Grand Tour

Betyg: 3 monument

Poetisk essäfilm, dokumentär och spelfilm på samma gång. Berättelsen utspelar sig 1918 och tar sin början i Rangoon. Edward, en ung brittisk kolonialtjänsteman ska möta sin fästmö som han inte sett på sju år. Men modet sviker honom och han tar en båt till Singapore istället. Sedan reser han vidare mot Bangkok, Saigon, Manila, Osaka och Nanking för att så småningom försvinna i det inre av Kina. Reser han eller flyr han? Vad flyr han ifrån i så fall? I den senare delen av filmen får vi istället följa hans fästmö Molly som följer honom i spåren ...

Det märkliga är att när Edward kommer till en ny plats hör vi berättarrösten beskriva hans möte med platsen, men vad vi får se är moderna dokumentära bilder av samma plats. Han kommer till Saigon 1918 och myllret av människor beskrivs medan vi får se motorcyklar och mopeder som fyller gatorna i Ho Chi Minh-staden i nutid. Till förvirringen bidrar berättarrösten som växlar mellan burmesiska och vietnamesiska medan de brittiska huvudpersonerna alla talar portugisiska. Och som om det inte räckte så är berättelsen interfolierad med folkloristiska inslag både i färg och svartvitt. Sammantaget blir det en svanesång över Imperiet och imperialismen. Asiens länder framträder som både mytiska, moderna och annorlunda än det västerland Edward och Molly representerar. Vi skulle kunna säga att de blir en sorts eviga resenärer genom kulturer som inte är deras. De kan inte ta dem till sig och går således under. Vackert och sorgligt men ganska långsamt.

King of Kong: A Fistful of Quarters

Betyg: 4 monument

En klassisk berättelse om den lille mannen som utmanar makten. I det här fallet är makten en långhårig, slipsbeklädd såsentreprenör "med mest bredd i hela kycklingmarinadindustrin" som har rekordet i arkadspelet Donkey Kong. Han omger sig med beundrare och jasägare och har både domare och tävlingsedning i sin hand. Utmanaren Steve är en lite udda, men snäll och vänlig lärare med autistiska drag som i sitt garage slog rekordet under en period av arbetslöshet. Men det rekordet accpeteras inte av såsentreprenören Billy, han hävdar att spelmaskinen i garaget var manipulerad. Så Steve måste upp till bevis och göra om rekordet offentligt. Problemet är att Billy själv vägrar att närvara. 

Det är spännande och välgjort med känsla av hemmavideo. Men med en bra klippning. När Steve räknar ut hur han ska lösa uppgiften med de rullande tunnorna och andra fällor använder de samma teknik som i Temple Grandin, dvs hans uträkning ritas in i bildrutan. Snyggt. Filmen är helt på Steves sida. Han är sympatisk, ärlig och trofast. Medan Billy är ganska otrevlig, intrigerande, feg och oärlig. Så är nog inte verkligheten. Men för att bli världsmästare i Donkey Kong är alla medel tillåtna. Roligast är, förutom BIllys gräsliga slipsar, att Ordspråksboken 27:17 refereras som en ren självklarhet.

The Life and Times of Rosie the Riveter

Betyg: 5 monument

En fantastisk film om "the women army", kvinnorna som tog plats i den amerikanska tunga krigsindustrin under Andra världskriget när männen var ute i strid. Kvinnorna arbetade som svetsare, fräsare, gjutare och nitare (riveter). Men sedan när kriget var över fanns det ingen plats för dem och de fick sluta och bli hemmafruar, hembiträden, servitriser och städerskor igen. Ett praktexempel på hur kapitalismen fungerar och hur lite person betyder i relation till profit. Här finns ingen förståelse för orden om att "arbetaren är värd sin lön" i Lukasevengeliet (Luk 10:7).

Vi får möta fem kvinnor som i realtid (1980-tal) berättar om det arbete de utförde, om hårda arbetsdagar, tveksamhet från manliga kollegor, facklig organisation, kvinnoförakt, solidaritet, rasism, arbetsglädje och stolthet och sedan besvikelsen när de inte längre räknades med, när deras insats inte längre var värd något. Dessa berättelser varvas med journalfilmer, kupletter och propagandafilmer för att kvinnor ska ta sitt ansvar i industrin och fem år senare likadana filmer om att kvinnans plats är i hemmet. En mycket tydlig dubbelmoral. 

I huvudet på Bo

Betyg: 3 monument 

Bo Widerberg är en komplicerad person - vilket vi kanske alla är - dels en skicklig filmregissör, dels en ganska otrevlig person som kunde driva medabetare till vansinne. Jag vill inte tro att det ena var beroende av det andra, snarare att det råkade sammanfalla. I filmen om Bo ges inget svar på den frågan och den berörs egentligen väldigt lite. Det är en film gjord med alltför stor respekt och vördnad. Något som nog inte Bo Widerberg själv skulle ha brytt sig om. Fantastiskt fina filmklipp från fantastiska filmer; Barnvagnen, Kvarteret Korpen, Elvira Madigan, Ådalen 31, Mannen på taket, Mannen från Mallorca ... Intressanta klipp från intervjuer och tv-program, men bortanför klippen så tillförs ganska lite. 

Roligast är när en ganska ung Bo Widerberg krasst konstaterar " att ingen arbetar i Bergmans filmer". Bäst är när sonen Martin, kanske tre år, leker med såpbubblor i slutet av Ådalen 31. Den vackraste filmscen som spelats in i Sverige!

Listers: A Glimpse Into Extreme Birdwatching

Betyg: 4 monument

Owen och hans bror Quentin ger sig ut på det som fågelskådare kallar "a big year", dvs att under ett år se så många fåglar som överhuvudtaget är möjligt inom ett begränsat område. Området är det kontinetala USA, dvs 48 stater. Problemet är att de aldrig har skådat fågel förut. Och då de närmast är vad man kan kalla "slackers" och inte har några pengar så är oddsen inte så höga. Men de har en bil som de kan sova i. Detta blir en helt fantastisk film! Underbara fågelbilder, märkliga möten med både omöjliga och möjliga människor, suveräna ironier, trista parkeringsplatser, hemmagjorda båtar och enorma myggsvärmar. Men framförallt fåglar av alla de sorter. Hur går det för dem? Det får du se i filmen, finns på youtube.

Bäst är för- och eftertexterna, mycket snitsigt gjorda. Roligast är bibelreferenserna till profeterna Hesekiel och Joel. 

Ebba the Movie

Betyg: 3 monument

Sjuttiotalet övergår till åttiotal och Ebba Grön turnerar runt i Sverige med Dag Vag. Det är grått och höstlikt med tomma landsvägar och trista hotellrum. Ett porträtt av sin tid, där musiken fortfarande står sig förvånansvärt bra, medan snacket känns förlegat och backstagescenerna helt ointressanta. Bäst är de enskilda närbilderna i tystnad medan turnébilen rullar på, vilka sammantaget ger ett bra porträtt av bandmedlemmarna. Men nog spelas "Staten och kapitalet" en gång för mycket. Bäst är när Thåström spelar "Häng Gud" på orgeln i Uppsala domkyrka, i vit skjorta och fluga. Finklädd stunden till ära.

Yessongs

Betyg: 4 monument

Om du, som jag, gillar långhåriga unga män med målade skor som spelar jätemycket gitarr och sångtexter som: "On a sailing ship to nowhere, leaving any place" eller "Lost in loosing circumstances, that's just where you are" - då är detta filmen för dig. Det är dunkelt filmat med mycket motljus mot strålkastarna (mest i grönt och rött), men kameran följer musiken väl och när den sveper över publiken blir det ännu bättre. Här slipper vi tröttsamt mellansnack, det är gitarrerna och keyboarden som talar sina egna språk. Bäst är Rick Wakeman i paljetterad mantel när han spelar Halleluja-kören ur Händels Messias på synth. 

Från en konsert på Rainbow Theatre i London 1975 - det både hörs och syns!

Bruxelles-Transit

Betyg: 3 monument

En långsamt berättad skildring av utanförskap och hårt arbete. En judisk familj emigrerar just efter Andra världskriget från Lodz i Polen till Bryssel i Belgien där det finns släktingar som ännu är i livet och där de efterhand startar ett skrädderi. Hela filmen är minnen berättade på jiddisch av regissörens mor men illustrerade med dokumentära bilder från åttiotalets Bryssel, en ganska nedgången stad. Då och då ackompanjeras bilderna, minnena av en sång och då och då av dramatiserade scener. Effekten blir att detta som är en familjs öde blir alla invandrares öde på något vis - det är inte just sent fyrtiotal som är intressant, utan staden som sådan under alla sorters tider, även idag. Hur den tar emot, respektive inte tar emot de främmande. Och vad som krävs för att passa in - om det ens är möjligt. Slutscenens tomma rum talar för sig själv i den frågan.

Poetiskt och lågmält - kanske lite för lågmält - men vackert med rösten som talar ett språk som jag aldrig hört men på något vis känner igen.

Anteckningar om kläder och städer

Betyg: 2 monument

Det finns en övertro på videokamerans dokumentära känsla hos en del filmare. Wim Wenders är en av dem. Här hyllar han det enkla filmandet med en videokamera där resultatet i mina ögon enbart blir grynigt och suddigt. De scener som är tagna med riktig filmkamera, särskilt stadsvyerna är mycket bättre. Men min kritik handlar nog egentligen inte om filmtekniken utan om berättelsen. Filmen skildrar den japanske modeskaparen Yohji Yamamoto och hur han förbereder sig inför en visning i Paris. Vi får se honom röka, klippa lite med sax, spela biljard, tala filosofiskt om Paris och Tokyo, lägga upp en fåll - men vi får ingen inblick i hur processen ser ut när han skapar. Hur gör han sina kläder? Ingen aning. Vi får inte se hantverket, bara teorierna och de blir ju sällan bra på film!

Yamamoto talar så väl om färgen svart att han nog skulle gilla beskrivningen i Höga visan 1:5.

O Thou Transcendent

Betyg: 3 monument 

Om Ralph Vaughan Williams; agnostikern som skrev liturgisk musik och psalmer, den klassiske kompositören som spelade in folksånger, vänstersocialisten vars musik spelades på drottning Elizabeths kröning, överklasspojken som avstod officers rang och istället tjänstgjorde som ambulanspersonal vid skyttegravarna under Första världskriget. En av de mest inflytelserika brittiska kompositörerna under nittonhundratalet.

En ganska traditionell dokumentär som i stort sett skildrar hans liv och betydelse kronologiskt - några av de intervjuade (Stephen Johnson bl a) ger spännande inblickar och vidgar perspektivet, medan andra säger det som är väntat. Mycket musik förstås men tyvärr illustrerade av ointressanta landskapsbilder. Roligast är berättelsen om gammelfarbror Charles (Darwin) som när Ralph som barn frågade sin faster om varför det var så mycket rabalder kring honom och hon svarar: "Du förstår, Bibeln menar att världen skapades på sju dagar, gammelfarbror Charles menar att det tog lite längre tid". Klassisk brittisk understatement.

Häxan

Betyg: 3 monument

En sorts genreöverskridande dokumentärfilm från långt innan dokumentärfilmen hade en egen status (1923), eller kanske ett gestaltat föredrag. Mörk, suggestiv och drabbande om tro på demoner och det övernaturliga med nedslag i mänsklighetens historia. Koncentrationen ligger på medeltidens häxjakt med professionella häxdomare. Dock leder filmen fram till 1920-talet då den övergår till en psykologisk skildring av olika hysteriska fenomen. Kameran är, åtminstone under de medeltida scenerna, en subjektiv betraktare som hela tiden ställer sig på de utsattas sida, vilket gör filmen förvånansvärt modern. Sedan att det är Djävulen som har de roligaste festerna har vi människor nog alltid vetat.

Vi får se en hel del vidriga präster och munkar, en tonsurrakning (se bilden), några bedjande obducenter, dåligt bordsskick, fantastiska djävlar, tortyrinstrument i närbild, Gud i Kristallhimlen med 9 änglakörer och en märklig mekanisk skildring av helvetet. Kanske är det lite för docerande, men ändå fascinerande med tanke på att filmen snart är hundra år gammal.

Män som sjunger

3 monument

Sången följer oss hela tiden, genom landskapets raka vägar och stora stränder, genom samtalen om framtid och historia, genom begravningarna och repetitionerna. Huvudpersonerna är männen som sjunger, som sjunger i manskören som funnits i trakten i decennier. Nu är de flesta gamla och kören har svårt att locka till sig unga sångare. Dokumentärfilmaren Dylan Williams pappa har sjungit i kören i mer än sjuttio år och vi får följa honom och hans kamrater i deras försök att rektytera nya medlemmar och i förberedelserna för den stora körtävlingen på Nordirland.

Det är enkelt filmat utan krusiduller vilket gör det lite långsamt och stillsamt, även om spänningen stiger mot slutet just innan vi får höra tävlingsresultatet. Kanske hade jag velat veta lite mer om bygden än enbart körsångarnas nutida liv, mer historia, mer förståelse för det unika. Men det är vackert. Vackert landskap, vacker sång och ett fantastiskt språk då alla talar walesiska. Även sången är oftast på walesiska, bl a Psaltarens 23 psalm.

In i dimman

Betyg: 1 monument

Så fel det kan bli när utanförskap ska skildras! Det är så lätt att det blir betraktarens blick och inget annat som skildras - en skräckblandad förtjusning över alkoholism, depression och fattigdom. De människor det handlar blir ett kollektiv, fast de i allra högsta grad är individer. Samtidigt får vi veta så lite, en sorglig berättarröst ger ett perspektiv, kameran ger ett, men varje skildrad människa har rätt till sitt perspektiv och det kommer inte fram. Det är välvilligt tänkt, men blir utpekande och ovärdigt istället för solidariskt.

Till detta ett kamera-arbete som inte kan bestämma sig: experimentellt med ultrarapid, och fast speed eller rått, dokumentärt med skakig handkamera eller allmänt trist med fast kamera mot orörligt mål i evigheter.

Visst är det synd om människorna, men de dansar också och berättar dåliga historier och sjunger små visor för fiskarna och befinner sig alla i Malmö. Det finns hopp och värme men det blir tyvärr inte en del av berättelsen.

Aalto

Betyg: 2 monument

Om detta var en film om byggnader (och möjligtvis stolar) hade den fått ett fantastiskt betyg. Vackra byggnader i vackert ljus, snygga detaljer, vinklar, skuggningar - just så som arkitekten och formgivaren tänkt sig det. Men det handlar inte bara om byggnader utan också om människorna bakom och där brister det. Vi får se Alvar Aalto i möte med berömda arkitekter och formgivare, vi får se journalfilmer från hans ateljéer - och vi får förvisso se Aino Aalto i badddräkt men hennes betydelse för namnet Aalto lyfts bara fram halvhjärtat. Vilken betydelse hade egentligen kvinnorna bakom mannen - eller bredvid (som det antyds men aldrig beskrivs)? Dessutom saknas förklaringen av hans popularitet, vad var det egentligen med "människan som alltings mått" som tilltalade och hur gick brytningen med funktionalismen till och vad bestod den egentligen i? Det hade också varit intressant med en utveckling av betydelsen av barnens lek för arkitekturen. Antydningar, liksom ovan, men inget som förklaras och görs begripligt - men snyggt o så snyggt!

Bäst är fotografierna på barnen när de använder de arkitektritade stolarna som helt vanliga stolar och när Kristian Gullichsen på ålderns höst går runt i huset han flyttade in i som sjuåring och berättar om hur han mobbades för att han bodde i ett så konstigt hus (Villa Mairea ritad av Alvar Aalto, se bilden ovan). Intressant är dock skildringen av Treenigheten och tvivlets teologi skildrat i kyrkorummet i De tre korsens kyrka.

Tiny Tim

 Betyg: 4 momument

Om att skapa sig själv, att göra om sig från en ensam grabb i New York till en av sextiotalets mest märkliga popstjärnor: Tiny Tim. Med ukulele, falsettsång, sköna lockar och märkliga kavajer uppträder han på de mest konstiga ställen, Vaudeville-teatrar, burleskshower, Isle og Whight festivalen, i en film som Bob Dylan regisserar, på TV-shower och cirkus. Alltid lika androgyn, lika tvetydig, så vi vet aldrig om han driver med allt och alla eller verkligen är så här udda. 

Bakom detta en katolsk uppfostran där den lokala prästen uppmanar honom att söka en psykiater när han söker läkedom hos Jesus. Just den innerliga Jesus-tron löper som en röd tråd genom filmen, särskilt i de svåra stunderna, när han misslyckas, faller från höjderna och kraschlandar.  

Finast är kanske ändå den enkla hstorien om hur Neal Cassady och en till försöker rädda honom när maffian satt klorna i honom men han är bara livrädd för att de kör för fort.

Dick Johnson is dead

 Betyg: 4 monument

En gammal mans resa från levnadsglad psykiatriker i Seattle till glömsk åldring inneboende i dotterns lägenhet i New York. Låter det tungt och tråkigt? Inte alls. Här följer vi Dick och hans dotter, filmaren Kirsten Johnson, från vardag till fantasifullt himmelrike och tillbaka, från nutid till dåtid och tillbaka. På vägen möter vi den högt älskade fadern C Richard Johnson, 86 år ung och en en underbar aktör (han spelar verkligen sig själv) och hans lika högt älskade dotter, som i filmen bearbetar sin fars tilltagande glömska, han har drabbats av Alzheimers sjukdom, och hans kommande död.

Kirsten Johnson går grundligt tillväga och tar livet av sin far på alla upptänkliga sätt. Hon regisserar, lejer stuntmän och teatersminkörer. Hon iscensätter till och med faderns begravning. Allt på ett mycket naturtroget sätt. Det är humor, lekfullhet och glädje blandat med allvar och sorg. Och när den 90 minuter långa filmen är slut känns Dick Johnsson mer levande än någonsin. Det är faktiskt magiskt. Och filmmediet i sin allra bästa form.

White Riot

Betyg: 3 monument

 

Om musik och politik, men nog mest om politik. Om den brittiska vänsterns kamp mot National Front under sent sjuttiotal, kanaliserat genom organisationen Rock Against Racism (RAR) och dess tidskrift Temporary Hoarding. En hel del fina tidsbilder, några bra filmsnuttar, men för mycket om just tidskriften och för lite om människorna. Egentligen ställer filmen fler frågor än den besvarar. Jag vill veta mer om Sham 69 och deras skinhead fans, jag vill veta hur de som var med som fotfolk då ser på tillståndet i landet nu. Jag vill höra vad dagens musiker, svarta som vita ser på de årens musikscen. Jag anar att det var fler än Socialist Workers Party som stod emot NF, men det sägs det inget om. 

Nåväl, en film om brittisk vänster varvad med tung sjuttiotalsmusik är ju inte fy skam! Intressant är att grunden för deras arbete ligger i Jesu ord till synagogföreståndaren i Markus 5:36 "Var inte rädd, tro bara", även om de själva nog inte såg det så. Men det handlar mycket om att stå emot trots rädslan!

Hiroshima - Min älskade

Betyg: 4 monument

Filmiskt, poetiskt - inte helt begripligt, men mycket vackert. Om minnen, om kriget och vad kriget gör med kärleken, om döden och rätten att gråta. Från början tänkt som en domkumentärfilm, men tack vare Marguerite Duras' manus något helt annat. 

En kvinna befinner sig i Japan för att spela in en film om Hiroshima och möter där en japansk man - det är några år efter krigsslutet. Egentligen söker hon sig själv och sina egna minnen av kriget i kärleksmötet. Så frågorna som reser sig i deras samtal handlar om huruvida man kan leva med krigserfarenheten, vad den gör med livet och möjligheten att älska? Kärleksparet är lika krigsskadat som den värld de kommer från, vilket slutreplikerna bekräftar. Kanske de vackraste slutreplikena i en film någonsin!

Djupt existentiell, men i stort sett helt utan religiösa eller andliga anspelningar. Nog både beroende på tiden (1959) och på manusförfattaren.

Da 5 Bloods

Betyg: 4 monument

Vietnamkriget skildrat ur de afroamerikanska infanteristernas perspektiv, men nästan femtio år senare. Fyra gamla stridskamrater kommer tillbaka till Vietnam för att söka efter och ta hem den femte kamratens kvarlevor - o c h för att de vet att där han stupade ligger också en guldskatt begraven. Se där ett rikigt äventyr! Den stupade kamraten var deras befäl och deras politiska ledare som ständigt påminde dem om de svartas rättigheter, fredens nödvändighet och den politiska kampens möjligheter. Alla har de genom livet förhållit sig på olika sätt till den dyrkade, döde kamratens budskap. Den politiska analysen förflyktigas dock när de hittar guldet, liksom sammanhållningen och kamratskapet. Våld, ond bråd död och nya strider skiljer dem från varandra. Ändå lever något av budskapet vidare i slutscenerna.

Det är spännande, välspelat och snyggt kryddat med dokumentära inslag ur USAs historia. Bäst är scenerna från vietnamkriget som dyker upp i deras minnen - allt spelas upp som det hände, men de är gamla män i minnena. Det är vackert gjort. Stundtals roligt, ibland lite väl stereotypt, men då med glimten i ögat, som på dansgolvet i Ho Chi Minh-staden (tidigare Saigon).

Mycket bön, en vådlig hänvisning till 2 Mos 3:5 "du står på helig mark" och den kraftfullaste läsning (mest ett vrål faktiskt) av Psaltarens 23:e psalm jag någonsin hört.

Slaget om Alger

Betyg: 4 monument

Det är grovt filmat, enkelt och dokumentärt men oerhört effektivt. Kulsprutepistolerna står för en sanning, tårarna för en annan. Tortyren för en, bombdåden för en annan. Barnen för en och soldaterna för en annan. Det är en grym skildring av Algeriets antikoloniala frihetskamp, om FLNs uppbyggnad och den hårda franska repressionen. Det är tydligt var sympatierna finns, men våldets smärta drabbar alla. Det intressanta är att vi idag skulle tala om terrorism, medan det i filmen handlar om frigörelse. Den politiska agendan har flyttat sig.

Intressant är också kopplingen mellan frigörelse och muslimsk medvetenhet, bönerna följer motståndsmännen, de blir martyrer och modernismen blir en fransk företeelse - popmusiken och kvinnor med kortklippt hår står på förtryckarnas sida.