Betyg: 3 monumentI den här filmen spelar Gunnar Björnstrand nån sorts berättare med glimten i ögat och han inleder med att säga: "Förlåt, men vi måste tala om helvetet." Det är nämligen så att djävulen (Stig Järrel) har fått en vagel i ögat som bara kan botas om en ung kvinna förlorar sin oskuld innan bröllopsnatten. Sagt och gjort. Djävulen skickar förste älskaren Don Juan (Jarl Kulle) och hans medhjälpare Pablo (Sture Lagerwall) till jorden. Där möter de kyrkoherden (Nils Poppe), hans vackra dotter (Bibi Andersson) och hans deprimerade hustru (Gertrud Fridh). Det hela är fruktansvärt fånigt, men också lite roligt. Jag tycker väldigt mycket om Nils Poppes godtrogna kyrkoherde, som mycket nöjd med att ha låst in djävulens allra elakaste dämon i sitt skåp med genever utbrister: "Dig ska jag nog kunna dra nytta av!" Dialogen som föregår denna inlåsning är också mycket rolig (se nedan). Annars är det faktiskt så att kärlek segrar över ondska och hat. Och himmel över helvete. Och stackars Don Juan drabbas av äkta kärlek till på köpet - ve och fasa!
Kyrkoherden (alltså Nils Poppe): Vad är det?
Dämonen (vet ej vem som spelar hen): Jag är en dämon. En liten djävul från helvetet, om det är lättare att begripa.
Kh: Så ytterst intressant! Men jag drömmer, förstås. Vad vill du?
D: Bara tråkigheter, kyrkoherden, bara tråkigheter. Jag hör inte till de där glada djävlarna som köper själar och handlar med lyckan och guldet. Jag är en tråkighets-djävul.
Kh: Likafullt är jag hedrad av besöket. Tänk att detta skulle hända mig! Tack, gode gud!
D (håller för öronen): Aj, aj! Låt bli! Lite hänsyn och vanligt folkvett kan jag väl ha rätt att fordra fast jag är från helvetet?!
Kh: Förlåt, det var tanklöst av mig. Vad har du nu på hjärtat?
D: Jag har inget hjärta!”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar