Framom främsta linjen

Betyg: 2 monument

En sorts halvdokumentär om Harry Järvs minnen från Finska fortsättningskriget. Han blev sedermera biblioteksråd vid Kungliga Biblioteket och expert på Frans Kafka. Detta märks på så vis att han ägnar sin lediga tid åt att läsa; Platon, Sokrates, Aristoteles och att han uppmuntrar sina soldater att läsa distanskurser under ryssarnas bombardemang. Att han också var anarkist framgår inte så tydligt mer än att han inte bryr sig särskilt om militära hierarkier. De män som står under hans befäl betraktar han som jämlika. Att denna hållning skulle skapa kontroverser märker vi inte. Han är en duglig, hygglig soldat som leder sina män på framgångsrika uppdrag bakom fiendelinjen. Ryssarna stupar för deras kulor och i början klarar de sig helskinnade  varenda gång. Men kriget fortsätter och striderna intensifieras.

Det är en ganska tråkig gestaltning av det som skulle kunna vara en intressant skildring av krigsvardag. De pratar mycket, skjuter en del, smyger i skogen och gräver ner sig i snön. Men det är för stelt skådespeleri och för lite drama. Bäst är när de fotografier som tas vid fronten glider över till Harry Järvs verkliga foton. Då blir det dokumentära dramatiskt och dramatiken blir verklig. Svårast är det fosterländska, men det är väl en viktig del i alla krig. Märkligast är regementspastorns svala välsignele.

Orenda

Betyg: 4 monument

På en ö i den finska skärgården bor en äldre kvinnlig präst som är på väg bort från den kyrka som upptar sig mer med sina egna interna problem än människornas. Hos sig har hon en pojke som mest talar teologi och till ön kommer en kvinna vars man just begått självmord med ärendet att be den gamla prästen förrätta begravningen. Till detta drömmar, teologiska och existentiella samtal, gräl, litterära (Baudelaire, Dostojevskij) och filmiska (Bergman, Tarkovskij) referenser, uppgörelser, bikt och välsignelser. 

Det var länge sedan jag såg en film så genomsyrad av existentiell teologi. Det är välgjort, men ibland svårbegripligt - särskilt med alla symbolbilder som ständigt dyker upp: äpplen, ormar, palmblad, vindeltrappor, människor med funktionsvariation. Vackrast är ändå musiken; Bach, Händel ...

Mannen utan minne

Betyg: 5 monument

En man blir brutalt nedslagen i en park i Helsingfors, när han vaknar upp på sjukhuset vet han inte vem han är eller varifrån han kommer. Bland de utslagna och arbetslösa söker han sig ett nytt liv och möter kärleken. Banalt? Nej, men lågmält, finstämt och skildrat med stor värdighet. Till och med mannen som bor i en sopcontainer är först och främst människa. Det var länge sedan jag såg just en så m ä n n i s k o v ä r d i g film. 

Temat från Ariel är utvecklat och gjort mer till en berättelse en enbart ett skeende. Men även här är en av de roligaste kommentarerna när de räknar fel, denna gång på åttans gångertabell. Fin musik, en hyllning till Frälsningsarméns sociala arbete och till människan som sådan. Vi får vara med om en motsatt indrivning, en finurlig handstyrd dusch och en minimal potatisskörd. Vi blir dessutom påminda om Petrus förnekelse av Jesus, att Guds vägar är outgrundliga samt upplysta om att staten inte syndar!

Ariel

Betyg: 4 monument

Det är dystert, stillsamt - för att inte säga långsamt - och stundtals vansinnigt roligt, just för att det är så dystert och långsamt. Taisto förlorar jobbet när gruvan läggs ner och samtidigt tar hans far livet av sig på det lokala caféets toalett, medan Taisto dricker kaffe utanför. I arv av fadern får han hans bilnycklar som visar sig gå till en gammal amerikanare, en cabriolet där Taisto inte kan fälla upp taket. Genom ett iskallt snöigt Finland kör han söderut på jakt efter arbete och ett liv, i en öppen bil.

Detta är den andra delen av den trilogi som bygger på Matteusevangeliets ord "Saliga de ödmjuka, de skall ärva landet", där Flickan från tändsticksfabriken är den avslutande filmen. Just solidariteten med de som annars aldrig är med på film, arbetarklass, trasproletärer och tystlåtna barn är ju Kaurismäkis signum. Här skapas en snygg ikonostas på kyrkans härbärge och Internationalen spelas på speldosa. Bäst är Susanna Haavisto som Irmeli och alla de jobb hon sköter under ett dygn. Ständigt får vi se henne i olika arbetsutstyrslar: städerska, parkeringsvakt, slaktare, nattvakt ... Roligast är ändå Taistos fängelsekompis, Mikkonen, som helt enkelt räknar fel på sin egen ålder.

Sommarboken

 

Betyg: 4 monument 

Tove Janssons Sommarboken utkom 1972 och är läst och älskad av många sedan dess. Även av mig. I filmen Sommarboken är det mesta sig likt, men ändå annorlunda på något vis. Det är en lyckad filmatisering som tillför något nytt, mycket tack vare ett vackert filmfoto och finstämd musik. Men mest kanske ändå tack vare den unga skådespelaren (Emily Matthews) som gestaltar Sophia. 

Samspelet mellan henne och farmor (Glenn Close) är filmens nav och drivkraft. Deras relation är, precis som i boken, både ömsint och grym. Men också full av berättelser och skaparkraft. Sommardagarna går, utan någon egentlig början eller slut. Men vid havets rand tornar molnen upp sig och det blåser upp till storm. 

Och en dag tar barndomen - och livet - slut. Därför är det fint att få stanna upp en stund i ett stillsamt och vackert filmberättande om det lilla - och stora - livet.

The Missile

Betyg: 3 monument

En rysk missil landar av misstag i norra Finland. Den finska militären och politikerna försöker avdramatisera det hela och mörka fakta. Samtidigt som världen uppmärksammar detta och skickar journalister till platsen. En av journalisterna är Niina, en ensamstående, nyskild mamma som lever under hot från den våldsamme ex-maken och som dessutom har lika lite journalistutbildning som självförtroende. 

Könsord, svordomar och udda personligheter. Åttiotal så att det sprutar om det och allt placerat i norra Finland. Kan det bli dåligt? Nej, men stundtals osammanhängande och ofta både absurt och realistiskt på samma gång. Ska vi ta det på allvar, eller är allt ironi? Nej, jag tror att feminismen är på allvar, det Rebecca Solnit skriver om i sin bok "Hågkomster av min icke-existens". För Niina är just "icke-existerande" som journalist bland finska militärer. De lyssnar varken till henne eller någon annan kvinna - kvinnorna är bara kroppar, ingen hjärna för dem. Det är smärtsamt, men också en skildring av verkligheten. Och jag vill också tro att Niinas antikärnvapenengagemang är på riktigt. Att filmen är ett försök att ifrågasätta den nu åter igen rådande doktrinen att krig är fred.

En teologisk tanke som dyker upp är om det finns förlåtelse för känvapenkriget - är det möjligt att förlåta den som ligger bakom världens utplåning? Bäst är kanse den finska 80-tals schlagern.

De ohängda

Betyg: 4 monument

Tänk er en Westernfilm med manus av Samuel Becket inspelad i en sandgrop i Finland - om det nu går att tänka sig. Det går tydligen att göra film på det viset. I en vag framtid slår två vilsna existenser, Lone Ranger och Tonto, på sätt och vis följe med en tredje, Gonzales på väg till den "stora" och svåruttalade staden Helsinkigradstad. Dock går de mest i cirklar, först med häst och vagn, sedan med enbart vagn och sist blir de av med vagnen också, men de kommer inte närmre. Istället återkommer de till utgångspunkten. Då är relationerna i viss mån förändrade och de är kanske inte riktigt lika vilsna.

Det är helt absurt, mycket konstigt, men ömsint, och ytterst välspelat - särskilt Aku Hirviniemi som Lone Ranger, så charmigt enfaldig. Filmen är en hyllning till populärkulturen; tv-spel, finsk pop, Western-serier och samtidigt en drift med detsamma. (Jadorowskys Fando y Lis, känns igen. Liksom The Lone Ranger med Johnny Depp som Tonto.) Allt är filmat i samma grustag med usla plåtskjul och gammalt skräp som rekvisita, vilket ger en mycket existentiell prägel på denna udda film. Det understryks också av dialogen som oftast tar helt oväntade riktningar - från erfarenheten av att mobbas som barn, till vem som uppfann fotbollen, till kritik av modern teknik och konsumtion, till frågan om uppståndelsen eller finns det en dysleximedicin... Bäst är just de helt oväntade replikerna, som när de rånas och rånarna frågar vad de har i vagnen; svaret blir helt seriöst: "Guld, rökelse och myrra... har vi inte". Eller när Lone Ranger söker efter vatten medan han sjunger en egen version av "Härlig är jorden" SvPs 297.

Sällskapsspelet

Betyg: 3 monument

En grupp gamla vänner möts för ett midsommarfirande i den finska skärgården. Deras relationer går tillbaka till en mytisk sommarnatt för 20 år sedan. Men mycket har hänt sedan dess och de relationer som då var viktiga har antingen falnat eller visar sig pyra under ytan. När spriten är slut och morgonen gryr har nästan alla avgett kärleksförklaringar till alla - men hem reser de som om inget egentligen har hänt.

Ganska ointressant om det inte vore för den rappa dialogen om utopier, idealism och jordens undergång samt soundtracket som elegant fångar upp sommarens olika stämningar. Vi får ockå vara med om en omgång boboll vilket ju knappast tilhör vanligheten i film.

Aalto

Betyg: 2 monument

Om detta var en film om byggnader (och möjligtvis stolar) hade den fått ett fantastiskt betyg. Vackra byggnader i vackert ljus, snygga detaljer, vinklar, skuggningar - just så som arkitekten och formgivaren tänkt sig det. Men det handlar inte bara om byggnader utan också om människorna bakom och där brister det. Vi får se Alvar Aalto i möte med berömda arkitekter och formgivare, vi får se journalfilmer från hans ateljéer - och vi får förvisso se Aino Aalto i badddräkt men hennes betydelse för namnet Aalto lyfts bara fram halvhjärtat. Vilken betydelse hade egentligen kvinnorna bakom mannen - eller bredvid (som det antyds men aldrig beskrivs)? Dessutom saknas förklaringen av hans popularitet, vad var det egentligen med "människan som alltings mått" som tilltalade och hur gick brytningen med funktionalismen till och vad bestod den egentligen i? Det hade också varit intressant med en utveckling av betydelsen av barnens lek för arkitekturen. Antydningar, liksom ovan, men inget som förklaras och görs begripligt - men snyggt o så snyggt!

Bäst är fotografierna på barnen när de använder de arkitektritade stolarna som helt vanliga stolar och när Kristian Gullichsen på ålderns höst går runt i huset han flyttade in i som sjuåring och berättar om hur han mobbades för att han bodde i ett så konstigt hus (Villa Mairea ritad av Alvar Aalto, se bilden ovan). Intressant är dock skildringen av Treenigheten och tvivlets teologi skildrat i kyrkorummet i De tre korsens kyrka.

Okänd soldat (2017)

Betyg: 4 monument

Det behövs tydligen en ny filmatisering av Okänd soldat ungefär vart trettionde år: 1955, 1985, 2017. På något vis är det en berättelse som inte får glömmas bort, samtidigt är det inte säkert att en ny filmatisering tillför så mycket. Mycket är sig likt, till förväxling likt.

Men här framträder naturen tydligare.  Dels genom fågelsång - mycket skogsfågel, men vi hör också gök och korp när dramtiken kräver det - dels genom insekterna: getingar, skalbaggar, maskar, larver, fjärilar som gör skogen mer levande, både i de ljusa sommarnätterna och under vinterns iskalla stjärnor. Annars är detta en individualisering av det som i grunden är en kollektiv berättelse, enstaka personer träder fram på ett sätt som skiljer denna version från de förra och det gör den något mindre intressant. Det är fortfarande en bra och realistisk krigsskildring, med allt från vanvettiga order till trasiga människor, men de andra filmerna är bättre.

Och visst sjungs det också här, kampsånger, visor och psalmer. Särskilt framträdande är psalm 297 i Den svenska psalmboken (Härlig är jorden).

Vinterkriget

Betyg: 3 monument

Det handlar om att skildra ett nationellt trauma, mer än att berätta en berättelse. Drama och nerv saknas inte, men dramaturgi och driv saknas. En välkommen skildring av krigets helvete, av förvirring och kaos och det ständiga behovet av och bristen på information. Men det bär inte hela vägen, det blir för långt och utdraget, för lite drama i gruppen, för lite politik, för lite av klasskillnader, för lite av individualitet - det som bar filmatiseringarna av Väinö Linnas roman Okänd soldat.

Här finns en mycket stark scen när de firar nattvard strax före avfärden mot fronten och soldaterna låter gevären och renslarna falla för att knäfallande ta emot bröd och vin. Riten går före vapnen! Liksom att läsa julevangeliet (Lukas 2:1-20) i skyttegravarna och psalmsången som sedan ljuder över ingenmansland under den iskalla vintersolen. Psalm 125 i Den svenska psalmboken. Dessa är ändå, mitt i kaoset, hoppfulla stunder av mänsklig värdighet.

Okänd soldat (1985)

Betyg: 4 monument

Det gestalas genom sången; psalmsången inför den första striden - först trevande sedan allt kraftfullare och starkare "Vår Gud är oss en väldig borg", rödgardistsången där bara första versen sjungs, officerarnas fascistiska tyska sånger... Finlands 1900-talshistoria skildrad genom sångerna. Annars tyckte jag mer om den äldre filmatiseringen från 1955, tydligare skådespeleri, snyggare kameravinklar. Men här skildras kriget mer realistiskt, med rörig och suddig kamera och hårt ljud  - allt mycket mer obarmhärtigt, särskilt återtåget.

Bästa repliken "religionen blev kvar i skriftskolan". Det är inte så ofta konfirmationsundervisning nämns i en storfilm!

Okänd soldat (1955)

Betyg: 5 monument

Först är det musiken, bombastisk, segerviss - sedan är det bombkrevaderna och till sist är det tystnaden och vinden. Vackert filmat, vackert spelat om fortsättningskriget 1941-44. Realistiskt och grymt, stundtals ömsint och gripande. Det är nog ändå realismen i krigets brutalitet som fängslar - och i viss mån naiviteten. Hjältemodet, disciplinen och längtan hem - de går inte riktigt ihop, liksom kriget inte går ihop.

Hjortronblom, psalm 237 i Den Svenska Psalmboken, Genesis 1:16, Isä meidän (Fader vår) och tydlig klasskamp. Bäst är alla ansikten, i skräck och glädje, i ro och oro, i trötthet och koncentration, i lek och allvar - fantastiska ansikten. Otäckast är när officerarna sjunger "Die Fane hoch" på fyllan.

Tom of Finland

Betyg: 3 monument

Touko Laaksonen (1920-1991) är Tom of Finland som redan på 1950-talet började teckna homoerotiska bilder av sjömän och läderklädda muskelknuttar i allehanda sexualiserade positioner. Bilder som befriade, men kanske också stängde inne med sin sterotypi. Oavsett vilket så är Tuoko/Tom en del av 1900-talets historia, vilket filmen om honom också beskriver. Den börjar när kriget slutar. Touko, som är märkt av traumatiska krigsminnen, tas om hand av sin syster och hon hjälper honom till ett jobb som tecknare. Så följer händelse på händelse i kronologisk ordning, ända tills Touko är gammal och fortfarande tas om hand av sin syster när hon kommer för att städa hans lägenhet.

Under all den tid som förflutit har Toukos framgång som gay-rörelsens egen bildmakare varit gömd bakom pseudonymen Tom of Finland. Det är en fascinerande historia om en fascinerande person, men tyvärr fascinerar inte filmen lika mycket. Den är stolpigt berättad och saknar trovärdighet i personporträtten. Dessutom dyker viktiga människor upp utan att förklaras, och andra viktiga får aldrig riktigt den plats de förtjänar, som systern Kaija. Hon finns där hela tiden, men utan att egentligen synas eller vara en egen och verklig person.

Bäst är den kapten som först ser löjtnant Toukos utsatthet i kriget och senare räddar tecknaren Tom från fängelsestraff, men som i sitt eget liv tvingas välja bort sin homosexualitet och hamnar på mentalsjukhus där han ska "botas". När han och Tom möts i sjukhusparken är rollerna ombytta. Den värdige officeren har blivit en stukad patient, och den traumatiserade soldaten har blivit stolt gay. Ett rörande möte som gärna hade fått ta större plats i filmen.

Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv

Betyg 2 monument

Handlar det egentligen om klass och manlighet, tja kanske, men det visas inte så mycket av det. Om förlustens estetik och sportens tillkortakommanden då? Knappast det heller. Men kärlek, det måste vara temat! Åter igen, jag vet inte. Det är så lite dramatik och så mycket longörer att jag inte kan säga vad den handlar om, mer än om Olli Mäki - finsk proffsboxare i fjädervikt och hans match mot amerikanen Davey Moore (regerande världsmästare) i augusti 1962 i Helsingfors. Det är en spelfilm, men då den saknar dramatik kunde den likaväl ha gjorts som dokumentär - det hade till och med kunnat bli bättre.

Mycket regn, mycket sittande, ganska lite boxning. Bäst är barnen som leker tjuv och polis i hemmagjord polisbil och att Claes Andersson är med som pianist!

Flickan från tändsticksfabriken

Betyg: 4 monument

Det är oerhört snyggt, färgmässigt och fotografiskt. Från slitna fabriksmiljöer till moderna barer, snyggt är det! Och spännande. Hur ska det gå för Iris, flickan från tändsticksfabriken som hunsas av alla och ingen tar notis om och som bestämmer sig för att följa orden från Jesaja 63:4 "Jag hade bestämt en hämndens dag, befrielsens år var inne". Hämnden är konsekvent, och även om vi inte får se dess konsekvenser vet vi att den är effektiv.

Annars fina finska schlagersånger som ackompanjerar det nästan ordlösa spelet mellan de få människorna. Det kommer fler ord från TV-utsändningarna än från människorna. Ändå vet vi precis vad som sker, hur de känner och vem som tycker vad. Snyggt, som sagt! Och snygga askpelare på cigaretterna!

Big Game

Betyg: 3 monument

Mycket helikoptrar, mycket berg och otillgänglig skogsmark. Grymma terrorister och en sammansvärjning som når ända till presidentens närmaste män samt ett centralt placerat kylskåp. Och en ung pojke som genomgår sitt mandomsprov i skogen, som han inte riktigt klarar av. Eller gör han?

Det känns som om filmen inte bestämt sig om den ska vara en barn- och ungdomsfilm eller en thriller. Mycket våld och död, men samtidigt en tydlig och ganska enkel moral om att alla kan våga bli hjältar. Fint, men lite fånigt. Kanske är den intressantast som en film om ledarskap där det inte är självklart vem som tar kommandot när det krisar. Ganska renons på teologi, förutom vicepresidentens återkommande kommentar "sweet Jesus".

Armi Lever!

Betyg: 3 monument

En teatergrupp repeterar en pjäs om Armi Ratia - kvinnan som grundade och drev Marimekko. Det är ett effektfullt sätt att skildra en person. Pjäsens scener berättar en sak, skådespelarnas tankar kring pjäsen kompletterar och illusionen är stark så även om det är teatralt med tydlig dekor och samma skådespelare i olika roller så blir känslan nästan dokumentär i alla fall.

Berättelsen om Armi Ratia är en berättelse om kvinnlig ensamhet, kvinnlig solidaritet och företagsamhet. Och en effektiv kommentar till orden ur 1 Kor 14:34 om kvinnors roll i offentlgheten. Filmen vill säga något om kvinnan bakom karriären och alkoholmissbruket och jag tycker att de lyckas. Armi Ratia blir en levande kvinna. Scenografin är lysande, enbart marimekkotyger, liksom att alla skådespelare enbart bär kläder från Marimekko. Snyggt och stilsäkert sammanhållet.

Stars above

Betyg: 5 monument

En film från Göteborgs filmfestival 2012 som jag fortfarande minns som väldigt bra. Läs om den här.

Other girls

Betyg: 2 monument

Vi följer Aino, Taru, Jenny och Jessica under deras sista tid som gymnasister fram till studentexamen. De berättar var och en sin historia, och samtidigt får vi följa dem när de tillsammans tittar på en tecknad film som en av dem gjort. Filmen i filmen handlar om att det enda rätta när livet slår emot en är att slå tillbaka så hårt det bara går. Jag kan inte säga att jag håller med om det....

Other girls