A Million Ways to Die in the West

Betyg: 2 monument

Det börjar i sextiotalsnostalgi med intro, musik och typografi. Sedan blir det bara värre och värre. Som en stand-up med Westerntema som inte ens är rolig utan bara plump och fånig. En ung fårfarmare blir brädad av en snobb med mustascher. När han tänker ta livet av sig möter han en stilig kvnna som lär honom att skjuta och lita på sina egna känslor. Sedan visar det sig att hon är storskurkens kvinna och han måste möta denna storskurk i en duell för att få "prinsessan och halva kungariket", dvs skurkens kvinna och en förskräcklig mängd får.

Fånigt, dumt och pinsamt. Vi får veta att fotografier framkallas med hälp av Gud och blixten och höra talas om en predikan om att avsluta det du påbörjat. Roligast är kommentaren: "Vi kunde likaväl bära likkistor som kläder" - med tanke på dödligheten i den amerikanska västerns småstäder.

Skjut först, främling

Betyg: 3 monument

En usel svensk titel på en helt ok italiensk western. De italienska westernfilmerna är befriande då de står på en helt annan ideologisk grund än klassiska westernfilmer, de bryr sig varken om ”the Frontier-myten” eller ”indian-problemet”. Det är mer som en spännande historia vilken råkar utspela sig i westernmiljö. Den skulle också ha kunnat utspela sig i, låt oss säga, New York 1960, men här är det 1800-tal och en ensam cowboy med rosa parasoll antar en död mans identitet och hamnar i en konflikt mellan kavalleriet och en hänsynslös skurkliga som stjäl en diligens helt i guld. Fram till slutminuterna tycks allt gå vår hjältes väg, men ack - så är inte fallet.

En galen predikant med hemmagjorda bibelcitat och fyrverkerier har betydelse, liksom att posten måste skickas vidare, att en sista måltid ska ätas och att ett fadersarv tas i bruk. Slutuppgörelsen bland likkistorna  är spännande, annars är musiken nog det allra bästa. 

Det våras för sheriffen

Betyg: 5 monument

Jag älskade denna film som tonåring, den kombinerade de två filmgenrer jag då gillade: tramsiga komedier och Västernfilmer. När jag ser den nu igen, 50 år senare, tycker jag att den fortfarande håller. Och nu kan jag se den mer sofistiskerade humorn som gick mig förbi i tonåren: Guccimärket på sadelväskorna, den underbara bröllopsbilden på Lamarrs vägg (både brud och brudgum står med ryggen mot porträttören), korna på saloonen, Count Basies storband i öknen, att siouxerna talar jiddish och dessa fantastiska skurkar som samlas för det sista anfallet mot staden Rock Ridge; Klu Klux Klan, tyska SS-soldater, ökenkrigare, Hell Angels, rednecks och mexikanska banditer - notera att det utspelar sig runt mitten av artonhundratalet! Inte heller förstod jag hur politisk den var och är. Det är få filmer som så genialt skildrar den genuint enfaldiga, folkliga rasismen i USA, den som nu valt Trump till president. 

När skurkarna ska försöka jag bort folket från Rock Ridge, för att marken blir värdefull där järnvägen ska dras, dyker idén från Matt 2:16-18 upp; att mörda alla nyfödda. Det avfärdas som "alltför judiskt". En sådan replik kan bara Mel Brooks vara skyldig till. 

Lagaan

Betyg: 3 monument

 

En arrogant brittisk officer utmanar de skatteplågade invånarna i en by i Gujarat i västra Indien. I sin hybris lovar han dem skattebefrielse i tre år om de vinner över hans lag i kricket. Men om de förlorar får de betala tredubbel skatt. Utblottade som de är och med regnen som uteblir kan de inte annat än anta utmaningen. Problemet är att ingen vet egentligen hur man spelar kricket. 

Vi förstår naturligtvis hur det slutar, men vägen dit är ganska krokig med kärlek, svek, upphävande av kastlagarna och en förbrödring över religionsgränserna: hinduer, muslimer, kristna och sikher. Det är mycket kricket, många bistra britter, mångdubbelt fler jublande indier och en elefant. Roligast är att när britterna marscherar visas filmen i fast motion så det ser ytterst löjligt ut. Ungefär så löjligt som det faktiskt är med marscherande militärer.

12 Years a Slave

Betyg: 4 monument

 

Det är en oerhört skickligt komponerad berättesle, med tillbakablickar och återkommande scener samtidigt som berätteslen i sig är ganska rättfram. På något vis som Kirkegaard säger: "Vi lever livet framlänges men förstår det baklänges". Men också en fin avvägning mellan ett personporträtt och en kollektivhistoria. Solomon Northup lever ett gott liv i en liten stad i New York på 1850-talet med fru, barn och ett kreativt yrka. Det som skiljer honom från hans vänner är att han är afroamerikan. Det gör att han blir lurad i en fälla, kidnappad och såld som slav i sydstaterna. Kontrasten kan inte var större mellan hans borgerliga medelklassliv och slavens lidanden. Jo, kanske mellan slavägarnas familjer, fester och bostäder och slavarnas kollektiva sovloft. 

Det intressanta med filmen, det som gör den så förtvivlat obehaglig, är realismen. Inte i första hand realismen i våldet och förnedringen, utan realismen i att de skyldiga inte straffas. Så är historien, det är inte självklart att de onda far illa. Snarare säger vår erfarenhet det motsatta, Det smärtar! Det är också plågsamt hur slavägarna ständigt bryter mot det andra budet: "Missbruka inte Herren, din Guds namn". Starkast är scenen när slavarna sjunger "Roll, Jordan, roll". 

Mannen som ville bli kung

Betyg: 3 monument

Det börjar i det exotiska, en lång inledning med ett svep över indiskt gatumyller som avslutas med fakir efter fakir som gör sina trick. Sedan kommer förtexterna. Scenen är satt: Det exotiska Indien. Men ärendet är kanske mindre just Indien och det exotiska utan en moralisk berättelse om hur uppgång går före fall, eller hur den som gapar efter mycket mister hela huvudet. Två tvivelaktiga soldater ur den brittiska armén tar sig tvärs över Himalaya för att lura befolkningen i det fjärran Kafiristan att de är gudar och från himlen sända. Det går till en början alldeles utmärkt, ortsbefolkningen är vidskeplig, okultiverad och ganska enfaldig. Men när den ene etablerar sig som gudomlig kung i rakt nedstigande led från Alexander den store börjar det knaka i vänskapen och till sist störtas de bägge i fördärvet. Leken är slut, imperiet faller sönder. Det som återstår är galenskap och ett makabert minne.

Allt kretsar kring Frimurarna och deras symbol med Guds allseende öga med påstådda rötter hos Alexander den store och kung Salomo. Hur det än är med det så får vi se svindlande vackra landskap och majestätiska berg i snö. Trots ett ironiskt anslag blir filmen bara en i raden av filmer där den brittiska överlägsenheten möter okunniga och barbariska folkslag. Den är ändå gjord 1975! Fånigast är det återkommande kraftuttrycket "God's holy trousers" och märkligast är psalmen "The Son of God Goes Forth to War", sjungen i undergångens stund.

Hello Dolly

Betyg: 2 monument

Vissa filmer kan kännas daterade redan när de visas första gången. Detta är en sådan film. Kanske är den gjord 40 är för sent. I slutet av tjugotalet kan den ha fungerat - fast då var Barabara Streisand inte född, förstås. Men att producera och visa ett sådant intetsägande spektakel 1968 det tyder inte bara på okänslighet utan till och med på dumhet. Nu lyckades den precis spela in kostnaderna, men inte mer. 

Kostymer, kostymer och kostymer i ett pastellartat landskap som ska föreställa Upstate New York och den lilla staden Yonkers där alla är ganska enfaldiga. Några av dessa stackare reser till New York och möter helt obegripligt kärleken. Vem kan överhuvudtaget vilja leva med någon av dessa töntar. Kvinnosynen är ytterst märklig och synen på det mesta är skev, konvertering till exempel. Men Louis Armstrongs framträdande är i en klass för sig och den korta stunden tycks även den 27-åriga Barbara Streisand leva upp. Annars är det ganska lamt. Bäst är den eleganta öppningen och alla ben och fötter som går i takt med musiken - sen kan du stänga av. 

Européerna

Betyg: 3 monument

New England i höstskrud, mycket vackert. Och just hösten är det bästa med filmen, löven som faller och träden som blir allt naknare medan relationerna utvecklas, eller avvecklas beroende på vilka vi menar. Gertrude är en udda fågel i sin strängt puritanska familj, så när två kusiner från Europa helt oanmält dyker upp med en fläkt av bohemeri och flärd blir hon mer exalterad än vad som anses passande. Just vad som är passande är en sorts tema i denna berättelse som bygger på en roman av Henry James. 

Snygga kostymer, snygga repliker, snygga kameravinklar, men väldigt lite handling. I romanen fungerar det säkert bättre, men här blir det mest olika personer som pratar förtroligt med varandra på olika platser. I grunden en konflikt mellan det protestantiskt kamerala USA och det passionerat katolska Europa. Vi kan nästan begripa att Henry James bror William James var den som skapade ämnet religionspsykologi.

Röd Hymn

Betyg: 5 monument

En stiliserad och koreograferad skildring av ett bonde- och lantarbetaruppror i Ungern under sent 1800-tal. Med kollektiva danser och arbetar- och folksånger gestaltas upproret och dess motstånd. Som en renlärig marxistisk historiebok, fast med vackra färger, fantastiskt foto, sommarhimlar, hästar och barn. De första soldaterna som ska slå ner upproret avväpnas, godsägaren besegras, kyrkan bränns, folket vinner mark - men till slut sätts legoknektarna in och massakern är ett faktum. Därpå följer avböner och arkebuseringar av de överlevande. Ändå höjs revolvern mot himlen, draperad i revolutionens röda band i slutscenen. Folket ska segra!

Det är vansinnigt snyggt med extremt genomarbetade scener, mättade sensommarfärger, långsamma rörelser, symbolhandlingar och sånger blandade med politiska tal. Filmen liknar inget annat jag sett. Bäst är den förbön de ber vid den egna gudstjänsten efter att de bränt herrarnas kyrka:

                                    Bevare oss från kål utan kött
                                    Bevare oss från sexton timmars arbete
                                    Bevare oss från trasiga kängor
                                    Bevare oss, Herre.
                                    Amen 

The Pale Blue Eye

Betyg: 3 monument

Det är mörkt, grått och på gränsen till svart-vitt - de enda färger vi ser är kadetternas fula blå uniformer och en och annan lykta eller några levande ljus. Ett mord har begåtts på militärakademin West Point och en tystlåten man med skarpt intellekt kallas in för att lösa mordet. Till sin hjälp tar han en av kadetterna: Edgar Allan Poe, en man som tar poesin på stort allvar, liksom det mesta här i livet. Det är också han som i slutänden löser fallet hela vägen - den lösning som uppdagas först visar sig inte vara den rätta lösningen.

Det är välgjort, lite långsamt och stundtals kvasifilosofiskt, men berättelsen är bra och komplex. Den handlar om en faders förtvivlan, om hämnd, om att verka bortom läkekonstens gräns, om desperation och djävulsdyrkan, om vad militären gör med unga pojkar och om att varje kristen människa som begår ett brott smutsar ner Kristi kropp. Roligast är de unga soldaternas överdimensionerade hattar.

Rödskägg

Betyg: 4 monument

En nyutexaminerad läkare i tidigt japanskt artonhundratal förväntar sig en fin tjänst hos shogunen med både bra lön och anseende, men hamnar på ett fattigsjukhus bland de mest utarmade och förtvivlade. Han kämpar emot placeringen och menar att det rör sig om en konspiration. Hur det är med det vet vi inte, men vi ser hur han efterhand mjuknar och hur patienterna och chefen för sjukhuset, den radikale och karismatiske äldre läkaren "Rödskägg", får honom att öppna ögonen för världen; dess orättvisor, dess lycka och dess olycka.

Det är elegant berättat, vackert filmat med flera långsamma, tysta scener där ansiktena talar mer än ord. På sitt vis är filmen en skildring av det som kallas patientcentrerad vård, vilket är den grundläggande vårdideologin i Sverige idag. Spännande att det sades och skildrades redan 1965. Jag tiltalas också av Rödskäggs syn på medicin när den unge läkaren hävdar att en viss medicin är hans, på så vis att vem som helst inte kan distribuera den; "Medicinen är ingens. Den tillhör alla". Tänk om det vore förhärskande inom läkemedelsindustrin! Kurosawa har alltid varit inspirerad av Europa och kanske har Rödskägg en sorts kristusliknande roll både gentemot de fattiga och sjuka och mot sin unga kollega.

Peterloo

Betyg: 3 monument

Det börjar med att krutröken skingras efter slaget vid Waterloo och en engelsk soldat som förvirrat ser sig omkring. Och slutar med samme soldats begravning efter att fyra år senare ha blivit dödad av de engelska soldater han stred tilsammans med, nu som offer vid Peterloomassakern. Hans krigstrauma gick aldrig över, han är lika förvirrad på S:t Peters Field i Manchester som vid Waterloo. På S:t Peters Field har tusentals fredliga demonstranter samlats för att kräva rösträtt och parlamentarisk representation. Kavalleriet gör en chock, 18 personer dödas och 700 såras. En skamligt bortglömd mänsklig katastrof.

Det är välspelat, med goda manchesterdialekter, bra kostymer och scenografi - men det lyfter aldrig. För mycket politiska tal och för lite liv. Filmen vill både skildra händelserna ur ett kollektivt, folkligt perspekiv och berätta om en enskild familj. Men det blir lite för många att hålla reda på, för många oratorer, för många svartklädda myndighetspersoner. Det blir varken hackat eller malet. Mest intressant är att alla, reformivrare, revolutionärer, konservativa, militärer åberopar Bibelns ord, Guds allmakt och Jesu välsignelser. Tydligast blir detta när den konservative prästen läser högt ur sitt brev där han spyr ut sitt hat mot underklassen medan Kristus betraktar honom från korset - anklagande eller inte, det beror på betraktaren. Också intressant att SvPs 17 spelas av den revolutionära orkestern, med melodi av Händel.

Slavskeppet

Betyg: 3 monument

En intressant moralhistoria - skriven av William Faulkner - om slavskepparen som ångrar sig och vill lägga av, men hans besättning gör myteri för de vill fortsätta med den förbjudna, men så lönsamma människohandeln. När de väl ställs inför rätta får vi inte höra kaptenens dom, men att han befinner sig väl och nöjd på en plantage på Jamaica strax efteråt förutsätter ett frikännande. Men har han gjort någon botgörelse? Har han rätt att bara lägga sin historia bakom sig? Kan han komma undan skulden för slavhandeln? Filmen ställer inte de frågorna, men vi som ser filmen nu 88 år senare ställer dem. Slavarna blir bara statister i en moralhistoria som inte berör dem. Det är förövaren som lägger sin historia bakom sig, inte offren. Dagen efter såg jag Brutalisten som handlar just om det - att offren inte kan lägga historien bakom sig, den förföljer ständigt - och enligt kristen moral bör förövaren ställas till svars och genomgå någon form av botgöring för att försoning ska bli möjlig. Det sker inte här.

Arbetet på segelskeppet är syggt filmat, annars en ganska rakt berättad historia med medelmåttiga skådespelarinsatser. Vi förstår också från början att skeppet är förbannat, trots den ganska lama bön som följde dess sjösättning. Filmhistoriens sämsta bandagering ingår dessutom.

Nosferatu (2024)

Betyg: 2 monument

Kanske behöver varje tid sin klassiska vampyrfilm - i så fall är detta inte min tid. Jag ser hellre om Murnaus Nosferatu från 1922, Nosferatu nattens vampyr från 1979 eller till och med Bram Stoker's Dracula från 1992. Jag tycker inte att nyinspelingen tillför något väsentligt. Mest är det billiga effekter som närbilder på blödande ögon och högt ljud. Jag är nog för gammal för det här.

Bakom historien om vampyren som köper in sig i den tyska småborgerliga staden och låter större delen av invånarna drabbas av pesten, ligger en diskussion om realism contra esoterism. Består världen bara av det vi ser, eller kan där också rymmas något annat, såsom ondska, demoner och förbannelser? Naturligtvis finns allt det där och den som inte tror på det går under likt skeppsredaren Friedrich Harding. Och inte bara han utan också hans gravida hustru och hans två små barn. Det kostar på att vara rationell. Här kan vi lite långsökt hitta en ansats till en feministisk tolkning av myten, med Ellen Hutter som den enda som egentligen kan stå upp mot ondskan, samtidigt som den förgör henne - och hon förgör den. Medan männen är fast i det rationella eller diskussionen därom.

The Missing

Betyg: 4 monument

Vem är rättfärdig? Kvinnan vars dotter blir kidnappad och som vägrar att ändra åsikt om någonting? Mannen som lämnat sin familj, men nu försöker gottgöra det? Apacherna som varit soldater i Amerikanska armén, men som deserterat efter att blivit trakasserade? Soldaten som inte kan förhindra plundringen av civila byggnader? Apachekrigaren som inte låter sina fångar bli illa behandlade? Flickan som drömmer om flärd men får sig en grym läxa och blir mindre fåfäng? Eller barnet som med öppen blick möter all grymhet och på något vis går oskadd genom hela filmen? Frågan är central. Till detta en animerad diskussion om kristna värden gentemot ursprungsamerikanska - tydligast i förhållande till talismaner och skydd mot onda andar.  

Spännande existentiell medicin: ät inte kanin, be din böner, ta hand om din familj så blir du frisk! Likaså scenen när kampen står mellan häxkonst och läkekonst då bön, handpåläggning, brinnande örter, sång och bibelläsning ur Matteus 1 - Jesu släkthistoira - tillsammans står emot ondskan voodookonster. Bäst är ändå fisken stekt i ister och kryddad med salvia samt att huvudpersonen ägnar sig åt pennteckning.

 

Effie Gray

Betyg: 2 monument

Snygga kostymer och miljöer;  klänningar och scener som alla påminner om prerafaeliternas målningar. Sedan är det inte så mycket mer. Ett långsamt berättande utan drama med bildsköna skådespelare utan karisma (undantaget Emma Thompson i en biroll). Euphemia ”Effie” Grey gifter sig ung med den äldre konstkritikern John Ruskin, men äktenskapet blir olyckligt och hon lämnar honom för att istället leva med konstnären John Everett Millais - en av prerafaeliterna. 

En film om äktenskapets grund och skilsmässans rimlighet, dvs sexualiteten. Men mycket kysk. Bäst är den innerliga bordsbönen och att Effie styr gondoler i Venedig. 

The Woman King

Betyg: 4 monument

Det viktiga är inte om det är en historiskt korrekt skildring av agoije-krigarna eller inte, det viktiga är inte kritiken av slavhandeln, eller maktkampen kring hovet i Dahomey på 1820-talet (nuvarande Benin). Det viktiga är kvinnorna och den solidaritet och vänskap som skildras. Tvärtemot filmer om manlig militär träning handlar det här om genomtänkt pedagogik, omtanke och humor. Långt från den manliga kadaverdisciplinen. Om det sedan är historiskt riktigt är det nog ingen som vet. En ung kvinna lämnas av sin familj till kungens garde av stridande kvinnor (agoije) när hon inte vill acceptera den man hennes pappa valt åt henne. Vi får sedan följa henne och hennes vänner under deras träning till fruktade krigare. Grundhistorien är inte särskilt märkvärdig, men miljön är speciell och kvinnokraften upseendeväckande.

Det som kan tyckas märkligt är att det nästan helt saknas religiösa ritualer - det talas om tvillinggudarna Mawu och Lisa (skrivs ibland som ett namn; Mawu-lisa), men på ett alltför nittonhundratlasteologiskt sätt. Hur de tillbes eller vilken funktion de har i kulten framgår inte. Det hade kunnat ge ytterligare en dimension till filmen.

Gangs of New York

Betyg: 4 monument

Kanske är det masscenerna, slagsmålen, striderna, danserna, gatuscenerna som är det bästa. Snyggt gjort, väl regisserat och vi dras på något vis med som tittare. Det börjar med något som skulle kunna vara medeltid, men det visar sig vara första generationens nykomna irländska invandrare som i en sorts hednisk-katolsk tradition förbereder sig för strid. När sedan dörren sparkas upp och de kommer fram i ljuset är striden nära liksom nederlaget och filmens historia om barnet som växer upp och söker hämnd på sin faders mördare startar. Nu råkar faderns mördare vara den största gängledaren i New York, slug, brutal och hänsynslös - samtidigt som han har stadens borgerliga elit i sin hand. Alla är korrumperade, även den hämnande pojken (Leonardo di Caprio) och filmen rör sig kring begrepp som heder, förräderi, hämnd, förlåtelse och vänskap. Det är blodigt, grymt och teatralt. Kanske på grund av det sista känns det ok.

Vi känner igen främlingsfientligheten från våra dagar och förtvivlan i invandrarens blick. Här ställs protestantism mot katolicism och vi får se en person som blir både Petrus (den som förnekar) och Judas (den som förråder) samt höra Uppenbarelseboken 3:15-16 citeras utantill. Bäst av skådespelarna är Brendan Gleeson som Monk, butter, tvär och ändå godhjärtad på något vis.

Jorden runt på 80 dagar (1956)

Betyg: 3 monument

Det är mycket kolonialt och exotiserande - ungefär som i Kalle Anka där spanjorerna dansar flamenco, kineserna bugar och amerikanerna är vulgära. Allt ironiskt understruket av det musikaliska ledmotivet: "Rule Britannia" som spelas i olika takt och med olika insrument under resans gång. 

David Niven (Phileas Fogg) i all ära, men det är Cantinflas som Passepartout som tar hem filmen. Som en mindre kusin till Chaplin råkar han altid ut för svårigheter som han löser med självförtroende och gott humör. Det reses med luftballong, segeldressin, elefant och struts (!) och naturligtvis tvivlar vi aldrig på att de ska komma fram i tid - snarare handlar det om hur. Vi får ta del av bönens kraft se en scen som är kopierad från Bröderna Marx "En dag i vilda västern" och se en fantastisk tempelbåt i Rangoon. Bäst är slutet, alla gånger!

Tombstone

Betyg: 3 monument

Berättelsen om vänskapen mellan Wyatt Earp och Doc Holiday och deras kamp mot det som kanske var den första organiserade brottsligheten i USA: ”The cowboys”. Men vänskapen är det väsentligaste, cowboygänget besegrar de lite så där med vänsterhanden, medan livet, kärleken och vänskapen är det som betyder något. Det är ovanligt för en westernfilm, men tyvärr inte så väl genomfört. Huvudpersonerna Kurt Russel (Wyatt Earp) och Val Kilmer (Doc Holiday) övertygar inte och det är lite för många gryningar. Men vi får hänvisat oss till Uppenbarelseboken 6:8, får se en Faust-pantomim, höra en ilsken dialog på latin och i slutet inser vi Doc Holidays katolicism. Bäst är ändå hattarna! De goda bär svarta hattar med raka brätten, snyggt och elegant i motljuset.