Maze Runner: The Death Cure

Betyg: 2 monument

Den sista och avslutande delen i Maze-runner trilogin. Nu attackeras själva hjärtat i WCKD:s imperium, den enda stad som fortfarande fungerar. Här förekommer en stadsgerilla, covidremeniscenser, ett par spektakulära fritagningar med hjälp av kraftiga kjedjor och dragkrok, en cynisk kommentar om vad vi människor är kapabla till när vi är hotade och ett slut som mest påminner om Jehovas vittnens pastellfärgade paradis.

Det tycks som att filmerna försöker problematisera medicinsk forskning och de etiska val som kan förekomma, men i slutänden blir det mest en skildring av en värld i förfall som vi inte kan påverka på annat sätt än att vända den ryggen. Klassisk sektkristendom. Slutet är tydligt så. En ny värld skapas då den gamla inte gick att rädda. Tveksam hållning i en tid när vi faktiskt kan vända politiken om vi går samman som ungdomarna gör i den första filmen. 

Maze Runner: The Scorch Trials

Betyg: 3 monument

Om den förra filmen var en svag fyra är detta en svag trea. Ungdomarna har, de flesta i alla fall,  klarat sig ur labyrinten och möts av ett samhälle helt under jord där solen har bränt sönder jordytan, städerna rasat samman och ett dödligt zombievirus har spridit sig. Det visar sig att dessa ungdomar är de enda som bär på motgiftet och jagas därför av en skrupellös vuxenvärld. 

Här möter vi arroganta forskare, skitiga revolutionärer, svårbedödmda småpåvar och fler ungdomar med samma erfarenhet och en ökenvandring. Men här är det inget av rollskådespeleri eller subtila detaljer utan pang på med action och helikoptrar, kulsprutor, handgjorda bomber, elektriska gevär och väldigt mycket trevande och sedan springande i mörka tunnlar och byggnader. Överhuvudtaget en mycket mörkare film än den första. Men i mörkret är den ändå spännande.

The Maze Runner

Betyg: 4 monument

Som en blandning av Flugornas herre och The Hunger Games. Ett trettiotal eller så, pojkar lever strandsatta i en grön dal omgiven av höga murar. Varför de är där vet de inte, inte heller hur de kommit dit. Överhuvudtaget minns det knappt något från sina tidigare liv. Murarna som omger dalen öppnas under dagen men stängs nattetid, innanför öppning finns en ständigt skiftande labyrint. Och det är enda vägen ut, den enda räddningen.

Så länge det handlar om det samhålle de skapat i dalen är det riktigt bra med intressanta karaktärer och gott skådespeleri av de unga skådespelarna, men så fort de ger sig in i labyrinten blir det action och snabba klipp och rop som "skynda, skynda" hela tiden och dramat går förlorat. I och med att vi inte delar ut halva monument (hur skulle ett sådant se ut?) blir betyget en svag fyra. Spännande och god idé, men för mycket spring på slutet. Bästa repliken handlar om det som mänskligheten ständigt frågar sig och som nog är grunden för all religiositet och de flesta ideologier: "Någon måste ha svaren".

Chino

Betyg: 3 monument

Det är något särskilt med Charles Bronson; att han knappast säger något, att han knappt öppnar ögonen, men ändå är vaken, med och drivande. Här är han ett halvblod som tränar upp vildhästar. Mycket hästar är det och mycket lite dialog. Han blir förälskad i den rike mannens syster (en ömsesidig förälskelse), vilket denne inte kan tåla. 

Det händer inte mycket. Hästar föds, nya hästar rids in, en ung man dyker upp och de bildar en slags familj som till och med firar jul med julträd, julklappar och allt. Sedan skiljs de, hästarna skingras och livet går på något sätt vidare. Det mest intressanta är den väldigt koncisa beskrivningen av ursprungsamerikaners begravningssed: ”They’ll rather be close to the sun than have dirt on their face”. Bäst är när byborna spelar upp julevangeliet. 

Skräddaren i Panama

Betyg: 3 monument

Harry Pendel är skräddare i Panama. Han syr de rikas kostymer, knarkbaronernas, maffiabossarnas, de korrumperade politikernas men också den demokratiske presidentens. Men han har svårt att ta betalt, är alltför godtrogen och snäll. Så när en cynisk MI5 agent (Pierce Brosnan) anländer ser han en möjlighet att få in pengar genom att hitta på underrättelsematerial om en påstådd försäljning av Panamakanalen och ett folkligt motstånd (som inte existerar). Tyvärr går hans påhitt överstyr, agenten ser fördelar med det och skickar dem vidare till Amerikanerna som i sin tur agerar och skickar trupper... till ett land som inte alls är i kris på det vis som de tror. 

En gedigen politisk historia signerad John le Carré om lögn, korruption, cynism och girighet. I grunden en mörk parodi på agentfilmer, men det är stundtals svårt att se det parodiska. Kanske i en kommentar som "I Panama förblir inga goda gärningar ostraffade". Och det är väl vad det handlar om; godhet vs cynism. Vem som i slutändan vinner kan vi inte avgöra. Godheten straffas, men reser sig igen, medan cynismen bara fortsätter som vanligt. Intressantast är att Harold Pinter är med som spökfiguren Uncle Benny.

Ghosts of Mars

Betyg: 2 monument

Vi befinner oss på planeten Mars där en ensam polis, funnen fastkjedjad på ett övergivet tåg får vittna inför matriarkerna om vad som skett. I viss mån en intressant öppning, historien berättas i efterhand. Men det hjälper föga. Historien i sig är ganska svag; en giftig vind, eller gas tar människor i besittning och förvandlar dem till någons sorts orcher så att de kan utplåna varandra och på så sätt befria planeten från människorna. Men människorna, dvs en erfaren polisofficer och en anklagad brottsling, vill inte ge upp planeten. De vill behålla herraväldet.

Märkligt med en film som så ohejdat förordar imperialism. I övrigt svagt skådespeleri där Ice Cube nog tar priset. Intressant då alla i beslutsposition är kvinnor, vilket inte betyder att det är en särskilt feministisk film. Roligast är när skurken (Ice Cube) presenterar sina tre gängmedlemmar med orden: "These are my compadres; Uno, Dos, Tres", där Uno visar sig vara hans bror. Rätt udda namn på gangsters.

Snow White and the Huntsman

Betyg: 3 monument

Lite som att se en Sagan-om-ringen-film med mindre budget och fler kvinnor som huvudkarakärer. Vissa scener tycks kopierade, i andra bara anas förlagan. Ändå till en början en relativt stabil berättelse om ondska, avundsjuka, misogynitet och uppror. När den onda drottning Ravenna (lysande spelad av Charlize Theron) tar över landet dör all livsglädje och människorna förtvinar liksom marken de lever av. Bara en handfull nobla riddare håller ut i en borg långt bort. De kämpar för minnet av den goda kungen och hans dotter Snövit som dödades vid maktövertagandet. Men hon dödades inte utan hålls fången i ett av borgens många torn. När hon lyckas rymma skickar Ravenna ut The Huntsman för att fånga henne.

Magnifik ondska och ganska platt godhet. Dessutom en godhet som i stridens hetta går över. Snövit kan också hantera ett svärd - hur hon nu lärt sig det? Sagans betoning av moral och rätt, av kontrasten mellan det goda och det onda förloras i och med det. För övrigt en alldeles för artificiell magisk värld och fåniga "dvärgar". Ett antal biskopar förekommer i bakgrunden och Herrens bön läses på katolskt vis utan den avslutande doxologin. Bäst är när Ravenna blir dagsaktuell då hon säger: "Jag ska ge den här världen den drottning den förtjänar."

Crooks in Cloisters

Betyg: 3 monument

Det börjar direkt pinsamt dåligt, med överspel och tramserier, men tar sig efterhand och blir riktigt hemtrevligt på slutet. En gangsterliga måste lämna storstaden efter att ha genomfört "historiens minsta tågrån" och det som står till buds är ett kloster på en ö utanför Cornwalls kust. De munkar som bodde där har flyttat och klostret säljs för en billig peng. I källarvalven kan ligan smälta ner tjuvgods till guldtackor, trycka falska sedlar och sy om stulna pälsar. Det fins bara ett aber. De måste upträda som munkar för att fatslandsbefolkningen inte ska misstänka något. Allt är upplagt för missförstånd och dråpligheter när dessa mondäna skurkar ska leva hårt klosterliv med grisar, kor, höns, odlingar och kökstjänst. När de till sist måste lämna ön vill de inget hellre än att stanna kvar, de har blivit så fästa vid sina alldagliga sysslor.

Fånigt, fånigt fånigt - men med gott hjärta och allt på överdriven cockney. Finast är kanske filmhistoriens mest innerliga bön när en av "bröderna" har lunginflammation och det enda som kan hjälpa är att be en bön i kapellet, något denne durkdrivne gangster aldrig någonsin gjort förut. Så egentligen handlar filmen om den helige Benediktus klosterregel: Ora et labora = bed och arbeta.

M*A*S*H

Betyg: 2 monument

Jag har noterat det förut, vissa filmer åldras inte med värdighet. Särskilt inte denna. Det som var roligt 1970 och kanske piggt och utmanande är idag fånigt, direkt pinsamt och stötande - kvinnosynen och synen på homosexualitet framför allt. Men även synen på mänsklig samvaro. Till en sjukhuspluton bakom linjerna under Koreakriget kommer två självsäkra, skrytsamma och självcentrerade läkare för att operera krigsskadade soldater. Och det gör de så blodet sprutar medan de spyr ut sarkastiska kommentarer om både patienter och arbetskamrater. 

Helt ointressant, från början till slut. Den krigskritik som någonstans finns försvinner så fort den dyker upp och resten är som sagt ointressant. Det är svårt att förstå att detta är en Oscarsvinnare (bästa manus efter förlaga 1971). Det som i viss mån är intressant är att det förekommer inga strider och vi möter inga fiendesoldater. De sårade soldaterna kommer dit via helikopter eller jeep från fronten långt borta. De blir bara en sorts köttpaket att skämta över. Märkligt! Kristendomen hånas på ett sätt som nog var möjligt 1970 och med viss rätt, men samtidigt så är sjukhuspastorn den person som är mest sympatisk och mänsklig, dvs lite tafflig och osäker. Bäst är när de hånfullt sjunger "Onward Christian Soldiers" och alla stämmer in. På något vis förtas hånet då.

Med Alice på halsen

Betyg: 4 monument

Synd på den svenska titeln; ”Alice in den Städten” säger något helt annat. En skribent (journalist, författare oklart vilket) reser runt för att skriva ett reportage om USA, men lyckas inte producera mer än ett gäng dåliga polaroidfoton. När han ska resa hem till Tyskland är det flygstrejk så han får flyga till Amsterdam istället. Som sällskap har han Alice, en nioårig flicka vars mamma han nyss träffat. Mamman säger att hon kommer med ett senare flyg, men dyker aldrig upp. Motvilligt försöker han hitta Alice mormor någonstans i Tyskland: i Wuppertal (med hängande spårvagnar!), i Duisburg, i Essen? Alice vet inte riktigt …

En fin skildring av relationen barn - vuxen. Mycket vägar, järnvägar och andra kommunikationsmedel. Ljudspåret består av förstorade motorljud från bilar, bussar, tåg, båtar och flygplan. Nästan all dialog dränks av dessa civilisationens biljud. Och i grunden är det civilisationskritik Wim Wenders ger oss. Först en uppgörelse med den Amerikanska drömmen, sedan en lågmäld, outtalad kritik mot det moderna Västtyskland. Tomhet, ödslighet och ensamhet är vad som skildras genom bilrutorna. Bäst är Chuck Berry på scen och när en okänd pojke nynnar med till Canned Heat´s ”On the Road Again” på caféets jukebox.

Agent i undre världen

Betyg: 2 monument

Filmen hade vid den svenska premiären titeln "De sex ligorna", varken den eller den nuvarande lever dock upp till den engelska titeln: "The Frightened City". Men oavsett titel är filmen ganska medioker. Det bästa är musiken, den håller hela filmen igenom. Annars är det Sean Connery (före James Bond) som försöker bära en stelt spelande ensemble och en ganska ointressant intrig på sina axlar. Han gör ett stort jobb men lyckas inte rädda filmen. Långsam, lite tråkig och utan nerv, trots att den handlar om brittiska gangsters, Scotland Yard-poliser, maffiametoder, våld, död och den moraliska frågan huruvida du ska vittna mot dina egna när de är skitstövlar, de är ju trots allt gamla kumpaner.

Gamla testamentet citeras i hämndens stund: ”öga för öga, tand för tand” (2 Mos 21:24), annars mest lite sentimentalt när allvaret kommer i fatt.  

Vägen till Kairo

Betyg: 4 monument

Det börjar med en ensam brittisk tanks i öknen. Långsamt forcerar den sanddyn efter sanddyn medan männen inuti antingen är döda, eller snart döda. Men en lyckas ta sig ur och faller handlöst ner i sanden. Galen av solsting och uttorkning finner han tills slut det som en gång var det brittiska högkvarteret mellan Tobruk och Kairo - ett gammalt hotell. Men det är övergivet då engelsmännen tvingats retirera. Han blir omhändertagen av hotellpersonalen, kommer till sans men inser då att tyskarna tagit över. Och inte vilka tyskar som helst, utan Rommel själv med sin stab. För att överleva låtsas han vara en servitör som dödats tidigare i en flygattack. Probelmet är att denne servitör spionerade åt Rommel och nu tas i anspråk igen...

En välskriven historia, bra manus och elegant dialog. Spännande och även om vi begriper hur det ska gå är slutet både helt naturligt och överraskande. Rommel alluderar på vandringen genom Sävhavet (2 Mos 14) i ett av sina taktiska tal, och vi får veta att engelsmänen har bra tvål. Roligast är den italienska generalen som hellre sjunger opera (dock inte Wagner), än slåss för Hitler.

The Midnight Sky

Betyg: 3 monument

Redan i en av de första scenerna får vi möta dödsguden Anubis, dock som miniatyrfigur och bara i förbifarten. Men dödens närvaro är tydlig när jorden måste evakueras, atmosfären är förstörd och de människor som inte kan fly till andra planeter lever under jord i dödens skugga, eller som Dr Augustine Lofthouse (George Clooney) i Antarktis med ständiga blodtransfusioner. På väg tillbaka till denna förstörda jord styr rymdskeppet Aether för att möta familj och saknade vänner då de inte vet vad som hänt. Dr Augustine måste varna Aethers besättning, men hans rymdstation har för dålig antenn.

Mycket snö, is och blek vintersol. Blodtransfusioner och blod som faller fritt i tyngdlösheten och ett barn som kanske aldrig varit där. Filosofiskt, långsamt och pretentiöst. Men välgjort. Kontrasten mellan den inledande tryggheten på rymdskeppet och den förstörda jorden är bra. Där risktagandet inte var att resa bort, utan att stanna kvar. Tryggheten ligger i utveckling, inte i stagnation. Så kanske är temat liv och inte död, trots allt. 

Zack Snyder's Justice League

Betyg: 3 monument

En film för alla oss som gillar superhjältar, fyra timmar i sträck får vi vara med när Batman (Bruce Wayne), Wonder woman, Aquaman, Cyborg och The Flash tar sig an hotet mot jorden från universums eviga ondska. Men det är åtminstone en timme för länge. Slutet är segdraget och den sista halvtimmen har inget med berättelsen att göra. Stålmannen är död, det fnns en förhistoria i filmen "Batman vs Superman" (2016), och i hans ställe samlar Bruce Wayne en grupp mer eller mindre motvilliga superhjältar som ska försvara jorden. Just deras motvilja är filmens motor - och första halvan som skildrar hur de var och en blir en del av teamet är bäst. Sedan är de ganska tråkiga som grupp. Även om de illustrerar fackföreningsrörelsens motto: "Enade vi stå, söndrade vi falla".

En klassisk "samla-ihop-gänget-film" som är bäst just så. Sorgen tar stor plats och en av de repliker som hjälper Lois Lane att komma över Clark Kents död tycks hämtad från Svenska kyrkans begravningsbön "Lär oss att leva för de levande". Annars söker de onda efter något de kallar Anti-liv, vilket är motsatsen till vad Gud åstadkommer. Roligast, förutom att näst högsta skurken heter Steppenwolf, är Bruce Wayne's svar på frågan om vilka superkrafter han har: "- I'm rich". 

Joe och gänget/Hue and cry

Betyg: 4 monument

Som "Mästerdetektiven Blomqvist" möter "Fem fångar en tjuvliga" i efterkrigtidens London med ruiner och byggarbetsplatser och barn som driver vind för våg. Kanske är barnen/ungdomarna lite för gamla, men några är ännu inte i målbrottet (gossopraner i kyrkokören) så det är blandade åldrar. Nästan bara pojkar men åtminstone en flicka i den inre cirkeln. De får av en tillfällighet upp spåret på en smugglarliga och försöker få polisens uppmärksamhet, men polisen är antingen ointresserade eller i maskopi med skurkarna. Till slut samlar de alla Londons barn och ger sig på skurkarna själva. 

Det är mycket charmigt med en ganska intrikat historia om en hur skurkarna utnyttjar en äventyrsföljetong i en dagstidning och barnen/ungdomarna löser mysteriet med fara för både liv och hälsa. Barnen besegrar skurkarna genom att vara väldigt många och handlöst kasta sig över de storvuxna gorillorna - snygga scener där barnen drar i håret, sätter fälleben och helt enkelt hänger sig fast tills skurkarna ger upp. Inte särskilt barnvänligt i sin våldsamhet, men välgjort och spännande. Barnens solidaritet besegrar vuxenvärldens arrogans. När gossarna dagen efter sjunger i kyrkokören lika ljuvt som i inledningen är de bandagerade, med blåtiror, spruckna läppar och såriga pannor, men de sjunger till Guds ära med stolthet! Bäst är pojken som kan härma alla ljud - särskilt när han gör en duell mellan stridsflygplan.

Conan Barbaren (1982)

Betyg: 4 monument

Det kan inte hjälpas, 4 är ett för högt betyg, men det är för sin genre en mycket bättre film än du kan tro. Det börjar med ett Nietzsche-citat och fortsätter sedan som en föreläsning i religionshistoria. Från dyrkandet av himmelen och jorden som gudar över kulten av det som manifesteras, i det här fallet ormar, till dagens protestantiska konstaterande som också är Conans: "Jag har inga ord för bönens språk". Vilket får till konsekvens att det är ett tempel som brinner i slutscenerna, den moderna religionen lever i människan inte i byggnader. Men egentligen är det från början till slut ett äventyr och välregisserat sådant där till och med Max von Sydow är med som Kung Osric. 

Här dyker en förenklad civilisationskritik upp och vi får vara med om en korsfästning men Conan är ingen Kristus för han känner inte ordet nåd. Ett queerinslag förvånar och en tatuering blir till glädje, dock bara tillfälligt. 

A Million Ways to Die in the West

Betyg: 2 monument

Det börjar i sextiotalsnostalgi med intro, musik och typografi. Sedan blir det bara värre och värre. Som en stand-up med Westerntema som inte ens är rolig utan bara plump och fånig. En ung fårfarmare blir brädad av en snobb med mustascher. När han tänker ta livet av sig möter han en stilig kvnna som lär honom att skjuta och lita på sina egna känslor. Sedan visar det sig att hon är storskurkens kvinna och han måste möta denna storskurk i en duell för att få "prinsessan och halva kungariket", dvs skurkens kvinna och en förskräcklig mängd får.

Fånigt, dumt och pinsamt. Vi får veta att fotografier framkallas med hälp av Gud och blixten och höra talas om en predikan om att avsluta det du påbörjat. Roligast är kommentaren: "Vi kunde likaväl bära likkistor som kläder" - med tanke på dödligheten i den amerikanska västerns småstäder.

Konvoj

Betyg: 4 monument

Som en blandning av Western-film och Den stora kapplöpningen jorden runt. En strid på liv och död kring ideal som frihet, kollektiv, kamratskap och rätten att leva sitt liv - och samtidigt en rätt rolig jakt genom södra USA med en konvoj lastbilar som villebråd och en galen polis som jägare. Allt kommenterat genom lastbilarnas kommunikationsradio. 

Några lastbilschaufförer blir trakasserade av en bitter polis och efter ett bråk måste de fly delstaten. På vägen plockar andra chaufförer upp deras radiosamtal och ansluter till konvojen samtidigt som människor i städerna de passerar hurrar och hyllar dem som hjältar. I grunden en ganska rå historia om rasism och personlig hämnd, men på ytan en spännande western-komedi i lastbilstappning. Fantastiska kameraåkningar, dammolm som inte är av denna världen och en sorts balett när lastbilarna rullar genom öknen mot New Mexico till Rossinis overtyr till Wilhelm Tell. Bäst är nog ändå Kris Kristofferson i bar överkropp och så hippieprästen och hans lärjungar som bara sjunger väl valda gospels och säger Amen.

The Core

Betyg: 3 monument

En klassisk actionfilm där det först handlar om att "samla gänget", dvs sätta samman de udda figurer som tillsammans ska lösa uppgiften. Denna gång handlar det om vetenskapsmän och tekniker och problemet är att jordens kärna har slutat rotera och därmed är alla elektromagnetiska fält försvunna; flyttfåglar faller till marken, valar hittar inte och människorna kommer att gå under. O m  i n t e någon tar sig ner i jordens inre för att där spränga kärnladdningar som får jordkärnan att rotera som förut. Naturligtvis finns det en vetenskapsman som skapat en sådan farkost, naturligtvis finns där en söt rymdkapten som kan köra farkosten, naturligtvis finns där också en opålitlig typ som bara skryter och naturligtvis finns där en enkel man som heller undervisar på ett bortglömt universitet än blir berömd. 

Fast egentligen handlar det inte alls om kärnenergi, bergarter, flytande järn och diamanter stora "som Cape Cod" utan om vänskap och sorg där sorgen blir vänskapens pris. Och på något vis besannas orden i Bergspredikan "Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade" (Matt 5:4), och det på ett lite oväntat sätt. 

Nyårsfesten

Betyg: 4 monument

Det finns en djupgående stråk av värme i detta relationsdrama som utspelar sig under en nyårsnatt med ett festande Köpenhamn som fond. Några gamla vänner samlas som alltid till traditionsenlig nyårsmiddag, rollerna är lika fasta som ritualerna. Men för ett par år sedan dog en av kamraterna och en ny tar nu hans plats. Det går inte! Rollerna slås omkull, ritualerna förlöjligas och tillbakahållna sanningar kastas fram. Det blir ett nyår som inte liknar något annat och kanske är de alla lite förändrade när de samlas på morgonen - var och en efter att ha haft sitt äventyr. En sorts illustration till Lukas 13:6-9, liknelsen om fikonträdet. De har alla på något vis "grävt runt och gödslat", det kommande året kanske deras gemenskap bär frukt (= utvecklas).

Romantiskt, javisst! Men också snällt. Fånigt, ja stundtals, men också mänskligt. Förutsägbart, mycket, men också överraskande. Realistiskt, knappast - mer en sorts vardaglig saga. Bäst är danserna, både i köket och på dansgolvet. Roligast är Pommes-frites-hatten - årets hatt!