Lejonet från Flandern

Betyg: 3 monument

Arroganta franska adelsmän, präktiga flamländska hantverkare, maktlysten fransk drottning, ädel flamländsk dotter, soldatpräster, munkar som lever i Guds andedräkt och Filip den sköne, lika vacker som en fjälluggla. Tja, det är 1300-tal och filmen byger på en 1800-tals roman med samma namn som ligger till grund för den flamländska identiteten. Mycket fosterländsk romantik och en hel del främlingsfientlighet, kanske just det som uttrycker den flamländska mentaliteten även idag.

Delvis historiskt korrekt om jag förstår saken, men se ovan om det nationalistiska. Men historien drunknar i ärendet. Lite synd. Bäst är slutdiskussionen huruvida den gyllene riddaren som avgör "Slaget om guldsporrarna" var ärkeängeln Michael eller helgonet S:t Göran. 

In the Hand of Dante

Betyg: 2 monument

Kanske är det tänkt att vara roligt, kanske bara svårt och osammanhängande - det sista har de i så fall lyckats med. Svårt att förstå drivkraften bakom, det som ska vara filmens motor blir lösa trådar, ständigt nya mord och ganska ointressant skådespeleri. Att delar av filmen utspelar sig i färg på 1300-talet, tycks helt onödigt, för det är den svart-vita 1900-talsberättelsen som har någon sorts handling. Allt kretsar kring några gangstrar som fått nys om Dantes originalmanuskript till Den gudomliga komedin, men de vet inte om det är äkta så de behöver en expert. En expert som visar sig vara lika mycket gangster som de själva.

Bäst är Al Pacino i en biroll när han som katolik diskuterar bikten utifrån klart lutherska argument. Det förekommer en del frän religonskritik, en passning åt budhismen görs och vi får höra en fantastisk dom över kapitalismen - uttalad på 1300-talet. Sämst är soundtracket vilket är än mer osammanhängande än berättelsen.

Timeline

Betyg: 2 monument

Ännu en film om arkeologer. Det tycks vara ett av filmhistoriens vanligaste yrken (vid sidan av polis och reporter). Denna gång handlar det om maskhål i tiden och tidsresor. En grupp unga arkeologer dras mot sin vilja in i ett samarbete med ett mystisk storföretag. Samarbetet går ut på att de ska ta sig genom tiden till 1300-talets Frankrike för att hitta och ta hem en medarbetare som fastnat i tiden där. Inte så genomtänkt story och ganska dåligt skådespeleri. Men stundtals spännande med snygga strider med kastmaskiner och "nattpilar". Samtidigt som de unga arkeologerna försöker rädda sina egna och sin försvunna professors liv så får de - i vanlig ordning - inte mixtra med historien och ändra det som sker. Vilket de ändå gör och på något vis kan de trots allt komma undan med det. 

En förstörd altartavla spelar viss roll, liksom ett avhugget öra. 

Belladonna of Sadness

Betyg: 3 monument

Det är mycket grymt, men också mycket snyggt och ganska så psykedeliskt - så är filmen också gjord 1973. Det är medeltid och den vackra Jeanne blir utsatt för sexuella övergrepp av slottsherren i den lilla stad hon bor. För att hämnas ingår hon en pakt med djävulen, vilken ger henne både kunskap och magisk kraft. 

Kraftfulla kvinnor som gör uppror, maktfullkomliga härskare, en lismande djävul, digerdöd och medeltida bestraffningar. Historien i sig är inte så intressant det är sättet filmen är gjord som är det speciella. Den är tecknad på ett mycket tidstypiskt sätt, med roterande bilder, färgstänk och flytande tusch. Mycket snyggt, men ganska udda.

Adormidera/Avenging the Throne

Betyg: 2 monument

Under en obestämd medeltid återvänder en grupp ärrade soldater från kriget i norr till sina hem i södra delen av det obestämda riket. Det blir ett återtåg med förhinder då de stöter på en girig och makthungrig länsherre som av misstag blir deras bittra fiende. Bakom fiendskapen ligger en hemlighet som bäst förklaras med en sorts PTSD-skada hos en ung kvinna. 

Det är stundtals svårt att förstå hur saker och ting hänger samman och vem som är vem, men det gör inte så mycket för det är genomgående dåligt skådespeleri och till det ett pretentiöst berättat manus fullt av plattityder. Det hade alltså inte blivit bättre med en tydligare historia. Värst är nog "masscenerna" på marknadsplatsen och den stora skördefesten. Allt är livlöst och dött trots en mängd utklädda människor. Det märkligaste är ändå den engelska titeln; adormidera är det spanska ordet för vallmo och det är relevant, medan det inte finns någon sorts tron nämnd överhuvudtaget.

Dock läses Herrens bön och soldaterna blir välsignade - på latin eventuellt, men svårt att uppfatta.

Robert the Bruce

Betyg: 2 monument

Det finns något unket i den nationalistiska sagan om "den goda kungen". Kungen som ger folket frihet, kungen som garanten för demokratin (även om det är trettonhundratal som här). Troligen är det en idé som mer hör hemma i artonhundratalets nationalromantik än i den egentliga historien. Och den blir extra unken i vår tid av nationalistiska projekt och antidemokratiska drömmar.

Som berättelse är filmen alltför tunn och varken snön eller det majestästiska landskapet (tydligen Montana - ty det var billigare att filma där) hjälper upp det hela. Mest handlar det om nederlag och förräderi, om vinter och svårläkta sår, om storslagna landskap och få människor, om att hedra sina döda och om Guds vilja. Här finns den mytompsunna berättelsen om Robert Bruce och spindeln med, liksom en bön för maten som tycks vara hämtad från modern frikyrklighet.

Outlaw King

Betyg: 3 monument

Det är något av tv-serie över det hela. Snygga miljöer, vackra landskap, en helt ok story kring ett större historiskt skeende, men ack så lite nerv och drama. Trots alla strider, alla grymma engelsmän och ädla skottar, trots kärlek som får blomma ut, trots skäggiga män i klänning - så blir det stundtals lite tråkigt. Kanske är det för enkelt: de onda är mycket onda och dessutom fega, de goda är mycket goda och dessutom goda demokrater (på 1300-talet!). Så segrar de goda i en ytterst kaotisk och blodig slutstrid och alla överlevande (inte så många) lever lyckliga i alla sina dagar...

Vi får se kyrkans absolution användas på ett mycket kreativt sätt och vi får vara med om en udda vigselceremoni som mest liknar att leka koja. Kanske är det historiskt korrekt, vad vet jag?

Canterbury Tales

Betyg: 4 monument

Fascinerande rollbesättning, särskilt statister och biroller - så udda och spännande ansikten o c h så fascinerande hattar. Pasolini är bra på casting och hattar se Matteusevangeliet. Berättandet är inte helt glasklart, dvs var den ena berättelsen slutar och nästa börjar, men det spelar inte så stor roll. Vi kastas in i den ena otrohetshistorien efter den andra, oftast med sluga kvinnor som överlistar dumdryga män och finner unga älskare. Allt ackompanjerat av skabrösa visor och mässans liturgi vackert sjungen på latin. Det är både överdådigt och solkigt på samma gång.

Märkligast är chaplingestalten i det medeltida England, med käpp, hatt och samma rörelsemönster, samma leende!

Läs gärna Chaucers originalberättelse, rimmad medeltidsengelska är lättare än du tror, men ack så många verser!

Flykt

Betyg: 2 monument

Hämnd, våld, död. Och ett förtvivlat men misslyckat försök att vara mor. Två flickor, en yngre och en äldre, tvingas fly för sina liv in i den stiglösa skogen. De rör sig i Digerdödens spår och möter ödegårdar och obegravda människorester under sin flykt. Händelser och tillbakablickar gör att jakten svänger helt om så att den jagade blir den som jagar. Då blir det mindre spännande, vi vet hur det kommer att sluta.

Egentligen handlar allt om hämnd. Hämnden som den enda vägen ut och bort. Hämnden som befriare och möjliggörare. Långt från kristendomens tal om förlåtelse - här finns en antydan till förståelse, men inte förlåtelse och det enda tecknet på kristendom är korsen på de hastigt grävda gravarna.

En klumpigt täljd trähäst och ett armborst är de ting som är mest laddade med mening - en mening som hör samman.

Jungfrukällan

Betyg: 3 monument

Skuld. Går det att leva vidare med den största skulden av alla, den att vara skyldig till någons död. Jag vet inte. Jag tror inte heller Ingmar Bergman visste, men han ville i alla fall utforska ämnet. Till sin hjälp tog han den medeltida balladen om Per Tyrssons döttrar, i alla fall om vi ska tro på Wikipedia, och ett gäng bra skådespelare. För trots det högtravande och teatrala uttrycket från 1960 är detta en film som det är lätt att leva sig in i. Den är både vackert ljus och obehagligt otäck. Väldigt otäck. Men i slutscenen finns en sorts frid och försoning som jag inte uppfattar som särskilt bergmansk. Och vackert filmat är det också, av Sven Nyqvist förstås.