Chino

Betyg: 3 monument

Det är något särskilt med Charles Bronson; att han knappast säger något, att han knappt öppnar ögonen, men ändå är vaken, med och drivande. Här är han ett halvblod som tränar upp vildhästar. Mycket hästar är det och mycket lite dialog. Han blir förälskad i den rike mannens syster (en ömsesidig förälskelse), vilket denne inte kan tåla. 

Det händer inte mycket. Hästar föds, nya hästar rids in, en ung man dyker upp och de bildar en slags familj som till och med firar jul med julträd, julklappar och allt. Sedan skiljs de, hästarna skingras och livet går på något sätt vidare. Det mest intressanta är den väldigt koncisa beskrivningen av ursprungsamerikaners begravningssed: ”They’ll rather be close to the sun than have dirt on their face”. Bäst är när byborna spelar upp julevangeliet. 

De obesegrade

Betyg: 3 monument

En intressant westernfilm där vi får leta efter kopplingarna till den tid den är gjord (1969). Dels ser vi det på de fantastiska polisongerna dels på budskapet om ett enat USA. Inspelad i en tid då mycket ifrågasätts så får vi här en trygg film om att nationen är en och den bör hållas samman - om andra sextiotalsfilmer är revolutionära är denna kontrarevolutionär med John Wayne och Rock Hudson som de två antagonisterna som tvingas till vänskap. Bägge är överstar men på varsin sida i inbördeskriget. Nu är kriget över och sydstatarna söker ett nytt liv hos Kung Maximilian i Mexiko, medan nordstatarna är på väg mot samma mål med tusentasl hästar de vill sälja till Maximilians franska armé. Deras vägar korsas och de forna fienderna tvingas samarbeta. Så titelns obesegrade är varken nord- eller sydstatare, de är amerikaner!

Klassisk western med ett nästan övertydligt budskap. Tydligast i det gemensamma firandet av 4 juli. Ett firande som spårar ur, men det finns inget som kan ena råbarkade karlar så mycket som ett rejält slagsmål. Ett tredje tema från tiden är de kraftfulla kvinnoporträtten, i bakgrunden, men inte underdåniga. Vi får höra en rödhuvad savspett (dock bara som imitation) och se en hel del snygga hästfoton. Mycker hästar är det!

Serpico

Betyg: 4 monument

Al Pacino är fantastisk i mustasch, sedan i skägg och långt hår. Han arbetar som civilpolis i New York och varje spaningsupdrag kräver särskilda kläder, från ortodox jude med långt skägg till slakteriarbetare med blodigt förkläde. Men poängen är att han, till skillnad från alla sina kollegor, vägrar ta mutor. Han avslöjar mutstytemet för sina överordnade men de gör inget åt det. Så blir han i stort sett ensam mot hela poliskåren och till slut skjuten, men överlever.

En tät historia om polisarbete, korruption och mutor. Du riktigt känner frustrationen över att ingen reagerar, inte de som borde och inte de som säger att de ska göra det. På så vis både en politisk film och en film om mänsklig feghet och bekvämlighet. Bäst är nog ändå tidskänslan av tidigt sjuttiotal i frisyrer, kläder och gatubilder. Här läses Don Quixote och Isadora Duncan samt sjungs en del italiensk opera. 

Filmen byger på Frank Serpico's liv; en verklig polis som vittnade mot sina kollegor och avslöjade korruptionen inom New Yorks poliskår under tidigt sjuttiotal.

Marketa Lazarová

Betyg: 4 monument

Det är vackert, poetiskt, grymt, ödesmättat och mer symboliskt än dramatiskt. Vargar, hökar, får, hjortar alla finns de med, var och en med sin egen djupare betydelse. Kristendomen har ett fast grepp över Böhmen under 1200-talet, men här och där lever hedendomen kvar med offer till de gamla gudarna och fruktbarhetsriter vid midsommartid. Det är svårt att förstå riktigt vari alla konflikter består, men de flesta är fientliga mot varandra. Troligen för att de lever av att stjäla hästar och råna vägfaranden. Den unga Marketa Lazarová är lovad till klostret som nunna, men rövas bort av grannens rövarband. På något vis anpassar hon sig till det nya friare livet.

Det är svårt att inte se det som en allegori över sextiotalets reellt exiserande socialism i Tjeckoslovakien (filmen är gjord före Dubcek-våren), där kristendomen står för det statsbärande med samma dogmatiska, auktoritära kollektivism. Tydligast i en scen när abedissan läser bibelverser medan vi ser hur Marketas älskare slås ner och tas till fånga. Nåden som bara blir ord duger inget till. Vackrast är musiken och fotografiet. Storartat.

Zero Kelvin - Kärlekens fryspunkt

Betyg: 4 monument

En naiv norsk poet söker sig till Grönland för att skriva en roman om "Vildmarksmänniskorna" på 1920-talet. De vildmarksmänniskor han möter är en vildsint jägare och en tystlåten vetenskapsman.  Tillsammans dricker de laboratoriesprit, munhuggs och försöker överleva medan slädhundarna ylar utanför deras skjul till hem. Naiviteten rinner av honom, jägaren (myket bra spelad av Stellan Skarsgård) visar sig vara en femåring i en vuxen mans kropp och vetenskapsmannens tystnad är farligare än vi kunnat tro.

Existensen står på spel när civilisationens bålverk rasar och bara överlevnaden återstår. Döden följer dem i spåren, liksom hundarna. Men innan dess har de hunnit fira jul med innovativa julprydnader, till och med en julkrubba och gemensam psalmsång, SvPs 297 "Härlig är jorden", på norska. Vackrast är fiolspelet och Terje Rypdals musik - särskilt medan förtexterna går och kameran sveper över packisen i blått skymningsljus. Vidunderligt vackert!

Konga

Betyg: 3 monument

En brittisk variant av King Kong. Men här handlar det om vetenskapliga, biologiska experiment där en chimpans får ett serum gjort på extrakt från enorma köttätande växter vilket får honom att växa - så mycket så att han blir en gorilla (vilket nog mer handlar om kostym och smink) och större ändå. Vetenskapsmannen Dr Decker är besatt av sin upptäckt och går bokstavligen över lik för att få äran av upptäckten. En upptäckt som skulle kunna ge honom gudomlig makt...

En vrickad, men intressant story om vetenskapens vansinne som bor granne med vetenskapens lov. Här förs en diskussion om civilisation och primitivism som hade kunnat bli spännande. Elegant gjord med snygga köttätande växter, men mindre lyckad jätteapa. Slutet är både en prafras på King Kong på Empire State Building - men här är det vid Big Ben uppgörelsen sker - och som en saga. När klockan slår tolv är förtrollningen bruten. Mycket märkligt! Bäst är tidningsförsäljaren.

Pig

Betyg: 2 monument

Det är mörkt, dystert och långsamt. Dessutom alldeles tyst ibland, som om både ljudet och ljuset på skärmen har falerat. Men det är nog meningen i detta apokalyptiska drama om ... ingenting. Eller? Kanske om sorg, kanske om girighet, kanske om vänskap, kanske om äkthet. Men mest påminner det om Jesu ord i Bergspredikan "Var dag har nog av sin egen plåga" (Matt 6:34). 

En före detta stjärnkock, Nicolas Cage, lever i ett skjul ute i Oregons djupa skogar, ensam med sin tryffelgris. Varje torsdag kommer en ung man från Porland och de byter tryffel mot varor från stan. Annars är det bara Nicolas Cage, grisen och tystnaden. Sedan blir grisen stulen och han ger sig in till stan som en sorts mutistisk hämnare för att söka sin gris bland stjärnkockar, lyxrestauranger och kapitalister. Hela tiden i samma skitiga rock, samma stipiga hår, samma blodiga ansikte (han blir slagen i en sorts märklig utmaning och tvättar sig sedan inte förrän i slutscenen). Vi får då och då små glimtar ur hans förflutna, men någon sammanhängande bild eller förståelse får vi inte. Dystert, mörkt och ganska tråkigt.

Hundra

Betyg: 3 monument

Tänk dig Conan Barbaren, men med en kvinna i Conans roll. Hundra (hon heter så!) är den sista överlevande från sitt folk, amazonerna. De har levt helt utan män. Fertila kvinnor ger sig av för att komma hem gravida. Är det en pojke lämnas han bort, är det en flicka jublar klanen. Av denna sorts samröre med män är Hundra helt ointresserad, hon vill jaga, skjuta och slåss - helst slå ihjäl så många män som möjligt. Och det gör hon också när hon ser att byn är utplånad. Men som ensam kvar måste hon se till att amazonerna lever vidare och därför ger hon sig av på jakt efter en lämplig man.

Fånigt? Javisst, men också en väldigt kraftig känga i patriarkatets skrev. Skådespeleriet är uselt, berättelsen en aning bättre, men stridsscenerna är helt ok. Även uppklädd med håret kammat, sminkad och läppstiftad är Hundra livsfarlig för alla enfaldiga män. Dvs alla män i filmen utom tre; en 10-årig pojke, en gammal man och en stilig "läkare". Läkaren har rollen av kristen i denna barbariska film, det är också honom som Hundra väljer som far till sitt barn. Det tycks vara en mitraskult Hundra blir inblandad i, med tjurar och någon sorts jungfruoffer. Hon reder dock upp det med en medsysters hjälp och kulten förpassas till historiens skräphög.

The Shark Hunter

Betyg: 3 monument

Många hajar. Till en början hajar som fångas av människor, men i slutet det omvända. En man utan historia jagar hajar på en karibisk ö, men han har andra ambitioner med sitt intresse för havet. När han möter en professionell dykare kan han realisera sin dröm; att bärga de 100 miljoner dollar som finns i ett flygplansvrak på djupt vatten. Han är dock inte ensam om att söka skatten och pengarna tillhör hans förra arbetsgivare The Organisation. Mycket slagsmål och pungsparkar, mycket undervattensfilmning och ett, faktiskt, lyckat slut. 

En poäng med dykarfilmer är att du slipper dålig dialog, det är tyst i havsdjupet. Det finaste är att den dykare som hjälper till att bärga skatten kommer från slummen och på frågan om vad han ska använda sina miljoner till svarar han: ”Jag vill sanera slummen. Bygga sjukhus, skolor och lekplatser, för alla människor har rätten att leva anständigt”. Att han sedan inte överlever är en annan sak, men delvis blir hans dröm sann när pengarna regnar över de fattiga i slutminuterna. En tavla, eller egentligen är det nog en liten matta uppsatt på väggen, föreställande den första nattvarden pryder gangsterchefens vägg - han kan inte ana att delandet skulle bli så radikalt. 

Jag och min ko

Betyg: 3 monument

Tydligen är, eller var yrkeserfarenhet viktig bland de franska krigsfångarna i tyska fångläger. Liksom i Korpralen (gjord några år senare) diskuteras civila yrken. En är markis, en annan jobbar i en butik i Paris en tredje kör taxi i Marseille. Kanske handlar det om klassförbrödring i nederlaget. I vilket fall, en fransk krigsfånge arbetar som dräng på en bondgård i Bayern. En sorts behagligt slavarbete, han får mat och husrum, men ingen lön och måste hålla sig kvar på gården. Men om han lånar en ko av den snälla bondmoran och med den låtsas att han har ett ärende någon annanstans skulle han kunna rymma. Sagt och gjort, med kon, en plåthink och en tjock rock med de tydliga bokstäverna KG (Krigsfånge) på ryggen, går han 20 mil genom vackra alplandskap mot den Franska gränsen. Det låter idylliskt men han hamnar hela tiden ur askan i elden. Han räddas dock på olika sätt i sista minuten. 

En märklig komedi, mörk mot bakgrunden av kriget med bombningar och flyktingströmmar, men samtidigt lättsam i sin munterhet. Det diskuteras ofta mat, vilket beror på att mat är en bristvara för alla. Tyska soldater dansar can-can, ett punkteringsljud kan få en hel cykelpluton på fall och vi får veta att S:t Leonard är fångarnas skyddshelgon. Bäst är alla gånger det ytterst lakoniska slutet. 

Wicked: For Good

Betyg: 2 monument

Lite bättre än den förra filmen, men fortfarande knappast en bra film. Även om den börjar bra med slavarbetare, uppror och lite action. Men sedan blir det strax sentimentalt och alltför individualistiskt. Det finns ingen möjlighet att göra uppror mot förtrycket oavsett hur mycket apartheid och folkfördriving som visas, för det handlar till syvende och sist om enskilda människor och inte om strukturer och kollektiv. Filmen blir moralisk, men inte politisk även om Trumps nyspråk används där Ond betyder god och God betyder att gå de ondas ärenden. Här ges inte heller någon upprättelse utan den som ger upp för att andra ska leva fritt får gå i exil, medan den som spelat med makten, låtit sig duperas och inte förstått allvaret blir hyllad som hjältinna. Det ger en dålig smak i munnen.

Musiken och sångnumren är ungefär lika ointressanta som i den tidigare filmen. Roligast är att Dorothy dyker upp i trettiotalsklänning och allt, men blir bara en perifer del av historien. Vi får aldrig se henne riktigt utan bara på avstånd och bakifrån. 

 

Wicked

Betyg: 1 monument

Det hade kanske kunnat bli bra; en prequel till Trollkarlen från Oz om hur den onda och den goda häxan möts som unga på häxskolan och mot alla odds blir vänner. Det hade kunnat bli en viktig film om mobbing, om utanförskap och minoritetsförtryck. Men det blir en sång och dans film med alldeles för lite själ och alldeles för mycket smink. Visst antyds utanförskapet och visst förtrycks de talande djuren, m e n vi ska ju sjunga och dansa och bli vänner istället för att ta ställning. Det gör att filmen också tappar som berättelse. Alltför lite händer. Det räcker inte med snygga kostymer och scenografier, det måste finnas en bärande berättelse och de två flickornas vänskap bär inte. För den är inte ett dugg trovärdig. 

Tyvärr bär inte musiken heller, eller dansen. Ganska trist det hela och långdraget. Roligast är glasögonen och de är inte särskilt roliga egentligen. Ändå ett plus för Björnmorskan, ett kreativt ord och en vänlig själ.

En försvunnen värld

Betyg: 3 monument

Fantastiska dinosaurier i en stumfilm från 1925 byggd på Connan Doyles roman från 1912 med samma namn. En forskningsresande utsätts för hån av sina kollegor när han antyder att det fortfarande finns levande dinosaurier kvar på jorden. En expedition sätts samman av både tvivlare och övertygade för att undersöka saken och söka efter en försvunnen kollega i det inre av Amazonas djungler. Bakom en mur av skyhöga klippor, i en vilande vulkankrater finns en försvunnen värld - men där finns också varelser som vill försvara sig och sin värld.

Snygga dinosaurier; brontosaurus, triceratops, stegosaurus, allosaurus, pteranodon. Men resten är inte lika bra. Ganska stolpigt skådespeleri, en inte helt övertygande kärlekshistoria och en usel blackface figur. Dock är det lite spännnande och, som sagt, dessa dinosaurier filmade redan 1925 är fantastiska.

Turinhästen

Betyg: 4 monument

En man och hans vuxna dotter. En utmärglad häst som är på väg att dö. En enslig gård. En evig vind. Löv som ständigt virvlar. Ord som aldrig uttalas. Så slutar kanske vår civilisation enligt regissören Béla Tarr och nobelpristagaren Krasznahorkai - som skrivit manus. Ett manus där den första repliken kommer efter mer än tjugo minuter, sedan dröjer det ytterligare sex minuter tills nästa ord uttalas. Tidlöst, ordfattigt, känslofattigt, fattigt på allt det som livet innehåller, så lever far och dotter och häst. Hästen ger upp först, sedan dottern. Oerhört långsamt och tungt.

Men så vackert! De första 10 minutrarna är bland det vackraste foto jag sett på film; en man i en hästkärra på väg genom stormen och kamerans fokus skiftar mellan grässtråna i förgrunden, hästen, mannen, kärran och träden i bakgrunden. Musiken följer vinden och kärrans långsamma rörelser. Den enda gången någon egentligen säger något är det en granne som vill ha brännvin och sedan mer och mer osammanhängande talar om världens undergång och att det inte är Gud utan människorna som själva dragit straffet över sig - nog så riktigt!

Listers: A Glimpse Into Extreme Birdwatching

Betyg: 4 monument

Owen och hans bror Quentin ger sig ut på det som fågelskådare kallar "a big year", dvs att under ett år se så många fåglar som överhuvudtaget är möjligt inom ett begränsat område. Området är det kontinetala USA, dvs 48 stater. Problemet är att de aldrig har skådat fågel förut. Och då de närmast är vad man kan kalla "slackers" och inte har några pengar så är oddsen inte så höga. Men de har en bil som de kan sova i. Detta blir en helt fantastisk film! Underbara fågelbilder, märkliga möten med både omöjliga och möjliga människor, suveräna ironier, trista parkeringsplatser, hemmagjorda båtar och enorma myggsvärmar. Men framförallt fåglar av alla de sorter. Hur går det för dem? Det får du se i filmen, finns på youtube.

Bäst är för- och eftertexterna, mycket snitsigt gjorda. Roligast är bibelreferenserna till profeterna Hesekiel och Joel. 

Atanarjuat: The Fast Runner

Betyg: 4 monument

En man springer naken över en oändlig vidd av snö och is medan tärnor skränar över honom. Fötterna blöder och han kan inte klara sig länge utan kläder i kylan ... Men innan vi kommit så långt får vi möta en ond demon som tar sin boning i några inuiter som sedan för ondskan vidare till sina barn och barnbarn. Ondskan hotar att slå sönder både familjeband och bygemenskap. Den kan bara besegras med schamanism och nåd. När mannen sprungit färdigt kan han återvända för att ta itu med demonen.

Det är den första spelfilm som helt gjorts på Inuktitut, ett inuitspråk som talas i norra Kanada. Utifrån en muntlig legend skildras ett drama i en tid då inuiterna levde helt på sina egna villkor. Fascinerande att se hur en igloo byggs och hur sälskinn bereds med hjälp av stenverktyg. Men det är ingen etnografisk berättelse utan en historia i sig själv om svek, förbannelse, svartsjuka, förlåtelse och kärlek. Musiken med trummor, flöjter, mungiga och körsång är helt kongenial med landskapets öde vidder och starka solljus.

Ingen fara på taket

Betyg: 3 monument

Jag såg den här filmen som barn och älskade den, men jag förstod nog inte vad den handlade om, men bara det att det var ett helt dinosaurieskelett med i filmen gjorde den sevärd. Nåja, så bra tycker jag nog inte att den är idag. För det första kan inte Cary Grant matcha Katharine Hepburn, hon är snabbare, kvickare och betydligt mer karismatisk. Han ska i och för sig vara lite tråkig och disträ, men även i den rollen kan han inte mäta sig. Det gör att filmen haltar. För det andra är hela storyn ytterst fånig, vilket väl är ett kännetecken för tidens screw-ball komedier, men inte tillräckligt fånig så att det blir absurt - som hos Bröderna Marx. Lite trevligt fånig och snäll. Vilket gör den i längden ointressant.

Det roligaste är när Cary Grant tar emot den rika änkan i dammorgonrock och plötsligt utbrister "Just now I feel so gay!". Då är vi utanför det trevliga och snälla och det blir spännande. Det är också intresant att alla hamnar i fängelse och att sheriffen knappast blir omvald, också det lite skärpa i trevligheten. Leoparderna i all ära, men de lever inte riktigt upp till bibelordet i Hosea 13:7. De är trots allt för snälla de också.

Godzilla x Kong The New Empire

Betyg: 3 monument

Ett riktigt äventyr med nya världar, okända kulturer och livsfarliga monster. Men det börjar med Kong som deppar i sin ensamhet som härskare i underjorden, dessutom har han tandvärk. I sin längtan efter sällskap råkar han på en farlig motståndare och behöver Godzillas hjälp för att klara sig och med det världen som vi känner den. 

Det är på det hela taget snyggt gjort med storartade slagsmål mellan monster; i Norra ishavet, vid pyramiderna i  Giza, i underjorden och så till sist slutstriden i Rio. Mellan dessa strider söker en grupp människor förstå vad som händer och delvis hjälpa till. I vanlig ordning är det en hjälte/hjältinna och några fåniga sidekicks. En intressant kommentar är att för att rädda världen kan de inte lita på politikerna eller big business. Det är forskarna som har lösningen - tänk Greta Thunberg! Till det kan vi lägga en referens till Mose när han ställer sig på slavarnas sida mot den makt han själv är en del av (2 Mos 2:11-12). En del av dialogen är på teckenspråk, eller sker med telepati - vilket är lite udda. Liksom att Godzilla sover i Colosseum i Rom.

Conflict of Wings

Betyg: 2 monument 

I en bortglömd del av Northfolk vill RAF använda en ö fylld av vass och tom på mäniskor som målområde för skarpskjutning med missiler. Ön må vara tom på människor, men fylld av fågelliv och de lokala byborna samlar sig till motstånd. Samtidigt som en av kvinnorna som organiserar motståndet har en älskare bland flygarna.

Ganska långsamt och tråkigt. Mer flygplan än fåglar, men intressant som skildring av folkligt uppror. Filmen i sig är en problematiserng av bibelordet i Titusbrevet 3:1.

EO

Betyg: 2 monument

En cirkusåsna blir hemlös när militanta, polska djuaktivister tvingar cirkusen att göra sig av med djuren. För åsnan var cirkusen dess hem, en plats med både hårt arbete och omtanke, både slag och kärlek. Men nu hamnar åsnan på en bondgård där den inte trivs så en natt sparkar den sönder sitt staket och ger sig ut i friheten. Det är inte så lätt visar det sig, att vara åsna i vår nya hårda värld. Människorna är mest hot och de som visar sig vänliga har alla sin egen agenda; kort sagt, människorna kan man inte lita på och knappast de fisförnäma hästarna heller, eller korna som bara bryr sig om sitt. Åsnan blir en mycket ensam varelse. Om sedan slutet i Italien innebär himmel eller helvete - det begriper jag inte. Nog en dystopi i vilket fall.

För mycket bildpoesi med märkliga kameravinklar och infrarött ljus. Kanske är tanken att vi då ska se världen med åsnans ögon, men det känns föga övertygande. En del fina naturbilder, särskilt om natten vilket hjälper upp lite grann. Ett nattvardsfirande blir aldrig genomfört och ett ridhus invigs med pompa och ståt; tal av lokalpolitiker, liten blåsorkester och välsignande präst (det är förstås i Polen).