The King

Betyg: 2 monument

En spenslig, filosofisk och svårmodig ung man med grava alkohol- och familjeproblem hamnar plötsligt i rollen som kung och stridande erövrare. Lite svårsmält att se denne taniga typ axla ett tvåhandsvärd i full rustning och besegra sin stridsvane motståndare. Även de filosofiska tankarna om fred och någon sorts rättvisa försvinner snabbt i kampen om makten över Frankrike. För det är fjortonhundratal och hundraårskriget rasar. Den unga mannen blir Henrik V, den kanske mest framgångsrike av de engelska kungarna under denna del av medeltiden. Någonstans känns det som en highschool-film i medeltidsmiljö: familjegrälet, supandet, vänskapen, den kvasifilosofiska dialogen, rastlösheten och så omvändelsen när plikten trots allt kallar.

Här finns en antydan till "tyck synd om den som har makten" som känns både otidsenlig och farlig, en alltför modern kritik av korstågen men också roliga biskopsmössor, gyttjebrottning i rustning, en symbolisk rödhake, krismasmörjning och en kraftfull handpåläggning.

Vägen till Santa Fe

Betyg: 2 monument

Två officerare tar examen vid West Point strax före Amerikanska inbördeskrigets början, de hamnar i slagsmål med en slaverimotståndare och som straff för att slåss i uniform placeras de i Kansas, där John Brown (bilden) "härjar fritt med sitt rövarband". De är förälskade i samma flicka och det krävs en del fåniga turer innan det bestäms vem som får den sköna. Samtidigt strider de mot John Brown och hans söner och alla de frivilliga som valt att vilja slåss mot slaveriet istället för att bara prata. Det känns mycket märkligt att år 2021 se en film som har som syfte att kompromettera slaverimotståndaren John Brown. Han framställs som en religiös galning, i våra dagar en terrorist, som låter ändamålen helga medlen.

Här ges en väldigt romantisk syn på Södern och slaveriet, en politisk idé om att Nationen är viktigare än mänskliga rättigheter (=fascism) och en sorts förgången tanke om att: javisst slaveriet är ju inte så bra, men varje (vit) människas frihet är viktigare. Och varken Ronald Reagan eller Errol Flynn är särskilt bra. Bäst är John Brown med sitt skägg och alla sina bibelord, särskilt predikan över Elia och korparna i 1 Kung 17:4-6.

The Endless

Betyg: 2 monument

Det är pretentiöst, ganska svårbegripligt och inte så värst välspelat. Två bröder som lämnat det de upplevt som en UFO-sekt återvänder då deras liv efter sekten tycks ännu torftigare än när de var med. Väl tillbaka tycks allt vara ok, men det är något med tiden som stör. 

Lite för indie för min smak, med dålig färgåtergivning, knappt begriplig handling och ett sorts hot som vi aldrig helt får konfronteras med. Handlar det om en gud som meddelar sig via videokasetter och polaroidbilder, eller är allt fejk? Vi får inte veta och egentligen behöver vi inte veta det heller. 

Ekvationer, teckningar och - märkligt nog - sången "The House of the Rising Sun" spelar roll. Och när vi inte kommer ur tidens loopar kan det vara en tröst att gå till Matt 28:20 som förnekar tidens upprepning.

Snabbare än döden

Betyg: 2 monument

Döden, allt handlar om döden. Om den död som en gång skedde och om den död som är nära förestående; om en timme, om ett par minuter, om några sekunder. En ond man som hårdhänt styr sin stad bjuder in alla skjutglada revolvermän i trakten till en duelltävling. En tävling knappt någon kommer levande ifrån. Han har dock inte räknat med att hans egen son ska ställa upp, liksom en kvinna. 

Mycket närbilder på sammanbitna ansikten och många skottsalvor, men rätt lite av begriplig handling och förklarande bakgrund. Dock visas det en hel del dåliga tänder, och filmhistoriens solkigaste prästkrage. Prästen som bär denna krage avkragas senare ganska brutalt, men då han citerar Joel 3:10 kanske det inte är så underligt. Annars är nog behållningen att det är en film som visar människan från hennes absolut sämsta sida; hämnd, enfald, skryt, övervåld, våldtäkt, lögn, övergrepp, feghet, fusk, grymhet och självgodhet.

Sämst är en överspelande Leonardo Di Caprio.