Mästerrymmarna på Colditz

Betyg: 3 monument

På ett gammalt slott, Colditz, samlas rymningsbenägna krigsfångar från hela fronten; polacker, britter, fransmän, holländare. Slottet ska vara rymningssäkert, vilket det inte visar sig vara.Det är en specifik subgenre till krigsfilmerna, särskilt Andra världskrigsfilmerna; fånglägerfilmer. Troligtvis för att så många soldater satt stora delar av kriget i fångläger, den erfarenheten behöver också delas och skildras. Om det nu är så mycket verklig erfarenhet i dessa filmer som mest handlar om fångar som har det relativt bra och sköter sig själva medan de planerar nästa rymning. Just i denna film planeras det och genomförs den ena rymningen efter den andra. De flesta med misslyckat resultat, dvs rymlingarna transporteras tillbaka med svansen mellan benen. Bäst är ändå interaktionen mellan de olika allierade soldaterna där nationalism till en början går före solidariteten.

En lite lustig historia med tveksam moral - bättre att en dör istället för att många åker fast - som bara griper tag i en scen; när polackerna med krucifixet i rummets centrum ställer en av sina medfångar inför krigsrätt för landsförräderi och dömer honom till döden. Då blir det allvar. 

Med Alice på halsen

Betyg: 4 monument

Synd på den svenska titeln; ”Alice in den Städten” säger något helt annat. En skribent (journalist, författare oklart vilket) reser runt för att skriva ett reportage om USA, men lyckas inte producera mer än ett gäng dåliga polaroidfoton. När han ska resa hem till Tyskland är det flygstrejk så han får flyga till Amsterdam istället. Som sällskap har han Alice, en nioårig flicka vars mamma han nyss träffat. Mamman säger att hon kommer med ett senare flyg, men dyker aldrig upp. Motvilligt försöker han hitta Alice mormor någonstans i Tyskland: i Wuppertal (med hängande spårvagnar!), i Duisburg, i Essen? Alice vet inte riktigt …

En fin skildring av relationen barn - vuxen. Mycket vägar, järnvägar och andra kommunikationsmedel. Ljudspåret består av förstorade motorljud från bilar, bussar, tåg, båtar och flygplan. Nästan all dialog dränks av dessa civilisationens biljud. Och i grunden är det civilisationskritik Wim Wenders ger oss. Först en uppgörelse med den Amerikanska drömmen, sedan en lågmäld, outtalad kritik mot det moderna Västtyskland. Tomhet, ödslighet och ensamhet är vad som skildras genom bilrutorna. Bäst är Chuck Berry på scen och när en okänd pojke nynnar med till Canned Heat´s ”On the Road Again” på caféets jukebox.

Pandoras ask

Betyg: 4 monument

En kvinnas uppgång och fall i en värld av våld och trånande karlar. Lulu är en dansös som vet sitt värde och sin skönhet. En skönhet hon förmår utnyttja för att ta för sig av världen, men hon vill också vara fri och det motsätter sig samma värld. Det är djupt tragiskt då kärleken inte bär, verkligheten kräver både hyrespengar och äktenskapsregler. 

Ytterst elegant med Louise Brooks som Lulu i den berömda frisyr som fått namn efter rollgestalten. Det spritter av levnadsglädje i Lulus kropp och ögonkast, medan Londondimman i slutet kväver allt levande. Så faller hon från toppen till botten, från liv till död. Mycket gott skådespeleri ner till minsta biroll. Vid sidan av skådespeleriet är scenografin fantastisk, särskilt konsten på väggarna i Dr Schöns hem. Men bästa scenen är den underbara röran bakom kulisserna när Lulu ska premiärdansa på varietén. Det är långt från denna lekande lätta scen till Frälsningsarméns långsamma julvandring bland de fattiga och utslagna i Londons slum, det som blir en sorts stillsamt glimmande hopp i slutscenens mörker.

Grand Hotel

Betyg: 4 monument

Det börjar som vore det Hitchcock: vi får se en telefonväxel uppifrån och hur växeltelefonisterna ideligen kopplar samtal, sedan direkt övergång till filmens peronsgalleri där var och en presenteras genom ett telefonsamtal, vi hör aldrig den de talar med, men deras repliker placerar dem i relation till varandra och till storyn. Dock finns det ett undantag; Grusinskaja (Greta Garbo) den ryska dansösen - det är hennes sällskapsdam som talar i telefon, själva divan möter vi först senare i sovrummets dunkla ljus.

Mycket bra skådespeleri från alla inblandade, en löst sammansatt intrig som ändå låter oss förstå att det är de hårda och världsvana männen som går under, medan de snälla och veka vinner både prinsessan och delar av kungariket. En befriande moral även i vår tid. Annars är det kvinnornas film, som ofta när Greta Garbo är med. Vi får möta en tax, se mycket elegant cigarettrökning, höra om hur skolan endast lärde ut "att be och ljuga" och att en firma kan anses solvent beroende på hur många skurtrasor de exporterar till Balkan.

Dr Mabuse

Betyg: 4 monument

Illegala spelklubbar, storslagna residens, spiritistiska seanser och oro på börsen. Allt lika elegant skildrat i starkt expressionistiska scener i denna moraliska berättelse om Dr Mabuses uppgång och fall, skildrad i tolv akter - sammanlagt fyra och en halv timme. "Det finns ingen kärlek, bara begär" - Dr Mabuses replik sent i filmen berättar mycket om vem han är: en cyniker. Och till det en cyniker med makt och inflytande (inte olik någon av dagens amerikanska tech-miljardärer fast filmen är från 1922 och handlar om andra cyniker som börjar få inflytande i efterkrigstyskland). Med ständigt nya förklädnader får han makt över människorna med hjälp av hypnos, suggestion och psykoanalys - allt för att de ska gå under. Hans mål är att överglänsa alla och han skyr inga medel. 

Det är mycket spännande och välspelat - grymma gangsters, galna genier, vackra damer, ädla hjältar och degenererade adelsmän. Roligast är ansiktstvätten, snyggast är konsten: glasfönstren hos Hull och statyerna hos greve Told.

Den sista dalen

Betyg: 4 monument

Inledningen är skräckfylld; svält, plundring, våld, övergrepp, pest, död och desperat flykt. Det är sextonhundratal, 30-åriga kriget rasar och rövarband med legoknektar härjar bland den hårt prövade befolkningen i södra Tyskland. En man utan religionstillhörighet försöker undkomma knektarna och finner en by i en bortglömd alpdal som skonats från krigets fasor. Men soldaterna är honom i hälarna och även de hittar dalen. Dalen blir bibellöftenas förlovade land där även soldaterna för en stund får vara lite mer mänskliga. Men det har ett pris.

En berättelse om religionskrig och möten över religionsgränserna. Grymt och löftesrikt på samma gång. Det ska gå att leva tillsammans, men det är svårt. Kanske är det så att det som står ivägen är just religionen, dogmerna, ritualerna, försanthållandena. Först när vi förstår att Gud dog i Magdeburg, då staden brandskattades, kan kontrahenterna mötas. Att slutreplikerna blir så smärtsamma och så mänskliga beror nog på just det - att rättfärdigheten inte längre har med Gud utan med människor att göra. Fint skådespeleri av Omar Sharif och Michael Caine, men bäst (och största överraskningen) är ändå Per Oscarsson som den lokale byprästen.

Pimpernel Smith

Betyg: 4 monument

Som Röda Nejlikan, men i tiden placerad just dagarna före Andra världskrigets utbrott. En timid och ganska virrig arkeologiprofessor, Horatio Smith (Leslie Howard) räddar under uppseendeväckande former vetenskapsmän, musiker, politiker ur nazisternas fängelser och fångläger. General von Graum (en Göring-kopia) chef för propagandaministeriet är honom på spåret, eller tror sig vara det i alla fall.

Det är spännande och ofta roligt i en sorts allvarlig drift med nazismen. Francis L. Sullivan är lysande som von Braun: kolerisk och sensuell, brilliant och uppblåst, musikalisk och tondöv och Leslie Howard gör en mycket trovärdig Professor Smith. Bäst är när de diskuterar huruvida engelsmän har humor utifrån Lewis Carolls nonsensverser, eller om Shakespeare inte egentligen var tysk. Men allvaret samlas i slutscenens berömda replik, utsagd även till dagens politiker och maktmän: "All you who have demoralized and corrupted a nation are doomed." Ett eko från Jesu ord i Matteusevangeliet 25; "Människosonens dom.

Nosferatu (2024)

Betyg: 2 monument

Kanske behöver varje tid sin klassiska vampyrfilm - i så fall är detta inte min tid. Jag ser hellre om Murnaus Nosferatu från 1922, Nosferatu nattens vampyr från 1979 eller till och med Bram Stoker's Dracula från 1992. Jag tycker inte att nyinspelingen tillför något väsentligt. Mest är det billiga effekter som närbilder på blödande ögon och högt ljud. Jag är nog för gammal för det här.

Bakom historien om vampyren som köper in sig i den tyska småborgerliga staden och låter större delen av invånarna drabbas av pesten, ligger en diskussion om realism contra esoterism. Består världen bara av det vi ser, eller kan där också rymmas något annat, såsom ondska, demoner och förbannelser? Naturligtvis finns allt det där och den som inte tror på det går under likt skeppsredaren Friedrich Harding. Och inte bara han utan också hans gravida hustru och hans två små barn. Det kostar på att vara rationell. Här kan vi lite långsökt hitta en ansats till en feministisk tolkning av myten, med Ellen Hutter som den enda som egentligen kan stå upp mot ondskan, samtidigt som den förgör henne - och hon förgör den. Medan männen är fast i det rationella eller diskussionen därom.

Metropolis

Betyg: 5 monument

                                                                                                    Molok

En höjdpunkt i allt filmarbete och det redan 1927! Tjugotalets (och trettiotalets) politiska utveckling berättad genom ett fantastiskt framtidsdrama som bygger på Bibelns berättelse om Babels torn (1 Mos 11:1-9). En ung man, sonen till stadens härskare, blir varse de orättvisor som skapat välståndet för de få och tar sig olovligen ner till underjorden där arbetarna lever sitt förutbestämda och förslavade liv. Han möter en kvinnlig präst och agitator som ser honom som "Medlaren", en Kristus som kan kombinera handen (arbetarna), med hjärnan (styret) genom att vara det hjärta som saknas. 

Det är så oerhört snyggt gjort; varje detalj i kulisserna, varje vitsminkat ansikte, varje koreograferade masscen, varje teknisk detalj i maskinen, varje pressveck och varje sliten overall. Här får de sju dödssynderna liv, Molok i 3 Mos 18:21 framträder och slagorden ”Maskinerna ska dö!” ljuder över massorna. Men det är inte en revolutionär film, snarare kristen eller reformistisk, men tydligt antifascistisk i sin betoning av individen.

Woyzeck

Betyg: 4 monument

En moralisk berättelse om en god människa som inte har råd med moral. Woyzeck, en fattig, obildad soldat utnyttjas av "de goda människorna" - kaptenen, doktorn - som vore han ett djur att experimentera med. Själv säger han att de fattiga inte har råd med moral. Samtidigt är Woyzeck just så mänsklig i sin lydnad, i sin förtvivlan, i sitt underläge - medan de goda borgarna är de som egentligen är onda och omänskliga och som till slut driver honom till det dåd han själv vill undvika.

Det är teatralt och filmiskt på en och samma gång, som alla Werner Herzogs filmer. Dialogen är poetisk, långt från vardaglig, varje scen är en novell i sig och Klaus Kinski är magisk. Uppenbarelseboken 9:2 har betydelse, liksom Johannes 8 och Lukas 18:16.

Nosferatu - Nattens vampyr

Betyg: 4 moument

Det börjar fantastiskt med mexikanska mumier och Popol vuhs musik. Långsamt, vackert och otäckt. Sedan fortsätter det; fortfarande långsamt och vackert, men mindre otäckt. Filmen följer ganska troget sin namne Nosferatu från 1922 och är med sina skuggningar och kameravinklar en hyllning till just den filmen och till den expressionistiska tyska filmeran över huvudtaget. Långsamheten är nog det som stannar kvar. Werner Herzog har aldrig bråttom i sina filmer, tiden är en del av kompositionen. Mest fascinerande är Klaus Kinski som greve Dracula, spröd och stenhård på samma gång.

Vigvatten, korstecken och välsignat nattvardsbröd blir vapen i kampen mot ondskan, men de kan lätt borstas bort eller slungas undan. Den mänskliga civilisationen har inte mycket att sätta emot, fåren och grisarna går ostörda på gatorna, de pestsmittade råttorna härjar fritt och i slutscenen ger sig Bruno Gantz iväg med greve Draculas smitta ut i världen. Ondskan dör inte så lätt!

Bäst är Popol vuhs musik. Helt genialisk!

Den förlorade sonen

Betyg: 4 monument

Det börjar med en bild på den korsfäste Kristus och slutar med en bild på den himmelska madonnan - däremellen utspelar sig en enkel berättelse som är hämtad ur Lukasevangeliets femtonde kapitel, men helt utan bibeltextens komplexitet. En man tröttnar på de bayerska alperna och utvandrar till Amerika där han går hungrig och arbetslös i New York. Efter ett antal påhugg, längtar han hem och återvänder till hembyn på julnatten. Hans älskade väntar och bland alla maskerade bybor finner de varandra och går gemensamt till midnattsmässan. 

Men det är inte berättelsen, eller den folkligt katolska inramningen som gör filmen utan kameraarbetet. Det är mycket snygga filmningar från först Alperna och sedan med en överglidning till skyskraporna i New York. Höjder som höjder. Skidtävling genom de snöklädda bergen är fantastisk liksom New York om natten och scenen när de käcka männen i byn arbetar i skogen och sjunger i takt till sågar, yxhugg och fallande träd. Till detta en mycket suggestiv musik. Intressant är hälsningen Grüss Gott (Gud välsigne er) som är typisk för den tysktalande alpvärlden och som ständigt upprepas.

En läcka i ridån

Betyg: 3 monument 

Köpenhamn, Berlin, Leipzig, Stockholm - en tydligt geografisk film och samtidspolitisk då det handlar om Östberlin och livet bakom järnridån. En amerikansk känfysiker (Paul Newman) hoppar av till öst, men är egentligen bara ute efter uppgifter från sin främste kollega i Östtyskland. Planerna avslöjas och han måste fly ur landet tillsammans med sin fästmö (Julie Andrews). Flykten sker med hjälp av ett hemligt nätverk av motståndare till regimen. Stundtals spännande, stundtals mest tidsbunden propaganda.

Det bästa är de fantastiska matematiska formlerna, kommentaren i bokhandeln i Köpenhamn: "Religiösa hyllan är i en enda röra" och det faktum att när flyktingarna kommer till Sverige tas de emot med öppna händer. På den tiden (1966) var Sverige ett öppet och generöst land!

Nosferatu

Betyg: 4 monument 

Det är mycket suggestivt, med mörker, skuggor, bergsmassiv och solskensmorgnar som kontrast. Den något naive kontoristen Hutter på Herr Knocks fastighetsförmedling far med stor entusiasm till Transylvanien för att sälja en "vacker" (fullkomligt nedgången) fastighet till Greve Orlock, en man som sover i likkistor och inte vistas i solljus.

I grunden en film om ondska och girighet i fantastiska biedermeiermiljöer - som kontrast till Greve Orlocks dystra medeltid. Vi får dessutom möta en strimmig hyena, se människor spela krocket och höra tuppen gala två gånger (ej tre som i evangelierna).

Fabian - berättelsen om en moralist

Betyg: 4 monument

En mycket välgjord filmatisering av Erich Kästners roman. Det är något med sättet att berätta, med berättarrösten, med de inklippta journalfilmerna, med blinkningarna åt stumfilmen, med det storslagna i det vardagliga som gör att det mer känns som att läsa romanen än att se den som film. Fascinerande på många vis. 

Fabian, en ung idealist i trettiotalets Berlin, söker kärleken, vänskapen och uppriktigheten. I en otäckt krympande sfär av frihet rör han sig mot katastrofen - som inte bara är en katastrof för honom själv utan för hela landet. Vi får under tiden lära oss skillnaden mellan att gömma sig och att distansera sig, mellan moral och aritmetik. Stundtals obehagligt, men hela tiden med en värmande humanism som hjälper även de mest ömkliga att fortsatt vara människor,

Doktor Caligaris kabinett

Betyg: 4 monument

Tysk expressionism i sin blomning! Särskilt kulisserna och mascaran. Helt enkelt magnifikt. I grunden en sorts kommentar till psykoanalysen: Vad är det för undermevetna drifter som en människa bär inom sig? Men skildrat som en kriminalhistoria med en trippelmördare och en mystisk sömngångare. Och så slutar allt på mentalsjukhuset där vi varken vet in eller ut. Vi blir lika bundna i historien som vore också vi fast i en tvångströja. Det är snyggt gjort, en märklig historia med ett par udda svängar, men främst ett tidsdokument som heter duga. Det skulle också kunna vara en kommentar till Femte Mosebok 28:34.

Ditmålade skuggor, snygg textning och udda kravatter, men mest uppseendeväckande är avhandlingen från Uppsala universitet!

Company of Heroes

Betyg: 2 monument

Det börjar med direkt action. Ingen egentlig presentation av personerna, ingen betoning av relationer. Och så blir det därefter smått ointressant. Jag vet inget om dessa unga män som skjuter och blir skjutna, jag vet inget om deras bevekelsegrunder, inget om deras drömmar, inget om deras inbördes relationer. Så småningom inser jag att det är en filmatisering av ett TV-spel jag ser. Därav avsaknaden av relationer och därav alla skottdueller, kulspruteattacker och smygande i skogar och bland ruiner. 

Ändå kan de inte helt utesluta de existentiella känslorna. Här handlar det på många sätt om förluster, i viss mån om tro eller tvivel och en antydan till nationsförbrödring, men mest om snabba kulspruteattacker och ordern "Cover me!". Det är i slutet av Andra världskriget och en grupp amerikanska soldater råkar komma på tyskarnas experiment med atombomben. Bara det!

Fury

Betyg: 4 monument

Auktoritet och motstånd, förnedring och stolthet, klass och kultur, liv och död - men mest död. Vi får följa en amerikansk stridsvagnsbesättning under Andra Världskrigets sista och mest intensiva strider. Det är stundtals klaustrofobiskt, stundtals motbjudande och stundtals gripande. Men hela tiden med en sorts underliggande och pågående teologisk diskussion. Filmen skulle kunna ses som en undervisningsfilm i kristen etik, och hur den förhåller sig till krigets fasor och krigets grundidé (dvs döda fienden till varje pris, annars dödar fienden dig).

Förutom den underliggande teologin förekommer här Herrens bön och en bordsbön, direktcitat ur  både Första Johannes brevet och Jesajas 6:e kapitel samt en intressant frågeställning om skillnaden mellan dop och frälsning. Och en väldig mängd pansargranater, förstås!

Bäst är nog Dons (Brad Pitt) panikångestattack - den bär vi med oss genom hela filmen när han vägrar visa sina känslor. Vi vet att de finns där!

Ernas krig

Betyg: 2 monument

Om människorna i gränslandet mellan Danmark och Tyskland. Just nu är det 1918 och trakten hör till Tyskland. Kriget går mot sitt slut och alla reserver sätts in.  Även Ernas svagbegåvade son. Hon kan inte låta honom gå under i kriget utan följer med utklädd till soldat för att skydda honom. En fin historia, men tyvärr alltför bristfälligt berättad, inget driv, ingen dramatik - mest ett flöde av scener som inte för berättelsen framåt.

Lera, regn, bomber och skyttegravar - ändå odramatiskt. Märkligt hur det går att göra en så tråkig film. Dock äts det hemmastoppad korv och pannkakor stekta i skyttegravens mörker, vilket livar upp det hela. Erna beskriver sig som en skyddsängel som slår ihjäl, men hon är också den som avger ett viktigt löfte till Gud. I övrigt murriga färger och goda birollsinnehavare.

Stalingrad

4 Monument

Det är fasansfullt och grymt, kallt och hårt och långt från  mänsklig värme. Vi år följa några tyska soldater under slaget om Stalingrad och tiden därefter. Det är egentligen ingen berättelse utan mer en känsla som gestaltas; hopplösheten, maktlösheten, uppgivenhet, kyla, hunger och död. Samtidigt som det finns de som tror på den stora segern och på Führern. Absurt mitt i nederlaget och smärtan. 

Ibland, i korta stunder skiner det mänskliga igenom - som ett sorts bevis på att vi trots allt ändå hör samman, men oftast är det grymheten, våldet, smutsen och uppgivenheten som tar kommandot. Kanske är det just det som är poängen, de få stunderna av mänsklighet, musiken, solidariteten, det brutna brödet som delas, upprättelsen som en stund är möjlig... Så faller allt tillbaks igen i död, grymhet och kyla.

Så det spelar ingen roll att det står "Gott mit uns" på de tyska soldaternas bälten - det hjälper inte. Alla går under, kriget kväver all mänsklighet. Det finns ingen kvar för Gud att vara med. En synnerligen effektivt antikrigsfilm.