Hamnstad (1948)

Betyg: 2 monument

Hamnstad gjordes 1948 och är starkt inspirerad av de italienska neorealististerna, som i tiden efter andra världskriget gjorde filmer som utspelades sig bland arbetarklass. De tog även ofta upp sociala problem och filmade i verkliga miljöer och med icke-professionella skådespelare, istället för i ateljéer. Här finns fantastiska hamnarbetar-scener, som t ex när det lossas ett berg med salt (?), men också en säkerligen realistisk inblick i socialtjänsten i sin linda och en obetalbar scen där Frälsningsarmén bjuder unga flickor på väg till "uppfostringsanstalt" på julkaffe.

Men här finns också ateljé-scener och fokus på de två huvudpersonernas kärlekshistoria, vilket gör att filmen inte enbart handlar om arbetarkollektivet och det dagliga slitet. Tyvärr är det ingen höjdare. Jag har svårt för skildringen av de unga tu, men kanske är det skådespelarinsatserna som brister? De känns i alla fall inte riktigt trovärdiga, särskilt med tanke på hur Ingmar Bergman skildrat unga människor i andra filmer som t ex Smultronstället och En lektion i kärlek. Men det är klart, där är inte de unga huvudpersoner....

Jag tycker inte heller att det realistiska berättandet passar Bergman så bra. Han är mycket mer intressant när han försöker skildra sådant som rör sig i människors inre, moraliska konflikter eller relationen till gud och existensen. Det som bär längst i denna film är skildringen av staden och arbetet, och beskrivningen av en mycket otäck illegal abort med dödlig utgång. Där behövs realismen!