Gallipoli

Betyg: 4 monument 

En av alla dess filmer som handlar om löpare. Jag funderar på vad det kan vara som är så lockande i det? Kanske är just löpning väldigt filmiskt. Och visst, det blir snygga scener när den ene löparen rusar genom skyttegravarna med ett livsviktigt meddelande - han hinner inte fram. Liksom när den andre löparen rusar ut mot de turkiska kulsprutorna i tron att hans snabbhet ska rädda honom - det gör den inte! Men vackraste löparscenen är i inledningen när Archy tränas av sin farbror i den australiensiska ödemarken; en oändlig horisont, den röda jorden och en ung man som rusar framåt. Bäst är nog ändå att samtliga löparscener ackompanjeras av Jean-Michel Jarres musik - ytterst elegant och välvalt.

De två unga männen som tävlat mot varandra hamnar i helvetet vid Galipoli under Första världskriget där australiensiska soldater under brittiskt befäl dör som flugor i den ena vansinnesatttacken efter den andra. Sorgligt, förtvivlat och effektivt som motvikt mot krigshets och nationalism.

Vi får en välsignelse som kommer från hjärtat och hör hur en livrädd soldat citerar Psaltarens 23:e psalm.

Tjuven i Bagdad (1940)

Betyg: 4 monument

Detta är orientalism i stor skala, dessutom i technicolor! Lägg där till fantastiska kulisser som talar mer om Indien än Bagdad eller Basra, märkliga trickfilmningar och en rätt blek förste älskare. Det sista gör nu inte så mycket då det är Tjuven, inte kungen, som är huvudpersonen - det är han som finner både Anden i flaskan och Den flygande mattan.

"Tusen och en natt" ligger naturligtvis bakom, men också allmän brittisk orientalism och Andra Världskrigets fascistiska hot. Det kanske mest udda är att det är Den flygande mattan som sätter igång revolutionen, som i och för sig slutar i den goda kungens återkomst. Märkligast är ändå den fromme muslimen Abu (Tjuven) som längtar efter något som inte kan vara annat än europeisk korv.

Teologiskt ser vi hur betydelsefull kung Salomo är - som det berättas om i  Andra Krönikeboken. Det visar sig vara han som spärrat in anden i flaskan.

Barabbas (1953)

Betyg: 4 monument

Skuggor, dagrar. Den ensamma människan i relation till civilisationen, naturen, människorna - för ingen kan vara ensammare än Barabbas, han som frikändes istället för Jesus och sedan lever sitt liv i Jesu skugga. Pär Lagerkvists roman är både existentiell och dramatisk, Hollywood-filmatiseringen koncentrerar sig på det dramatiska medan denna svenska film, regisserad av Alf Sjöberg, lägger tyngdpunkten på det existentiella. Fotot, musiken, skådespeleriet allt understryker de existentiella frågorna kring skuld och förlåtelse, kärlek och omvändelse. Det är teatralt; stundtals effektfullt, stundtals överdrivet. Några scener är rent expressionistiska i sitt spel mellan ljus och skuggor, medan andra blir en sorts kammarspel med en eller två röster. Bäst är nog Erik Strandmark som en stillsamt omtänksam Petrus - långt från bombasmer och hierarkier.

Förutom att hela berättelsen är en sorts bibelkommentar så framstår Jesu ord om att himmel och jord ska förgås i Matteuevangeliets 24 kapitel som centrala (Matt 24:35) - på så sätt att Barabbas missförstår dem grundligt och tragedin inte kan undvikas.

Sinbad: Legenden om de sju haven

Bild från föreställningen Sagan om Sinbad Sjöfararens äventyr ur Tusen och en natt,
som spelades på Malmö stadsteater vintern 1972-73.

Betyg: 3 monument

Sinbad Sjöfararen - visst andas själva namnet äventyr. Berättelsen från Tusen och en natt är tyvärr inte en del av min kulturhistoria, men den animerade filmen från 2003 gör att jag ändå får ett hum om denna fantastiska hjältes äventyr. Filmatiseringar om Sinbad finns det många, och tydligen även teateruppsättningar. Dreamworks version är kanske inte fulländad, men äventyret är det inget fel på. Och inte superhjälten Sinbad heller. För att inte tala om hans barndomsvän, den ädle prins Proteus. Huruvida den kvinnliga hjälten Marina finns med i ursprungssagan som Scheherazade berättad vet jag inte, men utan henne skulle filmen definitivt ha varit tristare. Tyvärr är de medverkande lite väl grovt tillyxade, vilket ju å andra sidan är ett öde som de delar med många animerade hjältar.

Mannen från Nasaret/The Greatest Story Ever Told

Betyg: 4 monument

Fantastiska klippformationer, svartklädda romerska soldater på bergsryggarna likt apachekrigare, stiliga kamelsilhuetter mot fullmånen... och allt i stort sett bibelcitat, men omkastat och hopsatt på ett elegant sätt. Bäst är Max von Sydow som en stillsamt mild och vänligt bestämd Jesus. En mastodontfilm från 1965 som känns mycket kvar i sextiotalet och kunde varit betydligt kortare. Ändå elegant filmad, oväntade biroller, fin skildring av innerligt troende människor, gott skådespeleri och ett fantastiskt sceneri långt från verklighetens Galiléen. Bland Jesusfilmerna en av de stora klassikerna.

Särskilt tyckte jag om när Jesus samlar de första lärjungarna under en bro och talar lågmält till dem medan olika representanter för delar av den tidens samhälle passerar ovanför. Evangeliet mitt i samhällslivet, men lågmält berättat, utan megafon, för den som böjer sig ner över brokanten och lyssnar.

David and Goliath

Betyg: 1 monument

Unga män rör sig planlöst i grupper ibland ruiner i ett ökenlandskap medan skyarna far förbi i ett uppskruvat tempo. Några är snyggare än de andra och klädda i rött, det är "the good guys", några är fulare, klädda i svart och med svart kajalpenna runt ögonen, det är "the bad guys". Alla upprepar sig. Goljat, filisteernas ledare, kung Saul, Davids bröder, David - alla har i princp en replik som de upprepar filmen igenom. Det blir skrattretande till slut!

I centrum står tron, är det nog tänkt, och Guds närvaro respektive frånvaro. Men det är en tro helt utan existentiell betydelse. Den går helt enkelt ut på att Gud ska besegra fienden. Möjligen trogen bibeltexten på just den punkten, men knappast trogen de psaltarpsalmer som ständigt citeras (när inte David upprepar sina repliker). Till detta mycket dåligt, eller möjligen uteblivet skådespeleri och när slutstriden till sist infiner sig har vi tröttnat sedan länge och dramatiken är fullkomligt bortblåst.

Life of Brian

Betyg: 3 monument

Om vi borster från sexskämten och om vi bortser - om vi kan det - från lyteskomiken, så återstår de teologiska och de språkliga skämten. Det språkliga förvånar oss inte då Monty Python sedan starten varit besatta av språk som social markör och som en del av förfrämligandet människor emellan. Teologin däremot känns ny och därför också fräsch. Bibelparallellerna är förvånansvärt genomtänkta, från födelsescenen ur Lukasevangeliet till ekot av Predikaren i slutscenens sång "Allways look on the bright side of life". Bäst är Brians försök att komma undan de romerka soldaterna genom att låtsas vara en profet och hur han lyckas trassla in sig med ord ur just bergspredikan (Matt 6:26-32) o c h hur hans anhängare sedan snabbt delar in sig i olika fraktioner. "Herein lie the perennial hermeneutical problems of hearing and remembering, understanding and interpreting that have divided the believers and churches over the centuries", som en akademisk teolog skriver om filmen. Värt att notera är att satiren är lika mycket riktad mot den politiska vänstern som mot kristenhenten.

Räknas till de jesusfilmer där Jesus knappast finns med ex "Ben Hur" och  "Barabbas", samt till de jesusfilmer som inte innehåller någon uppståndelsescen. Visades först i Sverige under titeln: "Ett herrans liv". Kanske inte en så bra titel...

Barabbas

Betyg: 3 monument

Barabbas är inte en av de jesustroende, men likafullt jesusberoende. Jesus ger honom livet, eller som han själv i sin desperation uttrycker det - han tog min död! Barabbas den frikände är bara ett namn i evangelierna, men har av Pär Lagerkvist fått en historia och ett liv. Ett liv i skuggan av mannen från Nasaret.

Här finns fina övergångar från Pilatus som tvättar sina händer till Barabbas som sköljer av sig vid den allmänna brunnen, från den stillsamma nattvardsscenen med den uppståndne Lasarus till den vilda festen på krogen efteråt. Men det blir ändå för lite kött och blod. Vi kommer aldrig Barabbas nära, jag förstår honom aldrig fullt ut. Jag ser hans längtan efter tro, efter att få vara en del av gemenskapen, men han saboterar hela tiden för sig själv (och den gemenskap han längtar till) och det är svårt att på allvar förstå varför. Jag tycker nog att Anthony Quinn gjort bättre rolltolkningar.

Om evangeliets spridning bland alla folk, om missförstånd och tillit, om jesusberoende och längtan.

Jesus Christ Superstar

Betyg: 4 monument

Elgitarr och vackra stenmurar. Sjuttiotalsdans, antika ruiner och fantastiskt märkliga kostymer. Det börjar lysande med en buss skådespelare och dansare som far genom öknen i södra Israel, uppackningem av rekvisitan är en filmisk godbit, en verklig overtyr i takt med musiken. Så småningom förloras tempot och det blir framförallt musiken och sångerna som bär, vilket är naturligt då det ju är en musikal.

Många fantastiska sångnummer: Judas, Maria från Magdala, Simon Seloten, Kajafas, Herodes... men Ted Neeley som Jesus är ganska svag. Han övertygar inte som de andra och han har ju rollen av att just vara den som kan övertyga.

Finast är kanske ändå uppståndelsen, att Ted Neeley inte är med i bussen tillbaka, att de andra - nu tydligt förändrade - vänder sig om mot det tomma korset och herden som leder fåren i solnedgångens motljus. Ingen musik, stilla, tyst och vackert. Kan det vara någon annan? Detta om en film som av kritiker räknas till genren "jesusfilmer utan uppståndelsescen"!

The Passion of The Christ

Betyg: 4 monument

I första hand är det blickarna, de långa blickarna som utväxlas mellan Jesus och Maria under förhöret och under korsvandringen, mellan Pilatus och hans hustru, mellan Johannes och Maria från Magdala. Långa, allvarliga ögonväxlingar som på något vis bär filmen framåt. Och den oerhört korta, men effektiva uppståndelsescenen. Allt våld till trots är det i det subtila som filmen vinner. I övrigt är det snyggt, oerhört snyggt gjort. Bra biroller, särskilt Barabbas, Herodes och frestaren.

Men jag har svårt för Jesus-gestalten. Allt detta blod, alla dessa piskslag. Det är klart att de i viss mån är realistiska och bara den blåögde tänker att piskrapp inte syns. Men i den omfattningen gör det Jesusbilden doketisk, dvs mer Gud än mäniska. En heresi som vederlades redan på 450-talet vid kyrkomötet i Calcedon.

Exodus

Betyg: 3 monument

Storslagna vyer, snygga huvudbonader och en viss trohet till bibeltexten. Men där avvikelserna finns skapar de problem. Dels med den kollektiva historien. Här blir det som är en kollektiv uppgörelse en envig mellan de två faraoniska bröderna: Ramses och Mose. Även om Mose i slutscenen erkänner israeliterna som sitt folk. Det andra är gudsbilden. Med en presentation av Gud som en 10-årig pojke händer det något med Guds auktoritet. När denna pojke dessutom visar sig grälsjuk och grym, samtidigt som han måste försvara sina handingar tappar berättelsen i trovärdighet. Gud verkar aldrig genom Mose, utan vid sidan av på egen hand och ibland mot Mose vilja. Mose blir utelämnad åt sig själv och gud får inte vara Gud.

Annars en god representant för "svärd och sandal"-genren. En filmgenger jag tidigare inte kände till.

The Together Project

Betyg: 3 monument

Börjar fint i en sorts stilla socialrealistisk skildring av en lite sliten simhallen i en av Paris sovstäder. Far sedan iväg i en mer och mer absurd berättelse om en internationell kongress för badvakter på Island. Kärlek, heta källor och mellanösternpolitik och en hel del logiska märkligheter.

Intressant är att där den bibliska teologin beskriver allt varandes ursprung ur vattnet, så beskriver filmen all relations ursprung ur vattnet. Där föds kärleken.

Laxfiske i Jemen

Betyg: 2 monument

Nej, det duger inte. Eleganta kontor, stiliga kvinnor, nördiga fiskexpert, jihadister, trötta britter, filosofiska araber, snygga krigsveteraner... Det blir ingen bra mix av detta. Den filosofiske araben (med hur mycket pengar som helst), kontaktar via den stiliga kvinnan på det eleganta kontoret den nördige fiskexperten och ber honom att med hjälp av de trötta britterna transportera laxyngel till Jemen för framtida fiske. Mitt i det hela dyker den snygge krigsveteranen upp samt en oerhört bitsk pressekreterare till den brittiske premiärministern (hon är filmens enda behållning!). Samtidigt spränger jihadisterna dammen och allt tycks förstört... Men så det är det naturligtvis inte - det är ju en feel-good komedi!

Filmen lär bygga på en roman, men jag läser betydligt hellre Richard Brautigan´s "Trout Fishing in America"!

The Scorpion King - Rise of a Warrior

Betyg: 2 monument

Vad kostade en båtresa til Alexandria under förhistorisk tid? Och hade man verkligen båtbiljetter tillverkade av bränd lera? Det kan man fundera över, men kanske än mer över manligt - kvinnligt i detta hjälteepos som leder ner i underjorden - förvånansvärt lik dödsriket i Pirates of the Caribbean - och avslutas med en kafkaliknande förvandling. Särskilt slutstriden får mig att fundera över Paulus ord i Galaterbrevet: "nu är inte längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna" (Gal 3:28). Mathayus - huvudpersonen som mest liknar en mycket ung Conan Barbaren - slåss i palatsets tronsal med sin svurne motståndare, medan Layla - mer syster än älskarinna - och Fong - den före detta slaven - räddar staden och mäniskorna. Hade enbart Mathayus segrat blev det ingen hjältesaga, för då var alla mäniskor som skulle ha hyllat honmom döda och om enbart Layla och Fong segrat så levde ondskan kvar och striden måste fortsätta. Det är i den gemensamma segern hjälten skapas - man, kvinna, slav, fri behövs för att skapa en hjälte. Att sedan hjälten är den fria mannen är väl bara att tillskriva det usla genustänkandet i dålig action film.

Carlos

Betyg: 4 monument

Det är mycket vapen, mycket kroppar och mycket våld. Många bilar som kör upp till hotellentreér i städer i det som brukar kallas arabvärlden. Mycket cigaretter och en del helrör blended whisky. Men framförallt är det mycket politik. Politik på franska, spanska, ryska, engelska, arabiska... Fascinerande med en film där huvudpersonen obekymrat talar spanska, engelska och franska och lite arabiska på slutet. Bäst är diskussionen om revolutionär strategi på spanska där orden smattrar som de kulsprutpor som senare används just i revolutionärt syfte.

... eller? För det är filmens stora fråga. Handlar 70- och 80-talens politiska terrorism om politik och revolution eller handlar det om enstaka personers hämndbegär/äventyrslystnad. Det är svårt att förstå hur våldet som motiveras utifrån de mångas behov kan rättfärdigas när det ständigt utförs av en handfull personer. Här finns inget kollektiv och inga massrörelser, bara mycket våldsbenägna enstaka personer som säger sig bekämpa kapitalismen och kämpa för palestiniernas sak. Tragiskt.

Kingdom of Heaven

Betyg: 2 monument

Äventyr. Dragna svärd. Blod som sprutar stundtals. Öken. Gamla stenmurar. Belägringsmaskiner. Lockar detta, se då filmen, eller se Arn-filmerna. Historien är nästan pinsamt densamma.

Teologiskt är det en intressant film - och det är en mycket teologisk film. Korstågens Jerusalem står i centrum och hur en kristen människa skall vara. Genom Balian (Orlando Bloom) får vi en snabb genomgång av kyrkohistorien. Han dödar en präst där frågan om helvetet och skärselden står i centrum - reformationen - möter en korsriddare som vältaligt försvarar den enskilda människans relation till Gud gentemot den organiserade religionen - Lutherdomen - och i samband med Jerusalems belägring förklarar han att den Gud som inte tycker som han är inte värd att kallas Gud - den moderna människans individualiserade gudsrelation. Nu är det ju bara så att reformation inföll fyrahundra år senare, Luthers tankar var nog inte utbredda bland korsriddarna och en sådan individualiserad gudsbild knappast var trolig under tidig medeltid...

The Men Who Stare at Goats

Betyg: 3 Monument

Reportern frågar Lyn Cassady ännu en gång, som om han inte förstått frågan; "So you're a super solider, a Jedi? What's a Jedi?" Det låter kanske inte så kul men när reportern spelas av Ewan McGregor blir det ju väldigt komiskt, då han spelar Jedi-riddaren Obi Wan Kenobi i två utav de sex filmerna om Star Wars.

The men who stare at goats handlar om ett topphemligt projekt i den amerikanska armen som kallas Project:Jedi och går ut på att träna fram soldater som slåss med tanken. Filmen börjar med en textrad som lyder ung. You wont believe how much of this that’s actually true. Det är en komedi, och den är väldigt rolig och dum, men bygger på någon slags verklighet. Rykten om att ryssarna experimenterade med psykologisk krigsföring under kalla kriget har jag hört, men detta handlar istället om den amerikanska armen.

Lyn Cassady, spelad av George Clooney, är en av de avdankade soldaterna som lärde sig ”super krafter” under det hemliga projektet. Han har en komplicerad relation med getter, vilket namnet på filmen avslöjar, och vilket också framkommer mer och mer under filmens gång. Tillsammans med McGregors karaktär Bob reser de genom Irak i tron om att Cassady har ett hemligt uppdrag. Men det visar sig att allt inte riktigt går som planerat.

Den här filmen är väldigt knäpp. Den är knäpp på det sätt att hela idén med filmen är fullkomligt idiotisk; att USA skulle utbilda Jedi-riddare, vars ”mästare” dessutom var en genuin Hippie som förespråkade dans, droger och icke-våld. Men samtidigt så blir resultatet rätt bra, och filmen är egentligen inte alls lika knäpp som idén till den.