Efter revolutionen

Betyg: 3 monument

Det  är nog tänkt att vara en "Jonas som blir 25 år 2000" för en modernare och yngre publik, 2012. Dvs en film som handlar om den kranka eftertanken och verkligheten efter Parisrevoltens år 1968. Nåra ungdomar på en gymnasieskola försöker hålla liv i den revolutionära lågan med polisslagsmål, flygbladsutdelning, illegal affishering och graffiti. När deras protest landar i en mänsklig katastrof går de skilda vägar. Någon väljer måleriet, någon politiken, någon aktivismen, någon filmkonsten. De skiljs och trots att deras vägar korsas blir det aldrig som förr. 

Problemet är att avståndet mellan skådespelare och regissör är för långt till 1968, liksom tiden. Det griper inte tag som det borde, de politiska diskussionerna är bara platta, dilemmat tycks konstruerat och  historien i sig är ganska ointressant. Se Tanners film istället! Bäst är ändå lektionen i politisk filosofi, diskussionen om filmer med revolutionär syntax och att Syd Barrets soloplatta spelas.

En vacker dag

Betyg: 3 monument

En mycket vardaglig historia om en ung änka som slits mellan arbetet, den tioåriga dottern och den åldrade fadern (en gång lärare i filosofi). In i denna triangel av ansvar dyker makens kamrat upp. En man som tidigare varit en stöttande vän, men nu blir en väg bort från vardagen. Problemet är att han som skådespelare och rollfigur saknar karisma, så vi kan inte riktigt förstå hennes passion för honom. Pappan flyttar in och ut på olika äldreboenden och hans hem med alla böckerna skingras: Goethe, Kafka, Mann, Platon ... 

Välspelat, välfilmat, men ett alltför tunnt manus. Roligast är när dottern och hennes kusiner ska bjuda tomten och hans renar på mjölk, kakor och cornichoner! Bäst är musiken; Schuberts pianosonat nr 20 som ständigt återkommer.  

Den sista gentlemannen

Betyg: 4 monument

En serie bankrån går under radarn. De sker alla i småstäder med små bankkontor och tillvågagångssättet är detsamma. En äldre, prydlig herre visar en pistol och rånet sker utan våld med leenden och vänlighet i utbyte mot pengarna. Till sist ser en polisman (Casey Afleck) ett mönster och börjar nysta i det hela. Samtidigt får vi följa rånarnas vardag, deras krämpor och minnen, deras småtjafs och drömmar. Hela tiden med känlan av att det är detta de kan, de har inte gjort något annat i livet än rånat banker, det är deras jobb, deras stolthet.

Mycket bra skådespeleri i en film där medelåldern för huvudkaraktärernas skådespelare är 73 år. Då bortser vi från Casey Afleck som bara är strax över fyrtio. Vackert filmat med många närbilder på åldrade ansikten. Bäst är vardagligheten; när Casey Afleck småpratar med sina barn, när rånarna tittar på gamla westernfilmer på TV. Här bes en bön före rånet och en katolsk skolgåg nämns i förbifarten.

Slaktaren

Betyg: 4 monument

Den unga rektorn för byns skola möter slaktarens son som just återvänt efter femton år som soldat i bla Algeriet och Indokina. Han uppvaktar henne med utvalda slaktdelar som hon tar emot medan hon rättar barnens skrivböcker. Allt tycks vanligt och stillsamt tills ett brutalt mord uppdagas och sedan ett till och ett tredje. 

En rak berättelse om förtvivlan, krigsskador, läxläsning, längtan och den moraliska frågan om du kan älska en människa oavsett vad denna gjort, eller vad du själv gjort. Kanske kan vi se det som en kommentar till bibelordet "Anden vill, men kroppen är svag" (Matt 26:41). Vackert, vemodigt, vardagligt och mycket bra. Roligast är när barnen i mellanstadiet övar skönskrivning och får skriva av en fullkomligt omöjlig mening av Balzac. Det är fransk skola i ett nötskal!

Kärlek 65

Betyg: 3 monument

Kanske Bo Widerbergs snyggaste film, men också den mest självupptagna och definitivt inte en av de bästa. Börjar rappt med snygga scener, Inger som tar av sig lösögonfransar, lösnaglar, bh-kupor i en sorts suverän vardaglighet - sedan vackra bilder från stranden runt Kåseberga och Skillinge, särskilt när Keve vandrar med dottern på stranden och vi följer dem genom ett staket med grova stolpar. Skuggor, ljus, vinklar panoreringar - allt är elegant. Men det tappar fart efter en knapp timme och sedan blir det för alltför långsamt och pretentiöst med stillsam pianomusik till stillsamma bilder.

En filmregissör (tydligt Bo Widerberg själv) spelad av Keve Hjelm bor med sin familj, och sina vänner som kommer och går, på en skånegård där de flyger med drakar, helsteker gris, samtalar ibland och är mest olyckliga. Samtidigt reser han till Stockholm och möter sin älskarinna. Det lite speciella är att alla skådespelare har sina riktiga namn; Inger (Taube), Keve (Hjelm), Evabritt (Strandberg), Björn (Gustavsson), Ann-Marie (Gyllenspetz), Kent (Andersson). Trots att Bo Widerberg tydligt har sagt att detta är en horisontell film utan Gud (i kontrast til Bergmans filmer), citeras Matteus 22:14 - i gamla översättningen förstås! 

 

Pauline på stranden

Betyg: 2 monument

Det börjar med en stängd trädgårdsgrind och fågelkvitter, sedan kommer människorna och börjar prata och det gör de hela filmen igenom. Kärlek, relationer och sex är ämnena och att en av de medverkande är mer eller mindre minderårig - den femtonåriga Pauline - det spelar ingen roll. Det ger en känsla av obehag, vilket inte alls är meningen. Filmen är gjord 1983 och är ett uttryck för den otäcka franska manligheten - att unga flickor (15 år) är helt godtagbara sexuella objekt. Nog inte bara franskt, men där har det åtminstone diskuterats offentligt de senaste åren. Nu klarar Pauline av det hela med bibehållen självkänsla, vilket är en lättnad när trädgårdsgrinden stängs igen och människorna lämnar trädgården i tystnad.

Annars är det en fin film, vacker och vardaglig om relationer som inte håller. Lite prententiös i dialogerna, men det kan jag svälja om det inte vore för det ovanstående. Roligast är den långhårige brevbäraren som leverar post med moped.

Ett rep och en colt

Beyg: 4 monument

Trots den ointressanta titeln - som skulle passat vilken Western som helst  - är det en sevärd film, denna den första franska Western jag sett. Det franska märks, förutom språket, i att kameran är mer sysselsatt med ansikten och blickar än i amerikansk westerntradition, det handlar mer om relationer än revolvrar o c h när det ska bjudas på frukost så ställs det naturligtvis fram en rund vit skål till kaffet och frasigt vitt bröd till det, inget kaffe i plåtmugg här inte! Annars en berättelse om hämnd, en hämnd som går för långt och drabbar alla inblandade. På så vis en påminnelse om Jesu ord om förlåtelse istället för hämnd, men de bibelord vi får till livs är från Predikaren 12: 6-8 om alltings meningslöshet.

Det är snyggt filmat, knappt någon dialog, mycket ansikten, mycket blickar och vi får veta vad cowboys (eller liknande) gör på kvällarna när de är lediga; en sorts vardagsliv. Bäst är middagsscenen där allas blickar söker den nyanställde förmannen Manuel och alla utom vi och han vet vad som ska hända. Det är elegant upplagt och vi blir lika förvånade som Manuel. Slutet är också det överraskande i sin våldsamhet, men följdriktigt.

Wrath of Man

Betyg: 3 monument

En okänd man blir anställd som säkerhetsvakt på ett företag som ansarar för att transportera stora summor pengar genom Los Angeles. Vi får först bevitna ett våldsamt rån mot en av företagets bilar, sedan växlar secnen och den okände mannen söker jobb. På något sätt hänger det samman, men hur vet vi inte förrän mot slutet. I grunden en vardaglig skildring av ett farligt jobb, där nerverna ibland hamnar utanpå kroppen. Mycket jargong, mycket våld, mycket kroppar och en ganska bra story om hämnd. Jason Statham är bra som tystlåtet brittiskt kraftpaket, dock har Guy Ritchie gjort bättre filmer. 

Klimatförändringarna nämns i en bisats, de traumatiserade föreslås "gå till terapeuten och se till att vila" och Matt 14.26 citeras. Men det är orden ur 3 Mos 24:20 som bokstavstolkas: "bruten lem för bruten lem, öga för öga, tand för tand" (men det handlar här om lunga för lunga, mjälte för mjälte, hjärta för hjärta).

Lola

Betyg: 4 monument

Det börjar ytterst elegant; bilen, hatten, cigarren, strandpromenaden allt är mycket elegant och efterhand som bilen kör fortare trappas musiken upp. Snyggt! Sedan följer en mycket elegant film med eleganta skådespelare, elegant dialog och en elegant berättelse om efterkrigstidens längtan, tristess och weltschmerz. Slutscenen är även den oerhört elegant. Allt är så lätt och samtidigt så vardagligt.

En ung man som inte vill arbeta, en ensamstående mamma som dansar för och med amerikanska soldater och en återvändare som blivit rik. Alla tre berör de varandra på olika sätt, både medvetet och omedvetet. Finast är när Lolas danskamrater tar farväl av hennes son och kallar honom var och en olika namn. Viktigast är repliken: "Säg aldrig emot ett barn" som får mig att tänka på Kyrkoordningen för Svenska kyrkan där det tydligt står att barnen har en särställning. Säg inte emot dem!

Atlantic City

Betyg: 2 monument

Allt är i förändring. Det gamla är snart bortglömt. Staden består av rivningstomter, rivningshus eller hus som håller på att rivas under filmens gång. Sällan har väl förändring så tydligt markerats. Här finns en vardaglig stämning som är bra, men personerna är varken trovärdiga eller övertygande och storyn ganska konstruerad. En smådilare snor åt sig en sändning kokain som efter hans död hamnar hos en äldre före detta gangsterspringpojke som ser sitt livs chans att bli lite berömd. Fånigt och ganska gubbsjukt med en relativt ung Susan Sarandon som faller för denne åldrade gangster. Allt medan nya kasinon byggs i den lilla staden vid atlantkusten där hasardspel tilläts 1978 och sedan dess har varit en metropol för just kasinon.

Det handlar om åldrande, om eftermäle och om klass i en sorts orealistisk realism. Reinkarnation diskuteras med en sorts ironiskt allvar. Annars dricks det mycket vin till lunch och vi får lära oss hur du får bort fisklukt från huden. Roligast är den helt utflippade hippielillasystern som flyger utan säkerhetsbälte för "hon tror inte på tyngdkraften". Något som kunde sägas av någon tillträdande amerikansk minister i dag.

Ulysses

Betyg: 5 monument

Det börjar med måsarnas skri och slutar med Molly Blooms berömda "Yes". Däremellan en dag i Dublin, närmare bestäm den 16 juni - årtalet är lite diffust då filmen mer skildrar sextiotalet än romanens 1904. Politik, erotik, katolicism, poesi, liturgi, blasfemi, stekta njurar, sånger, självmord, antisemitism, hästkapplöpningar, sexualitet ... allt blandas under en lång dag då Leopold Bloom och Stephen Dedalus vandrar var för sig och sedan tillsammans genom Dublin.

Det är egentligen en omöjlighet att filmatisera James Joyce's roman, men det är fascinerande. Det vardagliga blir spännande i och med att vi inte har en aning om vad som väntar runt hörnet, även om inget egentligen händer. Men det absurda, udda och filmiska förvränger vardagen till något annat, till något större. Till ett helt människoliv. Det är mycket bra gjort.

Tokyo Story - Föräldrarna

Betyg: 4 monument

Med fast kamera på avstånd och med långa tagningar skapar Yasujiro Ozu en vardaglighet och ett lugn som är unikt. Det blir magiskt, trots att det är en enkel berättelse om en familj i efterkrigsjapan och deras relationer till varandra, historien och moderniteten. De åldrade föräldrarna reser till Tokyo för att hälsa på barn och barnbarn, men märker ganska snart att de mest är i vägen. På hemvägen blir modern sjuk och dör sedan de kommir hem. Barnen reser nu till föräldrarna. I stilla samtal och enkla scener skildras motsättningen mellan en äldre traditon där föräldrar hedras och ett modernt tänkesätt där det nya och framtiden är viktigare. Sällan har väl budet om att visa aktning för föräldrarna så tydligt stått i centrum för en film. 

Det roligaste är scenen när de sitter i turistbussen genom Tokyo och alla skumpar med i lite olika takt, annars deras märkliga sätt att städa med dammvippor som de slår mot väggarna samt de ytterligt små resväskorna.

Mina barns far

Betyg: 4 monument

Grégoire leder ett litet filmbolag och har många järn i elden, ständigt ringer hans telefon och han och hans medarbetare får lösa allt från strejkande personal till hotellövernattningar för koreanska filmskapare. Trots detta har han ändå tid att leka med döttrarna en stund när han kommer hem till det vackra hemmet. Men det går inte så bra, filmerna drar över budget och han har redan lånat mer än vad som är tillbörligt. Konkursen står för dörren. Han ger sig av ensam med de obetalda räkningarna och en pistol... 

Det är något med det vardagliga, med Grégoires familj, hans fru och deras tre döttrar som lyfter denna ganska rakt berättade vardagshistoria. Inte självmordet som sådant, det är bara tragiskt, men den fina skildringen av barnen, deras lek och sorg. Det ger filmen en stark känsla av hopp mitt i sorgen och katastrofen. Till det fin musik som förstärker just den känslan.

Aelita Queen of Mars

Betyg: 3 monument

Något så märkligt som en sovjetrysk stumfilm om en revolution på Mars. Men samtidigt en kommentar till läget i landet bara några år efter revolutionen (filmen är inspelad 1924), med klasskonflikter, svartabörshandel, fattigdom, svält och en längtan hos de bemedlade tillbaka till tiden före revolutionen. Men inte så hos våra hjältar. En vetenskapsman uppfinner en rymdraket och tar med sig en revolutionär arbetare på resan mor Mars. Det har nämligen dykt upp märkliga radiosignaler från rymden och de tror att det är en sänding från Mars. Det kamraten inte vet är att uppfinnaren nyss har skjutit sin fästmö i ett svartsjukedrama - han har inget att förlora på resan medan hans kamrat ser fram emot att leda massorna på Mars. Väl på plats blir det förvecklingar, angiveri, förälskelse och uppror... Kanske är allt ändå en dröm?

Snygg dekor, bra inslag av realism i kontrasten mellan de rika och de fattiga, men en ganska svag berättelse - dock bygger den på en Tolstoj-novell. Snyggast är den symboliska skildringen av revolutionen med en smed som formar en skära och sedan lägger ner sin hammare bredvid. Men mest är den sevärd för det den är: den första ryska science-fiction-filmen. Bäst är slutscenen när vi förstår vad den märkliga radiosignalen från yttre rymden egentligen betyder.

Hell or High Water

Betyg: 4 monument

Det är vardagligt, realistiskt och välspelat. Två bröder kämpar mot bankernas bolån och inteckningar. De förlorar gården i norra Texas om de inte kan betala de skyhöga räntorna. Deras svar blir att råna bankkontoren till just den bank som håller dem i ett skruvstäd. För att sedan betala banken med dess egna pengar. Ett genialt grepp som avslöjar kapitalismen utan ansikte. Men, det går inte så bra då den ene brorsan är alltför nervig och strax har de ett uppbåd bybor samt den lokala och den regionala polisen efter sig. Det är både spännande och tragiskt med ett osminkat fattig-USA som spelplats. Filmen är en sorts modern Western - där vi i en sorglig scen får möta de allra sista cowboyarna, och de vet om att de är de sista.

Jeff Bridges är lysande som delstatspolis Hamilton, en pensionsfärdig (om bara några dagar) cyniker, särskilt när han sågar den evangelikala predikanten i TV:n med orden "Jag är kristen, men inte dum i huvudet".

Maffiabröder

Betyg: 3 monument

En långsam berättelse om våld, tät gemenskap, rädslor och svek. Henry berättar om sitt liv i maffian för polisen när han bestämmer sig för att ange kamraterna. Det är den berättelsen vi får följa. Redan inledningsvis anar vi slutet då Henry får inpräntat i sig att det viktigaste är att hålla tyst, att a l d r i g tjalla på någon (en variant av det åttonde budet, eller helt enkelt en uppmaning att aldrig göra det Judas gjorde). Det blir ockå en sorts vardagsberättelse om maffialivet, våldet, gemenskapen, festerna, hotet, pengarna, spriten, drogerna - det enkla sättet att släcka ett människoliv. I korta sekvenser får vi del av detta liv. Stötarna ser vi aldrig, vi får bara vara med om konsekvenserna och hur de påverkar relationerna. Det blir lite för långsamt och tråkigt till sist, mest beroende på att skådespeleriet inte fungerar mer än för Robert De Niro och han har inte huvudrollen.

Bäst är all mat som tillagas och serveras och så slutlåten: "My Way" med Sid Vicious.

Bullit

Betyg: 4 monument

En snygg film i mörka färger om polisarbetets vardag, om arbetstid och arbetsorganisation. Även om vardagen är det övervägande ryms här en söndagsgudstjänst i denna thriller om politisk korruption, mord och lögner. Det jagas i sjukhuskulvertar till fots och i bil genom San Fransiscos gator, upp och ner i backarna så fälgarna far.

Det är just det vardagliga som gör filmen så bra. Inga extravaganser, utan rakt upp och ner berättat om arbetet som polis och vad det kan innebära för lockelser och faror. Intressant också med sjukhusmiljön och en färgad kirurg som fattar avgörande beslut. Snygg diegetisk musik på nattklubb med kvinnlig jazzflöjtist (det är ju sextiotal!) Roligast är nog ändå att skurken tar på sig säkerhetsbältet när han startar biljakten. Det räddar honom dock inte.

Jackie Brown

4 monument

Mycket 90-tal, med LP-skivor, cigaretter och personsökare. Till detta en fantastisk dialog och fräcka frisyrer - som alltid när Quentin Tarantino regisserar. En äldre flygvärdinna hankar sig fram på det sämsta flygbolaget och drygar ut lönen genom att agera pengakurir åt en relativt fånig och självupptagen gangster (Samuel L Jackson). Hon blir avslöjad och spelar sedan ett högt spel med tullen, FBI och gangstern om pengarna. Det tycks inledningsvis ganska oskyldigt och lite töntigt, men det vore inte Tarantino om det inte plötsligt går över styr och blir våldsamt. 

Det är en intressant historia och en intressant film som i grunden är väldigt vardaglig och mest handlar om rädslan att bli av med jobbet. Arbetslöshet och fattigdom finns där i bakgrunden, liksom den ständigt närvarande rasismen. Bäst är nog musiken trots allt - mycket soulmusik bla med The Delfonics (se bilden).

Nomadland

Betyg: 4 monument

Det är jul i mellanvästern (i hela den del av världen som firar jul också förstås) och Amazon behöver säsongsanställda för att klara julhandeln. Fern (Frances MacDormand) är en av dem som tillhör reserven inom den amerikanska arbetarklassen. Hon lever ensam i sin husbil då hennes man är död, huset övergivet och staden de bodde i nedlagd tillsammans med gruvan. Fern är en av många som med olika trasiga historier bakom sig, lever på vägarna i USA. De möts och skiljs, håller samman och bråkar, blir sjuka och dör, men hela tiden är de på väg: "further down the road". Det är inte på något sätt glamoröst, det är fattigt, osäkert, krångligt och kallt. Men de har oftast inget val. Deras traumatiserade liv har lett dem hit och här kan de fungera något så när med tillfälliga påhugg och en ny parkeringsmöjlighet i sikte längs vägen.

Kontrasten är stor till Ferns syster som bor i en fin villa med maken som är fastighetsmäklare - en tydlig ironi då Fren förlorat sitt hus för att det blev värdelöst när gruvan lades ned och hon inte kunde sälja det. Systerns man tycker att Fern är en romantiker, men han kan inte se de hårda villkoren hon lever under, han ser bara friheten, den öppna vägen... Och naturligtvis är det så, de är en sorts fria människor, men bundna av sina plågor, mardrömmar och fattigdom. Sedd så blir filmen en effektiv kritik mot kapitalismen som driver människor från hus och hem och kallar dem fria. Kanske är det signifikativt att Fern i öppningsscenen sjunger en julpsalm om barnet som föds i krubban - hon och hennes vänner är lika utsatta, lika utelämnade, lika ovälkomna.

Perfect Days

Betyg: 4 monument

Något så ovanligt som en film om en lycklig människa, inte en människa utan bekymmer, problem eller sorger - utan en människa som har hittat ett sätt att hantera livet och leva lycklig, glädjas åt var dag, söka det enkla och finna styrka i upprepningen. Var dag är sig lik för Herr Hirayama som städar Tokyos offentliga toaletter: han vaknar, viker ihop sängen, borstar tänderna, köper en burk iskaffe i samma varuautomat, kör bil till första toaletten medan han lyssnar på gamla kasetter, städar, äter samma lunch i samma park, på samma bänk, fotograferar samma träd på lunchen, tvättar sig efter jobber på samma badhus, äter middag på samma matställe, åker hem, läser i en pocketbok, somnar. Små saker händer som rubbar hans cirklar och dagarnas rutin förändras lite grann: en arbetskamrat slutar, hans systerdotter kommer och bor hos honom ett tag, en kvinna han tycker om visar sig ha en historia...

Det skulle kunna vara tråkigt, men det är så vackert filmat och varje dag förskjuts allt en aning, en annan vinkel, en lite annan ordning, en ny gatuvy, en flicka på en parkbänk vi inte sett förut. Det är verkligen de små förändringarnas film samtidigt som just förändring nog är huvudtemat, förändring och sorg. För någonstans bär Herr Hirayama på en stor sorg som han först visar i slutscenens magiska tagning av hans ansikte som skiftar mellan sorg och lycka i flera minuter.