Sound of Music

Betyg: 5 monument

En klassisk musikalfilm som dock innehåller en hel del snygga kontraster och inte bara sockersöta melodier: inledningens inflygning över Alperna där det är grått, hårt berg och moln tills vi kommer till dalen där Maria sjunger och solen bryter fram, det blir grönt och fågelsången hörs - sedan hennes sång. Så tydligt kontrasten mellan en hotfull omvärld (det är 1930-tal) och den, än så länge, trygga hembygden. Men här ställs också nationen mot natonalsocialismen, frihet mot tvång, lek mot disciplin och kreativitet mot förtvivlan. Sedd så blir det en politiskt film. Men vi kan också se den teologiskt som en berättelse om gudsförtröstan och kallelse - i synnerhet kallelsen ut i världen eller in i klostret, med en klok abedissa som vägleder oss och avslutar med att ge de som ska fly över bergen bibelordet från Psaltarens 121:a psalm: "Jag ser upp emot bergen: varifrån ska jag få hjälp? Hjälpen kommer från Herren, som har gjort himmel och jord" (Ps 121:1-2). Eller så sjunger vi helt enkelt med i sångerna, hänger oss åt spänningen och ser en snyggt gjord sextiotalsfilm. Nog så bra!

Svårast är ändå idylliseringen av flyktingar som tar sig över gränsen/bergen (bilden).

Waltzes from Vienna

Betyg: 2 monument

Vi befinner oss i Wien i mitten av artonhundratalet, i en värld uppbyggd av kulisser och orkestermusik. Det börjar med att brandkåren rycker ut, men orkestern kommer emellan så de får allt vänta. Dock bekommer det inte vår hjälte, Johan Strauss den yngre, som trots rökutvecklingen komponerar musik till sin älskade Resi. Strax förstår vi att han är i onåd hos sin far, Johan Strauss den äldre, som tycker att sonen komponerar struntmusik. Då dyker den goda grevinnan upp, lite betuttad i den yngre, men ändå mån i slutändan att de unga tu ska få varandra. Grevinnan har en text hon vill ha musik till: "An der schönen blauen Donau" och succén är ett faktum. 

Dock är det en del som inte stämmer; melodin uruppfördes 1867 - här tycks det vara långt tidigare då kompositören knappast kan vara 42 år i filmen (han är född 1825) utan snarare 20! Men det tycks inte Hitchcock eller någon annan bry sig om. Men strunt samma, karlarna är ganska ointressanta - det är kvinnorna som gör filmen: grevinnan Helga von Stahl och bagarens dotter Resi. På så vis mer av en Hitchcockfilm ändå, även om det nog endast är några få snygga kameravinklar på orkestern som avslöjar regissören.

Nattbåt till Dublin

Betyg: 3 monument

Det börjar med en avrättning i Towern, där regementsprästen hastigt passerar och det enda som skiljer honom från de övriga är rundkragen (se bilden). Den som avrättas är anklagad för spioneri och kidnapping av en svensk atomforskare. Vi förstår med en gång att det är allvar. Senare på båten över Irländska sjön funderar vår hjälte över de existentiella konsekvenserna av atombomben. Han skulle ha kunnat citera 5 Mos 30:19, men gör det inte. Senare när de hittar den svenska professorn är han mest en parodi på professorer och filmen tappar sitt allvar.

Inga särskilt goda skådespelarinsatser och en enkelt berättad historia. Viss spänning, men också lite onödigt fånigt. Ändå sympatisk på något vis. Kanske är det den ganske tafatte hjälten som skapar sympatin? Vi får vara med om ett resonemangsäktenskap, en falsk taxibil, en hel del grova överrockar (det är  krigstid) och en fascinerande kameraåkning från en oljemålning till den plats som målningen avbildar.

Överste Redl

Betyg: 3 monument 

Det börjar oerhört elegant med att de första människorna som presenteras, en stins, en kvinna som går över torget, ett barn vid matbordet vänder sig mot kamerna med ett leende och en blinkning. Hur ska vi förstå den här historien efter de öppningsscenerna? Som en ironi? Som en bagatell? Det som sedan följer är något helt annat, en rakt berättad historia om en fattig pojke som fostras till soldat och officer i den österrikiska armén under sent artonhundratal och tidigt nittonhundratal. Han framställs som obrottsligt lojal med kejsaren men anklagas för högförräderi och lämnas ensam på ett hotellrum med en laddad tjänstepistol som enda sällskap i slutscenen. Svårt att få ihop med inledningens leenden.

Ganska långsamt, stundtals vackert och välspelat, men alltför långsamt och lite svårbegripligt. Den österrikiska arméns antisemitism och rädsla för homosexualitet skildras tydligt, liksom officerarns intriger och politiska spel - det spel som ledde fram till Första Världskriget.

Intressant är biskopen som avslutar talet till konfirmanderna med ord om att Gud, Kejsaren och Fosterlandet ska existera i all evighet och att det hemliga kodordet på kasernen är hämtat från Ruts bok andra kapitlet.

Citizen Schein

Betyg: 4 monument

Jag minns Harry Schein från de krönikor han skrev i DN under sent åttiotal. Hans klara blick för den gryende rasismen i samhället mins jag tydligt, men något mer om honom visste jag nog inte. Nu vet jag mer och ser den tydliga parallellen mellan hans liv och många andras, hur han som ensamkommande flyktingbarn hamnade i mörkaste Småland och sedan tog sig in i den yttersta kultureliten och förändrade svenska filmpolitik. Hur var det möjligt? Kan det hända igen? Jo, om vi låter människor få en chans.

En fin skildring av svensk kulturpolitik och svensk politik överhuvudtaget, men också ett porträtt av en människa som ville något, som drömde och som ständigt brottades med sin bakgrund och frågan om varför just han skulle klara sig. Snyggt gjort, elegant klippt och en god politisk historielektion.

Brüno

Betyg: 3 monument

Det är pinsamt, vulgärt och fult och stundtals skäms jag för att jag sitter och tittar på detta. Men bakom fasaden är det en oerhört effektiv satir. Med pinsamheten som en skalpell skär han upp och visar sådant om oss människor som vi inte vill se, åtminstone inte om vi betraktar oss som upplysta, radikala européer. Fördomsfulla vill vi ju inte vara.

Det är så vulgärt och förfärligt och hela tiden utsätter han sig för den ena förnedringen efter den andra. Vore han inte så vulgär skulle jag skriva att det handlar om en kristusrepresentation, att genom förnedring och utsatthet segra till sist, och att det faktiskt är kärleken som segrar. Men kanske är han ändå en bild av Jesus. Han söker ständigt upp situationer som är hotfulla och där han kommer att förnedras. Frivilligt utsätter han sig för spott och spe och genom detta så segrar han på ett märkligt sätt - han besegrar dem som skriker efter honom, de som vrålar ut sitt hat mot honom, de som kastar saker på honom. Han är genompinsam, men får ändå i slutscenen sjunga med världseliten bland popmusiker, Elton John, Bono och Sting. Sången är alltigenom pinsam och handlar naturligtvis om honom själv. Den är pinsam, vulgär, dålig och stundtals skäms jag när jag lyssnar, men egentligen är det nog en självklar och lysande slutscen.