Betyg: 5 monument
Det är oerhört grymt, vansinnigt snyggt spelat med ett manus vassare än en rakkniv. Till detta klubbar och bakgator i New York, rökiga nätter och jazzmusik. När solen äntligen går upp i slutscenens morgon över Manhattan inser vi att hela filmen har utspelat sig nattetid. Jesu ord om att inte synda mer citeras, liksom änglarnas sång på julnatten, men filmen ger oss inget evangelium. Ändå anas hoppet i slutminutens gryningsljus.
Betyg: 4 monument
Al Pacino är fantastisk i mustasch, sedan i skägg och långt hår. Han arbetar som civilpolis i New York och varje spaningsupdrag kräver särskilda kläder, från ortodox jude med långt skägg till slakteriarbetare med blodigt förkläde. Men poängen är att han, till skillnad från alla sina kollegor, vägrar ta mutor. Han avslöjar mutstytemet för sina överordnade men de gör inget åt det. Så blir han i stort sett ensam mot hela poliskåren och till slut skjuten, men överlever.
En tät historia om polisarbete, korruption och mutor. Du riktigt känner frustrationen över att ingen reagerar, inte de som borde och inte de som säger att de ska göra det. På så vis både en politisk film och en film om mänsklig feghet och bekvämlighet. Bäst är nog ändå tidskänslan av tidigt sjuttiotal i frisyrer, kläder och gatubilder. Här läses Don Quixote och Isadora Duncan samt sjungs en del italiensk opera.
Filmen byger på Frank Serpico's liv; en verklig polis som vittnade mot sina kollegor och avslöjade korruptionen inom New Yorks poliskår under tidigt sjuttiotal.
Betyg: 3 monument
I och med att det finns en osäkerhet kring vad som egentligen pågår och vem som är vem blir det förutom ironierna också ett avstånd då vi inte kan lita på någon. Slevin Kenevra, tycks vara en sympatisk person som råkat hamna fel - men efterhand förstår vi att det inte alls är så och sympatierna försvinner. Det spelas en del schack, åks i olika hissar och det förs en diskussion om judendom. Intressantast är den bibliska förolämpningen filisté. Känns lite gammeldags i mina öron.
Betyg: 5 monument
Bäst är just barnperspektivet. Jag har nog sällan sett en film som är så konsekvent. Lysande! Roligast är när Jesse förklarar hur mykorrhiza fungerar; mycket yvigt och ändå rakt på sak. Teologiskt är det en illustration av uttrycket ur "barns och spenabarns mun" (Matt 21:16, gamla översättningen), dvs att barn säger sanningar om vuxenvärlden utan att ta hänsyn till vad som passar eller inte.
Betyg: 4 monument
Elegant, enkelt, rättframt och annorlunda. Egentligen en i raden av Noir-filmer, men annorlunda genom att den är berättad mer än spelad. En berättarröst följer oss genom filmen och rösten talar i andra person singularis. Det blir intimt, men också på något vis ett sorts avstånd. Barnhemspojken Frank har vuxit upp till en yrkesmördare och är på uppdrag i New York. Där stöter han på gamla bekanta, vilket är både positivt och negativt. Uppdraget är inte så svårt, men sedan ska han få betalt från sin uppdragsgivare …
Här är Tjechovs gevär en brandyxa och yrkesmördarens credo utgår från berättelsen om Kain och Abel: ”You don´t have to know a man to live with him, but you have to know a man like a brother to kill him.” Annars en snygg uppackning av färdigpackade skjortor och en fundering kring olika framtider: mördare, ingenjör, arkitekt. Bäst är congasspelaren, särskilt när han sjunger ”Dressed in black all the time”. Och så återkommer tanken om att ”aldrig kan någon utforska Guds vägar”.
Betyg: 2 monument
Det är också en skildring av judiskt liv i New York under femtiotalet, roligast är när Marty efter att ha varit i Egypten ger sin mor en liten stenskärva från pyramiderna med orden: "Det var vi som bygde dem" (2 Mos 1-2).
Betyg: 3 monument
En på sätt och vis fin berättelse, men alltför förutsägbar. Bikt förekommer, men utan egentlig avlösning och så görs det många korstecken. I övrigt är scenen när de äldre italienska männen i kostym slänger ut de långhåriga Hells Angels från baren minnesvärd. Bäst är ändå soundtracket.
Betyg: 2 monument
Kostymer, kostymer och kostymer i ett pastellartat landskap som ska föreställa Upstate New York och den lilla staden Yonkers där alla är ganska enfaldiga. Några av dessa stackare reser till New York och möter helt obegripligt kärleken. Vem kan överhuvudtaget vilja leva med någon av dessa töntar. Kvinnosynen är ytterst märklig och synen på det mesta är skev, konvertering till exempel. Men Louis Armstrongs framträdande är i en klass för sig och den korta stunden tycks även den 27-åriga Barbara Streisand leva upp. Annars är det ganska lamt. Bäst är den eleganta öppningen och alla ben och fötter som går i takt med musiken - sen kan du stänga av.
Betyg: 3 monument
Det börjar med en vansinnesjakt som avslutas med en begravning, men inte den beravning vi tror. Mycket action, mycket rörelse, mycket jagande i och utan bil; på tak, genom nattklubbar och ryska bastuar, över smågator i Nice, hängande i balkonger, i trapphus och slutligen i ett slakteri. En fransk polis inser att han har en tvillingbror när denne dör, en tvillingbror som varit aktiv i den ryska maffian. För att förstå vem brodern var reser han med livet som insats till Lilla Odessa i New York där han tas för sin bror - en avfälling.
Våld, mycket våld, men också Dostojevskij, en tatuering med hammaren och skäran och en broderlig välsignelse i all välmening. Spännande, men lite irriterande att alla talar dålig engelska, med rysk eller fransk brytning.
Betyg: 3 monument
Det handlar om minnen, om minnen som plockats bort, om en världsbild som är förvanskad och en teknologisk gud. Jorden är förstörd och mänskligheten har flytt till Titan, en av Jupiters månar. För att kunna försörja människorna där används den förstörda jordens vatten som grund för väteenergi och lämnar haven tomma och floderna uttorkade. Men vad är det egentligen som hänt? Och varför är en så stor del av jorden förbjudet område? Och vilka är "the scavangers" som lever i spridda flockar på den förödda planeten jorden?
Det är stundtals spännande, stundtals obegripligt - men så ska ju god science-fiction vara. Problemet är dock skådespelarna: Tom Cruise som spelar utan ansiktsutryck och Olga Kurylenko som inte spelar något alls. Värst är ändå det alltför sockersöta slutet. Bäst är "Ramble on" med Led Zeppelin, ett udda inslag i soundtracket. Och så tavlan "Christina's World", som med sin utsatthet och längtan speglar filmens känsla (är det tänkt).
Betyg: 4 monument
Mest ett kammardrama om moral, hänsynslöshet, företagande, ledarskap och hur det moderna Amerika formas. Intressant miljö, ett stort kontor med eleganta chefsrum där sekreterarna sitter vid sina små bord i korridoren utanför. En annan intresant sak är kyrkklockorna som ringer vid flera tillfällen. Ett stadsljud? Ett ljud som vill påminna om det förgångna? Eller om medmänsklighet i en värld av kalkyler och logistik?
Betyg: 3 monument
Det krävs nog att du, som jag, är gammal rollspelare för att riktigt uppskatta denna TV-film där en ung Tom Hanks gör en av sina första stora roller. Utgångspunkten är moralpaniken kring rollspelen på tidigt åttiotal och hur de inte bara skapar problem med skolgång och läxläsning utan helt enkelt skapar psykoser. En grupp ungdomar på ett college blir vänner genom att spela rollspel. Alla har de sina historier, sina knepiga familjerelationer att på olika sätt förhålla sig till, men i rollspelet är de fria. Det ger mig associationen till Jesu ord i Matteusevangeliet 10 om att ”ta sitt kors”.
Det som händer är att ungdomarna flyttar ut rollspelet från studentrummen till ett närbeläget, avstängt grottsystem där det är tillträde förbjudet. När spelet blir ”verklighet” bryter psykosen fram. En psykos som skulle ha kunnat framkallas av något annat likaväl. Det är otäckt, men också snällt. Sorgligt, men också fint om vänskap, sorg och längtan efter att få vara någon annan. Snyggast är infarten till Manhattan - över Queensboro Bridge, antar jag. Sämst är nog skådespeleriet - ingen spelar särskilt övertygande.
Betyg: 4 monument
Kanske är det masscenerna, slagsmålen, striderna, danserna, gatuscenerna som är det bästa. Snyggt gjort, väl regisserat och vi dras på något vis med som tittare. Det börjar med något som skulle kunna vara medeltid, men det visar sig vara första generationens nykomna irländska invandrare som i en sorts hednisk-katolsk tradition förbereder sig för strid. När sedan dörren sparkas upp och de kommer fram i ljuset är striden nära liksom nederlaget och filmens historia om barnet som växer upp och söker hämnd på sin faders mördare startar. Nu råkar faderns mördare vara den största gängledaren i New York, slug, brutal och hänsynslös - samtidigt som han har stadens borgerliga elit i sin hand. Alla är korrumperade, även den hämnande pojken (Leonardo di Caprio) och filmen rör sig kring begrepp som heder, förräderi, hämnd, förlåtelse och vänskap. Det är blodigt, grymt och teatralt. Kanske på grund av det sista känns det ok.
Vi känner igen främlingsfientligheten från våra dagar och förtvivlan i invandrarens blick. Här ställs protestantism mot katolicism och vi får se en person som blir både Petrus (den som förnekar) och Judas (den som förråder) samt höra Uppenbarelseboken 3:15-16 citeras utantill. Bäst av skådespelarna är Brendan Gleeson som Monk, butter, tvär och ändå godhjärtad på något vis.
Betyg: 4 mounument
Till en början tycker jag att här finns en rejält löjlig kvinnosyn som senare också gäller homosexuella män och även överlevande tyska nazister och överåriga hippies (se bilden) och när samma fåniga uppvisning av mänskliga tillkortakommanden även visar sig gälla judiska teaterproducenter så inser jag att hela världen är löjlig. Vilket är befriande och inte längre störande utan faktiskt väldigt roligt. Själva idén är rätt fånig från början: två kumpaner sätter upp en pjäs på Broadway som de medvetet vill ska bli en fullständig flopp - vilket de ska tjäna stora pengar på, pengar som de lurat rika damer att satsa. Blir det nedläggning kan de behålla kapitalet och bara beklaga satsningen. Men det visar sig att denna fullkomligt stolliga drift med nazisterna och Hitler blir en succé och våra kumpaner måste ta till drastiska medel för att rädda sig själva. Vilket de inte lyckas med, men i fängelset är de på gång med en ny musikal bland fångarna och samma satsade pengar. Fånigt så det förslår men med filmhistoriens kanske bästa ”örhänge” ("It's Springtime for Hitler and Germany").
Välspelat utan att spela över, absurda dansnummer och en formidabel Hitler-parodi. Särskilt roligt är det med alla olika ”danshitlar” och ”sånghitlar” när det är audition. Annars får vi se en livrem av papper, ta del av en naturlig relation till Gud och återigen stöta på det udda engelska ordet kizmet.
Betyg: 4 monument
Det börjar snyggt med en ensam man på en järnvägsstation. Allt runt om honom är i rörlese, men han väntar. På vad eller vem vet vi ännu inte. Allt kan hända. Och i viss mån gör det det, eller snarare allt har redan hänt. Han återberättar de senaste dygnens händelser. Från det att han upptäcker flickan i lägenheten mittemot, tills han lyckas rentvå sig själv från anklagelsen om mord, dubbelmord.
En boxare på väg ut ur karriären och en dansös på ett trist dansställe råkar bo grannar. När hennes chef sedan ger sig på henne reagerar boxaren och den komplexa historien tar fart. Fel man blir ihjälslagen, dansösen kidnappas, en tom lagerbyggnad blir vittne till ett fritagningsförsök som delvis misslyckas. En studio där man tillverkar skyltdockor blir scenen för ett dödligt slagsmål med brandpik och yxa och det springs på tak och i brandstegar.
Historien är lite för komplicerad, men det är spännande och välspelat där miljöerna är en del av spelet. Bäst är boxningsmatchen, så rått och otäckt filmat - som om vi också fick stryk gång på gång och knappt orkar resa oss. Roligast är det mycket udda kompisparet som dansar på fyllan med fezer till den enes munspel. Fånigt, men ett rätt kul avbräck. Också fint att kärleken segrar till slut.
Betyg: 2 monument
Om svart pedagogik med en rent sadistisk musiklärare som medvetet plågar och skäller ut sina elever för att de ska ”bryta igenom sina gränser” för att någon kanske ska kunna bli en ny Charlie Parker. Det är fullkomligt fruktansvärt och horribelt, men denne lärare som avskedas på grund av grava trakasserier mot stundenterna får upprättelse på slutet när den plågade slagverkaren Andrew åter spelar så händerna blöder med den hatade/beundrade läraren som bandledare. En för mig helt obegriplig moral!
Annars traditionell tonårsfilm om ambition, relation och framtidsdrömmar. Alla närbilder på cymbaler gör dock att du tröttnar efter ett tag. Det märkliga är att musiken endast blir prestation och nästan aldrig glädje eller uttryck för något annat än vad som står i noterna. Musik är mer än så! Vad blev det av att ”sjunga och spela till Guds ära” (Ps 47:7 )? Eller vad hände med andemeningen i Lill Lindfors sång "Musik ska byggas utav glädje"? Här hade det likaväl kunnat handla om sportprestationer eller skolbetyg.
Betyg: 2 monument
En ganska töntig historia där alla lurar alla, men med något sorts gott uppsåt. Ingen blir egentligen arg, allt blir bra i slutänden och den ende som förlorar något är banken. Däremellan åks det Taxi hit och dit, bjuds på bröllopslunch före vigseln och fuskas en hel del vid spelbordet. Gemytligt, men ointressant och ganska svaga rollprestationer. Intrigen skulle kunna ha blivit vassare med ett bättre manus. Dialogen är för lam - ingen screwball här inte!
Vi möter en präst som i och för sig kan cykla och en hel del sjungande damer. Bäst är tapeten med familjen Wagner på picknick - bara den är värd en film!
P.S. Jag inser nu att jag för åtta år sedan sett filmen och skrivit om den: Hi Diddle Diddle. Då tyckte jag den var bättre och tapeten fastnade redan då.
Betyg: 4 monument
Det börjar med en bild på den korsfäste Kristus och slutar med en bild på den himmelska madonnan - däremellen utspelar sig en enkel berättelse som är hämtad ur Lukasevangeliets femtonde kapitel, men helt utan bibeltextens komplexitet. En man tröttnar på de bayerska alperna och utvandrar till Amerika där han går hungrig och arbetslös i New York. Efter ett antal påhugg, längtar han hem och återvänder till hembyn på julnatten. Hans älskade väntar och bland alla maskerade bybor finner de varandra och går gemensamt till midnattsmässan.
Men det är inte berättelsen, eller den folkligt katolska inramningen som gör filmen utan kameraarbetet. Det är mycket snygga filmningar från först Alperna och sedan med en överglidning till skyskraporna i New York. Höjder som höjder. Skidtävling genom de snöklädda bergen är fantastisk liksom New York om natten och scenen när de käcka männen i byn arbetar i skogen och sjunger i takt till sågar, yxhugg och fallande träd. Till detta en mycket suggestiv musik. Intressant är hälsningen Grüss Gott (Gud välsigne er) som är typisk för den tysktalande alpvärlden och som ständigt upprepas.
Betyg: 3 monument
En FBI-agent infiltrerar maffian i Bronx, vilket resulterar i en sorts moraliskt dilemma kring vänskap, lojalitet och familj. Al Pacino är lysande som den luggslitne, hypokondriske och något överårige Lefty - medan Johnny Depp gör en ganska medioker roll som infiltratören Don.
Det handlar mycket om gangsterkulturen; bilar, kläder, talesätt, frisyrer... Lefty vill lära sin nyvunna vän Don allt han kan. Till detta fina gatuvyer och interiörer från Bronx. Men det händer för lite, spelas för dåligt och är stundtals ganska tråkigt. Mest intressant är att det ges så stort utrymme för teologi: samtalet med äldsta dottern mitt i natten, betoningen av nattvarden och en sorts representationsteologi som tycks utgår från Jesu ord i Matteusevangeliet 12:48-50 om vem som är hans familj. Sakrala ord för maffian!
Betyg: 4 monument
Våld, makt och kvinnoförakt. Det kan vara en sammanfattning, eller: vänskap, fattigdom och död. Ett gäng grabbar från de judiska kvarteren i New York utvecklas från småkriminella till riktiga gangsters under förbudstiden. Sedan händer något och vi får först trettio år senare veta vad.
Vackra interiörer och uppbyggda gatubilder. Snyggt filmat där kameraarbetet stämmer väl överens med Morricones musik. En stor film med stora pretentioner att berätta om 1900-talets New York. Men till skillnad mot Gudfadern-filmerna får vi knappast veta något om samhället utanför berättelsen. Fackföreningsrörelsen och hur den korrumperas är i sig en del av berättelsen, men i övrigt är världen utanför våra huvudpersoners liv mycket frånvarande. Till detta en svårsmält skildring av sexuella övergrepp gör att den tappar i intresse. Ändå, välgjord och mycket välspelad - särskilt Robert De Niro som den gamle Noodles; lågmäld, stillsam och utan hämndbegär. Här citeras ur Höga visan, Pesach firas i bakgrunden - annars rätt lite av judiskt andligt liv.
