Empire of the Dark

Betyg: 2 monument

Richard Flynn, en lite småfet, lite långsam och trögtänkt före detta polis (spelad av regissören själv) slåss med svärd och skjuter djävulens anhang med maskingevär. För Djävulen har en plan att erövra jorden genom ett blodigt människooffer, en plan som bara Richard Flynn kan stå emot (med hjälp av sin son och den lokale sheriffen dock). Offret är hans älskade Angela, som varit död i tjugo år. 

Osammanhängande, illa spelat och med väldigt låg budget, men charmigt på sitt sätt. I The Church of the Blessed Saint välsignas deras svärd med både vigvatten, korstecken och krucifix. Men märkligt nog så fyller de välsignade svärden mycket lite funktion; maskingeväret är effektivare. Bästa citatet är: ”Du blandar ihop gudomen med församlingen.” Kanske sker det inte bara i den här filmen.

Legend of the Demon Cat

Betyg: 4 monument

En fantastisk berättelse från sagans Kina. En tid då magi var verklighet och kejsardömen kunde falla på grund av poesi eller passionerad kärlek. Den nuvarande kejsarens död föranleddes av mötet med en mystisk svart katt. En japansk andeutdrivare som var på plats ser den också och tillsammans med en alltför talträngd poet vill han förstå vad den mystiska katten är, eller vem det är för det rör sig om en demon med förmåga att mörda människor eller tvinga dem att följa kattens vilja. Med hjälp av poesin, en särskild kärleksdikt, närmar de sig gåtans lösning. En lösning som ligger trettio år tillbaka i tiden och handlar om brinnande kärlek, svek och ett tredje alternativ mellan liv och död. 

Vackert, stillsamt och stundtals lite roligt. Udda karaktärer och märkliga miljöer. Märkligast är hur andeutdrivaren med hjläp av tecknade solkors = hakkors räddar en förgiftad kvinna från döden. Just dessa hade varit svåra att använda i en europeisk film.

Undercover

Betyg: 3 monument

En glorifiering av de jugoslaviska partisaner som bekämpade den tyska ockupationen under Andra världskriget. Flmen är inspelad i Wales under kriget (1943) som en del i den brittiska krigspropagandan. Två bröder bekämpar den tyska ockupationen på olika sätt. Den ene som partisan, den andre som läkare i ett tätt samarbete med tyskarna. Men egentlgen är det han som är undercover och leder motståndet. När deras far blir tillfångatagen efter ett misslyckat sabotage dras snaran åt och tyskarna fattar misstankar.

Spännande och delvis välspelat, men alltför romantiserat av tiden före ockupationen, med blommande fruktträd och folkdanser och sedan en tillrättalagd partisanarmé som enbart är nationalister och goda kristna med många korstecken - fast den egentliga partisamarmén leddes av kommunisterna. Det märkliga är att tyskarna gör honnör istället för att hälsa med "Heil Hitler". Annars förekommer en udda form av slangbella, där munnen används.

Grand Tour

Betyg: 3 monument

Poetisk essäfilm, dokumentär och spelfilm på samma gång. Berättelsen utspelar sig 1918 och tar sin början i Rangoon. Edward, en ung brittisk kolonialtjänsteman ska möta sin fästmö som han inte sett på sju år. Men modet sviker honom och han tar en båt till Singapore istället. Sedan reser han vidare mot Bangkok, Saigon, Manila, Osaka och Nanking för att så småningom försvinna i det inre av Kina. Reser han eller flyr han? Vad flyr han ifrån i så fall? I den senare delen av filmen får vi istället följa hans fästmö Molly som följer honom i spåren ...

Det märkliga är att när Edward kommer till en ny plats hör vi berättarrösten beskriva hans möte med platsen, men vad vi får se är moderna dokumentära bilder av samma plats. Han kommer till Saigon 1918 och myllret av människor beskrivs medan vi får se motorcyklar och mopeder som fyller gatorna i Ho Chi Minh-staden i nutid. Till förvirringen bidrar berättarrösten som växlar mellan burmesiska och vietnamesiska medan de brittiska huvudpersonerna alla talar portugisiska. Och som om det inte räckte så är berättelsen interfolierad med folkloristiska inslag både i färg och svartvitt. Sammantaget blir det en svanesång över Imperiet och imperialismen. Asiens länder framträder som både mytiska, moderna och annorlunda än det västerland Edward och Molly representerar. Vi skulle kunna säga att de blir en sorts eviga resenärer genom kulturer som inte är deras. De kan inte ta dem till sig och går således under. Vackert och sorgligt men ganska långsamt.

The Last Castle

Betyg: 3 monument

Egentligen en väldigt spännande och  välspelad film, men den tappar när allt till slut bara handlar om patrotism och att rättfärdiga USAs militära interventioner på främmande platser. Men James Gandolfini lyfter hela filmen när han gestaltar fängelsechefen Col. Winter. Så obehaglig, så insmickrande, så grym, så rädd. En beundrad krigshjälte och general (Robert Redford) döms i krigsrätt till fängelse på arméns eget fängelse där alla från vakter till fångar och fängelseledning är militärer. En maktkamp bryter ut mellan fängelsechefen (Gandolfini) och den nyanlände generalen. Snart har han alla fångar på sin sida och ett regelrätt krig bryter ut med kastmaskiner, helikoptrar, vattenkanoner och hemmagjorda brandbomber. Allt slutar i att fångarna hissar flaggan som sin och all strid upphör. Patetiskt! 

Crooks in Cloisters

Betyg: 3 monument

Det börjar direkt pinsamt dåligt, med överspel och tramserier, men tar sig efterhand och blir riktigt hemtrevligt på slutet. En gangsterliga måste lämna storstaden efter att ha genomfört "historiens minsta tågrån" och det som står till buds är ett kloster på en ö utanför Cornwalls kust. De munkar som bodde där har flyttat och klostret säljs för en billig peng. I källarvalven kan ligan smälta ner tjuvgods till guldtackor, trycka falska sedlar och sy om stulna pälsar. Det fins bara ett aber. De måste upträda som munkar för att fatslandsbefolkningen inte ska misstänka något. Allt är upplagt för missförstånd och dråpligheter när dessa mondäna skurkar ska leva hårt klosterliv med grisar, kor, höns, odlingar och kökstjänst. När de till sist måste lämna ön vill de inget hellre än att stanna kvar, de har blivit så fästa vid sina alldagliga sysslor.

Fånigt, fånigt fånigt - men med gott hjärta och allt på överdriven cockney. Finast är kanske filmhistoriens mest innerliga bön när en av "bröderna" har lunginflammation och det enda som kan hjälpa är att be en bön i kapellet, något denne durkdrivne gangster aldrig någonsin gjort förut. Så egentligen handlar filmen om den helige Benediktus klosterregel: Ora et labora = bed och arbeta.

Autofiktion

Betyg: 3 monument

Inte lika bra och gripande som tidigare Almodovarfilmer, men lika välgjord. Fotot, färgerna, lagren av mening, dialogerna och själva konstruktionen är mycket bra. Det som missar är skådespeleriet, mindre levande och alltför tillbakadraget. Det är så elegant att vi inte inser vad det är vi ser förrän långt in i filmen. Den film som visas skrivs fram efterhand av en äldre homosexuell regissör (läs Pedro Almodovar) som tappat gnistan. Små enkla referenser de olika tidsplanen emellan smyger sig in och till sist ser vi hur skådespelerskorna sitter och väntar på att få manuset till filmens slutscener. Men då har uppgörelsen redan skett och den vi trott vara huvudpersonen, visar sig vara en annan. 

En film om film, men inte så mycket om själva filmarbetet som om manusskrivandet och rätten eller orätten att använda sitt eget och andras liv som utgångspunkt. En moralisk och konstnärlig fråga som tas på största allvar. Roligast är scenen på sukhuset (det är nästan alltid sjukhusscener i Almodovars filmer) när läkaren tror att en kultfilmsregissör är protestant då protestantismen ur hennes katolska synsätt är just en kult. 

Mästerrymmarna på Colditz

Betyg: 3 monument

På ett gammalt slott, Colditz, samlas rymningsbenägna krigsfångar från hela fronten; polacker, britter, fransmän, holländare. Slottet ska vara rymningssäkert, vilket det inte visar sig vara.Det är en specifik subgenre till krigsfilmerna, särskilt Andra världskrigsfilmerna; fånglägerfilmer. Troligtvis för att så många soldater satt stora delar av kriget i fångläger, den erfarenheten behöver också delas och skildras. Om det nu är så mycket verklig erfarenhet i dessa filmer som mest handlar om fångar som har det relativt bra och sköter sig själva medan de planerar nästa rymning. Just i denna film planeras det och genomförs den ena rymningen efter den andra. De flesta med misslyckat resultat, dvs rymlingarna transporteras tillbaka med svansen mellan benen. Bäst är ändå interaktionen mellan de olika allierade soldaterna där nationalism till en början går före solidariteten.

En lite lustig historia med tveksam moral - bättre att en dör istället för att många åker fast - som bara griper tag i en scen; när polackerna med krucifixet i rummets centrum ställer en av sina medfångar inför krigsrätt för landsförräderi och dömer honom till döden. Då blir det allvar. 

Enys Men

Betyg: 3 monument

Klassas som "folkhorror", men är väl varken så mycket folk eller horror. Däremot är det mycket fina naturbilder från öarna utanför Cornwall. Det är sjuttiotal och en kvinna vistas ensam på en klippö där hon följer utvecklingen hos en mycket sällsynt blomma som bara växer där. Varje dag upprepas samma ritual; hon går samma stig, kontrollerar blomman, går hem, skriver i loggboken, kokar te, oroas över om när båten med förnödenheter - te och bensin till elaggregatet - ska komma, läser en stund innan hon somnar och blåser ut ljusen. Efterhand så blandas hennes egna minnen upp med tidigare öbors; fiskare, gruvarbetare och fiskarhustrur i mystiska syner. Typ, så. 

Väldigt långsamt berättat, men med vackert foto. Blomman hon bevakar och för in uppgifter om i loggboken tycks helt apart på den karga ön. Men det är ju därför hon är där och någonstans handlar det nog om ensamhet, utsatthet och platsers historia, dock ganska svårbegripligt. Sången, eller i vissa kyrkor psalmen, "Let the Lower Lights be Burning" sjungs med stark inlevelse i det som kanske är den mest skrämmande scenen i hela filmen. 

M*A*S*H

Betyg: 2 monument

Jag har noterat det förut, vissa filmer åldras inte med värdighet. Särskilt inte denna. Det som var roligt 1970 och kanske piggt och utmanande är idag fånigt, direkt pinsamt och stötande - kvinnosynen och synen på homosexualitet framför allt. Men även synen på mänsklig samvaro. Till en sjukhuspluton bakom linjerna under Koreakriget kommer två självsäkra, skrytsamma och självcentrerade läkare för att operera krigsskadade soldater. Och det gör de så blodet sprutar medan de spyr ut sarkastiska kommentarer om både patienter och arbetskamrater. 

Helt ointressant, från början till slut. Den krigskritik som någonstans finns försvinner så fort den dyker upp och resten är som sagt ointressant. Det är svårt att förstå att detta är en Oscarsvinnare (bästa manus efter förlaga 1971). Det som i viss mån är intressant är att det förekommer inga strider och vi möter inga fiendesoldater. De sårade soldaterna kommer dit via helikopter eller jeep från fronten långt borta. De blir bara en sorts köttpaket att skämta över. Märkligt! Kristendomen hånas på ett sätt som nog var möjligt 1970 och med viss rätt, men samtidigt så är sjukhuspastorn den person som är mest sympatisk och mänsklig, dvs lite tafflig och osäker. Bäst är när de hånfullt sjunger "Onward Christian Soldiers" och alla stämmer in. På något vis förtas hånet då.

Efter revolutionen

Betyg: 3 monument

Det  är nog tänkt att vara en "Jonas som blir 25 år 2000" för en modernare och yngre publik, 2012. Dvs en film som handlar om den kranka eftertanken och verkligheten efter Parisrevoltens år 1968. Nåra ungdomar på en gymnasieskola försöker hålla liv i den revolutionära lågan med polisslagsmål, flygbladsutdelning, illegal affishering och graffiti. När deras protest landar i en mänsklig katastrof går de skilda vägar. Någon väljer måleriet, någon politiken, någon aktivismen, någon filmkonsten. De skiljs och trots att deras vägar korsas blir det aldrig som förr. 

Problemet är att avståndet mellan skådespelare och regissör är för långt till 1968, liksom tiden. Det griper inte tag som det borde, de politiska diskussionerna är bara platta, dilemmat tycks konstruerat och  historien i sig är ganska ointressant. Se Tanners film istället! Bäst är ändå lektionen i politisk filosofi, diskussionen om filmer med revolutionär syntax och att Syd Barrets soloplatta spelas.

Den berusade ängeln

Betyg: 4 monument

Tokyo, några år efter krigsslutet. Vid en dypöl där vattnet bubblar av föroreningar och giftiga gaser ligger Doktor Sanadas klinik. En liten mottagning för de fattiga patienter som bor i området. Doktor Sanada är en kolerisk man med smak för alkohol och som då och då bryter ut i aggresiva tirader. Bortom tiraderna glänser dock ett hjärta av guld. Det är han som är titelns berusade (och skitiga) ängel. Han är dessutom expert på tuberkolos. Vid samma dypöl håller den lokala yakuzan till. När det visar sig att deras elegante ledare Matsunaga har tuberkolos skapas en sorts band mellan de två. Ett band som bevaras genom slagsmål, tillmälen, sprit och uppriktig ärlighet. 

Fantastiskt skådespeleri och en dialog med många fullträffar: "Ditt liv bryr jag mig inte om, det är din turberkolos jag vill bota", "Barn och patienter förlorar aldrig ansiktet". Intressant är att Kurosawa 17 år senare (1965) gör ytterligare en film om en kolerisk läkare: "Rödskägg". Bäst är det fantastiska framförandet av boogielåten "Janguru bugi".

Blå Ängeln

Betyg: 4 monument

Kanske är det kulisserna på cabarén - med alla sina prång och märkliga personligheter, eller scenografin i staden där alla gator är liksom lite sneda och husen lutar lite här och där, eller så är det Emil Janning och Marlene Dietrich som helt enkelt spelar i sin egen tid, men det är extremt mycket trettiotal. Katastrofen anas, världen kan fortfarande skratta och le, men många leenden är falska och skratten fastnar i halsen på oss. I vilket fall är det ytterst välspelat när engelskprofessorn vid stadens gymnasium går ner sig i kärlek till en cabarésångerska. Vi ser och vet att det kommer att gå illa, men han är så glad, så nöjd till en början. Lika glad som han sedan blir förtvivlad och galen i slutet, lika galen som han är pettimeter och auktoritär mot sina elever innan han träffar Lola.

Tragiskt efter en roman av Heinrich Mann (Professor Unrat) och med ekon av tysk expressionism i ljussättning och utspel. Särskilt tydligt i slutets förnedring när professorn visas upp som en knappt mänsklig kvarleva, att han sedan får dö i en sorts frid på sin gamla kateder kanske är en försoning: Klockan slår tolv slag och i musiken hör vi julpsalmer.

Med Alice på halsen

Betyg: 4 monument

Synd på den svenska titeln; ”Alice in den Städten” säger något helt annat. En skribent (journalist, författare oklart vilket) reser runt för att skriva ett reportage om USA, men lyckas inte producera mer än ett gäng dåliga polaroidfoton. När han ska resa hem till Tyskland är det flygstrejk så han får flyga till Amsterdam istället. Som sällskap har han Alice, en nioårig flicka vars mamma han nyss träffat. Mamman säger att hon kommer med ett senare flyg, men dyker aldrig upp. Motvilligt försöker han hitta Alice mormor någonstans i Tyskland: i Wuppertal (med hängande spårvagnar!), i Duisburg, i Essen? Alice vet inte riktigt …

En fin skildring av relationen barn - vuxen. Mycket vägar, järnvägar och andra kommunikationsmedel. Ljudspåret består av förstorade motorljud från bilar, bussar, tåg, båtar och flygplan. Nästan all dialog dränks av dessa civilisationens biljud. Och i grunden är det civilisationskritik Wim Wenders ger oss. Först en uppgörelse med den Amerikanska drömmen, sedan en lågmäld, outtalad kritik mot det moderna Västtyskland. Tomhet, ödslighet och ensamhet är vad som skildras genom bilrutorna. Bäst är Chuck Berry på scen och när en okänd pojke nynnar med till Canned Heat´s ”On the Road Again” på caféets jukebox.

Skeppet som dog av skam

Betyg: 3 monument

Mest att betrakta som en saga, där en kanonbåt som varit den bästa under kriget degraderas till smugglarfartyg och ju allvarligare smugglingen blir desto sämre fungerar hennes motorer. Först när hon vrenskas så att lasten far över bord blir båten åter lugn och lätt att köra. Intressant berättelse med mycket stormar och vattenmassor, samt med en hel del moraliska bryderier för de före detta marinsoldater som tar över sin älskade kanonbåt och försöker leva på henne som civila. Det går inte, då återstår bara smuggling och det vill inte båten.

Richard Attenborough är bra som kallsinnig löjtnant, medan övriga rolltolkningar är ganska mediokra. Jesu ord om att inte sätta sitt ljus under skäppan (numer ”sädesmåttet” Matt 5:15) citeras i förbifarten, i övrigt inte så mycket att tillägga. 

Agent i undre världen

Betyg: 2 monument

Filmen hade vid den svenska premiären titeln "De sex ligorna", varken den eller den nuvarande lever dock upp till den engelska titeln: "The Frightened City". Men oavsett titel är filmen ganska medioker. Det bästa är musiken, den håller hela filmen igenom. Annars är det Sean Connery (före James Bond) som försöker bära en stelt spelande ensemble och en ganska ointressant intrig på sina axlar. Han gör ett stort jobb men lyckas inte rädda filmen. Långsam, lite tråkig och utan nerv, trots att den handlar om brittiska gangsters, Scotland Yard-poliser, maffiametoder, våld, död och den moraliska frågan huruvida du ska vittna mot dina egna när de är skitstövlar, de är ju trots allt gamla kumpaner.

Gamla testamentet citeras i hämndens stund: ”öga för öga, tand för tand” (2 Mos 21:24), annars mest lite sentimentalt när allvaret kommer i fatt.  

Barbarian Queen

Betyg: 3 monument

Samma story som ofta återkommer i dessa filmer (se exempelvis Hundra eller Ator stridsörnen): Den idylliska byn utplånas av onda män som tar med sig de bybor som inte slaktas som slavar, några överlevare ser förödelsen och ger sig av för att hämnas. På vägen möter de både vänner och fiender, men i slutänden besegras de onda av en samling demokratiskt sinnade bönder och småfolk. Här är det kvinnor i huvudrollen, kvinnor som hjältar, kvinnor som offer och kvinnor som besegrar den onde till slut. Men i princip alla kvinnor är extremt lätklädda, vilket nog också hör till genren, vilket i sin tur inte hindrar dem från att slåss med stora svärd. Förvånansvärt välgjort, till och med striderna är ok.

En fantasy-film utan fantasy, liksom en sword and sorcery film utan sorcery, men väldigt mycket svärd. 

Mystics

Betyg: 3 monument

Två äldre vaudevilleartister lever på att fejka kontakt med döda personer. Den ene sitter orörlig i den mystiska stolen med turban och tung kaftan medan den andre sitter på vinden och förvränger sin röst genom ett talrör som leder ner till rummet där seansen sker. Detta ger dem pengar till mat och hyra, knappt mer. Men en dag kommer stadens gangsterdrottning och vill tala med sin nyss döde man om var han gömt bytet från den senaste kuppen.

Det är småmysigt och mycket brittiskt/irländskt med breda dialekter, slitna rollgestalter, ironier och vardagsrealism. Men substansen i det hela är ganska tunn. De dumma blir lurade, de "goda" lever gott och över dem alla ljuder rösten från den nyss döde gangsterbossen - som om han vore en sorts gud som styr deras öden. Roligast är den korrumperade prästen som mot betalning säger vad de anhöriga vill höra på begravningen och så förstås att den döde meddelar sig genom Fax!

Kraven the Hunter

Betyg: 2 monument

Som en blandning av Tarzan och James Bond med den skillnaden att hjälten är ryss i en värld där allt vad Sovjetunionen heter är glömt. Ryssland är ett sagoland med oändliga stäpper fyllda av vilda buffelhjordar och stora skogar där enorma snöleoparer smyger mellan stammarna. Här har Sergei sitt paradis när han inte är ute i världen och dödar onda människor, människor som ligger bakom andra människors och - framförallt - djurs lidande. Hans krafter är enorma, han springer i kapp med bilar, hoppar från skyskrapor och överlever jordskred lekande lätt. Men han har en svaghet, kärleken till den yngre lite mesige brodern Dimitri. 

Berätelsen är ganska usel och moralen än värre. Här får vår tids manschauvinism och nyfascism blomma ut; den ende sanna mannen är en jägare som sprider skräck i andra. Egentligen en skildring av arvssynden; fädernas brott går igen i sönerna. Namnet Kraven är intressant dock. Stavat med initialt c betyder det "fegis". Liksom kristendomen gjorde ett tortyrredskap till symbol för hopp och homosexuella män använder ett skällsord för att definiera sig själva med stolthet, skulle hans namn kunna bli en upprättelse för de svaga, fega och rädda - men tyvärr säger filmen det motsatta.