Godzilla - monstret från havet

Betyg: 4 monument

Detta är originalfilmen från 1954 och jag inser att Godzilla återkomsten är en tydlig remake av originalet, men tråkigare. Här finns en nerv i själva filmandet, i hur ljuset används, i ljudbilden och i skådespeleriet. Mest handlar det om förtvivlan och beslutsamhet, motsatta känslor men de följs åt. Tydligast hos forskaren Dr Serizawa som i sin förtvivlan också fattar det avgörande beslutet.

En bearbetning av atombomssprägningarna över Japan - men i form av monstret från havet som av provsprängningarna vaknar till liv och kommer med förödelse och ond bråd död, precis som atombomben. Nu är det Tokyo som drabbas, förödelsen är enorm och det hjälper inte att skolbarnen sjunger fredsbönen trots att det är mycket vackert. Även om kritiken mot atombomben nog står i centrum är det egentligen en film om forskningens villkor - om vem som äger och kontrollerar forskningsresultaten och i vems intresse det sker. Mänsklighetens eller den enskilde forskarens? Ett stycke ekoteologi om människans ansvar både för forskningsresultaten och dess konsekvenser.

Godzilla - Återkomsten

Betyg: 2 monument

Egentligen handlar det inte alls om Godzilla, utan om japansk politik. Oändligt tråkiga möten i olika likadana sessionssalar, kabinettrum eller ledningsstaber. Godzillas funktion är att understryka sanningen i det något cyniska citatet: "Krismyndigheten är en unik väg till toppen". Och visst är den det, när varelsen Godzilla stiger upp ur havet och muteras till något mer skräckinjagande än vad mänskligheten tidigare skådat; en levande kärnreaktor som livnär sig på radioaktivitet. Varken kulor, atilleriprojektiler eller missiler tycks verka - då återstår atombomben. Men de rättrådiga inom den regering som är kvar söker en annan utväg. Katastrofen i Hiroshima och Nagasaki får inte upprepas! Så blir det kanske också en film om kärnvapen och om kärnindustrin.

Rent dramaturgiskt är det en kollektivberättelse, långt från hollywoods hjältemod, uppfriskande men också ganska tråkigt. Mer ingenjörsteknik än romantik, mer kemi än spänning. Dock ryms här både presidentdrömmar och sladdriga nudlar, liksom konstaterandet att "människan är mer skrämmande än Godzilla".

Vi har sett fler Godzilla filmer, se här och här. Denna saknar de andras tydligare teologi.

Spelets regler

Betyg: 4 monument

I grunden en moralitet om ont och gott, rätt och fel - men så elegant skriven, filmad och framförd att den rymmer mycket mer än så. Grevar och generaler, självspelande pianon och kaninjakt, kärlek och vänskap, död och förvecklingar, precolomibiansk konst och damasker... En del spelar mer roll än annat t ex klass och sanningssägande, medan äktenskap och konvenans har ganska liten betydelse. Så blev också filmen betraktad som dekadent och förbjuden av nazisterna vid ockupationen av Frankrike.

Här finns en snygg föraning av EU-projektet (filmen är gjord 1939), eller är det en anspelning på SvPs 289 ("Guds kärlek är som stranden och som gräset"från 1968). Märkligt också hur dagens politik tycks fylla dialogen. Bäst är kocken, alla kategorier, både när han avfärdar rasister och kräsna överklassdamer.

I rök och dans

Betyg: 3 monument

Allt parodieras, allt som överhuvudtaget går att parodiera - och lite till. Mycket fånigt, stundtals genialt, men lite för mycket flams. Ändå intressant att en sådan film görs under tidigt femtiotal med både nakenscener (endast för export!) och en krass kritik mot filmbranschens kommersialisering. Martin Ljung gör de flesta rollerna i en kavalkad av scener som är ytterst lösligt sammanhållna. Karl den tolfte, fäbodromantik, westernslagsmål, argsinta hustrur och dumma karlar... Bäst är nog ändå inledningens pompösa presentation på hollywood-engelska.

Det oroar knappast, roar mest. En del scener, som det återkommande fösöket att döpa ett fartyg, minns jag från min barndom och får nog räknas som klassiska, andra kan glömmas. Här finns ändå en möjligen långsökt kommentar till Psaltarens 72:a psalm: "Han ska komma som ett regn över grödan, ett stilla regn som vattnar jorden".

Lost Highway

Betyg: 4 monument

Detaljer, långsamhet, tystnad, ljud. Det är det viktiga. Sedan händer mycket: drömmar blir sanna, sanningen blir dröm, identiteter upplöses och tar gestalt igen, dialog upprepas, mord, våld och någonstans längtan efter kärlek. Allt är sådant David Lynch behärskar till fulländning. Lägg därtill ett oxblodsrött sammetsdraperi, en elegant, men också vardaglig, dialog, poliser i udda par och en extrem variant av trafiksäkerhet.

Vi vet inte riktigt vad som egentligen händer, men det finns en sorts cirkelberättelse där slutscenen också är början. Kanske är det så det är. Allt börjar och fortsätter, allt hänger samman, ”inget sker av en slump” som en av poliserna säger. Kanske är det ett sorts udda gudsbevis?

Ett mäktigt och ganska oväntat soundtrack ackompanjerar denna berättelse som inte kan berättas, utan behöver ses. Mest oväntat är nog de två Rammsteinlåtarna.

Innocence

Betyg: 4 monument

Märkligt, drömskt och realistiskt på samma gång. I grunden en film om puberteten, om vägen från barn till flicka till ung kvinna - om kontroll, sexualitet och självständighet. Allt utspelar sig på en udda internatskola för flickor där det mesta kretsar kring balettövningar. Här finns några få kvinnliga lärare annars uppfostrar flickorna varandra. Det är flickornas värld, men de bestämmer inte över den. Allt är kringgärdat med förbud. Förbud som driver till både död och flykt. På skolan tycks all tid stå still i en evig femtiotalskänsla, medan världen utanför faktiskt är modern.

Fantastiska rollprestationer, snyggt gjort men synnerligen obehagligt. Obehaget ligger mer i det som skulle kunna hända än i det som faktiskt sker. Vackrast är nog hårbanden som flyttas från flicka till flicka, som ett tecken på samhörighet och utvaldhet.

Barabbas (1953)

Betyg: 4 monument

Skuggor, dagrar. Den ensamma människan i relation till civilisationen, naturen, människorna - för ingen kan vara ensammare än Barabbas, han som frikändes istället för Jesus och sedan lever sitt liv i Jesu skugga. Pär Lagerkvists roman är både existentiell och dramatisk, Hollywood-filmatiseringen koncentrerar sig på det dramatiska medan denna svenska film, regisserad av Alf Sjöberg, lägger tyngdpunkten på det existentiella. Fotot, musiken, skådespeleriet allt understryker de existentiella frågorna kring skuld och förlåtelse, kärlek och omvändelse. Det är teatralt; stundtals effektfullt, stundtals överdrivet. Några scener är rent expressionistiska i sitt spel mellan ljus och skuggor, medan andra blir en sorts kammarspel med en eller två röster. Bäst är nog Erik Strandmark som en stillsamt omtänksam Petrus - långt från bombasmer och hierarkier.

Förutom att hela berättelsen är en sorts bibelkommentar så framstår Jesu ord om att himmel och jord ska förgås i Matteuevangeliets 24 kapitel som centrala (Matt 24:35) - på så sätt att Barabbas missförstår dem grundligt och tragedin inte kan undvikas.