Mystics

Betyg: 3 monument

Två äldre vaudevilleartister lever på att fejka kontakt med döda personer. Den ene sitter orörlig i den mystiska stolen med turban och tung kaftan medan den andre sitter på vinden och förvränger sin röst genom ett talrör som leder ner till rummet där seansen sker. Detta ger dem pengar till mat och hyra, knappt mer. Men en dag kommer stadens gangsterdrottning och vill tala med sin nyss döde man om var han gömt bytet från den senaste kuppen.

Det är småmysigt och mycket brittiskt/irländskt med breda dialekter, slitna rollgestalter, ironier och vardagsrealism. Men substansen i det hela är ganska tunn. De dumma blir lurade, de "goda" lever gott och över dem alla ljuder rösten från den nyss döde gangsterbossen - som om han vore en sorts gud som styr deras öden. Roligast är den korrumperade prästen som mot betalning säger vad de anhöriga vill höra på begravningen och så förstås att den döde meddelar sig genom Fax!

Lagaan

Betyg: 3 monument

 

En arrogant brittisk officer utmanar de skatteplågade invånarna i en by i Gujarat i västra Indien. I sin hybris lovar han dem skattebefrielse i tre år om de vinner över hans lag i kricket. Men om de förlorar får de betala tredubbel skatt. Utblottade som de är och med regnen som uteblir kan de inte annat än anta utmaningen. Problemet är att ingen vet egentligen hur man spelar kricket. 

Vi förstår naturligtvis hur det slutar, men vägen dit är ganska krokig med kärlek, svek, upphävande av kastlagarna och en förbrödring över religionsgränserna: hinduer, muslimer, kristna och sikher. Det är mycket kricket, många bistra britter, mångdubbelt fler jublande indier och en elefant. Roligast är att när britterna marscherar visas filmen i fast motion så det ser ytterst löjligt ut. Ungefär så löjligt som det faktiskt är med marscherande militärer.

Livets tåg/Train de vie

Betyg: 5 monument

Det är absurt, tragikomiskt och fullkomligt underbart! I en chassidisk by någonstans i Mellaneuropa rymmer en hel by med tåg från nazisternas förföljelse till friheten i Palestina. De tyska uniformerna har de sytt själva, korna och gässen har de med sig liksom torahrullarna. Deras vapen är gjorda av halm och deras mod är okuvligt. I de tågvagnar de snickrat ihop är mezzuzan gömd bakom hakkorset och när det är dags stannar hela tåget för att fira shabbesh, fast de som ska spela tyskar får lov att ha hjälmarna på. Allt är galet från början till slut, men det är så lätt att acceptera sagan. Vi vill att detta ska ha hänt! Trots de ljusa färgerna, musiken och dansen är filmen lika allvarlig som den dystra God afton, Herr Wallenberg.

Här möter vi marxist-leninistiska materialister som aldrig läst Marx men som bildar sovjeter i varenda tågvagn, en schackmästare som läser kartor, en tjänsteman från den statliga järnvägen som aldrig kört ett tåg och en rabbi som ömsom förbannar ömsom prisar Gud. Roligast är nog när de jämför tyska och jiddish; "Tyska är som jiddish men utan humor". Men den envisa partisangrupp som ständigt försöker spränga tåget är också obetalbar. 

Willy Wonka och chokladfabriken (1971)

Betyg: 3 monument

Jämfört med Tim Burtons filmatisering av samma Roald Dahl-bok är detta en lugnare och mer eftertänksam version - förstås. Den börjar mycket realistiskt och det märkliga, magiska och absurda introduceras först när Willy Wonka träder fram och bjuder in de fem lyckliga vinnarna till en dag i chokladfabriken. Willy Wonka i Gene Wilders gestalt är stillsammare, mindre galen, mer litterär och vi får inte veta något om hans historia eller barndom. Han är motsägelsefull, men mer begriplig, snällare och tydligare i sin önskan om att överlämna fabriken till någon han kan lita på. Dock är filmen på det hela taget lite för långsam, sångnumren för tråkiga (förutom Oompaloompa-sången) och effekterna känns, efter att ha sett Tim Burtons version, ganska menlösa.

Intressant är att industrispionage har en större plats i intrigen och att Willy Wonka refererar til Exodus-berättelsen i förbifarten: "Across the desert lies the promised land". Roligast är Kalles lärare, just sådan som du som barn kan uppfatta vissa vuxna - helt obegripliga och oförutsägbara (lite som Johnny Depps Willy Wonka).

Kalle och chokladfabriken

Betyg: 3 monument

Det är, som alltid med Tim Burton, välgjort och välskruvat. Men det är något med berättelsens moral som är svår att ta in. Willy Wonka, som bjuder in fem barn genom ett lotteri till sin godisfabrik, är en mycket märklig figur (ytterst välspelad av Johnny Depp); ömsint och helt okänslig, intresserad och helt självuptagen, vänlig och fylld av förakt, artig och oförskämd, elegant och grotesk, nära till tårar och full av skadeglädje - helt enkelt en vuxen som inte gjort upp med sin barndom (enligt den enkla psykologin). Kanske är han en psykopat, eller så är han det som i rollspelsvärlden kallas "chaotic good". Hans sköra, eller är det järnhårda, psyke gör att filmen både kan ses som en feel-bad och en feel-good film. Själv njöt jag av hur de elaka barnen straffades, sedan skämdes jag över just den njutningen. Kanske är det meningen?

Bäst är oompaloompiernas sång- och dansnummer, elaka så det förslår, men mycket roliga och välkoreograferade - särskilt roligt är det att de ser exakt likadana ut allihop (alla spelas av Deep Roy). Också fint att få se en lite tafatt, men ömsint Christopher Lee.

 

Cat City

Betyg: 4 monument

Mössen i Mousetropolis hotas av agressiva katter - ledda av klassiska gangsterkatter i kritstrecksrandiga kostymer. Allt hopp står till vår hjälte, specialagent Nick Gabrowsky som dragit sig tillbaka och vänt världen ryggen. Men när plikten kallar står han till tjänst. Uppdraget är att ta sig till Pokyo och ta med sig de hemliga ritningarna till ett specialvapen som kan besegra gangsterkatterna. Sagt och gjort, jagad över land och hav klarar han sig ur alla knipor med musens list och snabbhet. Väl hemma igen besegras katterna med hjälp av solidariska vampyrfladdermöss med mexikansk brytning och det hemliga vapnet konstrueras och skrämmer bort de sista katterna. Det är som en variant av Davids kamp mot Goliat.

En parodi på det mesta inom äventyrs- och gangsterfilm, gjord i Ungern men med amerikanska röster för att nå en större publik. Charmigt, ganska roligt och välgjort. Alla, även hjälten, är lite fåniga vilket ger en känsla av att allt är en lek även om de avfyras missiler, skjuts med kulsprutor och kastas granater åt höger och vänster. Roligast är att filmen utspelar sig år 80 AMM (After Mickey Mouse) och så fladdermusorkestern, förstås!

Ali Baba och de 40 rövarna

Betyg: 3 monument

En riktig matinéfilm fylld av stiliga hjältar med smal mustasch, vackra kvinnor i tunna slöjor, grymma skurkar utan hår, ädla rövare med ölmage och mycket kulisser. Mongolerna erövrar Bagdad och kalifen blir förrådd av en av sina rådgivare. Detta skede på 1200-talet, men mycket i kulisser och rekvisita tycks mer 1800-tal. Kalifens minderåriga son lyckas dock undkomma och fostras av de  fyrtio rövarna i öknen bakom Sesams förtrollade portar. Han blir naturligtvis rövarnas ledare under den tid då de förvandlas från att vara tjuvar och banditer till att bli motståndsmän och folkhjältar som leder kampen mot den mongoliske tyrannen. Kampen kompliceras av en kärlekshistoria, förstås! Dock segrar revolutionen, de unga tu får varandra och den islamiska statens gröna fana hissas under triumf i slutscenen.

Filmen är från 1944 och då var kampen mot tyranner en del av dagordningen - dock är det intressant med de islamiska inslagen. Gud = Allah, nämns i var och varannan mening. En likartad film i kristen miljö skule aldrig nämna Gud på det viset i vardagstal. Som att det exotiska och orientaliska ligger i gudsförhållandet, förutom i löst sittande kläder och böjda svärd.

Ekens rike

Betyg 3 monument

                                                                   Ollonvivel

Ett par nötskrikor är huvudpersoner, eller är det kanske ekorren? Eller möjligen ollonvivlarna? Kanske familjen skogsmus? I vilket fall får vi följa en ek och dess invånare under ett år - till invånarna räknas också hjortar, rådjur, hägrar, vildsvin och andra djur som lever och rör sig i ekens närhet. Det är oerhört elegant gjort och spännande med snygga kameravinklar och åkningar upp i kronan och ner i jorden. Hur mycket som är datormanipulerat framgår inte, men det är nog en hel del.

Problemet är att det känns så tillrättalagt. Tornugglan går till anfall, men skogsmusen hinner undan. Ormen slingrar sig upp för stammen mot fågelboet, men grenen bryts och den faller ner i ån. Fåglarna ser ollonvivlarna men bryr sig inte om dem. Så fungerar inte naturen, där tas inga hänsyn. Mat och reproduktion är grunden och de är beroende av varandra. Ollonvivlarna dör, förvisso, men det gör de allihop på en och samma gång när de lagt sina ägg. På något sätt känns den svenska psalmen "En vänlig grönskas rika dräkt" (SvPs 201) mer realistisk än denna alltför vänliga skildring av naturen.

En midsommarnattsdröm (1999)

Betyg: 4 monument

Välspelat och snyggt gjort, men Shakespeares text är ändå det bästa: elegant, snabb och träffsäker. Scenen är satt till början på nittonhundratalet i Toscana och det rustas till bröllop - en klassisk öppning med mängder av tjänare som går om varandra i förberedelserna. Snart förstår vi plotten - komplicerade kärleksrelationer där den som älskar inte blir älskad och tvärtom. I en sorts omtanke om människorna lägger sig älvkungen Oberon i deras relationer med hjälp av Puck, som tar fel och det blir än mer komplicerat. Till detta ett amatörteatersällskap som repeterar en pjäs "Pyramus och Thisbe" inför furstens bröllop. Till slut reds allting ut och det slutar lyckligt. 

Till skådespeleriet och kostymerna måste läggas musiken - elegantast när Mendelssohns bröllopsmarsch spelas, skriven till just denna pjäs. Här finns en religionsteologiskt märklighet när det visar sig att den "gosse/page" som Oberon och hans drottning Titania bråkar om är en avatar av guden Krishna. De romerska smågudarna vill ha makt över hinduismens främste gud (!) - kanske är det i sig ett mer eller mindre omedvetet bevis på gudarnas/människornas hybris. Roligast är mannen som spelar mur i pjäsen i pjäsen (bilden).

Oss svindlare emellan

Betyg: 2 monument

En ganska töntig historia där alla lurar alla, men med något sorts gott uppsåt. Ingen blir egentligen arg, allt blir bra i slutänden och den ende som förlorar något är banken. Däremellan åks det Taxi hit och dit, bjuds på bröllopslunch före vigseln och fuskas en hel del vid spelbordet. Gemytligt, men ointressant och ganska svaga rollprestationer. Intrigen skulle kunna ha blivit vassare med ett bättre manus. Dialogen är för lam - ingen screwball här inte!

Vi möter en präst som i och för sig kan cykla och en hel del sjungande damer. Bäst är tapeten med familjen Wagner på picknick - bara den är värd en film!

P.S. Jag inser nu att jag för åtta år sedan sett filmen och skrivit om den: Hi Diddle Diddle. Då tyckte jag den var bättre och tapeten fastnade redan då.

Kalifen i Bagdad/Kizmet

Betyg: 3 monument

Kameler, orientalism, månsken, romantik och förvecklingar. Eunucker med kroksablar och undersköna danserskor. Se där en riktig saga! Bagdads okrönte tiggarkung klär i hemlighet ut sig till prins medan prinsen i Bagdad i hemlighet klär ut sig till en fattig arbetare. Deras vägar möts utan att de vet att bägge är utklädda, sedan möts deras vägar igen när förklädnaderna har tagits av, helt enligt våra förväntningar. Allt är förutsägbart, men ändå underhållande med dessa fantastiska kulisser och dansande haremsdamer, onda skurkar och trofast kärlek. Och alla får sina älskade på slutet, förstås.

Vi får vara med om förberedelser inför fredagsbönen, höra muezzin ropa ut bönetimmen och originaltiteln (Kizmet) är ett engelskt låneord från arabiskan som betyder öde och som ofta tolkas som Guds vilja. Bäst är ändå Marlene Dietrichs håruppsättning (och guldmålade ben!).

Ron rör om

Betyg: 4 monument

En film om vänskap, utifrån bibelorden: "Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv  för sina vänner." (Joh 15:13) och "inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig" (Ps 23:4). Barney är en av dem som motvilligt går till skolan och än mer motvilligt går ut på rast, en av dem som hellre lägger alla inbjudningskorten till födelsedagen i skåpet än delar ut dem - "då kan de åtminstone inte säga nej". Dessutom har alla på skolan en personlig robot utom Barney (han har istället en georgisk farmor, en get och en frånvarande pappa). Det är inte så konstigt att han är mobbad. Så en dag får han en egen robot - men den är felprogrammerad och istället för att göra honom till en av de andra i skolan blir det tvärtom. Ron är en robot som agerar utanför algoritmerna och trots allt trassel och konflikter blir han den Kristus som befriar dem alla från kommersialismens hot och tvång. Och han är den som är med i de mörkaste stunderna både i ödemarken och i den nedsläckta serverhallen.

Mycket bibliskt, fint gjort och stundtals riktigt roligt - särskilt farmor med sina georgiska eder och farbrodern som betraktades som besatt, men troligen led av nötallergi.

The Hobbit (1977)

Betyg: 4 monument

Det är stillsamt och lågmält, till skillnad från de senare filmerna. Berättarrösten, musiken och de vackra landskapsakvarellerna gör sitt till. En animation före datoranimationens intåg. Allt sammantaget ger berättelsen mer karaktär av saga än av äventyr. Till det kommer också den tydliga moralen om att den som hungrar efter guld hungrar efter för mycket och att det är bättre att dela med sig än att kriga. 

Torin Ekenskölde håller inte med om Ordspråksboken 27:24 som säger "Inte består skatter för evigt eller rikedom släktled för släktled", han menar snarare tvärtom. Till detta den talmystik som delvis utgår från antalet gäster runt bordet då nattvarden instiftades. 

Bäst är den gamla taltrasten som här har en något större roll än i boken.

Postanvisningen

Betyg: 3 monument

Ett mycket spännande intro där en man sitter på torget och blir rakad, till och med näshåren beskärs! Det är den rättrogne, lite enfaldiga, godhjärtade och panke Ibrahim som med sina två fruar och sju barn lever ett stilla liv i Dakar. En dag får han en postanvisning på 25 000 franc (en förmögenhet för honom) och ett brev från en systerson i Paris. Brevet kan han som analfabet inte läsa och postanvisningen kan han inte lösa in då han inte har någon id-handling. Under filmens gång försöker han ta ut pengarna men blir ständigt lurad av ondsinta människor, samtidigt som hans grannar vill ha del i hans nyvunna rikedom. Det är inte lätt att vara en god människa, "prisa Gud!". Slutet är trots allt hoppfullt - filmen är ju gjord 1968 och förändring ligger i luften.

Snygga scener och mycket snygga kläder, särskilt kvinnornas (inklusive turbarner). Mycket bön och åkallan av Gud. Egentligen en allmänmänsklig saga om hur ondsinta människor skor sig på andra. Selma Lagerlöf hade kunnat skriva den och placera samma historia i värmlandsskogarna. Kanske med en annan upplösning dock.

Bäst är de giriga grannarna som klagar på att "Ibrahim bara lyssnar på sina fruar nuförtiden, vart har solidariteten tagit vägen!" och den improviserade sången om postanvisningen.

En idealisk äkta man

Betyg: 4 monument

Lysande dialog och fint skådespeleri i en historia om svindleri, lögner, skandaler och politik. Vi får följa nåra personer ur den brittiska överklassen (någon visar sig dock vara en uppkomling), och deras förehavanden under en societetssäsong med bjudningar, baler, middagar och promenader. Allt känns helt igenom förljuget, vilket Oscar Wilde är sällsynt skicklig på att skildra (filmen bygger på hans pjäs med samma namn). Överallt stela leenden, menande blickar och giftiga ögonkast - samtidigt som artigheten hela tiden kommer i första hand.

I grunden en historia om "guldets evangelium" och hur det får även den ädlaste att bli korrupt. En tydlig hänvisning till Jesu ord i Lukas 16:13 "Ni kan inte tjäna både Gud och mammon". Samtidigt en uppmaning till sanning och förlåtelse.

The Life Aquatic with Steve Zissou

Betyg: 3 monument

Det börjar fullkomligt lysande, men tappar efterhand. En film om mänskliga tillkortakommanden - som alla Wes Andersons filmer och som sådan en mycket fin film. Men det är samtidigt en hyllning till barndomens hjältar (eller hjälte) och det blir ganska fånigt när det mitt i alltihopa ska lekas äventyrsfilm. För något annat än lek blir det aldrig, trots död och livets allvar. Jaguarhajen blir en tydlig bild för just det, så vacker, men samtidigt både livsfarlig och icke-existerande. Också det vackra är en fantasi, en lek. 

Bäst är Pelé när han sjunger Bowie på portugisiska, fullkomligt lysande! Och så mössorna förstås.

The Royal Tenenbaums

Betyg: 4 monument

Först blir det för tråkigt och styltat med alla stela rolltolkningar. Alla är exakt likadan hela tiden, lika knäppa och lika upptagna av sig själva. Alla utom Royal Tenenbaum, fadern som lämnat familjen och långsamt går under i sin längtan tillbaka till det han självmant lämnat. Han skyr inga medel; lögn, effektsökeri, mutor, ja vad som helst för att få komma tillbaka till den familjegemenskap som aldrig funnits. Och häri ligger filmens storhet. Det är i strävan efter det som aldrig var som det blir verkligt. På ett, för att vara Wes Anderson, subtilt sätt lyckas Royal få familjen att fungera igen, även om han själv inte får uppleva det. Han blir allas förlossare, en udda kristusgestalt, den som gör ett liv utanför de stela rollerna möjligt. Han som större delen av filmen är en riktig skitstövel. Det är snyggt gjort!

I övrigt mycket starka färger (så klart) en hel del gravar, mänsklig tafflighet, dalmatinermöss och ett mycket bra soundtrack.

Howards End

Betyg: 3 monument

Fina miljöer; England kring 1900, mycket bara skådespelare; Vanessa Redgrave, Emma Thompson, Anthony Hopkins, Helena Bonham Carter mfl. och en riktigt bra historia - ändå blir det en ganska tråkig film då det saknas filmberättande. Filmmediet utnyttjas inte och flera scener återkommer istället för att varieras; Anthony Hopkins tystlåten i bakgrunden utstrålande makt och det fattiga paret Bast i sängen i sin lägenhet som tågen i princip kör tvärs igenom, utstrålande fattigdom.

Men det är en bra historia om huset Howards End som testamenteras vidare enligt ett testamente som inte tas på allvar - samtidigt en historia om kvinnlig frihet och radikalitet under tidigt nittonhundratal. Om frihetens kraft och begränsningar. Men vi får också höra en udda kommentar om att England saknar mytologi; "bara häxor och féer" samt en underförstådd hänsyftning till Jesus ord om de fattiga i Matteus 26:11.

Ta fast tjuven

Betyg: 3 monument

En elegant bagatell med Grace Kelly och Cary Grant inspelad på franska rivieran där Hitchcock inte gillade det naturliga kvällsljuset så de scenerna är fotograferade i ett märkligt onaturligt grönt ljus. Cary Grant är hjälten från motståndsrörelsen som har en historia som juveltjuv och när ett antal rika turister blir bestulna på sina juveler faller alla misstankar på honom. Men han är oskyldig - som i alla Hitchcocks filmer. Filmens plot är hur han avslöjar den riktiga tjuven och samtidigt blir förälskad (i Grace Kelly, som faktiskt träffade furst Rainer under filminspelningen!).

Det är ganska uppenbart från början vem den verkliga tjuven är, så den delen är inte så spännande, inte kärlekshistorien heller. Ändå är det snyggt med Grace Kelly som den som driver på, som kör bil - alldeles för fort - och i princip friar. Hitchcock är bra på starka kvinnoporträtt! Roligast är polisernas bolltrixande när de väntar på att förfölja den som de tror är tjuven och mest intressant teologiskt är det långsamma mässandet på latin under begravningen som mer blir en ljudmatta än en gudstjänstupplevelse.

Historien om Robin Hood och hans glada gäng (1952)

Betyg: 4 monument

En märklig blandning av enorma kulisser och faktisk inspelning på ort och ställe, dvs Sherwoodskogen. Med charmigt skådespeleri, glatt humör och en bra historia blir filmen mycket bättre än vad den egentligen är. Å ena sidan de enkla människornas kamp för överlevnad i en värld av förtryck och å den andra en fullkomlig kapitulation för kungamaktens despoti. Det går inte ihop, men så är det inte heller någon historielektion. 

Bäst är Ärkebiskopen av Canterbury som både ber en bön till Gud som "Stridens Herre" och slåss, som den cleric han ju faktiskt är, med stridsklubba. Vid sidan av det får vi vara med om kanske filmhistoriens kraftfullaste dop och höra en komisk version av Galaterbrevets ord om att bära varandras bördor (Gal 6:2).