Huset vid havet (La villa)

Betyg: 3 monument

Tre syskon i 60-årsåldern (bilden) möts när deras gamla far fått en stroke, blivit förlamad och okontaktbar. Det som händer dem och grannarna i den lilla byn vid havet är egentligen ganska ointressant, ända tills de stöter på tre barn i bergen ovanför byn. Barnen har kommit med båt över Medelhavet, och om de kom tillsammans med några vuxna eller inte är oklart. Klart är dock att de påverkar de känslomässigt ganska avstängda syskonen på ett positivt sätt. Se där - en fin och medmänsklig film för mogen publik.

Men varför framställa äldre människors självmord på ett romantiskt sätt? Det finns inget vackert i självmord, utan det borde beskrivas som den tragedi det är. Jag är mycket upprörd över detta och det drar utan tvekan ner betyget på denna, trots allt både välgjorda och välspelade film. Men det finns också en värme i omsorgen om de nyanlända barnen och den gamla pappan. I slutscenen sitter han på altanen mot havet, med vinden blåsande i sitt hår. En bild av att livet kan vara värt att leva även om kroppen är orörlig och tankarna grumliga.

Crater (Il Cratere)

Betyg: 1 monument

Närbilder, suddig bakgrund, cigarettrök och ännu en närbild i profil. Skakig kamera och ingen som helst utblick eller helhetsbild, utom möjligtvis övervakningskamerans bilder som bara understryker känslan av instängdhet. För det är temat. Flickan i yngre tonåren ska med sin sångröst rädda den napolitanska tivolifamiljen från fattigdom och misär, men hon vill inte. På något vis är det en kommentar till fjärde budet om att hedra föräldrarna, eller, än mer sorgligt, en kommentar till Psaltarens 96:e psalm: "Sjung till Herrens ära, sjung en ny sång". Sången som ska sjungas blir mer än motvillig.

Det finns en poäng i berättelsen, men knappt någon poäng i filmen då den är för långsam och svårsedd. Mest udda är alla mjukdjuren som tvättas och skrubbas.

Mary Shelley

Betyg: 2 monument

Snygga kostymer, snygga scenografier och lite för många stjärnhimlar med nebulosor. Vi får följa Mary Shelleys liv från tonåren, mötet med Percy Bysshe, barnet som dör, sommaren vid Genèvesjön hos Lord Byron fram till erkännandet för boken "Frankenstein eller den moderna Prometeus". Kunde blivit spännande om någon spänning gavs, kunde ha blivit intressant om något av intresse presenterades. Men tyvärr. Det är pratigt, blodfattigt och ganska tråkigt trots alla kostymer och all rekvisita. Mary Shelley är värd mer än detta!

Att vara ateist är högst á la mode och nog mer ett brott mot konvenans och stelbent borgerlighet än ett existentiellt försanthållande. Finaste scenen är kanske ändå när de stjäl nattvardsvin i kyrkan i ren ungdomlig glädje och obetänksamhet. Annars är de sina unga år till trots alltför vuxna.

Ändå roligt med en film som behandlar bokutgivning och boklådor.

Jeanette - Jean D'Arcs barndom

Betyg: 3 monument

Tänk dig ett teologiskt traktat om synden, Guds ingripande i världen, helvetet och lidandet - ganska konservativt katolskt och troligtvis från sent artonhundratal. Lägg det i munnen som sånger hos några småflickor när de leker sina danslekar, blanda ut det med något av det absurda ur Alice i Underlandet, spela dessutom tung metallmusik, ställ dit några headbangande nunnor, en tafatt rappande farbror i en osannolik mössa, placera allt detta i en bortglömd flodfåra av floden Meuse, låt några får bräka då och då och glöm inte årtalet 1424!

Det är galet, absurdt, ytterst märkligt och jag vet inte om regissören driver med oss eller är allvarlig. Barnen tas i alla fall på allvar, de är oerhört närvarande och deras oro för både de levande och döda är äkta. Märkligt, udda!

The Tailor

Betyg: 3 monument

Saigon 1969. Jag tror inte du tänker på modehus och snygga sextiotalsklänningar, men så är det. Här nämns inte kriget med ett ord. Det är här det börjar för att sedan av en magisk kraft föra oss till vår tid då djävulen bär Prada och vår bortskämda och självupptagna hjältinna lär sig ödmjukhet och att lyssna på de äldre, samt får möta sig själv som uppgiven och försupen.

Mycket konfuciansk moral, fantastiska kläder och en rörande försoning med den du en gång var, och den du i framtiden kan bli. Märkligt som psykologisk företeelse, men fint. Dessutom passerar den bechdel-testet utan några som helst problem. De män som överhuvudtaget är med är mest bisarra bifigurer i märkliga kreationer.

Den traditionella vietnamesiska kvinnodräkten ao dai (se bilden) är central för förståelsen av handlingen.

Zama

Betyg: 4 monument

I första scenen,; en självsäker man mitt i bilden. Han dominerar landskapet, floden och höglandet där bakom. I den sista scenen; samme man som förlorat allt, men på frågan om han vill fortsätta leva lyckas han väsa fram ett ja. På ytan en film om en mans gradvisa förfall, elegant skildrat i skäggstubben, smutsen och kläderna som blir allt trasigare, men egentligen en film om kolonialism och människans värde som ett svar på Psaltarens 8:e psalm: "Vad är då en människa att du tänker på henne, att du tar dig an honom? Du gjorde honom nästan till en gud..."

Det är fantastiska scenerier och kostymer, magiska möten med djungelns märkliga invånare och på det hela taget svårbegripligt, men snyggt! Att det utspelar sig i Paraguay under sent 1700-tal (ni vet små peruker!) är bara ett plus.

The divine order (Die göttliche Ordnung)

Betyg: 4 monument

Det handlar om den livsviktiga rösträtten, rättvisan och jämlikheten. Och om vilket samhälle vi vill att våra barn ska växa upp i och hur absurt det är att vuxna kvinnor inte fick medborgerliga rättigheter i Schweiz förrän 1971. När det är folkomröstning om kvinnors rösträtt får kvinnorna stå utanför vallokalen medan männen går in och lägger sin röst. Detta skildras i en av de mest gripande scenerna i filmen. En annan stark scen är när huvudpersonen Nora för första gången lägger sin röstsedel i valurnan. Då funderar jag på varför jag inte är bättre på att högtidligahålla alla de gånger jag har möjlighet att rösta.

Men det är inte enbart kampen för rösträtt som skildras, utan också vad som händer i hemmet när det som betraktas som en självklar arbetsdelning inte längre är så självklart. Hemarbetet skildras på ett sätt som är ovanligt på film, t ex i en scen där Nora nästan försvinner bakom alla par strumpor som hon just tvättat och hängt på tork. Marie Leuenberger, som spelar Nora, gör det med stor skicklighet. Hennes politiska uppvaknande syns inte enbart i byte av hårknut, sjalett och lågskor mot utsläppt hår, jeans och stövlar, utan också i ansiktsuttryck och hållning. Det här är en film som jag verkligen hoppas kommer på svenska biografer framöver!

The desert bride (La Novia del desierto)

Betyg: 3 monument

Den chilenska skådespelaren, teaterregissören och manusförfattaren Paulina Garcia spelar Teresa, en kvinna 50+ som hela sitt vuxna liv arbetat som hembiträde. Hennes liv verkar ha varit fyllt av de rutiner som ett yrkesliv i tjänst hos en familj innebär. Detta får vi se i korta återblickar, medan handlingen utspelar sig öknen där Teresa blir strandsatt för att bussen hon åker med går sönder.

Möten sker och förvecklingar inträffar, och en försvunnen väska spelar en betydande roll. Men egentligen är detta bara ett stopp på Teresas väg vidare, precis som vilken roadmovie som helst. Och vi får fortsätta fundera över vilka som egentligen är en del av våra familjer, hur relationer uppstår, hur de lever vidare eller hur de avslutas. En annan fundering är vad det egentligen innebär att arbeta med hushållssysslor i en familj som inte är ens egen, något som många kvinnor världen över har erfarenhet av. Jag gläds över att se en kvinna i min ålder i nästan varenda filmscen, och jag imponeras över Paulina Garcias insats. Men ökenlandskapet hon blir strandsatt i vill jag helst slippa uppleva i verkligheten.

Summer 1993

4 monument

Efter att ha sett nio långfilmer på filmfestivalen i Göteborg utkristalliserar sig temat ”barnets betydelse” som något gemensamt för alla filmer. Men vid närmare eftertanke är det kanske inte så att denna film, med en 6-åring och en 4-åring i huvudrollerna, faller in under temat. Det här är nämligen inte en film som handlar om barnets eller barndomens betydelse, utan den handlar om barnets värld, sedd ur barnets perspektiv. Vilket faktiskt är ganska ovanligt och filmens allra största företräde. Frida, som huvudpersonen heter, är både snäll och dum, ja, rent av elak ibland. Men det är också uppenbart att hon försöker hantera den nya situation hon hamnat i.

Så vitt jag förstår bygger handlingen på regissörens och manusförfattarens, Carla Simóns, eget liv, vilket säkert kan förklara den trovärdighet som finns i skildringen av 6-åriga Fridas sommar. Hennes föräldrar dör i aids, men ingen nämner "aids" under hela filmen, och Frida får flytta till sin morbror, hans fru och deras lilla dotter på landet utanför Barcelona. Där leker hon med sin kusin, hämtar ägg hos bonden bredvid, badar, rymmer hemifrån, vägrar dricka mjölk och knyta skorna. Ibland kommer mormor och morfar och mostrar på besök, men mest kretsar filmen kring de fyra som försöker bli en ny familj. Och kring svårigheterna med detta. 

Det är lågmält och långsamt. Sorgligt och irriterande (varför pratar inte de vuxna med barnen?) och alldeles strålande spelat, särskilt av två yngsta skådespelarna Laia Artigas som Frida och Paula Robles som Anna. Här kan du läsa mer om filmen.