Inkräktaren

Betyg: 3 monument

En bra historia om klass och det som gör ett fungerande liv möjligt, men också en skildring av efterkrigsengland. En överste från Andra världskriget ertappar en av sina bästa soldater som inbrottstjuv i sitt eget hem ett antal år efter krigsslutet. Mannen flyr, men översten kan inte släppa tanken på vad det är som gör en duglig soldat till en simpel tjuv. Genom att kontakta de andra i stridsvagnsgruppen får han till slut en bild av vad som hänt, var och en bidrar med sina del.

Det är väl gjort, ett gott hantverk, men lite för moraliskt slut. Å andra sidan vet jag inte hur det annars skulle kunna sluta utom som tragedi. Det tackas för förbön, som blir till en sorts ironi efter ett tag och nödlögner förekommer. Bäst är barnen när de leker krig med hemmagjorda stridsvagnar. Helt underbart hejdlöst.  

Segerns sötma

Betyg: 5 monument

Burt Lancaster är fruktansvärd, medan Tony Curtis som hans lakej är mest ett skämt. Men ett livsfarligt skämt som driver människor i förtvivlan, skrattar åt andras olycka och beter sig helt komplett omoraliskt. Otäckare cyniker än dessa två herrar har nog aldrig visats på film. Cyniker med makt över människorna. Två tidningsmän, den ene med New Yorks mest inflytelserika kolumn och den andre hans hantlangare som ger honom alla skandaler, sanna eller osanna. 

Det är oerhört grymt, vansinnigt snyggt spelat med ett manus vassare än en rakkniv. Till detta klubbar och bakgator i New York, rökiga nätter och jazzmusik. När solen äntligen går upp i slutscenens morgon över Manhattan inser vi att hela filmen har utspelat sig nattetid. Jesu ord om att inte synda mer citeras, liksom änglarnas sång på julnatten, men filmen ger oss inget evangelium. Ändå anas hoppet i slutminutens gryningsljus.

Död man lever

Betyg: 5 monument

Den till synes lyckade banktjänstemannen Arthur Hamilton lever ett andefattigt förortsliv, så när han av en gammal - som han trodde död - vän får ett erbjudande om att leva om sitt liv faller han för frestelsen. Företaget (The Company) ordnar så att han hittas död i en hotellbrand samtidigt som hans egen kropp förvandlas med ett helt nytt utseende och en helt ny inriktning. Han blir Tony Wilson, framgångsrik konstnär. Men det blir för svårt att byta identitet, han längtar tillbaka och vill ändra sig. Företaget har naturligtvis en ordning för det också, men det är inte vad han tänkt sig.

En rafflande historia om identitet och kapitalism. Vem är jag om allt går att köpa? Om allt är förtingligat? Elegant spelat och makalöst snyggt filmat med förvrängda bilder och udda kameravinklar. Till detta bland den otäckaste filmmusik jag hört (Jerry Goldsmith). Här finns både känsla av Faust och Kafka. Roligast är den lite oväntade hippiefesten på vingården. Otäckast är slutet med prästen som rabblar bibelord medan Arthur går mot sin undergång.

 

Den längsta dagen

Betyg: 4 monument

Som en sorts mosaik om förberedelserna för och genomförandet av de allierades landstigning i Normandie under Andra världskriget. Ett anfall som skjuts fram och skjuts fram på grund av dåligt väder. Vädret är så dåligt att Lt. Col. Vandervoort (John Wayne) ifrågasätter om Gud verkligen är på de allierades sida. Det börjar med overksam väntan i regn, sedan går signalen och helvetet börjar. Samtidigt förbereder den franska motsåndsrörelsen sin del medan tyskarna är ovetande och förväntar sig ett anfall mot Calais. Vi ställs inför ett kalejdoskop av roller; generaler, sergeanter, majorer, meniga, fallskärmsjägare, ingenjörstrupper, civila, fältpastorer, sjukvårdare ... tyskar, fransmän, engelsmän, skottar, irländare, amerikaner och var och en talar sitt eget språk. Det känns som ett bra sätt att skildra kriget; från så många vinklar som möjligt samtidigt. Så många röster, så många människor varav en handfull överlever.

Bra skådespeleri med flera stjärnor; John Wayne, Robert Mitchum, Henry Fonda och Sean Connery bland andra och till det mycket snyggt foto. Särskilt fallskärmarna mot natthimlen - som maneter i djuphavet. Filmen fick också en Oscar för bästa foto 1963. Den kan ses både som en hyllning till de som genomförde anfallet och en kritik mot  kriget som sådant. Märkligast är alla tyskar i pyjamas.

Undercover

Betyg: 3 monument

En glorifiering av de jugoslaviska partisaner som bekämpade den tyska ockupationen under Andra världskriget. Flmen är inspelad i Wales under kriget (1943) som en del i den brittiska krigspropagandan. Två bröder bekämpar den tyska ockupationen på olika sätt. Den ene som partisan, den andre som läkare i ett tätt samarbete med tyskarna. Men egentlgen är det han som är undercover och leder motståndet. När deras far blir tillfångatagen efter ett misslyckat sabotage dras snaran åt och tyskarna fattar misstankar.

Spännande och delvis välspelat, men alltför romantiserat av tiden före ockupationen, med blommande fruktträd och folkdanser och sedan en tillrättalagd partisanarmé som enbart är nationalister och goda kristna med många korstecken - fast den egentliga partisamarmén leddes av kommunisterna. Det märkliga är att tyskarna gör honnör istället för att hälsa med "Heil Hitler". Annars förekommer en udda form av slangbella, där munnen används.

Grand Tour

Betyg: 3 monument

Poetisk essäfilm, dokumentär och spelfilm på samma gång. Berättelsen utspelar sig 1918 och tar sin början i Rangoon. Edward, en ung brittisk kolonialtjänsteman ska möta sin fästmö som han inte sett på sju år. Men modet sviker honom och han tar en båt till Singapore istället. Sedan reser han vidare mot Bangkok, Saigon, Manila, Osaka och Nanking för att så småningom försvinna i det inre av Kina. Reser han eller flyr han? Vad flyr han ifrån i så fall? I den senare delen av filmen får vi istället följa hans fästmö Molly som följer honom i spåren ...

Det märkliga är att när Edward kommer till en ny plats hör vi berättarrösten beskriva hans möte med platsen, men vad vi får se är moderna dokumentära bilder av samma plats. Han kommer till Saigon 1918 och myllret av människor beskrivs medan vi får se motorcyklar och mopeder som fyller gatorna i Ho Chi Minh-staden i nutid. Till förvirringen bidrar berättarrösten som växlar mellan burmesiska och vietnamesiska medan de brittiska huvudpersonerna alla talar portugisiska. Och som om det inte räckte så är berättelsen interfolierad med folkloristiska inslag både i färg och svartvitt. Sammantaget blir det en svanesång över Imperiet och imperialismen. Asiens länder framträder som både mytiska, moderna och annorlunda än det västerland Edward och Molly representerar. Vi skulle kunna säga att de blir en sorts eviga resenärer genom kulturer som inte är deras. De kan inte ta dem till sig och går således under. Vackert och sorgligt men ganska långsamt.

Mästerrymmarna på Colditz

Betyg: 3 monument

På ett gammalt slott, Colditz, samlas rymningsbenägna krigsfångar från hela fronten; polacker, britter, fransmän, holländare. Slottet ska vara rymningssäkert, vilket det inte visar sig vara.Det är en specifik subgenre till krigsfilmerna, särskilt Andra världskrigsfilmerna; fånglägerfilmer. Troligtvis för att så många soldater satt stora delar av kriget i fångläger, den erfarenheten behöver också delas och skildras. Om det nu är så mycket verklig erfarenhet i dessa filmer som mest handlar om fångar som har det relativt bra och sköter sig själva medan de planerar nästa rymning. Just i denna film planeras det och genomförs den ena rymningen efter den andra. De flesta med misslyckat resultat, dvs rymlingarna transporteras tillbaka med svansen mellan benen. Bäst är ändå interaktionen mellan de olika allierade soldaterna där nationalism till en början går före solidariteten.

En lite lustig historia med tveksam moral - bättre att en dör istället för att många åker fast - som bara griper tag i en scen; när polackerna med krucifixet i rummets centrum ställer en av sina medfångar inför krigsrätt för landsförräderi och dömer honom till döden. Då blir det allvar. 

Den berusade ängeln

Betyg: 4 monument

Tokyo, några år efter krigsslutet. Vid en dypöl där vattnet bubblar av föroreningar och giftiga gaser ligger Doktor Sanadas klinik. En liten mottagning för de fattiga patienter som bor i området. Doktor Sanada är en kolerisk man med smak för alkohol och som då och då bryter ut i aggresiva tirader. Bortom tiraderna glänser dock ett hjärta av guld. Det är han som är titelns berusade (och skitiga) ängel. Han är dessutom expert på tuberkolos. Vid samma dypöl håller den lokala yakuzan till. När det visar sig att deras elegante ledare Matsunaga har tuberkolos skapas en sorts band mellan de två. Ett band som bevaras genom slagsmål, tillmälen, sprit och uppriktig ärlighet. 

Fantastiskt skådespeleri och en dialog med många fullträffar: "Ditt liv bryr jag mig inte om, det är din turberkolos jag vill bota", "Barn och patienter förlorar aldrig ansiktet". Intressant är att Kurosawa 17 år senare (1965) gör ytterligare en film om en kolerisk läkare: "Rödskägg". Bäst är det fantastiska framförandet av boogielåten "Janguru bugi".

Blå Ängeln

Betyg: 4 monument

Kanske är det kulisserna på cabarén - med alla sina prång och märkliga personligheter, eller scenografin i staden där alla gator är liksom lite sneda och husen lutar lite här och där, eller så är det Emil Janning och Marlene Dietrich som helt enkelt spelar i sin egen tid, men det är extremt mycket trettiotal. Katastrofen anas, världen kan fortfarande skratta och le, men många leenden är falska och skratten fastnar i halsen på oss. I vilket fall är det ytterst välspelat när engelskprofessorn vid stadens gymnasium går ner sig i kärlek till en cabarésångerska. Vi ser och vet att det kommer att gå illa, men han är så glad, så nöjd till en början. Lika glad som han sedan blir förtvivlad och galen i slutet, lika galen som han är pettimeter och auktoritär mot sina elever innan han träffar Lola.

Tragiskt efter en roman av Heinrich Mann (Professor Unrat) och med ekon av tysk expressionism i ljussättning och utspel. Särskilt tydligt i slutets förnedring när professorn visas upp som en knappt mänsklig kvarleva, att han sedan får dö i en sorts frid på sin gamla kateder kanske är en försoning: Klockan slår tolv slag och i musiken hör vi julpsalmer.

Med Alice på halsen

Betyg: 4 monument

Synd på den svenska titeln; ”Alice in den Städten” säger något helt annat. En skribent (journalist, författare oklart vilket) reser runt för att skriva ett reportage om USA, men lyckas inte producera mer än ett gäng dåliga polaroidfoton. När han ska resa hem till Tyskland är det flygstrejk så han får flyga till Amsterdam istället. Som sällskap har han Alice, en nioårig flicka vars mamma han nyss träffat. Mamman säger att hon kommer med ett senare flyg, men dyker aldrig upp. Motvilligt försöker han hitta Alice mormor någonstans i Tyskland: i Wuppertal (med hängande spårvagnar!), i Duisburg, i Essen? Alice vet inte riktigt …

En fin skildring av relationen barn - vuxen. Mycket vägar, järnvägar och andra kommunikationsmedel. Ljudspåret består av förstorade motorljud från bilar, bussar, tåg, båtar och flygplan. Nästan all dialog dränks av dessa civilisationens biljud. Och i grunden är det civilisationskritik Wim Wenders ger oss. Först en uppgörelse med den Amerikanska drömmen, sedan en lågmäld, outtalad kritik mot det moderna Västtyskland. Tomhet, ödslighet och ensamhet är vad som skildras genom bilrutorna. Bäst är Chuck Berry på scen och när en okänd pojke nynnar med till Canned Heat´s ”On the Road Again” på caféets jukebox.

Skeppet som dog av skam

Betyg: 3 monument

Mest att betrakta som en saga, där en kanonbåt som varit den bästa under kriget degraderas till smugglarfartyg och ju allvarligare smugglingen blir desto sämre fungerar hennes motorer. Först när hon vrenskas så att lasten far över bord blir båten åter lugn och lätt att köra. Intressant berättelse med mycket stormar och vattenmassor, samt med en hel del moraliska bryderier för de före detta marinsoldater som tar över sin älskade kanonbåt och försöker leva på henne som civila. Det går inte, då återstår bara smuggling och det vill inte båten.

Richard Attenborough är bra som kallsinnig löjtnant, medan övriga rolltolkningar är ganska mediokra. Jesu ord om att inte sätta sitt ljus under skäppan (numer ”sädesmåttet” Matt 5:15) citeras i förbifarten, i övrigt inte så mycket att tillägga. 

Agent i undre världen

Betyg: 2 monument

Filmen hade vid den svenska premiären titeln "De sex ligorna", varken den eller den nuvarande lever dock upp till den engelska titeln: "The Frightened City". Men oavsett titel är filmen ganska medioker. Det bästa är musiken, den håller hela filmen igenom. Annars är det Sean Connery (före James Bond) som försöker bära en stelt spelande ensemble och en ganska ointressant intrig på sina axlar. Han gör ett stort jobb men lyckas inte rädda filmen. Långsam, lite tråkig och utan nerv, trots att den handlar om brittiska gangsters, Scotland Yard-poliser, maffiametoder, våld, död och den moraliska frågan huruvida du ska vittna mot dina egna när de är skitstövlar, de är ju trots allt gamla kumpaner.

Gamla testamentet citeras i hämndens stund: ”öga för öga, tand för tand” (2 Mos 21:24), annars mest lite sentimentalt när allvaret kommer i fatt.  

Polishämnaren/The Big Heat

Betyg: 5 monument

I Första Mosebok 18 resonerar Abraham med Gud om Sodoms öde och lyckas övertyga Gud att om det så bara finns tio rättfärdiga ska staden sparas från Guds vrede. Dave Bannion (Glenn Ford) är en av dessa tio i en korrumperad poliskår i en korrumperad stad styrd av korrumperade politiker. När han försöker nysta i korruptionen drabbas han av de mäktigas vrede och han drabbas hårt, mycket hårt.

En mycket bra historia om ryggradslösa polischefer, grymma gangsters, vackra kvinnor med råg i ryggen och en rättfärdig polis. Snyggast är Dave Bannions hustru Katie (Jocelyn Brando) när hon smuttar på hans drink i förbifarten och tar ett bloss på hans cigarett mitt i ett samtal, samtidigt som vi inte ser något annat än en devot hemmafru. 

In the Hand of Dante

Betyg: 2 monument

Kanske är det tänkt att vara roligt, kanske bara svårt och osammanhängande - det sista har de i så fall lyckats med. Svårt att förstå drivkraften bakom, det som ska vara filmens motor blir lösa trådar, ständigt nya mord och ganska ointressant skådespeleri. Att delar av filmen utspelar sig i färg på 1300-talet, tycks helt onödigt, för det är den svart-vita 1900-talsberättelsen som har någon sorts handling. Allt kretsar kring några gangstrar som fått nys om Dantes originalmanuskript till Den gudomliga komedin, men de vet inte om det är äkta så de behöver en expert. En expert som visar sig vara lika mycket gangster som de själva.

Bäst är Al Pacino i en biroll när han som katolik diskuterar bikten utifrån klart lutherska argument. Det förekommer en del frän religonskritik, en passning åt budhismen görs och vi får höra en fantastisk dom över kapitalismen - uttalad på 1300-talet. Sämst är soundtracket vilket är än mer osammanhängande än berättelsen.

Teori om en stulen tavla

Betyg: 4 monument

Mycket intellektuellt om en konstkännare som går igenom en samling verk av den franske konstnären Fredéric Tonnerre. Han gjorde skandal med dessa målningar och konstkännaren presenterar sin teori om varför. En tavla saknas dock då den blivit stulen, men även den ingår i konstkännarens system trots att han aldrig sett den utan bara kan gissa sig till vad den föreställer. Likt en detektiv söker han spår och ledtrådar, bland annat genom att iscensätta tavlorna med hjälp av skådespelare som ställer sig i samma positioner som i den målade bilden medan han går runt bland dem och prövar sin teori. Ibland tröttnar någon i posen; en arm faller, ett öga blinkar, en axel sjunker ned.

Spännande, intressant, elegant och smart och mycket välspelat av Jean Rougeul som konstkännaren, men svårt obegriplig för mig som inte är så inläst på fransk konstvetenskap. På något vis är det en parodi, men mycket allvarlig sådan. Bäst är när konstkännaren förklarar kopplingen mellan Mitraskulten så som den skiner igenom i målningarna (?) och våra tiders militarism. Då inser jag att det är en klassisk sjuttiotalsfilm; denne franske konstnär finns inte, tavlorna har målats till filmen, någon skandal har aldrig ägt rum allt är hittepå, på fullt franskt allvar. Väldigt roligt!

Vägen till Kairo

Betyg: 4 monument

Det börjar med en ensam brittisk tanks i öknen. Långsamt forcerar den sanddyn efter sanddyn medan männen inuti antingen är döda, eller snart döda. Men en lyckas ta sig ur och faller handlöst ner i sanden. Galen av solsting och uttorkning finner han tills slut det som en gång var det brittiska högkvarteret mellan Tobruk och Kairo - ett gammalt hotell. Men det är övergivet då engelsmännen tvingats retirera. Han blir omhändertagen av hotellpersonalen, kommer till sans men inser då att tyskarna tagit över. Och inte vilka tyskar som helst, utan Rommel själv med sin stab. För att överleva låtsas han vara en servitör som dödats tidigare i en flygattack. Probelmet är att denne servitör spionerade åt Rommel och nu tas i anspråk igen...

En välskriven historia, bra manus och elegant dialog. Spännande och även om vi begriper hur det ska gå är slutet både helt naturligt och överraskande. Rommel alluderar på vandringen genom Sävhavet (2 Mos 14) i ett av sina taktiska tal, och vi får veta att engelsmänen har bra tvål. Roligast är den italienska generalen som hellre sjunger opera (dock inte Wagner), än slåss för Hitler.

Prinsessa på vift

4 monument

Elegant. Elegant manus, elegant spelat - särskilt Audrey Hepburn, elegant foto, elegant miljö, elegant dialog, eleganta handrörelser, eleganta blickar. Den uttråkade prinsessan Anne rymmer från hovdisciplinen och upplever ett dygns frihet i Rom där hon möter den amerikanske journalisten Joe (Gregory Peck). Förutsättningen för deras möte är att de båda ljuger, eller åtminstone håller inne med sanningen. Så i det här fallet har Jesus fel när han säger att "sanningen ska göra er fria" (Joh 8:32). Förutsättninge för deras frihet är lögnen, samtidigt är de båda (och Joes fotografkompis) ärliga lögnare. 

En klassiker i sin egen rätt med både vådlig scooterfärd, härligt slagsmål, en taxi som längtar hem, kärlek och ett elegant (vad annars!) slut. 

Cold War

Betyg: 4 monument

Det börjar direkt med en polsk säckpipa och fortsätter med flera folksånger, bla annat på karpatorusinska (!). Några musiker och dansare reser runt på den polska landsbygden strax efter Andra välrdskriget och samlar sånger och danser från lantbefolkningen för att senare sätta samman en kör och en danstrupp som kan turnera i Östeuropa. När det kommer krav om att sångerna ska handla om femårsplaner, Stalin och fredsrörelsen får en av musikerna nog och flyr till Paris. Planen är att gruppens främsta sångerska ska följa honom, men det gör hon inte. Flera år senare möts de igen och ytterligare år senare och åter igen.

Det är vackert, välfilmat, välspelat och en bra berättelse om längtan, frihet och trygghet. Om kärlekens kraft och kärlekens krav. Sorgligt, men också kraftfullt. Politiskt, men också romantiskt. Musiken, både folksångerna och femtiotalsjazzen är det som stannar kvar tillsammans med enstaka bilder, scener; en busshållplats under ett stort träd, ett barn i päls som lyssnar på sångerna, en helt oengagerad publik, en tom bänk ... Slutscenens vigsel med både korstecken och ett alltför stort antal sömntabletter är både vacker och förfärlig. 

Joe och gänget/Hue and cry

Betyg: 4 monument

Som "Mästerdetektiven Blomqvist" möter "Fem fångar en tjuvliga" i efterkrigtidens London med ruiner och byggarbetsplatser och barn som driver vind för våg. Kanske är barnen/ungdomarna lite för gamla, men några är ännu inte i målbrottet (gossopraner i kyrkokören) så det är blandade åldrar. Nästan bara pojkar men åtminstone en flicka i den inre cirkeln. De får av en tillfällighet upp spåret på en smugglarliga och försöker få polisens uppmärksamhet, men polisen är antingen ointresserade eller i maskopi med skurkarna. Till slut samlar de alla Londons barn och ger sig på skurkarna själva. 

Det är mycket charmigt med en ganska intrikat historia om en hur skurkarna utnyttjar en äventyrsföljetong i en dagstidning och barnen/ungdomarna löser mysteriet med fara för både liv och hälsa. Barnen besegrar skurkarna genom att vara väldigt många och handlöst kasta sig över de storvuxna gorillorna - snygga scener där barnen drar i håret, sätter fälleben och helt enkelt hänger sig fast tills skurkarna ger upp. Inte särskilt barnvänligt i sin våldsamhet, men välgjort och spännande. Barnens solidaritet besegrar vuxenvärldens arrogans. När gossarna dagen efter sjunger i kyrkokören lika ljuvt som i inledningen är de bandagerade, med blåtiror, spruckna läppar och såriga pannor, men de sjunger till Guds ära med stolthet! Bäst är pojken som kan härma alla ljud - särskilt när han gör en duell mellan stridsflygplan.

Laglös vänskap

Betyg: 4 monument

Det är något speciellt med fransk 60-talsfilm, den är så lätt, så elegant självklar trots en ibland komplicerad berättelse. Men det beror väl på att berättelsen i sig inte är huvudsaken, utan mediet, filmen som upplevelse: fotografiet, skådespeleriet, kostymerna, scenerierna, ljusssättningen... Här reser en smågangster till Marseille för att rädda en vän från en falsk anklagelse. Det går inte så bra och istället för att rädda vännen hamnar han själv i samma fängelse. Men för Jean-Paul Belmondo spelar det ingen roll, han är lika cool var man än placerar honom. När de efter att ha röjt minor för att sänka strafftiden väl blivit fria igen hittar de tillsammans med vännens syster en gård de vill köpa. Men den kostar 2 miljoner franc och de har inga pengar. På ett vis en parafras på Matt 13:44 (skatten i åkern), men med omvänd mening. 

Börjar fantastiskt med en enkel melodi som visslas till gitarr medan en bil kör genom ett nästan väglöst land i brännande sol. Både lättsamt och olycksbådande på samma gång. Slutet är förfärligt, men också helt i linje med resten; lättsamt och samtidigt tungt som få slut. Jean-Paul Belmondos jacka går inte av för hackor, men bäst är domarnas fåniga hattar. Svårt att ta dem på allvar.