Trollbunden

Betyg: 4 monument

Dr Peterson får en ny chef på den psykiatriska kliniken. Han visar sig vara yngre än väntat och så småningom visar han sig inte alls vara den de väntat - men Dr Peterson (en lysande Ingrid Bergman) blir förälskad och med psykoanalysen och drömtydningens hjälp räddar hon sin älskade.

Psykoanalys. Det är huvudingrediensen. Men också kärlek, minnesproblem, avundsjuka, mord, misstankar och drömmar. Drömscenerna av Salvador Dalí är fantastiska - men det är även den korta scenen vid den första kyssen där dörr efter dörr öppnas i tomma rum. Visst är den psykoanalytiska jargongen väl schablonartad och kritikerna har nog rätt i att spänningen förtas av det myckna pratandet - men det är spännande med en film där hela upplösningen bygger på psykoanalytiska teorier.

Vid sidan om psykoanalysen förekommer leverkorv, en man som återkommer till "vänliga Pittsburgh", låtsaskung Salomo och tydliga hänsyftningar till Daniel 9:21 och Lukas 1.

 

 

Tjuren från Bronx

Betyg: 4 monument

Berättelsen om mellanviktsboxaren Jake LaMotta är en berättelse om manlighet, frustration och ilska, om att leva i ständig misstro mot allt och alla, om framgång och misslyckanden och om en fullkomligt missriktad kärlek - om det nu handlar om kärlek. Men mest är det en berättelse om våld och ensamhet. Våldet skapar ensamheten. Till slut står ingen ut med svartsjukan och den sjukliga misstänksamheten - inte han själv heller. Självkänslan sviktar i takt med att han lägger på hullet och till slut är Jake LaMotta, den fruktade boxaren, bara en sorglig, patetisk och lönnfet figur. Tjuren från Bronx blir en misslyckad krogunderhållare utan talang. Det är ett gradvist förfall som Robert De Niro gestaltar med en sorts ömsinthet som är beundransvärd.

Allt är filmat med en nerv och en närhet som imponerar och de är så snyggt att de enda färgklippen är familjens sparade smalfilmer, just så illa filmade som sådana brukar vara. Trots alla våldsamma boxningsmatcher är det en vacker film, vacker men skrämmande.

Det är intressant att se en film om manlighet som är så fixerad vid vikt men det intressantaste är ändå den avslutande bibeltexten från Johannes 9:24-26 (om den blindfödde mannen) som ställer filmen i ett nytt ljus. "Om han är en syndare vet jag inte. Men det vet jag, att jag som var blind nu kan se." Ett försonande ljus.

Teorema

Betyg: 4 monument

Med utgångspunkt i Israels folks vandring genom öknen och Jesu frestelser i samma geografi (öken), får vi följa en borgerlig familj i Milano dit en mystisk ung man kommer. Han lockar fram alla familjemedlemmars dolda sexualitet - men lämnar dem sedan. Var och en agerar på sitt sätt när han lämnat dem: psykisk sjukdom, destruktiv sexualitet, abstrakt konst, utblottande och andlig fanatism.

Den borgerliga familjen står i centrum och allt den döljer i sin förljugenhet. Är då den unge mannen som sätter igång alla desa processer frestaren eller frälsaren? Det är i vilket fall fascinerande, besvärande, roligt och mycket märkligt. Bäst är ändå inledningsscenens diskussion utifrån en helt överraskande vändning i klasskampen.

Nine Men

Betyg: 3 monument

När en grupp nya brittiska rekryter under Andra världskriget klagar över stridsövningarnas monotoni och längtar ut i krigets mer påtagliga verklighet, berättar deras sergeant en historia från ökenkriget för dem. Det är hans berättelse som är själva filmen; om nio män som håller stånd mot en övermäktig italiensk styrka mitt i den libyska öknen. Var och en har sin personlighet och som det oftast är i krigsfilmer så är det kollektivet som segrar, vars och ens individualitet skapar en större enhet som ger segern. Intressant i individualismens tidevarv. Det blir en sympatisk berättelse, men varför den berättas är oklart.

Egentligen ingen långfilm, mer en novellfilm (1timme och sju minuter). Mycket sand, många svettiga ansikten, en hallucination om helgon i helvetet och ett citat ur en söndagsskolesång (Little Things):

Little drops of water, little grains of sand.
Make the mighty ocean and the pleasant land.

Karabinjärerna

Betyg: 3 monument

Två enfaldiga män (Ulysses och Michelangelo) luras ut i kriget med löfte om att de ska få hela världen. Kriget tycks också pågå över hela världen, även om allt ser ungefär ut som franska landsbygden med samma åkrar, snår och gamla hus. De har sänts ut av kungen och honom är de trogna när de begår alla upptänkliga krigsbrott som kan begås, medan de skickar vykort hem till Claopatra och Venus. Med samma uppriktiga enfald klarar de sig genom kriget och återvänder med hela världen i en resväska. Scenen när de packar upp är obetalbar - den motsäger fullkomligt Jesu ord i Lukas 9:25 då de vinner hela världen utan att förlora sig själva - de är exakt lika enfaldiga som när de gav sig av. 

En kritik av kriget, naturligtvis, och nationalismen men inte helt lyckat. Ärendet är för allvarligt för att skämta om, vilket alla de dokumentära bilderna understryker. Men naturligtvis en film som är gjord för att utmana den goda smaken - den är ju trots allt från 1963. 

Mama Roma

Betyg: 4 monument

Om ambition och misslyckande, om människors vilja att skaka av sig sin egen historia och det nästintill omöjliga i att göra det. Mama Roma vill att hennes sextonårige son Ettore, som hon hämtar hos fosterföräldrarna, ska bli något annat än vad hon själv blivit. Han ska bli en fin man, arbeta på riktigt, tjäna pengar och prata som de rika - inte som bönder och gatuförsäljare. Men hon kommer inte loss från sitt förflutna som prostituerad och Ettore blir aldrig den hon vill. Det är tragiskt, men vackert skildrat - till och med roligt som när Mama Roma sjunger improviserade smädesvisor till brudparet när hennes före detta hallick gifter sig och brudparet svarar med egna sånger, samtidigt som ett par grisar bökar runt bröllopsgästernas ben. Eller scenerna där Mama Roma är på väg hem om natten och pratar på medan männen vid hennes sida ständigt byts ut.

Ettores förvandling är den stora tragiken. Han är en gatans charmör med en kropp som ständigt spritter av liv som bara en tonårskropp kan göra. Men alla vill styra och disciplinera honom på olika vis; mamman, gänget, flickvännen, jobbet, i fängelset till slutscenen där han på psykiatriska sjukhusets ensamcell i spännbälte inte kan tas för något annat än en korsfäst Kristus. Den slocknade blicken har jag sett förr, i en film som gjordes långt senare: McMurphys besegrade blick i Gökboet. Du kan inte besegra systemet på egen hand.

O Thou Transcendent

Betyg: 3 monument 

Om Ralph Vaughan Williams; agnostikern som skrev liturgisk musik och psalmer, den klassiske kompositören som spelade in folksånger, vänstersocialisten vars musik spelades på drottning Elizabeths kröning, överklasspojken som avstod officers rang och istället tjänstgjorde som ambulanspersonal vid skyttegravarna under Första världskriget. En av de mest inflytelserika brittiska kompositörerna under nittonhundratalet.

En ganska traditionell dokumentär som i stort sett skildrar hans liv och betydelse kronologiskt - några av de intervjuade (Stephen Johnson bl a) ger spännande inblickar och vidgar perspektivet, medan andra säger det som är väntat. Mycket musik förstås men tyvärr illustrerade av ointressanta landskapsbilder. Roligast är berättelsen om gammelfarbror Charles (Darwin) som när Ralph som barn frågade sin faster om varför det var så mycket rabalder kring honom och hon svarar: "Du förstår, Bibeln menar att världen skapades på sju dagar, gammelfarbror Charles menar att det tog lite längre tid". Klassisk brittisk understatement.

Fahrenheit 451

Betyg: 3 monument

I en relativt snar framtid är böcker förbjudna och brandkårens uppgift är inte att släcka bränder (alla bor i brandsäkra hus), utan att spåra upp och med fotogen bränna alla böcker och manuskript de kan hitta. Angiveriet är utbrett och medborgarna hålls passiva med hjälp av väggfasta tv-skärmar som ständigt visar interaktiva såpor. I denna värld möter Montag (en ambitiös brandman) en kvinnlig lärare vilket förändrar hans liv. Från att vara den främste att lyda order blir han istället nyfiken och börjar slutligen läsa de böcker han ska förstöra. Till sist tvingas han rymma och ansluter sig till bokfolket som lever i skogarna bortom järnvägslinjerna. Bokfolket är människor som för att rädda litteraturen har valt att lära sig var sitt litterärt verk utantill och därmed presenterar sig som "Madame Bovary", "Brott och Straff", "Äcklet" osv. Ganska roligt!

Då högläsning är temat - när Montag börjar läsa läser han inte som vi utan som människor gjorde när litteraturen var ung, han läser högt - är inledningstexterna lysande gjorda med en torr speakerrörst som läser titel, skådespelare, scripta osv - allt det som förr inledde en film (och som nu avslutar). I övrigt är storyn betydligt bättre än filmen. Skådespeleriet övertygar inte och en del av filmandet bir mer komiskt än det är tänkt - som de flygande poliserna eller brandbilen som kör för fort. Förutom att det här och var i bokbålen förekommer teologiska titlar hänvisas i förbifarten till Markus 6:48 (Jesu går på vattnet).

Örnar i solen

Betyg: 2  Monument

I centrum står flygledarcentralen med sina långa biljardköer, där unga kvinnor flyttar symboler för fiendens flyg och det egna flyget fram och tillbaka. Allt känns primitivt och svåröverskådligt. Men tycks tillsammans med flygradarstationerna vara det som räddar Storbritannien under Andra världskriget från att erövras av den tyska stridsmakten. Det handlar mycket om flygteknik, om hierarkirer och disciplin och inte så mycket mer. En svårbegriplig kärlekshistoria och en huvudperson som liknas vid en Aberdeen terrier (skotte) utan att alls se ut så.

Det är för tråkigt och spelas utan större inlevelse och flygfilmningarna känns knappast autentiska. Dock inramas filmen av churchillcitat. Det är nog det bästa.

Faväl till vapnen (1957)

Betyg: 3 monument

Det börjar mycket pampigt med storvulen musik och svepande bilder över de italienska Alperna. Vi befinner oss i norditalien under Första världskriget. Sedan börjar berättelsen om kriget som ett tidsfördriv där manlig vänskap och kvinnohistorier blir det väsentliga - tills krigslyckan vänder, tyskarna attackerar och alla tvingas fly och vi får bevittna hur spädbarn och kvinnor dör och bli lämnade i leran under flyktens umbäranden (plösligt blir filmen kusligt aktuell!). 

En amerikan med författarambitioner har frivilligt anslutit sig till den italienska armén som ambulansförare. När han såras i strid lyckas han bli omhändertagen av den sjuksköterska han är förälskad i, men det tvingar honom också tillbaka till fronten och det nesliga återtåget där hans kamrat blir anklagad för förräderi och skjuten. Själv undkommer han nätt och jämt, men lyckas fly med sin älskade til Schweitz där hon föder deras barn. 

Lycka och sorg, disciplin och frihet, död och liv, Guds existens och förnekelse, civilisation och krig - allt ryms, men det blir aldrig särskilt bra. Skådespeleriet haltar, italienarna är för dumma och även om berättelsen håller så gör inte manuset det. Bäst är soldaterna som spelar sten sax och påse och citatet ur 1 Tim 5:23 om att vin är bra för magen.

Vredens druvor

Betyg: 5 monument

Ljus, skuggor, ansikten, fattigdom, vänskap, värme, hat, oändliga vägar under en obarmhärtig himmel. Det är trettiotal och depression. Familjen Joad tvingas lämna sin gård och sin mark till en kapitalism utan ansikte - när caterpillarna kommer för att meja ner deras enkla hus påminns vi om Sergei Eisensteins filmkonst. Ondskan har inget ansikte bara hantlangare, men människorna som fördrivs har ansikten: fårade, trötta, längtande, förväntansfula, rädda och besvikna, men också fast beslutna att hålla ihop det som går att hålla ihop och att hålla ut. Drivna av lögnerna om "det utlovade" landet fyller de en gammal, skruttig lastbil med allt de kan ta med sig och beger sig genom fattigdomens USA till Kalifornien - landet som "flödar av mjölk och honung" (4 Mos 14:8). De blir flyktingar i sitt eget land utsatta för både medmänniskors grymhet och godhet.

Det är oerhört välspelat och välgjort med en lysande dialog om människans litenhet och storhet. Vackrast är scenen då farfar begravs och orden från begravingsritualet: "av jord är du kommen" får sin tydning. Liksom när Mama Joad i slutscenen talar om att "vi är folket ... vi kommer alltid att fortsätta", med de orden får Jesu ord i Johannesevangeliet sin tydning: "de fattiga har ni alltid ibland er" (Joh 12:8). Och kanske är inte himlen så obarmhärtig ändå.

Intressant är att Tom Joad, filmens hjälte (spelad av Henry Fonda), har gett namn åt ett Bruce Springsteen album från 1995.

Talk Radio

Betyg: 5 monument 

En man och en röst i natten. Ett radioprogram som älskas och hatas och en programledare som är suverän på inte bara dräpande utan även tillintetgörande repliker. Ändå ringer människor till honom i Dallas-natten och han ömsom uppmuntrar ömsom förnedrar dem. Och det är oerhört snyggt gjort! När han blir mer och mer manisk så följer vi honom med en kamera som långsamt roterar runt, runt i studion. Allt håller på att gå över styr och gör så till slut. Det är obehaligt, men ett av de bästa manus jag stött på. 

Psykisk sjukdom, nynazism, antisemitism, ensamhet, kärlekstörst ... Allt möter han lika hårt och föraktfullt och skapar sig själv som den ensammaste människan i världen. Det är naturligtvis inte hållbart, men gjort med en enorm kärlek till lokalradion som medium. Här möts välsignelser och hot, existens och vardag. Märkligt ändå att det kan bli så bra film av ett filmat radioprogram!

Topaz

Betyg: 3 monument

Kubakrisen står för dörren. Amerikansk underrättelsetjänst tar hjälp av en fransk medborgare för att kunna avslöja ryssarnas planer på att placera missiler på Kuba. De kubanska revolutionärerna har stora skägg, enkla uniformer och röker cigarrer hela tiden. De amerikanska agenterna är lite klumpiga men opersonliga, medan fransmännen är mer udda personligheter, förutom vår hjälte André Devereaux, som är en alldeles oklanderlig hemlig agent som tjänar både Frankrike och USA. Oklanderlig och ganska tråkig. Skurkarna är mer spännande och komplexa. 

Det är roligt att Fidel Castro spelar sig själv och att den avhoppade ryssen spelas av Per Axel Arosenius, en i Sverige ganska okänd svensk filmskådespelare. Annars är nog de amerikanska bilarna snyggast, och så förstås, korset av blommor som Philippe Dubois lägger sista handen vid i blomsterhandeln. Det är också ganska roligt att allt börjar i Kongelige dansks fabrik i Köpenhamn.

När kameran filmar händelserna från hög höjd skapas scener som visar att Hitchcock ligger bakom, men mestadels är det ganska traditionellt gjort.

Havets svarta tystnad

Betyg: 2 monument 

Ett fartyg ur den franska flottan rör sig genom nordatlantens djupa vågdalar, i isande kyla, längs New Foundlands kust. Ombord finns en dödssjuk kapten och en skeppsläkare som bägge motvilligt minns Frankrikes kolonialkrig samtidigt som radionyheterna rapporterar om Saigons fall. Deras samtal (och även andra samtal ombord) på fartyget rör sig runt liknelsen om talenterna i Matteus 25:e kapitel, men det citeras även ur Predikaren 3 och Lukasevangeliet 7 samt Psaltaren 22:2 och Matteus 27:46.

Filmens handling och titeln är ungeför lika begripliga. Om du inte har goda kunskaper om Frankrikes koloniala historia är det mesta obegripligt - lika obegripligt som de bretonska kvinnornas spetsmössor. För den som är uppväxt i Frankrike är det nog en helt annan sak. Det är mycket vågor, en del märkliga minnesbilder från Vietnam och Nordafrika - men mest prat som knappast hänger samman. 

Gullivers resor (1996)

Betyg: 3 monument

Det börjar i Lilliput med människans snålhet och enfald och nationalismens dumhet, fortsätter med Brobdingnag där den brittiska politiken hånas, vidare till den flygande ön Laputa där vetenskapen förlöjligas och vidare till det magiska slottet där historievurmen får sig sin törn för att sluta i Houyhnhnmernas land där uppgörelsen sker med själva mänskligheten som ras. Det är en rasande satir, men blir lite för snäll och tam trots ramhandlingen där den återvändande Dr Gulliver sätts på mentalsjukhus och läggs i spännbälte då ingen tror på hans upplevelser. Eller kanske just på grund av den då vi också får möta hans trogna hustru och son och deras kärlek, vilken bryter udden av satiren.

I slutscenen säger sig Gulliver på nytt acceptera människorna, förutom deras högmod. Kanske hade han kunnat citera Predikaren 7:9 "Slutet är bättre än början, tålamod bättre än högmod."

Fula, skitiga och elaka

Betyg: 1 monument

Kanske var det här roligt på åttiotalet, men knappast ens då. Trångboddhet, fatigdom, våld i familjen, sexuella övergrepp, tonårsgraviditeter - allt blir en sorts skämtsamheter, kul typer som lever så där trångt och fattigt och bara tänker på pengar och sex. Alla äldre kvinnor har skägg, alla yngre kvinnor är tillgängliga för männen. Ytterst märklig människosyn. Kanske är det tänkt som en ironi åt borgerligheten, men det fungerar precis tvärtom. Ett missbruk av människor där dopets exorcism tycks till slut vara det enda rimliga i en förvriden värld utan solidaritet eller omtanke. En världsrymd bort från Miraklet i Milano som utspelar sig bland samma grupp människor.

The Farmer's Wife

Betyg: 2 monument

En välbärgad lantbrukare söker sig en ny hustru efter det hans första hustru dött. Tillsammans med en udda alltiallo på gården uppvaktar han traktens möjliga kvinnor, men får nobben av den ena efter den andra tills han inser att hans drömmars kvinna finns alldeles intill honom - husan som vi vet är hemligt förälskad i honom. Och se, ett lyckligt slut!

O, så fånigt och tramsigt. Det hjälper inte att Hitchcock ligger bakom. Personerna är som pappfigurer med egentligen bara ett uttryckssätt var - och här finns varken spännande kameravinklar eller intressanta närbilder. Stumfilm i alla ära, men så här platt behöver det inte alls vara.

Bästa scenerna är rävjakten där hundarna löper som ett rinnande vatten, men här förkommer också en hel del kalsonger, en viss försiktig äktenskapskritik och i viss mån självständiga kvinnor.

Ung och oskyldig

Betyg: 3 monument

Det börjar med ett dramatiskt gräl där åskan dundrar i bakgrunden, Vi kastas rakt in i det, sedan en kort scen i nattligt regn och så börjar filmens handling med att en ung kvinna spolas upp på stranden. Hjälten ser henne ligga i vågorna och rusar ner från strandklipporna för att finna henne död. När han springer efter hjälp ser två andra unga kvinnor honom och utgår från att han har mördat henne - scenen när de anklagar honom föregås av ett sekundkort inklipp av skriande måsar - ytterst elegant gjort!

Filmens handlar sedan om hur han ska kunna rentvå sig själv från misstankarna om mord. Ett typiskt Hitchcock-tema: den oskyldigt anklagade som jagas av rättvisan. Och grälet? Jo, det uppdagas inte förrän på slutet varför vi fick bevittna det. Snyggt komponerat.

Vi får var med på barnkalas, men roligast är luncherna hos polischefen med alla hans söner i olika åldrar och deras storasyster, tillika filmens hjältinna. Här avslutas bordsbönen med ett uppkäftigt okej som substitut för hebreiskans amen. Egentligen inget helgerån då de betyder ungefär samma sak, dvs låt det bli så/låt så ske. Svårast är blackfaceorkestern som spelar vid upplösningen.