Salka Valka

Betyg: 3 monument

Mellan Frälsningsarméns sånger, förböner och vittnesbörd och den socialistiska revolutionens paradis växer Salka Valka upp i en fattig fiskeby på norra Island. Det är 20-tal och affärsman Bogesen äger hela byn som vore han brukspatron. Som barn är Salka Valka självständig och fri, men hårt präglad av livets våld och övergrepp. Som ung kvinna bär hon friheten vidare, med djupare erfarenheter

Vackert foto av Sven Nykvist, fint skådespeleri, men ändå fattas den nerv som bär Halldór Laxness' roman. Klassmotsättningarna framgår inte lika tydligt och det politiska perspektivet är alltför nedtonat, vilket gör att byns liv aldrig blir på riktigt. Det är i motsättningarna den blir levande, i kampen för tillvaron, för mat på bordet och rätten att vara den du är. Jesu ord om att ”Jag är vinstocken” i Johannesevangeliet är viktiga, liksom Kommunistiska manifestets ord om ”av var och en efter förmåga”. 

The Northman

Betyg: 3 monument

Det börjar i religionen och tron på asagudarna och på Hel - den plats där de döda som inte kommer till Valhall (krigarnas dödsrike) samlas. Detta blir redan här problematiskt, då det handlar om krigare som dör i strid och då bör de inte ha med Hel att göra och dessutom skildras de asatroendes Hel i slutscenerna som ett allmänkristet helvete, med inslag av skärseld - dvs som ett brinnande inferno. Men Hel i norrön tradition var trist, grått och regnigt snarare än fyllt av flammande lågor. Men vikingar är de och slåss gör de och ödet tror de på och långhåriga är de, förutom trälarna - som därför ser mer civiliserade ut (och kanske var det också).

Historien är en sorts ytterst förenklad Hamlet-historia; huvudpersonen, vars far dödas och vars farbror tar över både makten och drottningen, heter Amlet för att vi inte ska missa kopplingen. Men mer koppling än så är det inte. Vi får se många vackra isländska landskap, höra ukrainska och något som ska vara gammal norska och det är både spännande och snyggt gjort. Men lite för symboltyngt emellanåt.

Godland

 Betyg: 3 monument

Mycket berg och öde vidder, regn dag ut och dag in och kärva män som badar med kläderna på. Det är sent artonhundratal och en präst, Lucas, sänds från Danmark till Island för at bygga en kyrka. Hans bevekelsegrunder vet vi inget om, men något i hans ögon säger att han är hängiven saken. Sedan visar det sig att han är för svag för att klara både resan och uppdraget. Utan hjälp hade han aldrig överlevt genom vildmarken och när han så får möjlighet att verkligen bli själasörjare så klarar han inte det heller. Han är ingen "benådad syndare" (viktigt begrepp i luthersk människosyn). Det är däremot hans antagonist Ragnar, han som ber om förbön men istället blir ihjälslagen. Följaktligen kan Lucas inte fullfölja gudstjänsten i den nybyggda kyrkan; han tappar orden, faller i leran och går sedan under i sin egen svaghet.

Mycket våld, mycket landskap, mycket fågelskrin och en ganska trist, kärv manlighet som inte leder till någon utveckling. Intressant är att Lucas citerar profeten Habackuk i samtal med en av hästarna (!) - om det är Hab 1:8, 3:8 eller 3:15 framgår inte - men tolkningen blir den motsatta beroende på vilken bibelvers som menas.

Resan till jordens medelpunkt (1959)

Betyg: 2 monument

Bara namnet Arne Saknussemm sätter fantasin i rörelse. Det är han som vet var nedgången till jordens inre finns och hur man hittar den rätta vägen. Åtskilliga år senare följer den nyligen adlade professor Lindenbrook i hans spår  tillsammans med sin skönsjungande elev (ystert spelad av Pat Boone), en tystlåten islänning samt sin värsta konkurrents änka. 

Det är inte så spännande, stundtals ganska fånigt och i synen på kön och könsroller konservativt. Roligast är namnet på den svenske professor (som inledningsvis dör i cyanidförgiftning) - han heter Göteborg! Det är sedan hans änka som följer med på expeditionen, dvs fru Göteborg. Jag är inte säker på att berättelsen bir bättre för att en kvinna är med, men det ger utrymme för förvånansvärt många små sexuella anspelningar. Förvånande då det är en familjefilm från sent femtiotal.

Hvítur, hvítur dagur (En vit, vit dag)

Bilden kommer härifrån och visar huvudrollsinnehavarna, men är inte från filmen.

Betyg: 3 monument

Ingimundurs (Ingvar Sigurdsson) inkapslade sorg är att likna vid den sten som som rullar ner för ett av Islands lavaberg. Vi ser hur stenen bryts loss och börjar sin färd nedåt, först långsamt och sedan med ökande hastighet. I en lång sekvens rullar stenen nerför berget - det är inte filmens starkaste scen - och när den landar i vattnet är det med en våldsam kraft. Sorgens kraft är också stor, och när den sätts i rullning hos den fåordige mannen och dessutom grumlas av bitterhet och hat, blir fallet dramatiskt.

Bäst är Ingimundurs dotterdotter Salka (Ida Mekkín Hlynsdóttir) och relationen de har till varandra. Men den sätter Ingimundur på spel när hans uppdämda sorg och vrede sätts i rullning. Näst bäst är det isländska landskapet och den långa inledningen där kameran står stilla medan årstider och väderlek växlar, hästar och dagar kommer och går. Och huset, snarast en barack, som Ingimundur bygger om till sin dotter förvandlas lika långsamt till en bostad. De fullkomligt absurda inslagen i filmen har jag svårt för, kanske för att jag inte kan avgöra om de är menat att vara realistiska trots att jag tolkar dem som absurda eller tvärtom.

Woman at war

Betyg: 3 monument

Det här är en film som vill mycket, men som kanske inte når lika långt. Men det beror förstås på vad en har för uppfattning om vårt gemensamma ansvar för den värld vi lever i.

Halla (fint spelad av Halldóra Geirharðsdóttir) är miljöaktivisten som kallar sig för "bergskvinnan" och som inte skyr några medel för att försöka rädda sitt älskade Island från det multinationella gruvföretaget Rio Tinto. Kanske har hon många anhängare, men i filmen för hon ett ensamt krig med pilbåge, sprängdeg och Nelson Mandela-mask. Att hon älskar den isländska naturen är lätt att förstå. Vi får se både fantastiska vyer över det storslagna landskapet och fina närbilder på ljung och mossa, när Halla lägger sig ner på marken och hämtar kraft ur moder Jord. Tre musiker ackompanjerar hennes kamp med rytmiska trummor, bastuba som skulle kunna få murarna i Jeriko att falla och klaviatur i skilda former (orgel, pianodragspel, flygel...). Och så dyker tre ukrainska sångerskor i folkdräkter upp. Absurt och mycket vackert på samma gång.

Jag önskar att jag inte hade några invändningar, men det har jag. Främst handlar det om berättandet. Det är en svag historia, där många av Hallas val blir obegripliga och där personer i filmen dyker upp och försvinner utan någon som helst förklaring. Mest obegriplig är den spansktalande cyklande turisten som hela tiden befinner sig i Hallas närhet. Varför är han på Island? Och varför får vi inte veta något om honom när hans betydelse för berättelsen är så stor. Men jag undrar också över kriget och ensamheten - för visst finns det väl fredliga sätt att tillsammans bedriva miljökamp?

And Breathe Normally

Betyg: 3 monument

Här finns en koppling till Hesekiel 24:27 om hur flyktingen ska lösa tungans band. Nu kanske inte Lára talar så mycket, varken före eller efter att hon som nyanställd vid passkontrollen möter Adja från Guinea-Bissau på Reykjaviks flygplats, men mötet förändrar ändå någonting. Kanske blir det tydlgast i filmens allra sista ord, som de bägge säger med en sorts formell innerlighet: "Tack."

Ändå är det inte tacksamhet eller sanningen om oss själva som är temat, snarare utanförskap, fattigdom, osäkerhet, misstänksamhet, frihet och tröst. Katten som Láras son bär omkring på blir en tydlig symbol för både frihet och tröst. Annars är det vackert fotograferat, ok skådespleleri och en bra historia. Men det saknas berättande. Visst är betonghusen vackra mot den kalla isländska himlen och mäniskornas ensamhet understryks av det kala, karga landskapet och visst känns den ständiga vinden både vass och ogästvänlig, men det räcker inte. Jag blir inte fångad, jag förstår inet helt och fullt relationerna - det berättas inte, bara visas.

Metalhead

Betyg: 3 monument

Sorg, inkapslad sorg, dold i metalmusik. Lite udda tema, men här finns också mjölkkor och traditionellt isländskt byliv. En kyrka som brinner och byggs upp igen. Ensamhet och gemenskap, heavy-metal-teologi och stekt fisk. Men tyvärr så övertygar inte Hera, varken i sin sorg eller i sin metalkult.

Då jag såg Aniara häromkvällen kan jag inte annat än se filmen som en kommentar till några av Harry Martinssons mest centrala ord:

Jag frågade mig själv men glömde svara.
Jag drömde mig ett liv men glömde vara.
Jag reste alltet runt men glömde fara -
ty jag satt fånge här i Aniara.

Eller så är det en illustration till ett par ord i en av Den svenska kyrkohandbokens begravningsböner: "Lär oss att leva för de levande". Svårt, men nödvändigt.

The Together Project

Betyg: 3 monument

Börjar fint i en sorts stilla socialrealistisk skildring av en lite sliten simhallen i en av Paris sovstäder. Far sedan iväg i en mer och mer absurd berättelse om en internationell kongress för badvakter på Island. Kärlek, heta källor och mellanösternpolitik och en hel del logiska märkligheter.

Intressant är att där den bibliska teologin beskriver allt varandes ursprung ur vattnet, så beskriver filmen all relations ursprung ur vattnet. Där föds kärleken.

Bland män och får

Betyg: 3 monument

Vardag, stumhet, rutiner. Ganska långsamt och kärvt så att käkarna skrumpnar. Men också vackert om bröderna som bor grannar men inte talat med varandra på fyrtio år. Om försoningens pris - som en kommentar till Jesu ord ur Bergspredikan (Matt 5:23-24). Men mest handlar det om fåren, kärleken till fåren, omsorgen om fåren. Och katastrofen!

Men jag kan tycka att det finns ett problem när modernitet och solidaritet framställs som övermakt och den goda makten är den som tas i egna händer. Så ser inte jag världen. Vackert, teologiskt fint men politiskt tveksamt.

Country Wedding

Betyg: 2 monument

Två bussar. Isländsk landsbygd. Ett bröllop någonstans, ingen vet riktigt var. Människorna i bussarna bär på sina konflikter, sina historier - alla är de mer eller mindre kopplade till brudparet. Långsamt rör sig bussarna genom ett sterilt landskap på väg mot en kyrka som kanske ligger vid ett berg och möjligtvis har rött tak. Slutligen hittar de fram, många timmar försent, prästen är onykter, konflikterna når sin kulmen, alla slåss, sanningar sägs rakt ut... Bara bröllopsparet håller sams.

Det är en ganska god idé för ett sorts kammardrama utspelat i de två bussarna med passagerare som byter lojaliteter och bussar, men det lossnar aldrig. Kanske är det för många disparata historier, kanske är det för tråkigt skådespeleri. Det saknas täthet och närvaro. Det blir ungefär lika tråkigt som landskapet-

Brudgummir - en midsommarnattskomedi

Betyg: 2 monument
Oj, så vacker midsommarnatten är på den isländska ön Flatey (betyder det Plattö?). Midnattssol och färgglada hus. Och det rustas till bröllop med en mycket ung brud och en tvivlande brudgum. En argsint svärmor och en vänskapligt sinnad svärfar. En syster som är lite eljest och en förslagen ("drivskraftig") överårig ungkarl som anlägger golfbana på den karga och glest besökta ön. En ovillig präst. Och den bäste vännen som ska vara organist på bröllopet, men han tappar bort sina skor under nattens festande, och hur ska det då gå med orgelspelandet?
Det finns också en bakgrundshistoria. Brudgummen har varit gift tidigare och livet med den första hustrun rullas upp parallellt med bröllopsförberedelserna. Denna historia är nog filmens behållning, förutom det isländska landskapet. Vad hände egentligen med hustru nr 1? Kan man lita på brudgummen? Och varför vill en ung och intelligent kvinna offra sin ungdom på en desillusionerad och medelålders man som knappast förmår uppskatta hennes kärlek? Varför är medelålders kvinnor (mammor) som skildras på film ofta bara elaka, självupptagna och intresserad av pengar? Medan medelålders män har drömmar de inte får förverkliga och vänskapliga relationer med sina gelikar? Många frågor. Och någon komedi är det sannerligen inte!