Betyg: 4 monument
Fabian, en ung idealist i trettiotalets Berlin, söker kärleken, vänskapen och uppriktigheten. I en otäckt krympande sfär av frihet rör han sig mot katastrofen - som inte bara är en katastrof för honom själv utan för hela landet. Vi får under tiden lära oss skillnaden mellan att gömma sig och att distansera sig, mellan moral och aritmetik. Stundtals obehagligt, men hela tiden med en värmande humanism som hjälper även de mest ömkliga att fortsatt vara människor,
Betyg: 3 monument
Det vackraste är språket - georgiska lika vackert talat som skrivet - och sången. Fantastisk sång av slitna män i exil. Och nog är exilen själva temat. När sonen inte lyckas med medicinstudierna i USA utan hamnar i spelskulder så måste pappan, den gamle världsmästaren i brottning, åka dit och försöka rädda situationen. Hemma i Tiblisi finns modern och hunden som bägge dyker upp på datorlänk.
Allt är gråmurrigt, brunt och trist. Människorna är komplicerade och krävande - och utnyttjade av den som har lite mer. Allt känns sjaskigt och genuint på samma gång med en sorts vänlig solidaritet olycksbröder och -systrar emellan. Filmen har namn efter de kvarter i Brooklyn där det bor flest immigranter från forna Sovjetunionen (eg Brighton Beach).
Betyg: 3 monument
Vinter. Snö och tåg. En del dialog förstås och några resande. Men mest är det kallt och ganska trist. En finländsk student lämnar kärleken i Moskva och tar tåget till Murmansk för att studera hällristningar. Tyvärr är det vinter och hällristningarna är svåra att komma åt och än svårare att se när is och snö täcker de klippor där de är ristade. Det är väl en god sammanfattning av en film där det egentligen är svårbegripligt från början. Varför gör hon denna resa, varför just då, varför till Murmansk? Väl i kupe nr 6 får hon sällskap av en ung rysk gruvarbetare på väg till samma slutstation. Han hånar hennes ambitioner, men blir till slut den som leder henne rätt. Ganska fint ändå. Han är den som ser henne - som Hagar blev sedd i öknen i Första mosebok kapitel 16. Men här handlar det mer om snö, is och en hel del hembränd vodka.
Betyg: 4 monument
Kapten Volkonogov vid säkerhetstjänsten i trettiotalets Moskva måste finna en enda människa som kan förlåta honom hans våld och tortyr av oskyldiga medborgare för att han inte ska hamna i helvetet. Han rymmer från sin tjänst och söker upp de anhöriga till de avrättade, en efter en och ber enträget om deras förlåtelse. Men det får han inte, de reagerar alla på olika sätt, men inte med förlåtelse. Hans botgöring blir till ett nedstigande i helvetet, i krets efter krets. Han blir mer och mer plågad tills han inte står ut mer utan faller samman på en sjaskig bakgård. Men därifrån är det nära till himlen och hans möjlighet att göra en sista osjälvisk handling. När han med ömsinta händer tvättar en gammal kvinnas utmärglade kropp får han den välsignelse han sökt och hans botgöring är över.
Mycker ryskt, mycket drag av Dostojevskij, mycket våld, mycket fattigdom, men fantastiska miljöer och kostymer som är mer teater än realism och ett hårt men skickligt skådespeleri. Vackrast är scenen med det sanningssägande barnet, så enkel, så annorlunda.
