktör (han spelar verkligen sig själv) och hans lika högt älskade dotter, som i filmen bearbetar sin fars tilltagande glömska, han har drabbats av Alzheimers sjukdom, och hans kommande död.

Kirsten Johnson går grundligt tillväga och tar livet av sin far på alla upptänkliga sätt. Hon regisserar, lejer stuntmän och teatersminkörer. Hon iscensätter till och med faderns begravning. Allt på ett mycket naturtroget sätt. Det är humor, lekfullhet och glädje blandat med allvar och sorg. Och när den 90 minuter långa filmen är slut känns Dick Johnsson mer levande än någonsin. Det är faktiskt magiskt. Och filmmediet i sin allra bästa form.

The Talented Mr Ripley

 Betyg: 3 monument

En fantastisk historia om mannen som lånar en kavaj och sedan går helt upp i en annan mans liv och slutar som jagad för mordet på sig själv. Snygga interiörer från olika italienska villor och mindre palats, eleganta femtiotalsdressar, skickliga birollsinehavare: Cate Blanchett, Philip Seymour Hoffman och kanske främst Jack Davenport, men en ganska ointressant huvudfigur. Kanske är det meningen, men Tom Ripley blir aldrig en hel människa, han är en kameleont och som sådan utan moral, utan historia och därmed utan framtid. Matt Damon lyckas inte gestalta honom särskilt övertygande.

Det är tillfälligheternas spel som driver berättelsen, sedan bara händer det. Som om människan helt levde utan Gud och utan ansvar för sin nästa. Då blir identiteten svajig och tillfälligheterna styrande.

Love & Mercy

Betyg: 4 monument

Om psykologiska övergrepp, först från fadern, sedan från den privatanställde psykiatrikern. Det är grymt och svårt att förstå, hur en sjuk människa kan behandlas så. För fadern är utgångspunkten Heb 12:6, för Dr Eugene Landy är det nog känslan av att ha ensamrätt till geniet Brian Wilson. Men genom lidandet ljuder en musik som är både spröd, känslig och uttrycksfull.

En historia baserad på Brian Wilsons liv, traditionellt rakt berättad, men vackert spelad av John Cusack och Paul Dano, som bägge gestatar Brian Wilson. Där Paul Dano är snäppet bättre i ungdomens tilltagande sjukdom än Cusack som den vuxne Brian. Mycket Beach Boys-musik, förstås, och fantastiska vyer över Kalifornien från fantastiska villaterasser.

Min sköna tvättomat

Betyg: 3 monument

Allt handlar om pengar, om pengar och tillhörighet. Problemet är gammalt, redan Jesus såg det och sa: "Ingen kan tjäna två herrar" (Matt 6:24). Pengarnas makt påverkar känslan av tillhörighet i Thatcher´s England. Pakis out! vrålar de arbetslösa, de som står utan pengar och den pakistanske marxisten, som lever på sin brors nåder, uttalar sin tydliga besvikelse över den brittiska arbetarklassen. Men hemlandet är inget alternativ, där har de religiösa tagit över.

Mitt i sorgen över alltings tillstånd vandrar Omar fullkomligt oberörd, småleende och oklanderlig. Hans barndomsvän och älskare dyker upp som ledare för en grupp av punkare, fascister och allmänt udda unga män (se bilden). Det är ett omaka par, men kärleken står över kultur- och klasstillhörighet - så tillsammans får de, trots allmänt motstånd, tvättomaten att blomstra. Romantiskt, knappast trovärdigt och halvbra skådespeleri där pappan, den sängliggande marxisten, är klart bäst.

Fåglarna

Betyg: 3 monument

Snyggt filmat, helt okej spelat, men det saknas berättelse. Vi förstår inte varför fåglarna går till attack mot människorna och i filmen tycks anledningen vara ganska ointressant - för bortom fågelattackerna och skräcken för kråkor och måsar handlar det egentligen om relationer, om en ung kvinnas intresse för en ung man. Punkt! Och det har vi sett förut. 

Det ges vissa antydningar till symbolisk förståelse i burfåglarnas fångenskap och kvinnans instängdhet i telefonhytten när fåglarna anfaller. Ombytta roller, men det haltar. Fåglarna är brutala, men inte maktutövande. Människorna utövar makt och det symboliska bär inte och det blir därför inte så kusligt som det skulle kunnat bli.

Här citeras det direkt ur Hesekiel 6 och Jesaja 5 samt förs ett resonemang som går stick i stäv med Paulus tankar i 2 Kor 12:9 "i svagheten blir kraften störst". Snyggast är landskapet, sämst är det alltför cerisröda blodet.

En kvinnas hemlighet

Betyg: 3 monument

 

Det handlar om blickar, blickar som drar människor till varandra, blickar av förakt, blickar av förtvivlan, bortvända blickar, men mest just blickar som förbinder människor - på gott och ont. Och allt handlar om en blind man!

Den blinde översten hittas död och hans hustru anklagas för att ha mördat honom. Gregory Peck tar sig an fallet som försvarsadvokat. Han går in i det med hull och hår. Trots att han är omgiven av smarta kvinnor går han tyvärr helt vilse och går i princip över lik för att få den vackar hustrun frikänd då hans aggresiva förhörsmetod får oanade konsekvenser. Det är snyggt, obehagligt och både sorgligt och spännande på samma gång. Tyvärr brister Gregory Peck i slutet, framgång klarar han galant, men inte att spela i motgång.

Mycket vackra skuggor, ett direkt citat ur Första Korinthierbrevet 15:55 och en snygg cameo av regisören (bärande på en cello) är även det en del av behållningen.

Fåglarna sjunga kl 1.45/Sabotage

Betyg: 3 monument

Det är elegant gjort, snyggt filmat med stor omsorg om detaljerna - men det är något som inte bär. Vi förstår inte vad sabotören och hans kumpaner är ute efter, varför de dragits in i detta. Hur det kan komma sig att en fredlig fågelförsäljare också tillverkar bomber? Varför vill en lokal biografföreståndare sabotera Londons elverk? Kanske hade vi kunnat överse med frågan varför om de hade varit helt övertygande i sitt skådespeleri, men även det brister, tyvärr. Då förblir vi med frågan.

En tidig Hitchcock-film, 1936, med grönsakshandlare i plommonstop, offentlig tandborstning, ett snyggt moraliskt dilemma, en fantastisk queer-kommentar om ostronens sexualliv och i centrum för upplösningen filmen "Bartolomeus Stryparen". I förbifarten en referens till Jesu ord i Markus 1:15 "omvänd er och tro" och en längre utläggning om en "Gudshandling". Spännande, men inte fullt ut.