The Forbidden Kingdom

Betyg: 2 monument

Inledningen känns stulen från "Den oändliga historien", men det handlar inte om en bok och fantasins obändiga kraft utan om en stav och möjligheten att bli odödlig. Alltså inte lika intressant. Men det tuffa pojkgänget är där, den osäkre pojken är där, den märkliga affären med gammalt bråte är där. Kanske är allt detta arketyper för vår tid, eller kanske snarare 1980-talet?

I vilket fall, staven tar med vår motvillige hjälte till hittepåmedeltids Kina där Kung Markatta behöver staven för att befrias ur sin förtrollning. Onda krigare med odödlighetselixir står honom emot och ett brödra- och systerskap krävs för att med gong fu besegra de onda jadekrigarna. Ganska förutsägbart, ganska fyrkantigt, ganska mycket låtsasdålig engelska.

Idémässigt är den intressantaste kommentaren den att saknad och minnen är det som gör oss odödliga, vi behöver inget elixir. Så egentligen var alla strider onödiga!

Black Coal, Thin Ice

Betyg: 3 monument

Mest vinter och vardag, mycket cigaretter och grådassigt ljus, ibland gröngult. Före detta polis söker lösa brottet som fick honom att lämna poliskåren, delvis för att ha något att göra. Blodigt, inte riktigt som vi trott, sorgligt och lite sjaskigt. Men en fantastisk fin dansscen mot slutet där allt det sjaskiga, allt våld dansas ut. Men våldet står väldigt lite i centrum, istället är det tristessen och vintern som aldrig tar slut. Dansen kan kanske hjälpa mot det också.

Märkligast är baren "Fyrverkeri mitt på dagen" - något som faktiskt också sker. Bisarrt!

Into the Wild

Betyg: 4 monument

En film om Den Amerikanska drömmen och samtidigt en mycket tydlig civilisationskritik, intressant att det går så bra att kombinera. Det handlar om den totala friheten men också om många sårade människor. Om den absoluta ensamheten men också om insikten att glädjen enbart kan delas. Sorgligt, förfärligt, vackert, tragiskt och stundtals begripligt. Jag tänker på Jesus möte med den unge mannen som ägde mycket (Matteus 19:16-24). Här följer han Jesu uppmaning, men inte Jesu spår. Hade han följt i spåren hade han begripit långt tidigare nödvändigheten av relationer. Ensamheten betyder död.

Men också om flykten från småborgerlighetens förljugenhet, en klassresa neråt och sanningens nödvändighet. Radikal och förfärlig på samma gång.

Flykt

Betyg: 2 monument

Hämnd, våld, död. Och ett förtvivlat men misslyckat försök att vara mor. Två flickor, en yngre och en äldre, tvingas fly för sina liv in i den stiglösa skogen. De rör sig i Digerdödens spår och möter ödegårdar och obegravda människorester under sin flykt. Händelser och tillbakablickar gör att jakten svänger helt om så att den jagade blir den som jagar. Då blir det mindre spännande, vi vet hur det kommer att sluta.

Egentligen handlar allt om hämnd. Hämnden som den enda vägen ut och bort. Hämnden som befriare och möjliggörare. Långt från kristendomens tal om förlåtelse - här finns en antydan till förståelse, men inte förlåtelse och det enda tecknet på kristendom är korsen på de hastigt grävda gravarna.

En klumpigt täljd trähäst och ett armborst är de ting som är mest laddade med mening - en mening som hör samman.

Cape Town Cops / Zulu

Betyg: 4 monument

Här speglas hela det moderna Sydafrikas historia i en våldsam polishistoria om brutala mord och hänsynslös droghandel. Som en dov resonans filmen igenom ljuder Sanningskommissionen med sitt frikännande och förlåtelse framför hämnd. I de förtvivlat magnifika slutscenerna når förlåtelsen vägs ände, eller? Det ges ingen referens till Matteus 18:22 om att förlåta sju gånger sjuttio gånger, men någonstans i bakgrunden ekar orden där ändå.

Det är otäckt, spännande och ovänat. Dialogen växlar mellan engelska, afrikaans och zulu, liksom miljöerna växlar mellan slum och lyxvillor. Den nya nationen skildrad utan kosmetika. Nationen som inte kan komma ifrån sin egen historia. Det är riktigt  bra, till och med Orlando Bloom är bra.

Belägringen av Jadotville

Betyg: 3 monument

Högt politiskt spel, kallt krig och FN i väpnad konflikt. Kongokrisen är ett faktum. Hjältemodiga soldater, falska politiker, en rätt stolpig Dag Hammarsköld (Mikael Persbrandt) och effekten av kontinuerlig förbön.

Grundhistorien är en skandal där irländska FN-soldater tvingas in i strid med Katangarebeller och lämnas helt i sticket mot en övermäktig fiende. Senare kommer de att anklagas för feghet. Först 2005 får de sin upprättelse.

Skuld, mod, feghet och politisk moral står i centrum. Det handlar om politik men det som skildras är ett krig. Så hör det samman.

Linje Lusta (A Streetcar Named Desire)

Betyg: 4 monument

Skam. Visst handlar det mer om skam än om lust. Skam över den man är och längtan efter ett annat liv. Egentligen är den svenska titeln missvisande, precis som de erotiserade bilderna av Marlon Brando i mörksvettig tröja och en trånande Vivien Leigh i sköra spetsar. Jag tycker nog att Linje Längtan hade passat bättre, men kanske inte en lika intresseväckande titel? Jag undrar också vad den hade översatts till idag, om den hade översatts? Nåväl, det är otoligt bra. Och fascinerande att en allvarlig och tung film, om missbruk, våld i nära relationer och psykisk ohälsa, gjordes 1951. Den har inga likheter de lättviktiga Hollywood-rullar från 40- och 50-talen som jag såg på TV på eftermiddagarna när jag var barn, och som jag älskade då. Men nu ser jag tusen gånger hellre den Stanelys (Brando) underliggande aggressiviteten och Blanche (Leigh) på gränsen till sammanbrott. Och inte minst Stellas (Kim Hunter, till vänster på bilden) slitsamma försök att medla mellan sin make och syster, och däremellan navigera i sitt eget liv. Heja Stella! Det är du som är hjälten i filmen. Hoppas det var någon som såg det även på 50-talet.

Jungfrukällan

Betyg: 3 monument

Skuld. Går det att leva vidare med den största skulden av alla, den att vara skyldig till någons död. Jag vet inte. Jag tror inte heller Ingmar Bergman visste, men han ville i alla fall utforska ämnet. Till sin hjälp tog han den medeltida balladen om Per Tyrssons döttrar, i alla fall om vi ska tro på Wikipedia, och ett gäng bra skådespelare. För trots det högtravande och teatrala uttrycket från 1960 är detta en film som det är lätt att leva sig in i. Den är både vackert ljus och obehagligt otäck. Väldigt otäck. Men i slutscenen finns en sorts frid och försoning som jag inte uppfattar som särskilt bergmansk. Och vackert filmat är det också, av Sven Nyqvist förstås.

Kollektivet

Betyg: 4 monument

Svek. Det handlar egentligen inte alls om ett kollektiv i en stor villa i 1970-talets Köpenhamn. Det här är ett klassiskt drama som lika väl hade kunnat utspela sig närsomhelst och varsomhelst i världen. Kollektivmedlemmarnas längtan efter trygghet och gemenskap (se den fina bilden ovan) kontrasteras mot svek och tragedi. Så berättas något som är en långt större berättelse än den om kollektivet.

Något annat mycket tilltalande är de fina skildringarna av barnen, som sitter uppkrupna i varsitt fönster på bilden. Det är inte enbart skådespelarnas förtjänst, även om både Martha Sofie Wallstrøm Hansen och Sebastian Grønnegaard Milbra spelar tonåriga Freja och den något yngre Vilads med den äran. Men om inte manus och regi hade tagit barnen på lika stort allvar som de vuxna, och skildrat deras upplevelser av det som händer och deras vänskap, så hade detta inte blivit en så bra film.

The Swedish Theory of Love

Betyg: 1 monument

Visst är det intressant med den svenska ensamheten, visst är det intressant med den svenska individualismen - men den startade inte med socialdemokratin på sextiotalet och dess främsta uttryck är inte sextio- eller sjuttiotalsförorter. Det är mycket mer komplext än så. Jag vill veta vad lutherdomen har för bidrag i detta, vad den geografiska utsträckningen och den relativa glesbygden har för betydelse. Likaså hur en internationell solidaritet kan förklaras med individualism.

Nå, intressanta frågor men ointressanta svar. Och dessutom en mycket bisarr utflykt till Etiopien som knappast har med saken att göra. Min enda tydliga tanke efteråt var att jag mycket hellre blir opererad av en läkare med själsångest än en glad läkare med borrmaskin och buntband!