Agent i undre världen

Betyg: 2 monument

Filmen hade vid den svenska premiären titeln "De sex ligorna", varken den eller den nuvarande lever dock upp till den engelska titeln: "The Frightened City". Men oavsett titel är filmen ganska medioker. Det bästa är musiken, den håller hela filmen igenom. Annars är det Sean Connery (före James Bond) som försöker bära en stelt spelande ensemble och en ganska ointressant intrig på sina axlar. Han gör ett stort jobb men lyckas inte rädda filmen. Långsam, lite tråkig och utan nerv, trots att den handlar om brittiska gangsters, Scotland Yard-poliser, maffiametoder, våld, död och den moraliska frågan huruvida du ska vittna mot dina egna när de är skitstövlar, de är ju trots allt gamla kumpaner.

Gamla testamentet citeras i hämndens stund: ”öga för öga, tand för tand” (2 Mos 21:24), annars mest lite sentimentalt när allvaret kommer i fatt.  

Their Finest Hour

Betyg: 2 monument

En film om film, men inte vilken film som helst utan om de propagandafilmer som gjordes under kriget för att stärka moralen på hemmafronten. En ung kvinna anställs som manusförfattare i en produktion styrd av försvarsdepartementet och politiska hänsyn. Temat är intressant, men filmen ointressant. Skådespelet är teatralt, kostymer, rekvisita, kulisser - allt påminner mer om teater än om film. Och ganska tråkig teater. Det enda som bryter av är Bill Nighy, men han blir lite tröttsam när han ständigt spelar sin enda roll. 

Här finns en filmfilosofisk tanke om att film, till skillnad från livet, har en mening. Men vilken meningen är i denna film är lite svårt att förstå. Allt utspelar sig under Blitzenbombningarna där död och förödelse kan komma när som helst, ändå, eller trots det, blir Paulus ord i Första Korinthierbrevet aktuella: "Död, var är din seger? Dör, var är din udd?" (1 Kor 15:55).

Märkligast är att den eländiga porpagandafilm de gör går hem hos publiken. 

Joe och gänget/Hue and cry

Betyg: 4 monument

Som "Mästerdetektiven Blomqvist" möter "Fem fångar en tjuvliga" i efterkrigtidens London med ruiner och byggarbetsplatser och barn som driver vind för våg. Kanske är barnen/ungdomarna lite för gamla, men några är ännu inte i målbrottet (gossopraner i kyrkokören) så det är blandade åldrar. Nästan bara pojkar men åtminstone en flicka i den inre cirkeln. De får av en tillfällighet upp spåret på en smugglarliga och försöker få polisens uppmärksamhet, men polisen är antingen ointresserade eller i maskopi med skurkarna. Till slut samlar de alla Londons barn och ger sig på skurkarna själva. 

Det är mycket charmigt med en ganska intrikat historia om en hur skurkarna utnyttjar en äventyrsföljetong i en dagstidning och barnen/ungdomarna löser mysteriet med fara för både liv och hälsa. Barnen besegrar skurkarna genom att vara väldigt många och handlöst kasta sig över de storvuxna gorillorna - snygga scener där barnen drar i håret, sätter fälleben och helt enkelt hänger sig fast tills skurkarna ger upp. Inte särskilt barnvänligt i sin våldsamhet, men välgjort och spännande. Barnens solidaritet besegrar vuxenvärldens arrogans. När gossarna dagen efter sjunger i kyrkokören lika ljuvt som i inledningen är de bandagerade, med blåtiror, spruckna läppar och såriga pannor, men de sjunger till Guds ära med stolthet! Bäst är pojken som kan härma alla ljud - särskilt när han gör en duell mellan stridsflygplan.

Konga

Betyg: 3 monument

En brittisk variant av King Kong. Men här handlar det om vetenskapliga, biologiska experiment där en chimpans får ett serum gjort på extrakt från enorma köttätande växter vilket får honom att växa - så mycket så att han blir en gorilla (vilket nog mer handlar om kostym och smink) och större ändå. Vetenskapsmannen Dr Decker är besatt av sin upptäckt och går bokstavligen över lik för att få äran av upptäckten. En upptäckt som skulle kunna ge honom gudomlig makt...

En vrickad, men intressant story om vetenskapens vansinne som bor granne med vetenskapens lov. Här förs en diskussion om civilisation och primitivism som hade kunnat bli spännande. Elegant gjord med snygga köttätande växter, men mindre lyckad jätteapa. Slutet är både en prafras på King Kong på Empire State Building - men här är det vid Big Ben uppgörelsen sker - och som en saga. När klockan slår tolv är förtrollningen bruten. Mycket märkligt! Bäst är tidningsförsäljaren.

Bara få kan skoja så

Betyg: 4 monument

Det är fånigt, men också väldigt snällt och ibland riktigt roligt. Några australiensiska tjuvar lurar skjortan av Londons undre värld genom att uppträda som poliser. Londonskurkarna samlar sig till stormöte, enligt sina stadgar och beslutar i god demokratisk ordning att samarbeta med polisen. De utlyser ett dygns vapenvila och polisen har inget annat att göra än att leta efter de falska poliserna. De misslyckas, men en ny plan tar form. Ett fejkrån som ska locka fram de illojala skurkarna. Nåja, det går inte riktigt som planerat.

Peter Sellers gör här en pre-Clouseau-roll (filmen inspelad ett halvår före Den rosa Pantern) som fransk modedesigner, men är samtidigt en gangsterledare med londondialekt. Polisen är lika enfaldig som i Rosa Pantern filmerna och förvecklingarna är desamma. Snyggt, roligt och fånigt. Bäst är när poliserna och alla Londons skurkar möts i en karusell på ett nöjesfält. Jesu ord i Matteusevangeliet citeras ”Gå din väg, Satan” (Matt 4:10) samtidigt som alla i stort sett lurar varandra. 

Mrs Harris Goes to Paris

Betyg: 2 momument

Oförarglig, snäll och ganska menlös. Jag gillar snälla filmer, men de får gärna ha mer innehåll än denna. Mrs Harris, krigsänka, sliter som städerska hos dryga överklassfamiljer, men drömmer om att en gång äga en äkta Dior-klänning. Hon lyckas med tur och hårt arbete skaffa pengar till både resan och klänningen (det är en saga). Väl i Paris får hon sin klänning, räddar modehuset, möter det hon tror är kärleken och leder filmhistoriens kanske kortaste strejk; 35 minuter på sin höjd.

Enkelt och oerhört schablonmässigt; clocharderna är visa män, de unga, snygga fransmännen läser Sartre, brittiska överklassdamer är snorkiga och snåla, franska baroner har god bildning och brittisk arbetarklass är helylle och pålitlig. Alla blir representanter för sin grupp, ingen blir en verklig person. Många klänningar (en del snygga), mycket kulisser och en och annan språklig finess. Bäst är kanske den prydliga sömmerskeateljén hos huset Dior. Men frågan är om just en klänning är det som skapar en människas skönhet. Jesus säger: "Tänk på liljorna, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er: inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem" (Luk 12:27). Skönhet kanske är något annat.

Rude Boy

Betyg: 4 monument

London sent 70-tal, Thatcher blir statsminister, motsättningar, arbetslöshet, rasism, tristess, polisvåld, National Front och Anti-Nazi Leauge. Men också musik! Filmen är ett försök att beskriva punkens antipolitiska politik och dess komplicerade relation till den politiska vänstern och det sker genom Ray, en ung man med otydliga drömmar, ett starkt ego och en lika stark vilsenhet. Han hänger runt The Clash, känner några i bandet och blir en del av deras roddarteam. Ett jobb han inte klarar av på grund av för mycket alkohol och för lite allvar, samtidigt har han synpunkter på just bandets alltför politiska framtoning. 

Alla i filmen spelar mer eller mindre sig själva, men det är ingen dokumentär även om många delar är dokumentära; gatuscener, polisuppbåd, demonstrationer, konsertfilminingar. Det blir till ett kalejdoskop av känslor i det sena 70-talets London, där The Clash med sin musik blir en sorts utlösare. Och musiken är själva behållningen, tillsammans med gatubilderna från det Brixton jag bodde i 1980. Bäst är ändå när Joe Strummer tvättar sin "Brigade Rosse"-Tshirt i hotellrummets handfat.

The Old Guard

Betyg: 4 monument

Mer vardag, mer nutid, mer allvar än vanliga superhjältefilmer. Det är filmens styrka. Sedan är inte storyn så speciell eller skådespeleriet, förutom samspelet mellan Marwan Kenzari som Joe och Luca Marinelli som Nicky, vilket är filmens höjdpunkter.

En mycket liten grupp odödliga superhjältar försöker hålla ihop för att bekämpa världens ondska, som världen ser ut idag är det lätt att ge upp. Men i kampen mot ett läkemedelsföretag som vill använda deras odödlighets-DNA för att rädda mänskligheten (och tjäna miljoner) inser de till slut att deras arbete ger resultat. Ändå kommer tvivlet alltid att finnas kvar som en del av det mänskliga i deras liv. Guds existens diskuteras, liksom en möjlig kärleksaffär med Auguste Rodin.

Yessongs

Betyg: 4 monument

Om du, som jag, gillar långhåriga unga män med målade skor som spelar jätemycket gitarr och sångtexter som: "On a sailing ship to nowhere, leaving any place" eller "Lost in loosing circumstances, that's just where you are" - då är detta filmen för dig. Det är dunkelt filmat med mycket motljus mot strålkastarna (mest i grönt och rött), men kameran följer musiken väl och när den sveper över publiken blir det ännu bättre. Här slipper vi tröttsamt mellansnack, det är gitarrerna och keyboarden som talar sina egna språk. Bäst är Rick Wakeman i paljetterad mantel när han spelar Halleluja-kören ur Händels Messias på synth. 

Från en konsert på Rainbow Theatre i London 1975 - det både hörs och syns!

Pongo och de 101 dalamtinerna

Betyg: 4 monument

Det är sextiotalselegant tecknat och dessutom en bra histora. Det bästa är att det är Pongo själv som berättar om hur hans husdjur (husse), lever ensam och behöver sällskap och hur han lyckas få honom att träffa ett annat husdjur som senare blir matte. Ironiskt och stilfullt. Sedan följer själva storyn med den onda kvinnan som kidnappar 101 dalmatinerhundar för att göra en prickig kappa av dem och hur de lyckas rymma med hjälp av andra djur och skurkarna till slut får sitt straff.

Vi får vara med om död och uppståndelse, vådliga färder genom natten och en stark solidaritet hundar emellan. Bäst är skymningsskallet.

Den blodiga långfredagen

Betyg: 3 monument

För en svensk är originaltiteln teologiskt fyndig: "The Long Good Friday". Alltså både det engelska och den svenska ordet för denna dag på samma gång! Och visst är denna dag i stilla veckan riktigt lång för londongangstern Harold som nu ska sy ihop sina storstilade planer med den amerikanska maffian, men särskilt god är den inte. Hans Rolls Royce sprängs i bitar liksom hans favoritpub och en av hans närmaste män hittas knivmördad på badhuset. Vem ligger bakom? Är det någon av de konkurrerande gängen i andra delar av London? Är det de korrumperade poliserna? Är det kanske rent av amerikanerna som vill testa honom? Eller kan det vara IRA och i så fall varför? Vi blir varse så småningom och slutet är underbart grymt.

Elegant spelat - särskilt av Bob Hoskins som Harold - om klassbakgrund, kontroll och framtidsaffärer. Alla är korrupta, opålitliga och våldsamma, men det finns en sorts hederskodex mitt i allt. En hederskodex som nu är bruten: "Man korsfäster inte folk utanför en kyrka på långfredagen."

Det är inte bara titeln som är teologiskt intressant, utan vi får också vara med om ett gudstjänstbruk som inte förekommer i Svenska kyrkan: en nattvardsgudstjänst på långfredagen. I svenskkyrklig teologi är det inte möjligt, Kristus har ännu inte uppstått från de döda och kan inte vara närvarande i delandet av bröd och vin. Mässan firas först på påskdagen. Dessutom anklagas medarbetare för att vara Judas! Snyggast är concorden!

Judy

Betyg: 2 monument

Om Judy Garlands sista år i livet. En bitter, pillerberoende och i många stycken odräglig kvinna reser till London för att uppträda ett antal kvällar för fullsatta salonger. Hennes publik älskar henne, men hon klarar knappt att sjunga, bryter samman, skäller ut publiken, försöker igen och igen för hon behöver pengarna. Ibland blir det fullträff och magiskt, men hon är för sjuk och svajig för att det ska bära. Det är plågsamt att följa henne kväll efter kväll. Ändå slutar det i en sorts försoning. Hon dör ett halvår efter dessa londonkonserter. 

Filmen saknar tyvärr dramaturgi, här finns ingen egentlig berättelse. Glimtarna från det plågsamma livet som barnstjänra hjälper inte, allt berättas rakt upp och ner utan någon form av dramatisk twist. Det enda som bär är sången (när den bär), men det räcker inte. Finast är ändå när hon tappar orden i ”Somewhere over the rainbow” och publiken fyller i åt henne. Då blir det en sorts gemensam psalmsång.

En gentleman i London

Betyg: 3 monument

En tidig film med Cary Grant där han som rik arvtagare ingår ett vad med sin läkare om att han ska klara sig själv utan betjänt, utan våningen och utan andra pengar än de han tjänar på eget arbete. Läkaren ingår vadet för att han tror att ett sådant år "ute i verkligheten" skulle kunna bota den melankoli och depression vår unge arvtagare lider av. Och så blir det förstås! Men det är ganska underhållande på vägen dit där vi mer blir uppmärksammade på penningarnas välgörande ändamål än deras förkastlighet - när de används klokt och med omtanke. En kristen humanism i fabiansk anda. Det gör berättelsen bättre, mer trovärdig och mindre moralistisk - knappast moralistisk alls, faktiskt. Mer av Jesu ord att ge till kejsaren det som är hans (Luk 20:25), än om förkastandet av Mammon (Luk 16:13).

Märkliga bildövergångar och en del mindre lyckade dubbelexponeringar talar om att vi befinner oss på trettiotalet. Bäst är tårarana av lycka i slutscenen.

Playbirds

Betyg: 3 monument

En helt ok brittisk kriminalfilm med lite luggslitna poliser, snygga miljöer i bortglömda delar av London, bra dialog och en ständigt närvarande känsla av klasskonflikter. Dock utspelar den sig bland stripklubbarna i Soho. Flickorna på herrtidningen Playbirds mittuppslag hittas en efter en strypta av troligen samma mördare. Till slut får en kvinnlig polis updraget att ta sig i miljön under cover. 

Det är grått, småkallt och relativt färglöst (som jag minns London på sjuttiotalet). Vi får oss till livs Jesaja 30:27, både skriftligen och muntligen, samt Uppenbarelseboken 6:8. Vi får möta en förrymd biskopsdotter och höra talas om den oheliga treenigheten: sex, hästar och häxkonster, samt ta del av ett oroväckande slut.

Breakfast on Pluto

Betyg: 3 monument

Extremt charmig, gulligt och grymt på samma gång - men det håller inte fullt ut som film. Snygga infall, kul idéer, men helheten bär inte. Paddy växer upp som föräldralös och är mer intresserad av syrrans klänningar än att spela fotboll. Som transperson blir hen hånad, men också hårdhudad bakom den väna rösten och de tillgjorda rörelserna. Paddy, numer Kitten (efter ett irländskt helgon?), ger sig av på jakt efter sin mor och hinner sjunga i uselt rockband, vara med i en vaudevilleshow, vara utklädd lekledare på Wimbledon Green, gömma vapen åt IRA, prostituera sig och jobba som strippa på en peep-show. Allt, även polisbrutalitet, mordbrand och avrättningar skildras med en sorts lätthet som ger filmen en känsla av saga. 

Mycket katolskt, en hel del ”galaktisk ensamhet”, mycket snyggt 70-tal, lysande soundtrack och en av de vackraste nattvardsscener jag sett. 

Kingsman - The Secret Service

Betyg: 3 monument

Är det groteskt eller enbart småmysigt? Svårt att svara på. En hemlig, privat underrättelsebyrå som tydligen stått i världens makthavares tjänst (utan att de vetat om det) utgår från ett skrädderi i centrala London. Där tränas de hemliga agenterna att bli riktiga gentlemän, vilket i flera fall leder till klassförakt och överdriven snobbism. Det roligaste är att de utger sig för att vara de nya Riddarna kring runda bordet och har täcknamn därefter; Lancelot, Galahad, Arthur, Merlin ... Nu dör en av deras män och filmen skildrar hur efterträdaren utses. Fånigt, men än mer charmigt. Dessutom bra skådespeleri.

Som i nästan all brittisk film står klass i centrum, här på ett avväpnande sätt. Avväppnande är dock inte striden i kyrkan där allt från evangeliebok till kollekthåvar blir dödliga vapen i de galna människornas händer. Annars en varning för Antikrist, hänvisning till Noa berättelsen och en alltför radikal lösning på klimathotet. Märkligast är den svenska kronprinsessan Tilde och hennes republikanska statsminister.

En idealisk äkta man

Betyg: 4 monument

Lysande dialog och fint skådespeleri i en historia om svindleri, lögner, skandaler och politik. Vi får följa nåra personer ur den brittiska överklassen (någon visar sig dock vara en uppkomling), och deras förehavanden under en societetssäsong med bjudningar, baler, middagar och promenader. Allt känns helt igenom förljuget, vilket Oscar Wilde är sällsynt skicklig på att skildra (filmen bygger på hans pjäs med samma namn). Överallt stela leenden, menande blickar och giftiga ögonkast - samtidigt som artigheten hela tiden kommer i första hand.

I grunden en historia om "guldets evangelium" och hur det får även den ädlaste att bli korrupt. En tydlig hänvisning till Jesu ord i Lukas 16:13 "Ni kan inte tjäna både Gud och mammon". Samtidigt en uppmaning till sanning och förlåtelse.

Darling (1965)

Betyg: 4 monument

En film om yta och tomhet, om ett liv i lyx och framgång men utan innehåll eller substans. Diana växer upp i en ganska vanlig familj, är van att stå i centrum och tar för sig av det livet ger. Ibland blir hon utnyttjad, ibland utnyttjar hon - det är inget det moraliseras över, snarare blir det en skildring av hur ett liv fungerar. Vi är så insnärjda i varandra, i konventioner, i moral, i drömmar, i andras och våra egna viljor att vi ibland sårar, ibland stjälper de vi egentligen vill värna. Hennes värld är modefotografernas, reklamfilmarnas, pengarnas och cynikernas värld. Ibland kan hon manövrera i den, ibland inte. Bäst är hon när hon antingen triumferar eller bryter ihop. 

Välspelat och intressant då filmen i svart-vit inte är så svart-vit som vi förleds att tro. Kanske beror det på berättargreppet, Diana berättar fram filmen för en reporter - det vi ser har redan skett. Men om hon är frånskild föredetta när hon berättar eller italiensk prinsessa det framgår inte, vi ser henne inte då, hör bara hennes röst.

En fin begravning av två guldfiskar, citat ur Ps 103 och i slutscenen en fantastisk version av Luciasången (på italienska, förstås).

Mannen som visste för mycket (1956)

Betyg: 4 monument

Det börjar med pukorna och sedan kommer cymbalerna - själva filmens clou. Även om vi vet det från början minskar det inte spänningen. Något kommer att hända när cymbalerna ljuder i Albert Hall!

En ganska ordinär läkarfamilj dras in i en historia med spioner, mord och kidnapping. James Stewart, som pappan, är precis så trist och ordinär (och dessutom lite för lång) som en läkare från Indianapolis på kortsemester i Marakech några år efter Andra världskriget kan ha varit. Det är en av de stora poängerna, den ordinära, ganska taffliga, men också desperata pappan/maken som gör allt för att rädda sonen från kidnapparna - medan mamman/hustrun egentligen är den som löser det hela.

Här får vi vara med om att kyrkklockorna ringer för frihet på ett mycket handgripligt sätt. Vi får läsa lite partitur, höra Doris Day sjunga "Que sera" en gång för mycket och vara med om en rejäl utskåpning av "engelska intellektuella". Plotten är densamma som i 1934 års version, men här har Marocko ersatt Schweiz och den predikande skurken är inte lika läskig.

Rampfeber

Betyg: 4 monument

Det börjat med en tillbakablick. Två personer i en bil genom centrala London efter kriget, kvinnan kör och mannen som sitter bredvid berättar varför han måste gömma sig undan polisen. Det är hans berättelse som är tillbakablicken. Hon tror honom och sedan är berättelsen igång. Dock är detta en film som inte liknar Hitchcocks andra i det att den anklagade inte är oskyldig - även om han hela tiden får oss att tro det. Jag tycker att det gör filmen spännande, Hitchcock själv tycker tvärtom.

Temat är i viss mån att spela roller, teater, att uppge sig att vara någon annan. Det återkommer vid flera tilfällen och det förs samtal om rollens betydelse - dessutom är de bägge kvinnliga huvudpersonerna skådespelare. Annars finns här en blinkning åt Petrus' trefaldiga förnekelse av Jesus och den fjärde dödssynden (avund) nämns i förbifarten.

Roligast är regnet på gardenpartyt och poliskommissariens fantastiska publunch - så medioker!