Mordet på Orientexpressen

Betyg: 3 monument

En klassisk "whodunn'it" där tolv personer befinner sig på ett tåg som fastnat i snödrivorna i det forna Jugoslavien samtidigt som ett mord uppdagas. Den skarptänkte, men ack så otrevlige, Hercule Poirot tar sig an fallet då han råkar befinna sig på samma tåg. Historien är fiffig, även om vi ganska snart begriper vartåt det bär hän, men den blir inte bättre av att spelas upp. Särskilt inte av denna skådespelarelit som helt spelar över - eller möjlgtvis under i Ingrid Bergmans fall: Lauren Bacall, Vanessa Redgrave, Richard Widmark, Sean Connery mfl.

Det intressanta är att hela upplägget rättfärdigar mord och hämnd. Att brottslingen förtjänar sitt straff och att ingen nåd eller ånger är möjlig. Passar väl in med vår tids syn på brott, men det förvånar att den gjordes 1974 då synen var en annan. Kanske är det den historiska placeringen - 1930-talet - som gör det möjligt. Telogiskt bygger den möjligen på Jesu ord i Lukas 17:2, men då har fortsättningen glömts bort om att "förlåta sju gånger om dagen".

Coplan sauve sa peau/Coplan Saves his Skin

Betyg: 3 monument

Det gjordes en serie franska actionfilmer om agent Coplan som aldrig fick svensk distribution under det sextiotal då det begav sig. Kanske lika bra det. Ändå charmigt med gamla borgar i bergen och korta kjolar, fatala kvinnor och relativt ädla män, grymma skurkar, traditionell turkisk brottning, magdans och en mycket fin skildring av staden Istanbul. 

Agent Coplan anländer till Istanbul för att rädda en dam han känt från förr, men hon försvinner samtidigt som hon antyder ett hot mot mänskligheten. Coplan måste, trots en bruten arm, ta upp kampen mot de onda även om ingen tror på honom och den turkiska polisen vill utvisa honom. Delvis spännande och med en tydlig syftning på Jerikos basuner i Josua 6:16.

The Two Faces of January

Betyg: 4 monument

Mycket sol till en början, mer skuggor och natt i slutet. Ungdom möter den mogna människan, eller fäder möter söner, eller alla lurar alla. Historien är smart, mycket smart och kan ses som en antites av 3 Mos 19:11 "ni ska inte stjäla och inte bedra eller lura varandra", eller som en kommentar till Odd Fellows budord: "begrav de döda". Klassfrågan smyger sig in på ett elegant sätt - men det är egentligen mest ett familjedrama utan familj.

Snyggast är linnekostymen och musiken. På något sätt bildar de en enhet av ljus, spänning och .... död. Vackrast är försoningsgesten i slutscenen, men du måste se filmen för att förstå. Gör det!

Crossing the bridge

Betyg: 4 monument

Crossing the bridge har undertitel "The sound of Istanbul" och det är verkligen en bra innehållsdeklaration för den här filmen. Tyske basisten Alexander Hacke reser till Istanbul för att träffa stadens musiker och spela in deras musik. Även om han själv då och då förekommer i bild, när han med gungande gång vandrar på stadens gator eller diggar vid olika spelningar, så är det helt klart staden Istanbul och dess musikliv som har huvudrollen i den här filmen. Här möts öst och väst, både i staden och i musiken. Vyerna över Bosporen och staden är lika vackra som musiken. Det är en film som väcker lust att besöka Istanbul och att ta del av det musikliv som finns där. Men det är också en film som gör både Istanbul och musiken mer möjlig att tillägna sig. Så främmande verkar det inte, snarare spännande.