Inkräktaren

Betyg: 3 monument

En bra historia om klass och det som gör ett fungerande liv möjligt, men också en skildring av efterkrigsengland. En överste från Andra världskriget ertappar en av sina bästa soldater som inbrottstjuv i sitt eget hem ett antal år efter krigsslutet. Mannen flyr, men översten kan inte släppa tanken på vad det är som gör en duglig soldat till en simpel tjuv. Genom att kontakta de andra i stridsvagnsgruppen får han till slut en bild av vad som hänt, var och en bidrar med sina del.

Det är väl gjort, ett gott hantverk, men lite för moraliskt slut. Å andra sidan vet jag inte hur det annars skulle kunna sluta utom som tragedi. Det tackas för förbön, som blir till en sorts ironi efter ett tag och nödlögner förekommer. Bäst är barnen när de leker krig med hemmagjorda stridsvagnar. Helt underbart hejdlöst.  

Indiana Jones och de fördömdas tempel

Betyg: 2 monument

En film före Jakten på den försvunna skatten, dock inte en prequel då den utspelar sig året innan utan att ha något med den förra filmen att göra. Vi startar i Shanghai och avslutar någonstans i norra Indien där samma Kali-mördarsekt som i Gunga Din har återuppstått. Massor av hisnande äventyr som fullkomligt tar andan ur oss, men också ganska fånigt. Mer skämt, mer felklädda fåniga damer som bara skriker och är bortskämda och dessutom ett barn som sidekick - en kinesisk gatupojke som kan karate.

Även denna film bygger på religion. Denna gång hinduisk dyrkan av Kali. Ganska fördomsfullt och inte särskilt indiskt eller hinduiskt, mest ett mishmash av orientalism. Men på något vis mer försonande då barnen står i centrum som det viktigaste i ett samhälles liv. Det är i alla fall bra!

Med Alice på halsen

Betyg: 4 monument

Synd på den svenska titeln; ”Alice in den Städten” säger något helt annat. En skribent (journalist, författare oklart vilket) reser runt för att skriva ett reportage om USA, men lyckas inte producera mer än ett gäng dåliga polaroidfoton. När han ska resa hem till Tyskland är det flygstrejk så han får flyga till Amsterdam istället. Som sällskap har han Alice, en nioårig flicka vars mamma han nyss träffat. Mamman säger att hon kommer med ett senare flyg, men dyker aldrig upp. Motvilligt försöker han hitta Alice mormor någonstans i Tyskland: i Wuppertal (med hängande spårvagnar!), i Duisburg, i Essen? Alice vet inte riktigt …

En fin skildring av relationen barn - vuxen. Mycket vägar, järnvägar och andra kommunikationsmedel. Ljudspåret består av förstorade motorljud från bilar, bussar, tåg, båtar och flygplan. Nästan all dialog dränks av dessa civilisationens biljud. Och i grunden är det civilisationskritik Wim Wenders ger oss. Först en uppgörelse med den Amerikanska drömmen, sedan en lågmäld, outtalad kritik mot det moderna Västtyskland. Tomhet, ödslighet och ensamhet är vad som skildras genom bilrutorna. Bäst är Chuck Berry på scen och när en okänd pojke nynnar med till Canned Heat´s ”On the Road Again” på caféets jukebox.

The Midnight Sky

Betyg: 3 monument

Redan i en av de första scenerna får vi möta dödsguden Anubis, dock som miniatyrfigur och bara i förbifarten. Men dödens närvaro är tydlig när jorden måste evakueras, atmosfären är förstörd och de människor som inte kan fly till andra planeter lever under jord i dödens skugga, eller som Dr Augustine Lofthouse (George Clooney) i Antarktis med ständiga blodtransfusioner. På väg tillbaka till denna förstörda jord styr rymdskeppet Aether för att möta familj och saknade vänner då de inte vet vad som hänt. Dr Augustine måste varna Aethers besättning, men hans rymdstation har för dålig antenn.

Mycket snö, is och blek vintersol. Blodtransfusioner och blod som faller fritt i tyngdlösheten och ett barn som kanske aldrig varit där. Filosofiskt, långsamt och pretentiöst. Men välgjort. Kontrasten mellan den inledande tryggheten på rymdskeppet och den förstörda jorden är bra. Där risktagandet inte var att resa bort, utan att stanna kvar. Tryggheten ligger i utveckling, inte i stagnation. Så kanske är temat liv och inte död, trots allt. 

Joe och gänget/Hue and cry

Betyg: 4 monument

Som "Mästerdetektiven Blomqvist" möter "Fem fångar en tjuvliga" i efterkrigtidens London med ruiner och byggarbetsplatser och barn som driver vind för våg. Kanske är barnen/ungdomarna lite för gamla, men några är ännu inte i målbrottet (gossopraner i kyrkokören) så det är blandade åldrar. Nästan bara pojkar men åtminstone en flicka i den inre cirkeln. De får av en tillfällighet upp spåret på en smugglarliga och försöker få polisens uppmärksamhet, men polisen är antingen ointresserade eller i maskopi med skurkarna. Till slut samlar de alla Londons barn och ger sig på skurkarna själva. 

Det är mycket charmigt med en ganska intrikat historia om en hur skurkarna utnyttjar en äventyrsföljetong i en dagstidning och barnen/ungdomarna löser mysteriet med fara för både liv och hälsa. Barnen besegrar skurkarna genom att vara väldigt många och handlöst kasta sig över de storvuxna gorillorna - snygga scener där barnen drar i håret, sätter fälleben och helt enkelt hänger sig fast tills skurkarna ger upp. Inte särskilt barnvänligt i sin våldsamhet, men välgjort och spännande. Barnens solidaritet besegrar vuxenvärldens arrogans. När gossarna dagen efter sjunger i kyrkokören lika ljuvt som i inledningen är de bandagerade, med blåtiror, spruckna läppar och såriga pannor, men de sjunger till Guds ära med stolthet! Bäst är pojken som kan härma alla ljud - särskilt när han gör en duell mellan stridsflygplan.

C'mon C'mon

Betyg: 5 monument

Mycket fint filmat och underbart skådespeleri av Joaquin Phoenix och Woody Norman! I grunden en film om förtroenden, förtroendet mellan vuxna och barn, men också om minnen. Vad kommer ett barn att minnas, vad kommer en vuxen att minnas - är det samma minnen av samma händelse? Vad är viktigt i ett barns liv? Vad skulle du som barn vilja uppmana dina förädrar att göra? Johnny reser runt som radiojournalist och intervjuar barn på deras egna villkor - fantastiskt fina intervjuer. Han ställer frågor som ingen annan vuxen gör och han tar barnen och deras svar på allvar. Så får han själv ett barn han måste ta hand, sin systerson. Systern har fullt upp med sin psykiskt sjuke man och den nioårige pojken Jesse kan inte lämnas ensam. Han får följa med Johnny. Det blir en resa de båda kommer att minnas, Johnny för att systersonen pratar hela tiden och utmanar honom med helt omöjliga frågor om allt mellan himmel och jord, som nioåringar gärna gör. Och systersonen för att han får möta en vuxen som både tar ansvar och som möter honom där han själv är.

Bäst är just barnperspektivet. Jag har nog sällan sett en film som är så konsekvent. Lysande! Roligast är när Jesse förklarar hur mykorrhiza fungerar; mycket yvigt och ändå rakt på sak. Teologiskt är det en illustration av uttrycket ur "barns och spenabarns mun" (Matt 21:16, gamla översättningen), dvs att barn säger sanningar om vuxenvärlden utan att ta hänsyn till vad som passar eller inte.

 

Peter Pan (1924)

Betyg: 4 monument

Mycket välgjort och välspelat med Betty Bronson som en lysande Peter Pan; självgod, ädel och ömklig på samma gång. I och med att hon spelar Peter Pan får filmen en queer känsla då Wendy försöker få Peter förälskad i sig, men hen vill bara ha Wendy till mamma. Och på något vis blir just den förlorade moderskärleken huvudtemat. Det finns nog i boken också vad jag minns. The Lost Boys vill inget hellre än att någon tar hand om dem, även om de är nog så bra på att fäktas mot pirater. Intressant är Tinker Bell's svartsjuka och att när hon håller på att dö så vänder sig Peter Pan direkt till oss tittare och ber oss att tro på älvor igen så att hon kan få livet tilbaka Mycket effektfullt!

Den begynnande sexualiteten antyds både genom Wendy och Tigerlily, samtidigt som peter Pan är helt oförstående. Bäst är striden mellan the Lost Boys och Kapten Kroks pirater, medan hunden Nanna är roligast i och med att hon spelas av en människa och gör ytterst märkliga krumsprång.

 

Donnie Darko

Betyg: 4 monument

Märklig, mörk och absurd - samtidigt som det är en realistisk berättelse om psykisk ohälsa. Men kanske mest av allt en teologisk film där en av utgågspunkterna är att "varje levande varelse på jorden dör ensam", vilket medför att sökandet efter Gud är absurt. Men det är inte alls säkert att det är en absurd tanke. Om vi utgår från att kristen tro vill hjälpa oss "att orka leva och våga dö", kan det mycket väl kombineras. Gud och ensamheten går samman. Men i framgångsteologins 80-tal är det inte möjligt.

Vi möter hysteriska kvinnor som försvarar pedofiler, fega rektorer, dansande småsystrar och en stor kanin som kallar sig Frank. Tidsresor och hypnosterapi är viktiga ingredienser när Donnie försöker ta sig ur sin sjukdom, men istället drabbas av den opålitliga slumpen.

Den sista gentlemannen

Betyg: 4 monument

En serie bankrån går under radarn. De sker alla i småstäder med små bankkontor och tillvågagångssättet är detsamma. En äldre, prydlig herre visar en pistol och rånet sker utan våld med leenden och vänlighet i utbyte mot pengarna. Till sist ser en polisman (Casey Afleck) ett mönster och börjar nysta i det hela. Samtidigt får vi följa rånarnas vardag, deras krämpor och minnen, deras småtjafs och drömmar. Hela tiden med känlan av att det är detta de kan, de har inte gjort något annat i livet än rånat banker, det är deras jobb, deras stolthet.

Mycket bra skådespeleri i en film där medelåldern för huvudkaraktärernas skådespelare är 73 år. Då bortser vi från Casey Afleck som bara är strax över fyrtio. Vackert filmat med många närbilder på åldrade ansikten. Bäst är vardagligheten; när Casey Afleck småpratar med sina barn, när rånarna tittar på gamla westernfilmer på TV. Här bes en bön före rånet och en katolsk skolgåg nämns i förbifarten.

Mr Kipps

Betyg: 3 monument

Den ofövitlige Mr Kipps arbetar som afförsbiträde i en klädaffär under en förfärlig tyrann till affärsägare. När han till sin egen förvåning ärver sin förmögne farbror försöker han förändra sitt liv och leva som en gentleman. Men det går inte så bra. En komedi om klassmarkörer, solidaritet och att hålla fast vid vad man en gång lovat.

En del lite rolig trickfilmning, ett uppror bland löneslavarna som faller platt och tjänsteklockor som förvandlas till bröllopsklockor. Bäst är när han ska lära sig att bli gentleman och får frågan "What goes with fish?" och svarar "chips?" när svaret ska vara vitt vin. Filmen bygger på en roman av HG Wells med titeln Kipps: The Story of a Simple Soul. Och nog är han en av de som i Biblens kallas "de ödmjuka" och nog får han till slut ändå "äga landet och njuta en ostörd fred" (Ps 37:11).

Low-Flying Aircraft

Betyg: 4 monument

I en nära framtid är Norge nerlagt och Sverige ska stängas. Världen krymper då det inte föds några barn. Eller barn föds, men de är alla mutanter på olika sätt och om de inte aborterats, eller dödats vid födseln lever de i sin egen värld långt från de andra människorna. Kan mutationerna bero på de ständiga kontrollerna och provtagningarna som alla gravida utsätts för? I denna dystopiska värld föds ändå ett barn, väntat och älskat. 

Otäckt, vackert och obehagligt. Snyggt foto, bra skådespeleri, fantastisk miljö - en sorts nedgången sjuttiotalsfuturism. En historia skriven av J.G. Ballard som handlar om vad som är normalitet och vem som bestämmer det. Trots det dystopiska finns här hopp när det nyfödda barnet lämnas till den som kan ta hand om det, så att han kan vara bland de sina. Liksom Moses en gång togs om hand av sin egen syster och sin mor (2 Mos 2:7-10).

Edward II

Betyg: 4 monument

Mycket snyggt, mycket teatralt med både dans och sång. Varje scen tycks koreograferad och dialogen följer koreografin - en dialog från sent femtonhundratal men modern då filmen är modern. Christopher Marlowe skrev sin pjäs 1592 och den handlar om kung Edward II och hans älskare Piers Gaveston. Adeln accepterar inte Gaveston, som är en uppkomling, utan tar strid mot kungen, avsätter honom och slutligen dödar honom å det grymmaste. 

Mycket nakna manskroppar - det är en film av Derek Jarman - men också mycket eleganta scener där just dialog, rörelse och kamera flyter så väl in i varandra. Bäst är scenen när de konspirerande adelsmännen talar med varandra första gången, ett sorts röstspel som blir mer poesi än politik. Märkligast är sonen, som sedan blir Edward den III, som hela tiden dyker upp med sina leksaker; en ficklampa, en robot på batteri, ett leksaksgevär när de vuxna konspirerar. Otäckt, men fascinerande. Mest fascinerande är kanske ändå raden av spottande präster.

Kill BIll Vol.2

Betyg: 2 monument

Mycket svagare än första delen och det var nog inte meningen att det skulle bli två filmer. Svagare och tråkigare både färgmässigt och berättartekniskt. Ändå får vi nu veta vad som föregått massakern på bröllopsgästerna - vilket faktiskt bara var själva övningen inför bröllopet. Bruden visar sig vara yrkesmördare och ville på grund av sin graviditet lämna våldet bakom sig. Detta kunde hennes gamla kumpaner inte tillåta och därför slog de till. Att det kan vara svårt att lämna destruktiva gängmiljöer vet vi, här blir det väldigt tydligt. 

När alla är döda föds ändå någon sorts hopp genom det barn hon trodde hon hade mist. Bäst är Samuel Jackson som Rufus Thomas, organist på bröllopet.

Kill Bill: Vol.1

Betyg: 4 monument

En oerhört snyggt gjord film, där svart-vit, färg och animeringar blandas. Men mest fascinerande är färgsättningen: bilar, kläder, kvällshimlar, trädgårdsleksaker och frukostflingor. Allt är i lysande, klara färger där rött är den dominerande färgen i detta bloddrypande drama om hämnd och inget annat än hämnd. Och det är ett problem, berättelsen är mycket svagare än själva filmhantverket. En kvinna misshandlas inför sitt bröllop och lämnas som död med övriga gäster. Men hon dör inte utan ligger i koma i fyra år och har under tiden fött ett barn. Efter fyra år reser hon sig stapplande för att hämnas och strax är hon redo. Varför allt detta har hänt får vi inte veta förrän i efterhand i del två. Det är som en ond saga med svart humor där hämnden är motorn, en hämnd som sägs utgå från Guds vilja. Det är lite magstrakt även om Gamla testamentet talar om både en svartsjuk och en hämnande Gud så är hämnden inte människornas sak - det är Gud som hämnas om det ska ske.

Överdrivet, våldsamt, stundtals vackert, ibland roligt med blinkningar till andra filmer. Bäst är det kvinnliga japanska rockbandet.

Värn

Betyg: 4 monument

Särlingen Karl är besatt av tanken på ett framtida krig och ägnar all sin tid åt att bygga ett skyddsrum, ett värn, för sig och de andra byborna, trots efterkrigstidens optimism och framsteg. Men de skrattar mest åt honom, utom barnen som med fascination möter en vuxen människa som är mer som de. Kanske är det just i mötet med barnen som filmen är bäst, i barnets berättarröst, i lekarna, i barnens omsorg om honom även om han inte alltid visar den uppskattning de förväntar sig. Krigets närvaro och krigsoron kan vi känna igen idag. Broschyren Om kriget kommer som Karl läste 1961 har ju tryckts på nytt och delades ut för några år sedan.

Det är mycket vackert fotograferat och mycket vackert spelat av Denis Lavant som lär har lärt sig svenskan rent fonetiskt, utan att kunna språket alls. Långsamt rör han sig över de kala åkrarna, längs lervägarna, bland människorna - som en udda fågel. Och barnet som berättar tycker att hans bygge "är som ett svalebo, nästan". Psalm 183 i Den Svenska Psalmboken sjungs och vi blir väl förtrogna med den möda som den handlar om. En fin film om en människa som inte passade in, men ändå på något vis fick vara med.

Guardians of the Galaxy Vol. 3

Betyg: 3 monument

Betydligt svartare är de andra filmerna i serien, men inte lika bra. Allvaret fäster liksom inte riktigt. Här är det Rockets bakgrund som skapar berättelsen. En berättelse om plågsamma djurförsök, övergrepp, tortyr, cynism och död. Samtidigt är det lika fånigt, dock saknas de riktiga guldkornen i dialogen. Det är också den sista filmen om galaxens väktare, då de mer eller mindre upplöses i slutscenerna (efter en stor gruppkram). Var och en går sin väg för att finna det de egentligen söker. Så, det kanske inte är slutet utan bara början. Roligast är att de fått med en sovjetisk rymdhund denna gång, Cosmo.

 

Rififi

Betyg: 4 monument

Paris undre värld; kortspel bakom lyckta dörrar, nattklubbar med eskortdamer och hårda gangsters med stort våldskapital. Men också entusiaster, älskare och ett barn som  uppfattar sin egen kidnappning som en lek. En juvelkupp genomförs, förberedelserna är gedigna. Det lyckas, men den mänskliga fåfängan kommer emellan och fel personer får veta för mycket. Det leder till att åtta människor mister livet. Från succé till katastrof på några timmar. Ändå går allt långsamt och stillsamt men obönhörligt mot undergången.  

Elegant gangsterdrama, lågmält och tyslåtet. Själva skildringen av rånet är detaljerad och helt utan tillagd musik. det enda vi hör är de små ljud de gör när de bryter upp golvet, saboterar larmet och tar sig in i kassaskåpet - en halv timmes nervös spänning i tystnad. Det är en relativt tidig sk "heist- film" där just själva inbrottsscenen står i en klass för sig. Vi får även se ett begravningståg helt utan människor, men med massor av blommor, en snygg skuggdans och ett diskret korstecken. Bäst är alla gånger användningen av paraplyet vid själva kuppen, som en sorts hängande skräpkorg.

Sommarens dårskap

Betyg: 3 monument

Kärlek med förhinder i Venedig i det som mest av allt kan betraktas som en reklamfilm för staden. Vackra vyer över hustak, kanaler, Markusplatsen i alla sorters ljus, gondoler i skymningen som passerar under små broar. Jane Hudson (Katherine Hepburn) är en amerikansk turist som olycklig och ensam reser i Europa. Hennes glada humör och käcka kommentarer rimmar illa med hur hon egentligen mår tills hon möter Renato. Men ... han är en gift man. Det hade kunnat bli en kommentar till katolska kyrkans förbud mot skilsmässa, grundat på Jesu ord i Matteusevangeliet 19:6, men filmen är en komedi och berör inte teologiska frågor.

Drinkar och moral, turism och relationer, kärlek och vänskap. När semestern är över och sommaren går mot sitt slut lämnar Jane Venedig lika ensam som när hon kom, men hon har fått vara lycklig en stund. Gott nog. Bäst är hennes vänskap med gatpojken Mauro som hela tiden försöker sälja nya saker till henne.

En poets blod

Betyg: 3 monument

En konstnär någonstans i Paris målar ett porträtt som blir levande, han suddar ut det, men munnen fastnar på hans hand som han sedan håller för munnen på en staty som i sin tur blir levande och driver honom genom en spegel in i en annan värld där han kikar in genom  dörrarna till ett hotell, några pojkar har ett snöbollskrig med dödlig utgång och ett par spelar kort inför publik. När konstnären kommer tillbaka till sin egen värld slår han sönder statyn. 

Mycket märklig, men spännande gjord med den tidens möjliga trickfilmningar. Historien är helt absurd, som en sorts filmad poesi med både stumfilmens texttavlor, berättarröst och tal. På det hela taget underligt, men intressant. Det är den första filmen i Jean Cocteaus Orfeus trilogi. 

Mitt hem är Copacabana

Betyg: 4 monument

 

Paulinho, Jorghino, Rico och Lici bor tillsammans i ett skjul de byggt själva. Ingen av dem har föräldrar, de är varandras familj och de försöker så gott det går att klara sig i Rio de Janeiro genom att vara streetsmarta, putsa skor, tigga och då och då stjäla något. De är väldigt olika, men håller ihop mot andra gäng, gangstrar, poliser, rika barn och illvilliga vuxna. 

Det börjar så oerhört fint med en drake som seglar över Copacabana och Jorghino som aldrig släpper snöret trots att han råkar i slagsmål, dansar, springer i det höga gräset och klättrar på stenmurar. Så levande, så levnadsglad. Men den romantiska bilden av de glada, fria barnen är bara en chimär. Strax blir det allvar, hunger och utsatthet. Fantastiska barnskådespelare och mycket vackert fotograferat, där kamerna hela tiden är på barnens sida i kampen om tillvaron. Intressant är deras spiritualitet som är präglad av macumba, en blandning av afrikansk religiositet och katolicism; de ber en bön vid havet till den Marialiknande vattengudinnan Iemanjá med votivgåvor samtidigt som de gör korstecknet. Skratt, allvar, gråt, våld och hunger - men mest en film om vänskap mellan utsatta barn.