Bästa filmer 2018

Av alla filmer jag sett under 2018 är dessa de jag tyckt bäst om, mycket sextiotalsfilm igen i vanlig ordning:

1. Matteusevangeliet (1964)
2. Children of Men (2006)
3. Pat Garrettt & Billy The Kid (1973)
4. Nattvardsgästerna (1963)
5. Faces Places (2017)
6. Django (1966)
7. Rebell i bojor (1967)
8. Dirty Harry (1971)
9 55 dagar i Peking (1963)
10. Dödligt vapen (1987)

Swiss Army Man

Betyg: 1 monument

En sorts blandning av existentiell pubertetsfilosofi och amerikansk highschool-humor (om nu skillnaden är så stor). En skeppsbruten man blir vän med en död man som flyter i land på hans öde ö. Tillsammans tar de sig av hemåt medan den döde lär sig leva. Tills de når civilisationen och den döde blir död igen, eller?

Det är både svårbegripligt och fånigt. Manlig kärlek trotsar civilisationens förfall - man kan vara lyckligare i skogen med sin döde vän och ett gäng dockor gjorda av skräp, pinnar och stenar än i den otäcka samtiden. Samtidigt som drömmen om idealkvinnan hålls vid liv. Det är motsägelsefullt, mossigt och än en gång fånigt. Och oerhört tjatigt med denna ständiga referens till 1 Mos 38:9 (slå upp själv!). Men kanske är det värsta att ingen utveckling sker. Trots allt de går igenom så är de likadana i slutet av filmen som i inledningen. Inget händer, inget har skett. Så meningslöst!

Afrikas Drottning

Betyg: 4 monument

Det börjar med en panorering över djungeln med vrålapor och allsköns fågelljud och landar i den mest udda psalmsången i filmhistorien, i The First Methodist Church i Tyska Västafrika. Sedan kommer kriget (Första världskriget) och perspektivet snävas in till den fösupne kaptenen på skorven "African Queen" och kantorn som desperat skötte tramporgeln under psalmsången. Pastorn är död, byinnevånarna skingrade eller tillfångatagna, hyddorna och kyrkan nedbrända. Allt som återstår är en låda gin, några lådor dynamit, lite te och den rostiga båten. Eller för att tala filmhistoria; allt som återstår är Humphrey Bogart och Katharine Hepburn.

Ett kammarspel, spelat mot en mörk bakgrund av krig och instängdhet. Ska de lyckas ta sig nerför floden, det som egentligen är omöjligt - men det än omöjligare - ska de kunna göra det tillsammans; missionären och suputen? Vackert och långsamt (om än inte varsamt) förvandlas rollerna. Det är inte riktigt som vi tror. En kommentar om amalekiterna 2 Mos 17:16 samt en hastig vigsel under galgen bekräftar förändringen.

Tale of Tales

Betyg: 2 monument

Mer saga än drama, mer moralitet än spänning, mer kostymer än berättelse. Tre kungadömen som vart och ett präglas av antingen, maktbegär, njutningslystnad eller självupptagenhet. Det går rätt illa i alla fallen.

Troll och trollkarlar, sjömonster och prinsar, lindansare och jungfrur, gycklare och bedragare, besatta och besvikna, kungar, drottningar och tjänare. Allt som i en saga, men mindre stramt berättat. Antagligen har det varit roligare att skriva manus och gestalta alla infall än vad det är att se det hela. Jag förstår att det ligger flera gamla sagomotiv bakom, men det håller inte som samlad film. En intressant scen där, en spännande karaktär där, men det hänger inte samman

Dock det snygga sceneriet, de fantastiska kostymerna och en modern version av pluralis majestatis räddar det hela en aning. Mycket lite teologi, bortsett från en jungfrufödsel (om det nu ska räknas till teologin), mer då av både Freud och Jung.

The Congress

Betyg: 4 monument

Det börjar som en kritik av film och nöjesindustrin. Det skruvas åt och snart bryts all realism. Tiden upplöses. Identiteten upplöses. Skådespelarna blir tecknade figurer, drömmar blir hallucinationer och det blir både vackert, fascineradne och ganska otäckt. Som om Roy Andersson skulle göra en film tillsammans med Walt Disney. Märkligt, men vackert.

I grunden en film om kärlek, om en mors kärlek till sitt barn, eller en film om åldrande och relationer. Mycket bra skådespeleri i vilket fall, särskilt Harvey Kietel och Robin Wright (som också gör några snygga Cohen och Dylan covers). En udda detalj är referenserna till Ushers syndrom.

Filmen är baserad på en roman av Stanislaw Lem och vi kan se den som en kommentar till vad som händer om vi gör skapelsetanken i 1 Mos 1:14 om intet, dvs om tiden upphör. Då blir kärleken svårmanövrerad.

Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv

Betyg 2 monument

Handlar det egentligen om klass och manlighet, tja kanske, men det visas inte så mycket av det. Om förlustens estetik och sportens tillkortakommanden då? Knappast det heller. Men kärlek, det måste vara temat! Åter igen, jag vet inte. Det är så lite dramatik och så mycket longörer att jag inte kan säga vad den handlar om, mer än om Olli Mäki - finsk proffsboxare i fjädervikt och hans match mot amerikanen Davey Moore (regerande världsmästare) i augusti 1962 i Helsingfors. Det är en spelfilm, men då den saknar dramatik kunde den likaväl ha gjorts som dokumentär - det hade till och med kunnat bli bättre.

Mycket regn, mycket sittande, ganska lite boxning. Bäst är barnen som leker tjuv och polis i hemmagjord polisbil och att Claes Andersson är med som pianist!

The Quiet Earth/Den tysta jorden

Betyg: 4 monument

Det börjar med en långsam, men intensivt oroväckande soluppgång och fortsätter sedan med tystnad. Inga ljud, inga flugor, inga fåglar - allt liv är utplånat. Utplånat och borta. Hus, bilar, affärer, shoppingcentra, allt är kvar - men människorna är borta. En ensam människa - som på något vis är ansvarig för det forskingsprojekt som gick snett och ligger bakom katastrofen - lever. Desperat söker han kontakt, men går mer och mer in i sin egen galenskap när ingen svarar. Så dyker det upp en kvinna, och senare en man till...

Kanske en film om skapelse eller förstörelse, om Gud eller människan, om ensamhet eller gemenskap, död eller liv. Allt finns med, desperation och någon sorts kärlek, vänskap och ansvar - historia och kanske en framtid. Något har hänt, något skedde, vi vet inte riktigt vad men de tre överleverna försöker ställa det till rätta.

En magnifik slutscen, en diskussion om Guds blinkning och en sorts maktkritik. En spännande, ganska obehaglig och inte helt entydig film från Nya Zeeland.

My Way (My War)

Betyg: 3 monument

Det handIar om maratonlöpning, men i grunden en melodram;  vacker, dramatisk, gripande - men också alltför konstruerad. Två kombattanter möts som barn och blir genom åren en sorts blodsbröder där klass och nationalitet (Japan, Kora) slipas bort. Från Rysk-Japanska kriget, över sovjetarmén till det tyska försvaret av Normandie under dagen D följs de åt - stundtals som motståndare, stundtals som medfångar, stundtals som stridande soldater. Men hela tiden en konkurrens om vem som är snabbast.

Det är en film ur en helt icke-kristen kontext, vilket gör att bibelhänvisningarna saknas helt. Möjligen kan vi ana något av Jesu ord i Joh 15:13 om att ge sitt liv för andra, men de orden ryms i de flesta krigsskildringar. Intressant är att vi får uppleva invasionen av Normandie från tysk horisont och det är på det hela taget en bra skildring av krigets kaos och människans oerhörda förmåga att överleva.

Children of Men

Betyg: 5 monument

"När ljudet från lekplatsen tonade bort, satte förtvivlan in". På arton år har inga barn fötts och de flesta av de som då föddes dog i sjukdomar. Vi befinner oss i en nära framid i ett England som är en konsekvens av brexittanken med stängda gränser och en skoningslös jakt på illegala invandrare. Ett samhälle med enorma klasskillnader, där sophanteringen slutat fungera och där domedagssekter och terroristorganisationer försöker hantera sorgen över de barn som en gång fanns. Då dyker en ung kvinna upp, gravid i åttonde månaden...

En klassisk frälsningshistoria, med flykt och offer, tillbedjan och välsignelser där barnet får människor från alla länder att för en stund sluta fred, soldaterna lägger ner sina vapen - det är mycket vackert när kulsprutorna tystnar och barnet  välsignas av de stridande om det så bara varar ett ögonblick. Det är en riktig julsaga, men råare, mer realistisk och både mer spännande och mer sorglig än många andra. Livet och döden är mycket närvarande, liksom hopp och förtvivlan. Lägg där till snygga britiska popreferenser och ett lysande soundtrack.

Pather panchali - Sången om vägen

Betyg: 4 monument

Två syskon växer upp på den Indiska landsbygden i början av nittonhundratalet, i ett Bengalen där tiden tycks stå still. Lika still som kon i solgasset, som hunden i midagsskuggan. Storasyster utökar det fattiga hushållet med stulen frukt, vilket är ett problem för alla utom för den uråldriga fastern - vackert spelad av Cunibala Devi (en av Indiens främsta stumfilmsskådespelare). I en blandning av poetiskt filmarbete och realism skildras familjen degradering, som inte slutar förrän de packar oxkärran och ger sig av mot staden. En genuin berättelse om 1900-talets indiska urbanisering, sedd ur lantbefolkningens perspektiv.

Fint skådespeleri och vackert foto - särskilt scenen när de vandrar längs floden och allt vi ser är deras spegelbilder och den hastiga kameråkningen över husguden Ganesha när stormen skakar det fallfärdiga huset. Regissören Satyajit Ray, vann som första indier pris på europeiska filmfestivaler när filmen hade premiär 1955. Han var starkt influerad av den italienska neorealismen, som här möter ett poetiskat berättande. En god syntes! Och ett extra plus till filmmusiken, komponerad och framförd av Ravi Shankar.

Lacombe Lucien

Betyg: 4 monument

Han välkomnas inte i motståndsrörelsen. Istället blir han angivare och en del av den tyska polisen i Frankrike under ockupationen. Rörande naiv och fylld av nyvunnen makt försöker han leva sitt liv, men en judisk flicka kommer emellan och han kan inte fullt ut hantera det som sker. Dessutom närmar sig krigsslutet och tyskarnas reträtt...

Det börjar vackert med en svindlande cykeltur genom försommaren, sedan följer Luciens fall i stillsam takt, med ett elegant manus av nobelpristagaren Patrick Modiano (2014). Ett fint skådespeleri, glädjande nog med Holger Löwenadler som den judiske skräddaren Albert Horn, vackert foto och en del udda detaljer som champagnevaskande, ett oväntat språkbyte och ett gigantiskt bröd. Naturligtvis går tankarna till Judas - den klassiska förrädaren. Men här ges ett försök till förståelse,