Betyg: 2 monument
Märkligt är att universum och vår galax blandas samman, att samma scen återkommer flera gånger, att en skådespelare håller en mantel för ansiktet för att vi inte ska se att han är en stand-in (vilket är ganska uppenbart) och att skådespeleri kan vara så platt.
Intressantast är citatet från Joh 15:13 och idén att vi har samma Gud som rymdvarelserna.
Betyg: 3 monument
Det är mycket stilfullt. En sorts äreräddning av en av Holywoods mest utskrattade regissörer: Edward Wood Jr. Och visst kan vi känna sympati, men faktiskt inte så mycket förståelse. Varför gör han så dåliga filmer? Varför accepterar han så usla skådespelare? Varför repeterar han så lite och varför släpper han igenom dålig rekvisita och dålig klippning? Ett svar som ges är penningbrist. Han har helt enkelt inte råd att göra kvalitetsfilm. Men det är en alltför enkel förklaring. Hans filmer och hans filmgärning förblir ett mysterium.
Det skulle ha kunnat vara en kärleksförklaring till filmen som sådan - men det är det inte. Filmskapandet är mest bekymmer och hårt abete, däremot kan den ses som en film om vänskap, som inte alls har med film att göra. Vänskapen mellan Ed Wood och den åldrade Bela Lugosi är mycket fint skildrad och Martin Landau som Bela Lugosi är fantastisk. Annars är det roligt med "Supersvensken" Thor Johnsson och ett massdop som inte kan betecknas som annat än nöddop.
Betyg: 3 monument
Om migrationens problem, om rotlöshet, familj, heder, sexualitet och våld. Rocco och hans tre bröder emigrerar med sin mamma från södra Italien till Milano där den äldsta brodern redan bor. De kommer mitt i vintern och har ingenstans att bo. Fattigdomen och arbetslösheten märker ut dem. Men de överlever. En av brorsorna får jobb på Alfa Romeo, en försöker sig på en karriär som boxare medan Rocco själv arbetar på ett tvätteri bland kvinnor. Efterhand dras historien ihop kring en kvinna som både Rocco och hans storebror förälskar sig i och när katastrofen är ett faktum ser Rocco ingen annan utväg än att trots sitt eget motstånd ge sig in i proffsboxningens värld. Manligheten besegrar allt annat - det är tragiskt och ganska svårsmält, men nog realistiskt i en syditaliensk macho-kultur. Där också Gud finns med med sina straff och belöningar - t ex snön som kan ge inkomster i form av snöskottning.
En alltför långsam och lite seg film, där det dröjer nästan halva filmen innan det går att riktigt skilja ut vilken broder som är vilken. Men en god skildring av Italiens modernisering och om motsättningen mellan det agrara och det industriella - skildrat i brödernas olika förhållningssätt. Det mest udda är att Roccos främsta seger i ringen sker mot en svensk boxare!
Betyg: 4 monument
Resan blir en resa genom sorg och försoning då Alvin och hans bror inte talat med varandra på över tio år. Människor som kommer i hans väg: cyklister, en gravid flicka på rymmen, en kvinna som ideligen kör på hjortar, ett par tvillingar som lagar gräsklippare, en gammal frontsoldat blir alla en sorts spegelbilder av honom själv och hans canossa-vandring till brodern han vägrat tala med.
Då och då bryts bildflödet av en skördetröska i arbete, eller en stjärnhimmel. Skördetröskans utmätning av tiden står mot stjärnhimlens tidlöshet. Så blir det en film om tiden, om att åldras och vad vi gör med den tid vi har. Vackert skildrat och fint spelat.
Betyg: 4 monument
Mörker, ljus. Ensamhet, gemenskap. Kontroll, frihet. Sexualitet, oskuld. Skräck, lugn. Liv, död. Se där, teman i denna mörka, men ändå färgsprakande film om filmen som glädje och plåga. En ung man med kamera filmar lättsamma kvinnor samtidigt som han mördar dem och de i kameran ser sitt eget dödsögonblick. Det är själva rädslan som triggar honom. Hemma har han ett dolt mökrum med visningsrum och han arbetar naturligtvis på ett större filmbolag som assisterande kameraman - så film finns med hela tiden.
Under sent femtiotal blev psykoanalysen i ropet igen och i bakgrunden spökar den unge mannens barndom där pappan, en berömd vetenskapsman, använde pojken som försökskanin i experiment kring rädsla - med konstant filmande som redskap. Kanske lite för enkelt, men det gör inte så mycket då filmen är mycket välgjord - från de första scenerna vi ser genom den unge mannens kamera till hans försök att bryta med sitt beteende. Slutscenerna är dock det sämsta, från att ha varit nervigt och obehagligt, blir det långsamt och segt i den sista scenen.
Här förkommer två kors, ett som den unge mannens unga granne bär runt halsen och ett som markerar var ett av hans offer ska stå. Det ena hjälper och skyddar, det gör inte det andra. Bäst är den whiskydrickande, blinda och sanningssägande granndamen - den unga kvinnans mamma.
Betyg: 3 monument
Om civilisationen och det vilda, om enfaldiga fäder och förälskade tonåringar, om överbeskyddande mammor och mormödrar med mer än krut i, om märkliga varelser och TV:ns förbannelse. Fånigt, javisst! Men också ganska roligt och väldigt feministiskt på sitt vis. Bäst är ändå alla blinkningar till filmhistorien; Sagan om ringen, Star Wars, King Kong och även Bibeln - förbudet att äta frukten från trädet som ger kunskap om gott och ont (1Mos 2:17), dock rör det här sig om bananer.
Betyg: 2 monument
Människorna på jorden är förslavade av en överlägset intelligent ras, psychlos, som dyrkar profit över allt annat. Alla gudar är döda eller så har de övergivit människorna och de få människor som överlevt som slavar eller jagade som villebråd får klara sig på sin egen intelligens och styrka. Men först måste de lära sig, både det ena och det andra. Mycket pedagogik i denna film som följer scientologyrkans program för en bättre mänsklighet.
Allt är mycket märkligt, från det usla skådespeleriet till de udda kameravinklarna och det faktum att ingen horistontlinje är riktigt rak. Psychlos fula dräkter med enorma platåboots är också något mycket märkligt, liksom deras skumma näsklämmor. När John Travolta dyker upp som superskurken är det svårt att hålla sig för skratt - vilket nog inte är meningen. Men märkligast är nog själv plotten och den pedagogiska idén där den supersmarte skurken lär upp människoslavarna att hantera psychlos teknik, vilket naturligtvis blir psychlos undergång - det förstår vi ju från början. Allt detta gör den så dålig att den är sevärd.
Betyg: 3 monument
En oduglig charmör utan pengar (Cary Grant) fångar en flicka med ett förväntat arv (Joan Fontaine). Tycke uppstår och de gifter sig. Dock förstår hon inte vem han är - att han lånat ihop alla sina pengar och att han spelar bort det mesta han lånar. Efterhand växer hennes misstankar gentemot honom och när en möjlig affärspartner utan arvingar dör blir hon rädd på allvar. Är hennes man en mördare? Vad händer i mörkret?
I grunden en bra historia, men Cary Grant övertygar inte som möjlig mördare - charmig: ja, slarver: ja, mördare: nej. Det blir för mycket av melodram. I övrigt mycket överklass med rävjakt och kyrkogång i samma kulisslandskap. Bäst är alla läsglasögon och polisassistent Bensons fascination för den moderna konsten.
Betyg: 3 monument
Det börjar med helt fantastiska masscener då alla kontorsslavar samtidigt beger sig hem med buss och tunnelbana till den trista förorten. En av dessa är Fred som utsjasad, frustrerad och uppgiven kommer hem till sin unga hustru Em. Men han får strax ett brev där en avlägsen släkting erbjuder honom ett förskott på ett arv han inte visste om och ett tu tre är det unga paret på jordenrunttripp.
Vistelsen ombord på kryssningsfartyget är skildrat med mild ironi, särskilt sällskapslivets tristess och Freds inledande sjösjuka. Så småningom utvecklar sig olika kärleksförbindelser där vissa är mer seriösa än andra, men de vänder så småningom hemåt - Em med nya erfarenheter, Fred lika dumdryg som han hela tiden varit. Det är Em som är filmens hjälte och den som allt kretsar kring, även om hon själv aldrig skulle erkänna det.
Roligast är scenen med den ofrivilliga aftonbönen och, förstås, middagen med de kinesiska piraterna.
Betyg: 4 monument
Inledningen av det som kommit att kallas ”The Troubles” (den våldsamma konflikten mellan katoliker och protestanter på Nordirland 1969-2007) skildras genom barnets blick och minnenas filter. Känslan och barnets upplevelse är ärendet, inte den exakta beskrivningen av vad som hände. Med barnen som utgångspukt blir många av de vuxnas bekymmer och beslut svårbegripliga, vilket de ju är. Det är mycket välgjort och framförallt ytterst välspelat. Fint med en nygjord svart-vit film och där det enda som visas i färg är biograf-filmerna från sent sextiotal.
Det är både obehagligt och sentimentalt, men blir inte överdrivet åt något håll. Bäst är barnen och deras försök att förstå vuxenvärlden och en helt fantastisk helvetespredikan som får stor betydelse för huvudpersonen. Samma präst framstår som mer sansad senare då han fritt citerar 1 Kor 13, och orden "När jag var barn talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga" (1 Kor 13:11) blir som en sorts signum för filmen.
Roligast är när Buddy (Kenneth Branaghs alter ego) läser serietidningen "Thor" - med tanke på att just Branagh regisserade den första Thor-filmen.
Betyg: 2 monument
Mycket hästar och snabba ritter genom landskapet (men också kontemplativa blickar). Först är det ponnyexpressen, sedan nybyggarna som försvarar sitt land, sedan skurkarna som vill ha bort dem, sedan nybyggarna som måste flytta, sedan nybyggarna igen som rider tillbaka för ett sista slagsmål och så till sist den där religiösa blicken över det jungfruliga landet, samma blick om inledde filmen.
Egentligen en film om folkligt motstånd. Om den varit fransk hade det handlat om revolution, men då den är amerikansk och från 1939 blir upproret mot staten mer den rättfärdiges kamp för rätten att äga land och att de individuella intressena står emot de kollektiva. Ändå får de ge sig, så staten vinner trots allt.
Det är ganska dåligt spelat, ofta fånigt även om berättelsen i sig är intressant. Förutom arga och lurade nybyggare så får vi vara med om en bön om ödmjukhet - som inte blir verklighet - vi får se bulldozers i aktion och John Wayne på en vit häst. I övrigt människor som rider hit och dit (även kvinnor och barn) samt illa regisserade slagsmål.
