Mrs Harris Goes to Paris

Betyg: 2 momument

Oförarglig, snäll och ganska menlös. Jag gillar snälla filmer, men de får gärna ha mer innehåll än denna. Mrs Harris, krigsänka, sliter som städerska hos dryga överklassfamiljer, men drömmer om att en gång äga en äkta Dior-klänning. Hon lyckas med tur och hårt arbete skaffa pengar till både resan och klänningen (det är en saga). Väl i Paris får hon sin klänning, räddar modehuset, möter det hon tror är kärleken och leder filmhistoriens kanske kortaste strejk; 35 minuter på sin höjd.

Enkelt och oerhört schablonmässigt; clocharderna är visa män, de unga, snygga fransmännen läser Sartre, brittiska överklassdamer är snorkiga och snåla, franska baroner har god bildning och brittisk arbetarklass är helylle och pålitlig. Alla blir representanter för sin grupp, ingen blir en verklig person. Många klänningar (en del snygga), mycket kulisser och en och annan språklig finess. Bäst är kanske den prydliga sömmerskeateljén hos huset Dior. Men frågan är om just en klänning är det som skapar en människas skönhet. Jesus säger: "Tänk på liljorna, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er: inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem" (Luk 12:27). Skönhet kanske är något annat.

Cruella

Betyg: 3 monument

I kristen humanistisk tradition har det varit viktigt att den som betraktas som brottsling också ska behandlas som en människa, för ingen människa är enbart ond av sig själv. Det gör att även brottslingar och de som betraktas som onda personer behöver få sin historia berättad. Så är fallet här när Cruella Devill berättar sin historia om sorg, förlust och varför hon hatar dalmatinerhundar. 

Det är snyggt gjort, i synerhet kostymerna, och skådespelarinsatserna är goda - särskilt Emma Thompson som Baronessan (bilden). Vi får följa ett fingerat modehus i London, dess uppgång och fall samtidigt som den föräldralösa flickan Estella förvandlas till Cruella. Lite väl lättköpt dock. Bäst är soundtracket.

Anteckningar om kläder och städer

Betyg: 2 monument

Det finns en övertro på videokamerans dokumentära känsla hos en del filmare. Wim Wenders är en av dem. Här hyllar han det enkla filmandet med en videokamera där resultatet i mina ögon enbart blir grynigt och suddigt. De scener som är tagna med riktig filmkamera, särskilt stadsvyerna är mycket bättre. Men min kritik handlar nog egentligen inte om filmtekniken utan om berättelsen. Filmen skildrar den japanske modeskaparen Yohji Yamamoto och hur han förbereder sig inför en visning i Paris. Vi får se honom röka, klippa lite med sax, spela biljard, tala filosofiskt om Paris och Tokyo, lägga upp en fåll - men vi får ingen inblick i hur processen ser ut när han skapar. Hur gör han sina kläder? Ingen aning. Vi får inte se hantverket, bara teorierna och de blir ju sällan bra på film!

Yamamoto talar så väl om färgen svart att han nog skulle gilla beskrivningen i Höga visan 1:5.

Hyresgästen

Betyg: 4 monument 

Mycket spännande och mycket elegant gjort om massmördaren som går lös och hysterin kring honom. Naturligtvis, för det är ju Hitchcock, misstänker vi fel man. Vi vet att vi gör det, men allt är upplagt för att vi ska göra det och vi går villigt i fällan. 

Kanske okså en film om media och medias roll i den allmänna hysterin. Vi får följa med från scoop till nytryckta extraupplagor som prånglas ut och läses överallt. Och det är först när den nytryckta tidningen distribueras som mobben förstår att de gripit och misshandlat fel man.

Snyggast är scenen då vår misstänkte smyger ut om natten och vi enbart ser hans hand långsamt förflytta sig nedför ledstången. Mycket Hitchcockskt! Vi får se en elegant illustration av Nils Ferlins dikt "Infall" och en känslig version av Kristi nedtagning från korset (läs staketet). I övrigt pepparkaksformar, gaspoletter, gökur och en kvarglömd tandborste.

Julietta och andarna

Betyg: 3 monument

Fantastiska färger och fantastiska hattar. Men så mycket mer fantastiskt blir det inte i denna fantasi om drömmar, kvinnlig frigörelse (?) och new age-idéer. En hemmafru i den övre medelklassen någonstans i utkanten av Rom (antagligen) kommer på att mannen är otrogen. Filmen handlar om hur hon hanterar det med hjälp av drömmar, medier, udda vänner och en uppgörelse med barndomens konservativa religiositet - eller är det en uppgörelse? Allt är inte som det tycks vara och annat är mycket tydligt just som det är, till exempel tv:n som står mitt i rummet.

Förutom hattarna och färgerna är morfars uppgörelse med nunnorna bäst och förstås alla fågelljuden de härmar hemma hos mediet. Vi får också se en fin scen där tjurfäktning blir till stiliserad dans och det är ganska kul när de alla leker psykodrama. Men allra bäst är Giulietta Masina som Julietta med hennes naiva skepticism.

Small Axe

Betyg: 4 monument

Mycket är skrivet om Small Axe, om den tunga musiken, om de snygga kläderna, om maten (getcurry!), om den vassa politiken. Det är dags att skriva något litet om teologin, om tron och gudsrelationen. 

Det är tydligt att kristen tro, i åtminstone fyra av de fem filmerna, är en grundläggande del av vardagen för många västindier i London. Den slitna famlijebibeln med fotografiet på föräldrarna som bokmärke, på baksidan av fotografiet står endast "Lita på Gud", bordsbönerna som blir markeringar för vad som är det viktiga i stunden, liksom de enskilda aftonbönerna. I den fjärde filmen är det istället en rasta-man i fängelset som står för de andliga värdena. I alla fall utom i "Lovers Rock", där tron endast är förtryckande, blir tron ett sammanhållande kitt vid sidan av maten, musiken och de eleganta kläderna. En tro som också får konsekvenser i vardagen och blir politisk.

Här kommer en annan

Betyg: 3 monument

Den stillsamme korrekturläsaren Walt hamnar av misstag i en härva av lögner, falskhet och mord. Lika naivt går han i fälla efter fälla, men vinner till slut prinsessan och halva kungariket. Det är fånigt, snällt, oskuldsfullt och femtiotal - men i kulisserna osar det sex, synd och dåligheter. Men enbart i kulisserna. Kanske ligger charmen där, eller egentligen i Danny Kayes otroliga vänlighet, i hans uppriktiga snällhet. Den vinner till slut. Det känns i dessa dagar oerhört hoppfullt. Så jag väljer Danny Kaye för 2021!

Teologiskt handlar det om drömmarnas makt (1 Mos 41), om det sjätte budet (2 Mos 20:14) och om de renhjärtade (Matt 5:8). Men än mer om att äta hundkex och rädisor, om billiga äventyrsromaner och fantastiska hattar. Annars är största överraskningen Boris Karloff som läskig läkare.

Lacombe Lucien

Betyg: 4 monument

Han välkomnas inte i motståndsrörelsen. Istället blir han angivare och en del av den tyska polisen i Frankrike under ockupationen. Rörande naiv och fylld av nyvunnen makt försöker han leva sitt liv, men en judisk flicka kommer emellan och han kan inte fullt ut hantera det som sker. Dessutom närmar sig krigsslutet och tyskarnas reträtt...

Det börjar vackert med en svindlande cykeltur genom försommaren, sedan följer Luciens fall i stillsam takt, med ett elegant manus av nobelpristagaren Patrick Modiano (2014). Ett fint skådespeleri, glädjande nog med Holger Löwenadler som den judiske skräddaren Albert Horn, vackert foto och en del udda detaljer som champagnevaskande, ett oväntat språkbyte och ett gigantiskt bröd. Naturligtvis går tankarna till Judas - den klassiska förrädaren. Men här ges ett försök till förståelse,

The Tailor

Betyg: 3 monument

Saigon 1969. Jag tror inte du tänker på modehus och snygga sextiotalsklänningar, men så är det. Här nämns inte kriget med ett ord. Det är här det börjar för att sedan av en magisk kraft föra oss till vår tid då djävulen bär Prada och vår bortskämda och självupptagna hjältinna lär sig ödmjukhet och att lyssna på de äldre, samt får möta sig själv som uppgiven och försupen.

Mycket konfuciansk moral, fantastiska kläder och en rörande försoning med den du en gång var, och den du i framtiden kan bli. Märkligt som psykologisk företeelse, men fint. Dessutom passerar den bechdel-testet utan några som helst problem. De män som överhuvudtaget är med är mest bisarra bifigurer i märkliga kreationer.

Den traditionella vietnamesiska kvinnodräkten ao dai (se bilden) är central för förståelsen av handlingen.

The Green Hornet

Betyg: 2 monument

Som en sorts blandning av Rosa Pantern, Batman och Amerkansk high-schoolfilm. Ganska fånigt periodvis, men också ganska intressant då den tar upp den konflikt som naturligt uppstår mellan superhjälten och dennes sidekick. Då sidekicken är den som egentligen löser uppgiften medan superhjälten tar åt sig äran.

Annars rättvisa, rädsla, en avancerad kaffemaskin och en fräck uppgörelsescen i ett tidningstryckeri. Här skildras också ett befogat fadersuppror som dock får ett alltför sentimentalt slut.

Saturday Night Fever

Betyg: 4 monument

I slutet av sjuttiotalet blev denna film för mig, och troligtvis många fler, en symbol för ytlig, kommersiell, amerikansk kulturimperialism. Det var synd att vi aldrig såg filmen. Nu, 40 år senare, ser jag en film som skildrar klass, kön och bildningstörst, realistiskt filmad och med en grundläggande humanism som underton. I princip tvärtemot det jag en gång hävdade! Lägg där till 70-tals disco av klassiskt snitt och häftiga dansgolv.

Från den italienska arbetarklassens Brooklyn löper Brooklyn bridge över till Manhattan som en lyckans bro till ett annat rike, en annan tillvaro. Men de äger bara delar av bron och brofästet, de vågar sig aldrig över till andra sidan. Hånfullt utmanar de brons drömmar - med katastrofala konsekvenser, men förblir småpojkar som inte vågar förändras (förutom Tony, som ger upp allt för att ta sig över).

Intressant är den handgripliga tolkningen av 70-talets Guds-död debatt inom teologin och naturligtvis John Travoltas vita kostym med väst!

Blow up/Förstoringen

Betyg: 3 monument

Vi befinner oss i en brytningstid, det gamla ersätts av det nya; byggnation, musik, relationer. Men det finns ingen stadga i förändringen och inget egentligt mål och ingen mening. Med Marx ord: "allt fast förflyktigas". Eller allt är, som Predkaren säger, "tomhet" (Pred 1:2) och för mig starkt oroande. Inte så bra som jag hoppats, men just oroande och kanske därför bättre än jag tror.

Slutscenen med sin pantomimiska tennismatch är oslagbar och när "bollen" far utanför stängslet och måste kastas tillbaka blir hela filmens tema tydligt: det vi trott var verklighet är luft och intet och det vi inte sett är verkligheten. I övrigt ryms här filmhistoriens märkvärdigaste popkonsert, Yardbirds med både Jimmy Page och Jeff Beck, som spelar inför en helt stillastående publik.

Petra von Kants bittra tårar

Betyg: 3 monument

Mer teater än film. Mer kvinnor än män (faktiskt inte en enda). Mer skam än kärlek - vilket är oerhört sorgligt. Vi befinner oss i samma sovrum filmen igenom med sex skådespelare som i princip aldrig ser varandra i ögonen. Alla samtal förs förbi varandra. Fasansfullt, men välspelat. Förstår dock inte riktigt poängen med att filma denna teaterpjäs.

Om kärlek som affärsuppgörelse, om förtingligandet av våra relationer, om det Marx kallar alienation.

Några intressanta citat: "Jag föredrog redskapsgymnastik", "Det finns inget som är enkelt", "Man är så ensam utan Gud".

Armi Lever!

Betyg: 3 monument

En teatergrupp repeterar en pjäs om Armi Ratia - kvinnan som grundade och drev Marimekko. Det är ett effektfullt sätt att skildra en person. Pjäsens scener berättar en sak, skådespelarnas tankar kring pjäsen kompletterar och illusionen är stark så även om det är teatralt med tydlig dekor och samma skådespelare i olika roller så blir känslan nästan dokumentär i alla fall.

Berättelsen om Armi Ratia är en berättelse om kvinnlig ensamhet, kvinnlig solidaritet och företagsamhet. Och en effektiv kommentar till orden ur 1 Kor 14:34 om kvinnors roll i offentlgheten. Filmen vill säga något om kvinnan bakom karriären och alkoholmissbruket och jag tycker att de lyckas. Armi Ratia blir en levande kvinna. Scenografin är lysande, enbart marimekkotyger, liksom att alla skådespelare enbart bär kläder från Marimekko. Snyggt och stilsäkert sammanhållet.

The Dressmaker

Betyg: 2 monument

Snygga klänningar och småskurenhet. Fantastiska tyger och inskränkthet. En historia om kvinnan som drevs bort från byn som barn och nu återvänder. Något hände som drev henne bort, långsamt nystas det upp samtidigt som hon med sin sömmerskekonst försöker få en plats i byns gemenskap. Eller försöker hon det? Å ena sidan kan vi se filmen som en kommentar till Jesu ord om att inte vara profet i sin hemstad (Luk 4:24), men det stämmer inte riktigt. Mer rätt är att säga att det är en kommentar till 5 Mos 5:20, det åttonde budet om att inte vittna falskt. Eller så handlar det helt enkelt om hämnd... och snygga klänningar!

Det är egentligen en ganska absurd historia, tyvärr är skildring alltför realistisk. Hade varit bättre att berätta den som den saga den är. Och sagor behöver inte vara så låååånga.

El Diablo

Betyg: 3 monument

Egentligen en berättelse om författandets vedermödor... En skollärare, en predikant, en dynamitard, en enbent smed, en hämnande indian, en författare och en revolverman söker sig på olika vägar samman för att besegra den övermäktige fienden El Diablo. Märkliga karaktärer med skilda motiv: hämnd, rättvisa, guld, äventyr. De lyckas, förstås, men alla överlever inte. Egentligen en bra historia men för mycket trams. 

Bäst är just det litterära dilemmat; om någon skriver det andra upplever. Vem är då författaren? Aktuellt med diskussionen om David Lagercrantz och Zlatan. O c h så är förstås fårskinnsbyxorna fantastiska och psalmsången SvPs 300 "O hur saligt att få vandra" där prästen leder sången från galgen!

Aeon Flux

Betyg: 3 monument

                                          Barnamorden i Betlehem 

Ganska snygg story, snygga kläder och ännu snyggare scenerier med fallande körsbärsblom och ursnygga modernistiska byggnader. Året är 2415 och allt tycks vara bra som i den bästa av världar. Till och med döden är i princip besegrad. Men det finns ett motstånd och en grym sanning. Den officiella sanningen utmanas av påståendet "Jag vill känna hur det är att vara människa". Det som sedan följer är en sorts mänsklighetsmodellering, med kärlek, oberoende och identitetsfrågor som huvudingredienser. Sedan blir det mer strider och akrobatiska slagsmål och mer strider. Slutligen skapas världen på nytt, nu med verkligt mänskligt liv som mål. Ganska fint, mycket existentiellt, på gränsen till religiöst, men utan gudar. Dock bibliskt med referens till Matteus 2:16-17, berättelsen om kung Herodes och barnamorden i Betlehem med eko av 2 Mos 1:15-22.

Sammanfattas i: döden är livets förutsättning.

Den store skønhed/La grande belezza

Betyg: 4 monument

Det är naturligtvis vackert, mycket vackert. Rom om natten, Rom i gryningen, Rom under de tider på dygnet då de dygdiga sover. De andra dansar, dricker alldelse för mycket och pratar mest om sig själva, men någon enstaka gång sägs en sanning så tydligt att alla kan höra den.

Intellektuell överklass, fantastiska våningar med utsikt över Colosseum och Forum Romanum, överdådiga fester i fantastiska omgivningar och samtidigt en stark känsla av tomhet. Människor dör, älskar, försvinner. Det enda som består är stadens skönhet. Kanske är det så med Rom, att inget och ingen kan mäta sig mot själva staden. Det enda möjliga är att ge sig av, att lämna. Vilket också Jepp Gambardella, den intellektuella playboyen som lever på ryktet om den bestseller han skrev en gång för länge sedan, gör. Resan går bakåt,  hem till rötterna - i Rom finns inget utrymme för att rota sig.

Det intressant med filmen är att nästan alla skådespelare är femtio plus eller mer - de vilda festerna till trots.

Quadrophenia

Betyg: 3 monument

Det handlar om identitet. Att vara någon i gruppen, att få sin identitet genom grupptillhörigheten. Utan den är livet bara ett trist, dåligt betalt jobb och ett ännu tristare familjeliv. Jimmy lever ut när han klär upp sig i sina skärddarsydda kostymer, och kör scootern tillsammans med de andra modsen i sextiotalets Londonnätter. Men det räcker inte. Först när våldet också blir en del av identiteten kan han leva ut och då blir han rädd för vad han blivit. Gruppen kunde inte bära honom, idolen visade sig vara lika hunsad som han och när scootern långsamt faller över klipporna utanför Brighton är det också Jimmy som faller. Frågan är var han hamnar... men han har definitivt lämnat gänget.

Vackrast är havet om morgonen före kravallerna i Brighton, långsamt rullar vågorna in, tunga som smält silver - OCH Jimmys kostymer!

Yves Saint Laurent - Den stora kärleken

Betyg: 4 monument

I dokumentärfilmen om Yves Saint Laurent (1936-2008) står inte modeskaparen i centrum utan kärleken och konsten. I filmen berättar Pierre Bergé (f 1930), Yves Saint Laurents partner i både kärlek och affärer, om deras liv tillsammans. En gammal man, oklanderligt klädd, filmad en face, berättar om sitt liv tillsammans med en av världens främsta modeskapare utan sentimentalitet men inte utan känslor. Yves Saint Laurent skapade inte bara kläder i rasande tempo, han missbrukade även alkohol och narkotika i ett lika rasande tempo. Och han var säkerligen inte lätt att leva med. Ändå går kärleken inte att ta miste på och ett av filmhistoriens allra vackraste tal är det som Pierre håller på Yves begravning och som är en del av filmens inledning.

Men även en bra dokumentärfilm kräver en handling, förutom själva livet som ska dokumenteras. Här är det parets spektakulära konstsamling som Pierre beslutar sig för att sälja efter Yves död. Konsten finns i den magnifika parisvåningen men också i de båda slottsliknande villorna i Marrakesh och Normandie. Till den rafflande och sanna historien hör upplysningen att Christies-auktionen i februari 2009 inbringade ungefär 374 miljoner euro, och att pengarna skänktes till kampen mot AIDS.

(På The Mets:s hemsida kan man se en av Yves Saint Laurents mest fantastiska kreationer - en Mondrian-klänning.