Den berusade ängeln

Betyg: 4 monument

Tokyo, några år efter krigsslutet. Vid en dypöl där vattnet bubblar av föroreningar och giftiga gaser ligger Doktor Sanadas klinik. En liten mottagning för de fattiga patienter som bor i området. Doktor Sanada är en kolerisk man med smak för alkohol och som då och då bryter ut i aggresiva tirader. Bortom tiraderna glänser dock ett hjärta av guld. Det är han som är titelns berusade (och skitiga) ängel. Han är dessutom expert på tuberkolos. Vid samma dypöl håller den lokala yakuzan till. När det visar sig att deras elegante ledare Matsunaga har tuberkolos skapas en sorts band mellan de två. Ett band som bevaras genom slagsmål, tillmälen, sprit och uppriktig ärlighet. 

Fantastiskt skådespeleri och en dialog med många fullträffar: "Ditt liv bryr jag mig inte om, det är din turberkolos jag vill bota", "Barn och patienter förlorar aldrig ansiktet". Intressant är att Kurosawa 17 år senare (1965) gör ytterligare en film om en kolerisk läkare: "Rödskägg". Bäst är det fantastiska framförandet av boogielåten "Janguru bugi".

Shadowhunter

Betyg: 3 monument

Mystik, magi och psykologi i en märklig blandning när en utarbetad och deprimerad storstadspolis får i uppdrag att eskortera en fånge från ett Navajoreservat till Los Angeles. Men fången lyckas rymma och i jakten på honom vänds rollerna. Den som jagar blir jagad; i drömmarna, i fantasin, i verkligheten. 

Filmen bygger på Navajomytologier om hamnskiftare och spöksjuka - men är lika mycket en psykologisk resa genom en svår skilsmässa. Scott Glenn är mycket bra som den trötte poliskommisarien Cain (bara namnet är intressant i sig), men bäst är landskapet. Vackert, men samtidigt avvisande. Skallerormar och skorpioner får vi möta och vi får oss till livs en intressant kristendomskritik. Annars är det kanske lite exotiserat, men spännande.

Stowaway

Betyg: 4 monument

Jag minns när fröken i sjunde klass med vibrato på rösten läste Karl Asplunds dikt om Titanics förlisning, ”Hjältarna". Ännu hör jag orden som upprepas  ”... någon måste lämna båten”. Så även här. Ett rymdskepp på väg till Mars med en besättning på tre personer upptäcker en ofrivillig fripassagerare. Rymdskeppet är egentligen bara byggt för två, men Hyperion, företaget bakom, chansar. Så, syret räcker inte hela vägen. De har en möjlighet att producera syre själva och de kan försöka tömma delar av solpanelen på syre, men det är mycket riskfyllt.

Klaustrofobiskt med trånga korridorer, minimala utrymmen och ensamma människor i rymdens enorma instängdhet. I centrum står frågan om vem som är en god människa. Rymdskeppet kan inte bära dem alla. Vem offrar sig? Vem ger sitt liv för andra? Vem ”lämnar båten”? Storartat, vackert, sorgligt. 

Outrage

Betyg: 3 monument

Om en våldtäkt och vad den får för konsekvenser. Inte konsekvenser i staden där det hände utan hos kvinnan som utsattes. Hur hennes relationer bryts ner, hur hennes vardag omintetgörs, hur hon flyr och försöker leva ett nytt liv, men misslyckas när en man kommer för nära och hon upplever våldet en gång till. Det speciella är att filmen är amerikansk och från 1950. Då bör våldtäkt i princip varit tabu på film, men Ida Lupino - en av USAs få kvinnliga regissörer under fyrtio- och femtiotalet - förstår att det är viktigt. Kanske blir det för psykologiskt till slut, men slutappellen för ett humanitärare samhälle med mer resurser till psykiatrin och mindre till fångvården ekar ända hit till vår tid där vi gör tvärtom.

Skådespelet är inte så övertygande, men ärendet är viktigt. Kanske har det fått ta över. Annars en snygg vardaglighet och ett upriktigt samtal om tro och tvivel.

Amundsen

Betyg: 2 monument

Mycket is. Is och snö och en hel del isblått ishavsvatten. Men så handlar filmen också om Roald Amundsen, Norsk nationalhjälte och den person som var först till både Sydpolen och Nordpolen (den sistnämnda flög han över med luftskepp). Men att vara först hade sin kostnad i lämnade kamrater, svikna ideal och fiendskap. Han följer inte Bibelns ord om att "ödmjukhet är vägen till ära" (Ords 15:33), tvärtom! Det är ingen hjältehistoria, men ändå alltför romantisk i sin syn på den store äventyrarern, särskilt med slutscenen som faktiskt är helt onödig och borde ha utgått Det är som att filmen både äter kakan och har den kvar, den både hyllar och kritiserar. Kanske i ett försök att vara realistisk, men det blir inte bra film av det. 

Annars kransekage, förfrysta fötter, hemmasnickrad psykologi ännu mer is och en lögn inför kungen.

Citizen Kane

Betyg: 5 monument

Det är snyggt, fantastiskt snyggt, från fotovinklarna till skådespeleriet. Men snyggast är kanske hur filmen är uppbyggd. Vi får följa två män. Den ene är död och den andre vet vi inget om och vi får aldrig se hans ansikte. Den döde är Charles Foster Kane, mediemogul och den sjätte rikaste mannen i världen. Den osynlige är en tidningsreporter, Mr Thompson, som försöker ta reda på vem Kane var. Kanes liv berättas i tillbakablickar av några personer som stod honom nära under delar av hans liv, men den fråga som Thompson har med sig och som är hans utgångspunkt får han aldrig svar på. För "ingen människa kan reduceras till enbart ett ord". Genom att Thompson försöker ta reda på vad Kanes sista ord kan ha för mening får vi ett helt liv och en tid i USAs historia berättad för oss. På så vis blir det meningslösa meningsfullt.

Det handlar om politik, journalistik, korruption, egenkärlek, saknad, ensamhet och längtan. Samuel Taylor Coleridge citeras, 1 Mos 7:9 refereras och ett operaprogram omvandlas till en smällkaramell.

13 i planet

Betyg: 3 monument

I grunden en berättelse om européers förakt för kinesisk ödestro och hur tunn den rationella, moderna hinnan är. Två män som ska flyga från Hongkong till Tokyo får höra om en dröm om just en sådan resa - en dröm som slutar i katastrof och död. De skrattar åt drömmen, men efterhand besannas fler och fler detaljer i drömmen medan flygplanet med nedisade vingar, utan radiokontakt tappar riktningen och styr mot en okänd strand fylld av klippor. Flera av passagerarna har hört om drömmen och spänningen trappas upp efterhand som de förhåller sig till drömmens möjliga verklighet på olika sätt. 

Snygg historia, men medelmåttigt skådespeleri. Intressant med det inledande föraktet för vidskepelse och sedan vars och ens rädsla för att drömmen är sann. Så fungerar vi nog, vi moderna människor. Kristendomen framstår som det som borde tala mot ödestron, vilket i sig är en modern tolkning.  Roligast är slutrepliken och skinksmörgåsarna som ingen vill ha. 

Dr Mabuse

Betyg: 4 monument

Illegala spelklubbar, storslagna residens, spiritistiska seanser och oro på börsen. Allt lika elegant skildrat i starkt expressionistiska scener i denna moraliska berättelse om Dr Mabuses uppgång och fall, skildrad i tolv akter - sammanlagt fyra och en halv timme. "Det finns ingen kärlek, bara begär" - Dr Mabuses replik sent i filmen berättar mycket om vem han är: en cyniker. Och till det en cyniker med makt och inflytande (inte olik någon av dagens amerikanska tech-miljardärer fast filmen är från 1922 och handlar om andra cyniker som börjar få inflytande i efterkrigstyskland). Med ständigt nya förklädnader får han makt över människorna med hjälp av hypnos, suggestion och psykoanalys - allt för att de ska gå under. Hans mål är att överglänsa alla och han skyr inga medel. 

Det är mycket spännande och välspelat - grymma gangsters, galna genier, vackra damer, ädla hjältar och degenererade adelsmän. Roligast är ansiktstvätten, snyggast är konsten: glasfönstren hos Hull och statyerna hos greve Told.

Analys av ett mord

Betyg: 5 monument

En före detta soldat i Koreakriget anklagas för mord på den man som våldtagit hans fru. Han erkänner villigt mordet, men hävdar tilfällig sinnesförvirring. Vi vet inte exakt vad som skett, då vi endast får del av vittnenas berättelser och alla vittnen är inte helt sanningsenliga. Det är mycket spännande och ytterst välspelat av en tight ensemble ledd av James Stewart och Lee Remick. Men bäst är nog ändå Joseph Welch som domare Weaver, en lugn och sansad herre som med skärpa leder denna ganska stökiga och spretiga rättegång. Mycket sevärd!

Det är sexuellt frispråkigt, för att vara amerikanskt femtiotal, snabbt i dialogen och familjärt på något vis trots anklagelser, mord och sexuella övergrepp. Ett radband hos en exkommunicerad katolik har betydelse, liksom ett par kvinnliga underkläder som först ingen kan benämna. Till detta fantastisk jazzmusik av Duke Ellington.

Kalle och chokladfabriken

Betyg: 3 monument

Det är, som alltid med Tim Burton, välgjort och välskruvat. Men det är något med berättelsens moral som är svår att ta in. Willy Wonka, som bjuder in fem barn genom ett lotteri till sin godisfabrik, är en mycket märklig figur (ytterst välspelad av Johnny Depp); ömsint och helt okänslig, intresserad och helt självuptagen, vänlig och fylld av förakt, artig och oförskämd, elegant och grotesk, nära till tårar och full av skadeglädje - helt enkelt en vuxen som inte gjort upp med sin barndom (enligt den enkla psykologin). Kanske är han en psykopat, eller så är han det som i rollspelsvärlden kallas "chaotic good". Hans sköra, eller är det järnhårda, psyke gör att filmen både kan ses som en feel-bad och en feel-good film. Själv njöt jag av hur de elaka barnen straffades, sedan skämdes jag över just den njutningen. Kanske är det meningen?

Bäst är oompaloompiernas sång- och dansnummer, elaka så det förslår, men mycket roliga och välkoreograferade - särskilt roligt är det att de ser exakt likadana ut allihop (alla spelas av Deep Roy). Också fint att få se en lite tafatt, men ömsint Christopher Lee.

 

Stalker

Betyg: 4 monument

Från introts stillsamt flimrande lysrör till det fallande glaset i slutscenen är det oerhört väl sammanhållet med en civilisation som tycks falla sönder inifrån sig själv. Allt är trasigt, kallt, smutsigt och dystert. I denna värld söker sig tre män in i den förbjudna zonen för att söka lyckan/sanningen/meningen eller möjligen av helt andra skäl. I zonen är inget som det tycks vara, även om det ser likadant ut som allt annat. Männen tar sig fram genom underjordiska gångar som dryper av fukt och kyla medan de samtalar om livets mening. Tungt, mörkt och mycket symbolladdat. Uppenbarelsebokens 6:e kapitel läses, liksom Lukas 24:13 (Emmaus-berättelsens inledning), Matteus 14:30, Daniel 5:25, en anspelning på Markus 10:15 och säkert mer som jag missat.

Kanske beskriver det en värld som lämnat Gud bakom sig (när den gamla tiden beskrivs sägs bland annat "i varje kyrka fanns Gud"), men där människorna ändå behöver tro, hopp och bön. Vackert, men mycket långsamt. Bäst är ljudbilden med fin avvägning mellan musik, tystnad och ljud.

Family Life

Betyg: 4 monument

En fantastisk tidsskildring redan i de inledande stillbilderna - sedan följer en berättelse om det sena sextiotalets generationskonflikter skildrat genom psykiatrin: "Ska vi låta oss styras av den yngre generationen?" är moderns retoriska fråga till psykoanalytikern som behandlar hennes dotter. Dottern som kanske mest vill leva ett eget liv och bestämma över sin egen kropp och det barn hon sedan tvingas abortera. Det är väldigt bra och väldigt otäckt - att se hur en ung människa bryts ned av psykiatrin, först i en experimentell psykodynamisk gruppterapi och sedan med medicinering och elchocker, tills hon kan visas upp som ett levande exempel på schitzofren mutism. Riktigt obehagligt, men ytterst välspelat och snyggt filmat i en klar och tydligt realistisk stil. Vi får nästan känslan av att det är en dokumentär - men samtidigt lyckas Ken Loach med konststycket att även ge föräldrarna en viss förståelse - de gör vad de kan från sin utgångspunkt, liksom läkarna gör sitt. Det är det grundläggande systemet som är ont, inte de enskilda människorna.

Intressantast är hur modern lyckas argumentera för abort trots att hon är emot det av religiösa skäl. Bäst är den ikoniska scenen när de sprayar ner trädgården och alla trädgårdstomtarna med blå färg i en sorts protest mot konvenansen. Där ges utrymme för ett visst hopp ändå.

Dadda för tre (Houseboat)

Betyg: 3 monument

Cary Grant och Sophia Loren sprider sin charm över ett manus som är elegant, men lättviktigt även om sådant som traumatiserad sorg, freudiansk sexualförståelse och försök att ”bryta barriären mellan kapital och arbete” finns med. En pappa (Cary Grant) ensam med tre barn när deras mamma - som han levt på avstånd från - dör i en olycka. Istället för det enkla att låta svärföräldrarna ta hand om barnen gör han det själv. Det går så där bra. Han behöver en barnsköterska - då dyker Sophia Loren upp!

Bra barnskådespeleri, stundtals trovärdig psykologi, men mest förenklad. Filmen handlar egentligen om att leva vidare efter sorg och stora förändringar, om livet och döden ”i Guds universum”. Sentimentalt och freudianskt. Ganska progressivt i synen på barnuppfostran för att vara 1958.

Hoffman

Betyg: 4 monument 

En märklig film som börjar i kvinnoförakt och hot om övergrepp men slutar i en bildningsresa. Det är riktigt otäckt med Peter Sellers som Mr Hoffman - stundtals helt galen, stundtals ömsint, stundtals ömkansvärd och samtidigt helt briljant i dialogen. Sinéad Cusack som Miss Smith går från livrädd över förtvivlan, till acceptans och till slut övertag. 

Vi får se Miss Smith lämna sin pojkvän för att "resa till mormor". Men det gör hon inte! Istället tillbringar hon nästan en vecka hos sin chef i hans slutna våning med honom ständigt hängande över sig väntande på att få utnyttja henne. Eller vill han det? Förmår han det? Han har i vilket fall tvingat dit henne då han har en hake på pojkvännen som han hotar att avslöja - vilket han till slut gör i alla fall. Det är ett laddat kammardrama som tyvärr slutar alltför fånigt.

Marnie

Betyg: 4 monument

Återigen en vansinnigt snygg inledningsscen. Inzoomning på en gul handväska och så en långsam utzoomning allteftersom damen med handväskan går längs med en järnvägsperrong. Vad vi då inte vet är att väskan är full av pengar som hon stulit från sin senaste arbetsgivare. Marnie tar anställning som sekreterare under antaget namn vid respektabla firmor för att sedan länsa deras kassaskåp en kväll när hon fått chefens förtroende att jobba över. Med pengarna försöker hon desperat leva ett anständigt liv och genom dyrbara presenter få tillgång till sin mors kärlek. Denna livsstil möter motstånd och nyfikenhet hos en rik nybliven änkling som först anställer henne och sedan tvingar henne att gifta sig med honom för att inte avslöja hennes bedrägeri och stölder.

Det är på det hela taget en otäck historia om våld mot kvinnor och befogat hat mot män. Och den stora fråga som reses i slutscenen är om våldet tagit slut eller om det faktiskt fortsätter. På så vis en av Hitchcocks kanske mest feministiska filmer om överhuvudtaget ordet feminism kan brukas på Hitchcock. Men den psykologiska analysen däremot är alltför präglad av det tidiga sextiotalets fascination för och förenkling av psykoanalysen och Freud. En skarp kritik mot en alltför lössläppt bibeltolkning framförs också. Bäst är Diane Baker som Lil, den försmådda svägerskan till den nyblivne änklingen. Så avundsjuk och överlägsen på samma gång!

The Ballad of Lefty Brown

Betyg: 2 monument

En hederlig westernfilm, kan en tycka, om vänskap, åldrande och lojalitet. Men filmen är från 2017 och osar Trumpism lång väg. Den ensamma människan som slåss mot förändring, modernitet och federalism. Ganska obehagligt när det blir tydligt och samtidigt välspelat, spännande och med fantastiska vyer över Montanas vidder.

Gamla vänner och stridskamrater har gått skilda vägar, men möts igen. Någon är nyvald till kongressen, någon annan är enkel cowboy, en tredje är försupen fd sheriff och ytterligare en är guvernör. Alla har ett förflutet som revolvermän, men det är endast den enkla cowboyen som är att lita på. De andra är besudlade av moderniteten. Unket! Motsatsen mot Jesu ord i Markusevangeliet 2:22.

Kathy Baker är suverän som den nyblivna änkan Laura Johnson och för all del, Bill Pullman gör en bra roll som Lefty Brown; åldrad, inbilsk, ganska enfaldig - och lojal med gamla tider.

Rio Bravo

Betyg: 4 monument

En riktig western med tumbleweed, falskspelare, mariachiorkester, 50-dollar mynt, billig whisky och handrullade cigarretter. Men det är inte westernmiljön som är huvudsaken, inte heller kampen mellan de goda, rättrådiga och ganska luggslitna hjältarna och de slimma, överlägsna, onda typerna utan huvudsaken är den förnedrades upprättelse i sin egna ögon. Självförakt spelar in, liksom alkoholmissbruk och kärleksbesvikelser. John Waynes sheriff blir med sin hårda attityd en fungerande terapeut åt en före detta vicesheriff som supit bort både sig själv och sina pistoler. Inledningsscenen skildrar tydligt hans självförakt och förnedring. Så, det är Dean Martin, i rollen som Dude, som är berättelsens centrum - och först när vi ser att hans händer inte längre skakar så att han kan rulla sig sin cigarrett vet vi att filmen börjar ta slut. 

Det är extremt välgjort och stundtals lite roligt mitt i våldet och osäkerheten. Till det lite mer udda och charmiga hör sången ”My Rifle, Pony and me” där Dean Martin och Ricky Nelson sjunger om bland annat en rödvingetrast som går till vila.

Psycho

Betyg: 4 monument

Jag vet inte om det är skuggorna och mörkret eller musiken som skrämmer mig mest. Men skrämmande är det, särskilt som vi vet från barnsben att duschscenen ska komma. På något vis förebådar det våldsamma regnet just den scenen.

Allt utspelar sig den 11 december och dagarna därefter, men vi är långt från Lucia-firande utan befinner oss i Phoenix Arizona med omgiving. En ung kvinna lurar på ett enkelt sätt till sig en stor summa pengar från sitt arbete och beger sig för att söka upp sin älskare. På vägen, på grund av mörket och regnet, tar hon in på ett avslägset motell. Det skulle hon inte gjort.

Fantastiskt välspelat av Anthony Perkins som den lite tafatte och livsfarlige motellägaren (bilden). Annars har jag svårt för den förenklade psykologin i slutscenens förklaring. En människa är mer komplicerad än så. Men det är klart med mottot "A boy's best friend is his mother" blir det kanske så.

Prästmans dagbok

Betyg: 4 monument

Det är efterkrigstid i en liten by på den franska landsbygden. Det är ständigt november eller februari, men aldrig jul. En ung präst kommer ensam till församlingen för sin första tjänst. Det går inte så bra. Den unge prästens gravallvar och magproblem gör byborna misstänksamma. Greven på godset är först delvis en lierad, men då hans hustru dör efter att samtal med prästen byter han fot. Till slut blir det för svårt med den motvilliga församlingen med endast en mässbesökande och de ständiga magsmärtorna - han ger sig av till staden och en riktig läkare. Hemma hos en kamrat från seminariet som lämnat prästbanan går allting upp för honom, livets korthet och ömtålighet: Allt är nåd.

Det är långsamt och vackert, filosofiskt och teologiskt, allvarligt och tungsint och skildrar på ett fint sätt efterkrigstidens pessimism och längtan efter något helt annorlunda. 

Skuggan av ett tvivel

Betyg: 4 monument

En skildring av "det ideala Amerika" - med alla sprickor och lik i garderoben. Effektivt och elegant om familjen som längtar hem älsklingsmorbrorn som visar sig vara efterlyst seriemördare och hur den äldsta dottern försökar balansera sin avsky för och sin kärlek till honom. Under tiden avslöjas en hel del småborgerlig dubbelmoral. Välskrivet och välspelat. Dessutom roligt.

Kanske är slutet oundvikligt, men känns ändå för billigt kan jag tycka - i övrigt ett överflöd av välsignelser, absurda förslag på hur du ska mörda din granne, skillnaden mellan telepati och telegrafi samt en upmaning att alltid läsa böcker.