Nosferatu (2024)

Betyg: 2 monument

Kanske behöver varje tid sin klassiska vampyrfilm - i så fall är detta inte min tid. Jag ser hellre om Murnaus Nosferatu från 1922, Nosferatu nattens vampyr från 1979 eller till och med Bram Stoker's Dracula från 1992. Jag tycker inte att nyinspelingen tillför något väsentligt. Mest är det billiga effekter som närbilder på blödande ögon och högt ljud. Jag är nog för gammal för det här.

Bakom historien om vampyren som köper in sig i den tyska småborgerliga staden och låter större delen av invånarna drabbas av pesten, ligger en diskussion om realism contra esoterism. Består världen bara av det vi ser, eller kan där också rymmas något annat, såsom ondska, demoner och förbannelser? Naturligtvis finns allt det där och den som inte tror på det går under likt skeppsredaren Friedrich Harding. Och inte bara han utan också hans gravida hustru och hans två små barn. Det kostar på att vara rationell. Här kan vi lite långsökt hitta en ansats till en feministisk tolkning av myten, med Ellen Hutter som den enda som egentligen kan stå upp mot ondskan, samtidigt som den förgör henne - och hon förgör den. Medan männen är fast i det rationella eller diskussionen därom.

A Real Pain

Betyg: 3 monument

Vissa filmer är väldigt filmiska, andra är mer filmade rakt upp och ner utan tanke på vinklar, perspektiv eller bakgrund, det är dialogen som är det viktiga. Detta är en sådan film. Två amerikanska kusiner reser till Polen för att söka sina judiska rötter. Egentligen hade de kunnat resa någon annanstans, för det är inte det judiska arvet som är poängen, utan relationen mellan kusinerna. Mellan den lyckade men blyge David och den utlevande loosern Benji. Under filmens gång pendlar jag mellan mina sympatier, men lyckas landa i en sorts sympati för dem bägge. Slutscenen hjälper till- och då får plötsligt titeln sin dubbla betydelse. 

Fint ändå om en grupp männisor med lite olika relation till judendomen som reser i grupp till Auschwitz. Mycket prat hela tiden, men på lägret är de tysta. Märkligt nog är de ensamma - där brukar alltid vara fullt av besökare - men desto starkare blir allvaret i tystnaden. Bäst är när de tjuvåker på tåget, första klass! Finast när det lägger stenar till minne på trappan till farmors hus, stenar som de sedan måste ta bort så att den gamla damen som nu bor där inte snubblar. En sorts lek med idén om snubbelstenar.

Cléo från 5 till 7

Betyg: 4 monument

Snyggt, stilfullt och drabbande. Liv och sjukdom, hopp och förtvivlan. Den eleganta Cleo misstänker att hon har cancer, hennes ytliga liv med älskare, skivinspelningar och klädköp blir ointressant. Vänskapen prövas, men inte heller den håller. Det blir en främling, lika främmande som hon i livet och lika ensam, som kan bryta vallen och nå bakom masken. Han på väg till kriget i Algeriet, hon på väg till sjukhuset för provsvar och cancerbesked. Två männsikor som möts. Så enkelt, men så svårt att skildra - men Agnès Varda gör det utan sentimentalitet och utan romantik. Just enkelt och rättframt och kanske just därför drabbande.

På något vis är det en illustration av Lukas 11:8, om den påträngande gästen som får vad han behöver. Antoine är just så påträngande.