Low-Flying Aircraft

Betyg: 4 monument

I en nära framtid är Norge nerlagt och Sverige ska stängas. Världen krymper då det inte föds några barn. Eller barn föds, men de är alla mutanter på olika sätt och om de inte aborterats, eller dödats vid födseln lever de i sin egen värld långt från de andra människorna. Kan mutationerna bero på de ständiga kontrollerna och provtagningarna som alla gravida utsätts för? I denna dystopiska värld föds ändå ett barn, väntat och älskat. 

Otäckt, vackert och obehagligt. Snyggt foto, bra skådespeleri, fantastisk miljö - en sorts nedgången sjuttiotalsfuturism. En historia skriven av J.G. Ballard som handlar om vad som är normalitet och vem som bestämmer det. Trots det dystopiska finns här hopp när det nyfödda barnet lämnas till den som kan ta hand om det, så att han kan vara bland de sina. Liksom Moses en gång togs om hand av sin egen syster och sin mor (2 Mos 2:7-10).

Flickan och motorcykeln

Betyg: 3 monument

En av de filmer som skildrar det sena sextiotalet med dess längtan efter uppror mot konventionerna och frihet att leva fullt ut. Det skapas med hjälp av drömmar, psykedeliska inslag, mycket motorcykelfärder i öppna landskap och en osäkerhet kring om det vi ser är tillbakablickar eller inte. Det som däremot helt saknas är politik. Samtidigt som brottet mot vardagen i sig blir en sorts politisk, nihilistisk handling. En sådan film kan bara sluta på ett sätt, vilken den också gör. 

Marianne Faithful gör rollen bra i kombinationen av total frihet och längtan efter att få tillhöra. Hon är både männens blickfång och en självständig kraft i sig. Men hennes krav på livet ryms inte i den småborgerlighet hon lever, vare sig det är med den äkta mannen eller med älskaren. Tragiskt, men kanske sant. Snyggast är hennes hjälm, otäckast är ostfonduen.

Vi skulle också kunna se filmen som ett uttryck för en mycket bitter kristendom - där strävan efter personlig frihet leder till synd och skuld som i sin tur leder till död. Men det kan aldrig ha varit meningen att förstå den så!

De älskande på Pont-Neuf

Betyg: 3 monument

Det handlar om socialrealism, hemlösa män som duschas på en offentlig badinrättning, missbruk, sår och smuts men det är inte en realistisk berättelse utan en saga, berättad med en blanding av realism och filmisk poesi. Medan Pont-Neuf renoveras har två hemlösa män tagit den som sitt revir där de kan sova i fred för poliser och väktare. Men en dag tar sig en kvinna dit, en kvinna som varken hör dit eller kan ta sig därifrån. 

Det är vackert stundtals, lite för mycket ibland med självdestruktiva män och kvinnan som på något sätt går oberörd genom deras värld. De är där för henne, men det är egentligen männen som behöver tas om hand. Slutet är sagans klassiska slut: "Så levde de lyckliga i alla sin dagar". Lite synd på en film som hande kunnat berätta något annat.

The Sign of Rome

Betyg: 3 monument

Anita Ekberg som drottning Zenobia, drottning över Palmyra som sätter sig upp mot det romerska imperiet. De skickar dit en general under cover och naturligtvis uppstår kärlek - det är ju en sen femtiotalsfilm. Storartade tempelinteriörer, imponerande anfallande kavalleri, intriger, förräderi, människooffer och ädelmod. 

Vi får se både kameler och dromedarer, och magdans inte minst! Nåd och medlidande visas inte gärna, men det finns en kristen bland fångarna och brödundret (Matteus 15:32-39) nämns. Slutet är ytterst problematiskt då det hade kunnat sluta i en sorts upprättelse, men i stället blir en förnedrande försoning på maktens villkor. Det enda historiska är att Zenobia gjorde uppror mot Rom och besegrades år 272. Då hade hennes arméer erövrat både stora delar av Anatolien och Egypten. 

Shadowhunter

Betyg: 3 monument

Mystik, magi och psykologi i en märklig blandning när en utarbetad och deprimerad storstadspolis får i uppdrag att eskortera en fånge från ett Navajoreservat till Los Angeles. Men fången lyckas rymma och i jakten på honom vänds rollerna. Den som jagar blir jagad; i drömmarna, i fantasin, i verkligheten. 

Filmen bygger på Navajomytologier om hamnskiftare och spöksjuka - men är lika mycket en psykologisk resa genom en svår skilsmässa. Scott Glenn är mycket bra som den trötte poliskommisarien Cain (bara namnet är intressant i sig), men bäst är landskapet. Vackert, men samtidigt avvisande. Skallerormar och skorpioner får vi möta och vi får oss till livs en intressant kristendomskritik. Annars är det kanske lite exotiserat, men spännande.

Jag och min ko

Betyg: 3 monument

Tydligen är, eller var yrkeserfarenhet viktig bland de franska krigsfångarna i tyska fångläger. Liksom i Korpralen (gjord några år senare) diskuteras civila yrken. En är markis, en annan jobbar i en butik i Paris en tredje kör taxi i Marseille. Kanske handlar det om klassförbrödring i nederlaget. I vilket fall, en fransk krigsfånge arbetar som dräng på en bondgård i Bayern. En sorts behagligt slavarbete, han får mat och husrum, men ingen lön och måste hålla sig kvar på gården. Men om han lånar en ko av den snälla bondmoran och med den låtsas att han har ett ärende någon annanstans skulle han kunna rymma. Sagt och gjort, med kon, en plåthink och en tjock rock med de tydliga bokstäverna KG (Krigsfånge) på ryggen, går han 20 mil genom vackra alplandskap mot den Franska gränsen. Det låter idylliskt men han hamnar hela tiden ur askan i elden. Han räddas dock på olika sätt i sista minuten. 

En märklig komedi, mörk mot bakgrunden av kriget med bombningar och flyktingströmmar, men samtidigt lättsam i sin munterhet. Det diskuteras ofta mat, vilket beror på att mat är en bristvara för alla. Tyska soldater dansar can-can, ett punkteringsljud kan få en hel cykelpluton på fall och vi får veta att S:t Leonard är fångarnas skyddshelgon. Bäst är alla gånger det ytterst lakoniska slutet. 

King of Kong: A Fistful of Quarters

Betyg: 4 monument

En klassisk berättelse om den lille mannen som utmanar makten. I det här fallet är makten en långhårig, slipsbeklädd såsentreprenör "med mest bredd i hela kycklingmarinadindustrin" som har rekordet i arkadspelet Donkey Kong. Han omger sig med beundrare och jasägare och har både domare och tävlingsedning i sin hand. Utmanaren Steve är en lite udda, men snäll och vänlig lärare med autistiska drag som i sitt garage slog rekordet under en period av arbetslöshet. Men det rekordet accpeteras inte av såsentreprenören Billy, han hävdar att spelmaskinen i garaget var manipulerad. Så Steve måste upp till bevis och göra om rekordet offentligt. Problemet är att Billy själv vägrar att närvara. 

Det är spännande och välgjort med känsla av hemmavideo. Men med en bra klippning. När Steve räknar ut hur han ska lösa uppgiften med de rullande tunnorna och andra fällor använder de samma teknik som i Temple Grandin, dvs hans uträkning ritas in i bildrutan. Snyggt. Filmen är helt på Steves sida. Han är sympatisk, ärlig och trofast. Medan Billy är ganska otrevlig, intrigerande, feg och oärlig. Så är nog inte verkligheten. Men för att bli världsmästare i Donkey Kong är alla medel tillåtna. Roligast är, förutom BIllys gräsliga slipsar, att Ordspråksboken 27:17 refereras som en ren självklarhet.

De hänsynslösa

Betyg: 4 monument

Blodigt, våldsamt, väldigt välspelat och snyggt gjort. Särskilt dialogen är suverän, de säger egentligen inget av värde, men definierar sig ändå utifrån det de säger - elegant! Annars en komplicerad historia om en juvelkupp som går snett, lojaliteter, falska identiteter, övervåld, vänskap och rädslor. 

Ett oväntat kors dyker upp på väggen (se bilden), "Hooked on a Feeling" spelas och någon uttalar den eviga sanningen: "Now we need some solidarity". Roligast är täcknamnen i alla färger; Mr White, Mr Orange, Mr Blue ... Bäst är slowmotionfilmningen under förtexterna - lysande!!

Wicked: For Good

Betyg: 2 monument

Lite bättre än den förra filmen, men fortfarande knappast en bra film. Även om den börjar bra med slavarbetare, uppror och lite action. Men sedan blir det strax sentimentalt och alltför individualistiskt. Det finns ingen möjlighet att göra uppror mot förtrycket oavsett hur mycket apartheid och folkfördriving som visas, för det handlar till syvende och sist om enskilda människor och inte om strukturer och kollektiv. Filmen blir moralisk, men inte politisk även om Trumps nyspråk används där Ond betyder god och God betyder att gå de ondas ärenden. Här ges inte heller någon upprättelse utan den som ger upp för att andra ska leva fritt får gå i exil, medan den som spelat med makten, låtit sig duperas och inte förstått allvaret blir hyllad som hjältinna. Det ger en dålig smak i munnen.

Musiken och sångnumren är ungefär lika ointressanta som i den tidigare filmen. Roligast är att Dorothy dyker upp i trettiotalsklänning och allt, men blir bara en perifer del av historien. Vi får aldrig se henne riktigt utan bara på avstånd och bakifrån. 

 

Wicked

Betyg: 1 monument

Det hade kanske kunnat bli bra; en prequel till Trollkarlen från Oz om hur den onda och den goda häxan möts som unga på häxskolan och mot alla odds blir vänner. Det hade kunnat bli en viktig film om mobbing, om utanförskap och minoritetsförtryck. Men det blir en sång och dans film med alldeles för lite själ och alldeles för mycket smink. Visst antyds utanförskapet och visst förtrycks de talande djuren, m e n vi ska ju sjunga och dansa och bli vänner istället för att ta ställning. Det gör att filmen också tappar som berättelse. Alltför lite händer. Det räcker inte med snygga kostymer och scenografier, det måste finnas en bärande berättelse och de två flickornas vänskap bär inte. För den är inte ett dugg trovärdig. 

Tyvärr bär inte musiken heller, eller dansen. Ganska trist det hela och långdraget. Roligast är glasögonen och de är inte särskilt roliga egentligen. Ändå ett plus för Björnmorskan, ett kreativt ord och en vänlig själ.

Edward II

Betyg: 4 monument

Mycket snyggt, mycket teatralt med både dans och sång. Varje scen tycks koreograferad och dialogen följer koreografin - en dialog från sent femtonhundratal men modern då filmen är modern. Christopher Marlowe skrev sin pjäs 1592 och den handlar om kung Edward II och hans älskare Piers Gaveston. Adeln accepterar inte Gaveston, som är en uppkomling, utan tar strid mot kungen, avsätter honom och slutligen dödar honom å det grymmaste. 

Mycket nakna manskroppar - det är en film av Derek Jarman - men också mycket eleganta scener där just dialog, rörelse och kamera flyter så väl in i varandra. Bäst är scenen när de konspirerande adelsmännen talar med varandra första gången, ett sorts röstspel som blir mer poesi än politik. Märkligast är sonen, som sedan blir Edward den III, som hela tiden dyker upp med sina leksaker; en ficklampa, en robot på batteri, ett leksaksgevär när de vuxna konspirerar. Otäckt, men fascinerande. Mest fascinerande är kanske ändå raden av spottande präster.

Blast of Silence

Betyg: 4 monument

Elegant, enkelt, rättframt och annorlunda. Egentligen en i raden av Noir-filmer, men annorlunda genom att den är berättad mer än spelad. En berättarröst följer oss genom filmen och rösten talar i andra person singularis. Det blir intimt, men också på något vis ett sorts avstånd. Barnhemspojken Frank har vuxit upp till en yrkesmördare och är på uppdrag i New York. Där stöter han på gamla bekanta, vilket är både positivt och negativt. Uppdraget är inte så svårt, men sedan ska han få betalt från sin uppdragsgivare …

Här är Tjechovs gevär en brandyxa och yrkesmördarens credo utgår från berättelsen om Kain och Abel: ”You don´t have to know a man to live with him, but you have to know a man like a brother to kill him.” Annars en snygg uppackning av färdigpackade skjortor och en fundering kring olika framtider: mördare, ingenjör, arkitekt. Bäst är congasspelaren, särskilt när han sjunger ”Dressed in black all the time”. Och så återkommer tanken om att ”aldrig kan någon utforska Guds vägar”.

Waiting for the Barbarians

Betyg: 4 monument

I utkanten av Imperiet, i en obestämd ökentrakt i en obestämd dåtid kämpar en man som vill vara rättfärdig, mot Imperiets lögner. Han är borgmästare i staden som lever fredligt utan alltför mycket samröre med nomadstammarna uppe i bergen (barbarerna). Så kommer Översten, hans motsats, som påstår att barbarerna förbereder sig för krig och tar fångar som han under tortyr tvingar avge vittnesmål. Borgmästaren faller i onåd, soldaterna och våldet tar över - även människorna i staden ställer sig på soldaternas sida. Tills stridslyckan vänder och soldaterna ger sig av, plundrar staden och lämnar borgmästaren kvar med en grupp barn. Frågorna som ställs är: Vem är det egentligen som är barbar? Vem bär på sanningen? 

Fantastiskt skådespeleri av Mark Rylance och en dialog i nobelklass (J. M. Coetzee, Nobelpriset 2003). Men grymt, fasansfullt grymt när humanismen trampas av soldatstövlar. Ändå ger barnen en sorts hopp och slutscenens annalkande ryttararmé är om inte enbart hotfull så också ett hopp om upprättelse. Vackra ökenbilder, en fottvätt likt den Jesus gör i Johannesevangeliet (Joh 13:4-17), men här inte som föredöme utan som försoningsgest samt ett par udda solglasögon får vi också del av.

Kill BIll Vol.2

Betyg: 2 monument

Mycket svagare än första delen och det var nog inte meningen att det skulle bli två filmer. Svagare och tråkigare både färgmässigt och berättartekniskt. Ändå får vi nu veta vad som föregått massakern på bröllopsgästerna - vilket faktiskt bara var själva övningen inför bröllopet. Bruden visar sig vara yrkesmördare och ville på grund av sin graviditet lämna våldet bakom sig. Detta kunde hennes gamla kumpaner inte tillåta och därför slog de till. Att det kan vara svårt att lämna destruktiva gängmiljöer vet vi, här blir det väldigt tydligt. 

När alla är döda föds ändå någon sorts hopp genom det barn hon trodde hon hade mist. Bäst är Samuel Jackson som Rufus Thomas, organist på bröllopet.

Kill Bill: Vol.1

Betyg: 4 monument

En oerhört snyggt gjord film, där svart-vit, färg och animeringar blandas. Men mest fascinerande är färgsättningen: bilar, kläder, kvällshimlar, trädgårdsleksaker och frukostflingor. Allt är i lysande, klara färger där rött är den dominerande färgen i detta bloddrypande drama om hämnd och inget annat än hämnd. Och det är ett problem, berättelsen är mycket svagare än själva filmhantverket. En kvinna misshandlas inför sitt bröllop och lämnas som död med övriga gäster. Men hon dör inte utan ligger i koma i fyra år och har under tiden fött ett barn. Efter fyra år reser hon sig stapplande för att hämnas och strax är hon redo. Varför allt detta har hänt får vi inte veta förrän i efterhand i del två. Det är som en ond saga med svart humor där hämnden är motorn, en hämnd som sägs utgå från Guds vilja. Det är lite magstrakt även om Gamla testamentet talar om både en svartsjuk och en hämnande Gud så är hämnden inte människornas sak - det är Gud som hämnas om det ska ske.

Överdrivet, våldsamt, stundtals vackert, ibland roligt med blinkningar till andra filmer. Bäst är det kvinnliga japanska rockbandet.

Det våras för rymden

Betyg: 3 monument

Fånigt och väldigt tramsigt, men då och då också riktigt roligt som när den onde presidenten misslyckas med att teleporteras til ett möte och istället väljer att gå  - och mötet är i rummet intill! Annars följer historien Star Wars på armslängds avstånd. Här finns både Yoda/Youghurt, Jabba the Hut/Pizza The Hut, Dart Wader/Black Helmet och Prinsessan Leila/Prinsessan Vespa och många fler. Då luften tagit slut på den planet där det onda imperiet håller till smider de planer på att stjäla all luft på planeten Druidia, prinsessan Vespas hemplanet. Men då har imperiet inte räknat med Lone Star/Han Solo och Barf/Chewbacca...

Roligast är förstås driften med Star Wars-världen, men också alla andra referenser och blinkningar till filmhistorien; "Alien", "Apornas planet", "Trollkarlen från Oz", "Star Trek" och "Lawrence av Arabien". En snabbläsning av Herrens bön och en relativt irriterad vigselpräst är också ganska kul.

El Cid

Betyg: 4 monument

Jag är svag för storartade draman från Holywoods femtio- och tidiga sextiotal. Å ena sidan kan filmen om El Cid, mannen som enligt myten slog tillbaka den islamiska erövringen av Iberiska halvön, ses som en direkt kommentar och applåd för Trumps anfallskrig mot Iran. Men filmen kan lika väl ses som en hyllning till det mångkulturella Spanien, till humanism, fred och respektabla religionsmöten. De onda kristna, liksom de onda muslimerna vill krig, hat och våld. De goda vill samförstånd, förlåtelse och en gemensam framtid. Men egentligen är det en film om stolthet, ära och ädelmod.

Berättelsen om El Cid är hämtad från Cantar de mio Cid en dikt från 1100-talet och en av Spaniens äldsta bevarade texter. Det handlar om hjältedåd, men än mer om en god mäniska - här spelad av Charlton Heston - som aldrig ljuger, sviker eller talar illa om någon. En riktig Hero! Mycket intriger, maktspel och lögner omger honom, men han går rakryggad genom allt, till med efter döden! Underbara vimplar, standar och flaggor. Fantastiska rustningar, häftiga strider med morgonstjärna och hjälmar som schackpjäser. Jag älskade detta som barn! Roligast är den fullkomligt iskylda bröllopsmiddagen med Charlton Heston vid ena änden av bordet och Sophia Loren vid den andra.

Värn

Betyg: 4 monument

Särlingen Karl är besatt av tanken på ett framtida krig och ägnar all sin tid åt att bygga ett skyddsrum, ett värn, för sig och de andra byborna, trots efterkrigstidens optimism och framsteg. Men de skrattar mest åt honom, utom barnen som med fascination möter en vuxen människa som är mer som de. Kanske är det just i mötet med barnen som filmen är bäst, i barnets berättarröst, i lekarna, i barnens omsorg om honom även om han inte alltid visar den uppskattning de förväntar sig. Krigets närvaro och krigsoron kan vi känna igen idag. Broschyren Om kriget kommer som Karl läste 1961 har ju tryckts på nytt och delades ut för några år sedan.

Det är mycket vackert fotograferat och mycket vackert spelat av Denis Lavant som lär har lärt sig svenskan rent fonetiskt, utan att kunna språket alls. Långsamt rör han sig över de kala åkrarna, längs lervägarna, bland människorna - som en udda fågel. Och barnet som berättar tycker att hans bygge "är som ett svalebo, nästan". Psalm 183 i Den Svenska Psalmboken sjungs och vi blir väl förtrogna med den möda som den handlar om. En fin film om en människa som inte passade in, men ändå på något vis fick vara med.

Den siste rebellen

Betyg: 3 monument

För Alan Breck (Michael Caine) måste jakobiternas kamp för ett självständigt skotskt kungadöme ske med vapen i hand mot de engelska rödrockarnas ockupation. För hans kusin James Stewart måste vapnen begravas och den engelska övermakten mötas med andra medel. Våld leder enbart till mer våld. En kamp mellan revolution och reformism, helt enkelt. I denna historiska kamp möter vi David Balfour som förråds av sin snikna farbror och ska säljas som slav till kolonierna i Amerika. Med Alan Brecks hjälp tar han sig fri och de två vandrar över högländernas ljunghedar på ständig vakt mot rödrockarna.

Robert Louis Stevensons romaner Kidnappad och Catriona ligger bakom berättelsen som både handlar om kärlek och politik. David är en idealistisk ung man som i dagens politiska klimat nog skulle betrakts som både naiv och woke när han med emfas hävdar sanningen trots att det är politiskt olämpligt och farligt. Han följer Jesu ord i Johannesevangeliet "Sanningen ska göra er fria" (joh 8:32), och kanske är det en sorts frihet Alan Breck går mot i slutscenen när även han accepterar att stå för sanningen och därmed fängslas så att andra kan gå fria. 

Då filmen är gjord 1971 kan vi knappast se den som något annat än en kommentar till konflikten på Nordirland. Ett försvar för de mer modesta rösterna.