Trädgårdsgatan

Betyg: 2 monument

Barn till föräldrar med missbruk har skildrats på bio förut, och vill du se en film med det temat föreslår jag att du ser, eller ser om, Svinalängorna. För Trädgårdsgatan är en film utan någon riktig berättelse, med stolpig dialog och inte särskilt bra skådespeleri. Undantagen är Nike Ringqvist och Emil Algpeus, som spelar Elin och Eric som barn.

Men min största kritik handlar om bristen på bildberättande. Istället för att låta bilder föra handlingen framåt så återkommer vajande sädesfält och en och samma kustvägs-sträcka (Ystad - Svarte) om och om igen. Och istället för att vara experimentellt nyskapande är de avklippta människokropparna i bildrutorna bara obegripliga. Barnen må vara kortare än de vuxna, men för den skull ser de inte bara upp till midjan. Och barn som blir övergivna ser den vuxnes svek i deras ansikten.

Aniara

Betyg: 5 monument

- en liten blåsa i Guds andes glas -
Det är rymdskeppet Aniara som på väg mot Mars förlorar sin kurs och blir en fritt svävande jättesarkofag i rymden. Harry Martinsons rymdepos Aniara är något av det mest sorgliga och mest poetiska som har skrivits om allas våra korta jordeliv. Samtidigt är det en dystopisk berättelse om hur vi människor förstör vårt jordklot, det enda livsrum vi har i universum.

Och det är science fiction. Aniara svävar genom rymden som den glasblåsa hon är. Hastigheten är svindlande, men rymdens oändlighet är miljoner gånger större så hon rör sig inte snabbare än vad en luftblåsa i ett glas gör. Tanken faller fritt. Helt tyngdlös sitter jag i biograffåtöljen. En liten stund känns universums oändlighet helt verklig. Vardagligheten i filmen ger berättelsen en ytterligare dimension. Visst kan en sakna det poetiska språket, men för den som följer Aniaras resa i sin egen kropp så finns poesin där. Inte minst i bildspråket.

Flotten

4 Monument

Vi  befinner oss i tidigt sjuttiotal och den mexikanske antropologen Santiago Genovés vill studera hur våldet uppstår, hur det ligger latent i oss och när det bryter fram. Vilka mekanismer finns det bakom våld mellan männsikor? Till sin hjälp har han en flotte utan motor, en resa över Atlanten (från Kanarieöarna till Mexiko) och en handfull frivilliga män och kvinnor från olika länder, kulturer och religioner. Vi får följa dem genom de filmer som togs på flotten, genom Santiagos dagboksanteckningar och, framförallt, genom intervjuer med dem 40 år senare.

Det är mycket elegant gjort, en kopia av flotten är uppbyggd i en studio och de sju som ännu lever samlas där och minns seglatsen, konflikterna, höjdpunkterna, frustrationen och vänskapen. Det blir till ett samtal om livet, om vad vi gör med våra erfarenheter, om makt och motmakt, om frihet och ärlighet. Enkelt och elegant filmat och tillsammans med de dokumentära inslagen från seglatsen över  havet blir det till en spännande och varm film om vad det är att vara människa. Som ett svar på frågan i Psaltaren 8:5 "Vad är då en människa?"

The Favourite

Betyg: 4 monument

Kostymer, peruker, gobelänger, slottskorridorer - extra allt. Vi befinner oss vid det engelska hovet tidigt 1700-tal. Två kvinnor tävlar om drottningens gunst och de skyr inga medel - skrämskott med pistol, gift, baktaleri och lögner - allt är tillåtet. Detta är kvinnornas film. Männen är förpassade till bakgrunden som en sorts löjliga figurer i alltför stora peruker och hårt sminkade ansikten. Allt, även besluten om kriget mot Frankrike, kretsar runt Drottning Anna, Lady Sarah och Abigail. Alla tre huvudpersoner i kampen om makten och inflytandet. Utgången är både oväntad och fullkomligt självklar.

Bortsett från kostymerna, det fantastiska skådespeleriet från minsta kammartjänare till Drottning Anna och de överdådiga scenerierna så är det en tragisk historia med utgångspukt i bibelordet från Jeremia 31:15 och Matteus 2:18 om Rakel som begråter sina döda barn. Både absurdt och vackert!