Elefantmannen

Betyg: 4 monument

Suggestivt med snygga fokuseringar och bildvinklar. Artonhundratalet fångat genom fabriksrök, avloppsrör och klaustrofobiskt inredda borgarhem. I centrum en historia om människovärde som är lika aktuell idag, som i det sena artonhundratal när filmen utspelas, som det åttiotal när den gjordes. Ingen människa är "bara en vägg", varje människa är en egen individ. Det är en grundläggande kristen tanke, vilken förstärks av den tidiga recitaionen av Psaltarens 23:e psalm.

Ganska långsamt, mindre "Lynch" än hans andra filmer, men han finns där just i kameraarbetet.

Lost Highway

Betyg: 4 monument

Detaljer, långsamhet, tystnad, ljud. Det är det viktiga. Sedan händer mycket: drömmar blir sanna, sanningen blir dröm, identiteter upplöses och tar gestalt igen, dialog upprepas, mord, våld och någonstans längtan efter kärlek. Allt är sådant David Lynch behärskar till fulländning. Lägg därtill ett oxblodsrött sammetsdraperi, en elegant, men också vardaglig, dialog, poliser i udda par och en extrem variant av trafiksäkerhet.

Vi vet inte riktigt vad som egentligen händer, men det finns en sorts cirkelberättelse där slutscenen också är början. Kanske är det så det är. Allt börjar och fortsätter, allt hänger samman, ”inget sker av en slump” som en av poliserna säger. Kanske är det ett sorts udda gudsbevis?

Ett mäktigt och ganska oväntat soundtrack ackompanjerar denna berättelse som inte kan berättas, utan behöver ses. Mest oväntat är nog de två Rammsteinlåtarna.

Främlingen

Betyg: 4 monument

Skuggor och ljus. Orson Welles specialitet. Men skuggorna och ljuset handlar inte enbart om effekter, eller spänning, utan också om efterkrigstidens jakt på nazistiska krigsförbrytare. Skuggor och ljus, fascism och liberalism. Det är en koncentrerat berättad historia om nazisten som döljer sig bakom historieprofessorn, om kärlekens blindhet, frälsningens begränsning och rättfärdighetens seger. Det är ju ängelns svärd, inte djävulens som fäller avgörandet i klocktornet. Just det, ett klocktorn spelar roll, liksom ett avbrutet pipskaft och en död hund och en fullkomligt fantastisk metod att snitsla en bana.

Det bästa citatet i filmen rimmar väl med filmkritikern Kim Newmans ord:"Flera decennier före David Lynch skapar Welles en folklig småstadsatmosfär och undergräver den med amatörfilosofer som fuskar i damspel och stundentbalsdrottningar som gifter sig med fascister". Och citatet lyder: "Vi har en bundsförvant: hennes undermedvetna". Närmare David Lynch kommer vi knappast 1946!

Eraserhead

Betyg: 3 monument

Mörker och ljus, död och liv, förtvivlan och hopp. Mest mörker, död och förtvivlan. Ändå fascinerande. Här i David Lynchs debutfilm finns det schackrutiga golvet, sammetsgardinerna och udda karaktärer likt de vi vant oss vid i ”Twin Peaks” (t ex The Lady in the Radiator) men det är mer koncentrerat, mer existentiellt, mer ställt på sin spets. Han säger själv att det är hans mest andliga film, jag vet inte om jag kan se det. Kanske handlar allt om livets obegriplighet, om hur allt - precis allt - är utan innehåll och öde som i originaltexten på hebreiska i 1 Mos 1:2 [tohu vabohu]. Som att inget är vad det synes och ingen förvånas; den stekta kycklingen lever, det nyfödda barnet är en främmande varelse. Här finns inga överenskommelser om vad världen är och på så sätt skildrar den människan i hennes djupaste existentiella ensamhet. Både vackert, sorgligt och otäckt.

En märklig frisyr, alltför korta byxor och ett ständigt brusande och larmande ljudspår gör sitt till. Kanske är det ändå en film där ljus och ljud smälter samman till en udda, kraftfull helhet: mörker och ljud! Världen före Guds ingripande.

Lucky

Betyg: 4 monument

Det handlar om döden och livet, om vänskapen och själen. Om ord och deras egentliga betydelse, om ensamhet och frihet, om att ”egendom är en vanföreställning” och om minnen som bär genom hela livet. Vackert, lågmält med ett fantastiskt soundtrack: Liberace, Mariachi och Johnny Cash. Det är så oerhört långt från Trumps Amerika!

Underbart skådespeleri både av Harry Dean Stanton och David Lynch, fina gamla gubbar som säger en sorts sanningar mitt i åldrandets utanförskap. Intressantast är hälsningen från Matteus 26:21 ”en av er skall förråda mig” och svaret :”ingen fara, det skall vi alla göra”, samt samtalet om ”dödens byråkrati”.

Dune

Betyg: 2 monument

Som en Shakespearepjäs förflyttad till en framtida rymdålder (år 10191). Med den skillnaden att manuset är betydligt sämre och skådespelarinsatserna därefter. Det största problemet är de godas godhet kontra de ondas ondska. Det sistnämnda går alldeles utmärkt att skildra och de onda blir med vissa undantag (läs Sting) spännande karaktärer, medan de goda är obarmhärtigt tråkiga. Då blir det ointressant hur det går och därmed faller intrigen. Synd, då det är en spännande och stundtals mycket vacker värld som skildras och idén med ett messianskt uppror i yttre rymden är i sig intressant. Inte minst teologiskt med en ganska problematisk syn på vad som är "Guds ord" och en tidig (1996) referens till Jihad.

Tyvärr är även stridsscenerna tråkiga, liksom monstermaskarna. Bäst är giftgastanden och de trekantiga trummorna.

Vad jag minns är böckerna att föredra.

Elefantmannen

Betyg: 4 Monument

Elefantmannen är en film av David Lynch. För er som känner till honom vet ni vad det betyder. För er andra så kan jag kortfattat förklara; det är bra, men obehagligt.

Elefantmannen utspelar sig i London under 1800-talet och handlar om en ung engelsman, John Merrick, som är oerhört vanskapt från födseln. Han "ägs" av den otäcka Mr. Bytes som lever av att visa upp Merrick på olika cirkus- och varietéföreställningar. Dr. Treves, en framstående kirurg spelad av Anthony Hopkins, får tycke för Merrick och tar honom till sitt sjukhus för att undersöka hans tillstånd. Trots att Merrick har det avsevärt bättre på sjukhuset hamnar han ändå i rampljuset på ett felaktigt sätt, som ett missfoster som alla vill titta på men ingen tycker om.

I vanlig David Lynch-anda är filmen i princip hela tiden mycket obehaglig. Hela tiden tror man att någonting hemskt och obehagligt ska hända. Ibland händer det, men oftast händer det inte. Det är detta sätta att berätta på som fascinerar mig. Vad som också var fascinerande är att filmen inte slutade så hemskt som jag trodde, och som den hade potential för.

Ett roligt citat är när man i tidningen beskriver Elefantmannen. ”he is so terrible indeed that women and nervous persons fly in terror from the sight of him”. Det visar på ett tydligt sätt vilken roll kvinnor hade i samhället under den här tiden.

Blue Velvet

Betyg 3 monument

Rödhaken är viktig för David Lynch, rödhaken och en trädgårdsslang. (Just rödhaken återkommer i ingressen till "Twin Peaks" om jag inte misstar mig. )Trädgårdsslangen inleder filmen och rödhaken avslutar den. Däremellan ryms sex, död, våld och bilåkande i amerikansk småstad.

Det är märligt att se en kultförklarad film så många år efter att den gjordes. Jag såg den aldrig när den kom, hade tänkt det, men drog mig för det då jag förstod att den var obehaglig. Nu är den fortfarande obehaglig, men också så tidstypisk att den blir komisk. Då tänker jag på de fantastiska åttiotalsfrisyrerna. De har inte åldrats med värdighet! Men här finns ändå drag av "Twin Peaks", dock inte fullt så mystiskt, och utan de skruvade karaktärerna. Kanske är det småstadens tätt åtdragna snara kring personerna som är gemensam - en sorts baksidesrelief av den amerikanska drömmen. Trångt, otäckt och hotfullt på något sätt...