Sagan om Ringen: Striden vid Rohan

Betyg: 3 monument

För det första borde den svenska titeln vara Striden om Rohan, för hela kungariket ställs inför sin undergång när förräderi och maktlystnad får styra istället för ädelmod och folkets bästa. För det andra är det förvånansvärt dåligt tecknat, där figurerna inte alls smälter in i bakgrunderna och för det tredje har vi sett det mesta förut i trilogi-filmerna. Ändå lovansvärt om en ung kvinnas kamp för sin rätt att både ha makt och ta ansvar och för betoning av nåd, hopp och fred i en tid av våld och förtvivlan. På så vis blir det en politisk film i vår misogyna, nådelösa och maktfullkomliga tid. Héra blir, märkligt nog, en modern hjältinna i denna krönika om det som hände för så länge sedan att det nu glömts bort.

Hundra

Betyg: 3 monument

Tänk dig Conan Barbaren, men med en kvinna i Conans roll. Hundra (hon heter så!) är den sista överlevande från sitt folk, amazonerna. De har levt helt utan män. Fertila kvinnor ger sig av för att komma hem gravida. Är det en pojke lämnas han bort, är det en flicka jublar klanen. Av denna sorts samröre med män är Hundra helt ointresserad, hon vill jaga, skjuta och slåss - helst slå ihjäl så många män som möjligt. Och det gör hon också när hon ser att byn är utplånad. Men som ensam kvar måste hon se till att amazonerna lever vidare och därför ger hon sig av på jakt efter en lämplig man.

Fånigt? Javisst, men också en väldigt kraftig känga i patriarkatets skrev. Skådespeleriet är uselt, berättelsen en aning bättre, men stridsscenerna är helt ok. Även uppklädd med håret kammat, sminkad och läppstiftad är Hundra livsfarlig för alla enfaldiga män. Dvs alla män i filmen utom tre; en 10-årig pojke, en gammal man och en stilig "läkare". Läkaren har rollen av kristen i denna barbariska film, det är också honom som Hundra väljer som far till sitt barn. Det tycks vara en mitraskult Hundra blir inblandad i, med tjurar och någon sorts jungfruoffer. Hon reder dock upp det med en medsysters hjälp och kulten förpassas till historiens skräphög.

Wicked

Betyg: 1 monument

Det hade kanske kunnat bli bra; en prequel till Trollkarlen från Oz om hur den onda och den goda häxan möts som unga på häxskolan och mot alla odds blir vänner. Det hade kunnat bli en viktig film om mobbing, om utanförskap och minoritetsförtryck. Men det blir en sång och dans film med alldeles för lite själ och alldeles för mycket smink. Visst antyds utanförskapet och visst förtrycks de talande djuren, m e n vi ska ju sjunga och dansa och bli vänner istället för att ta ställning. Det gör att filmen också tappar som berättelse. Alltför lite händer. Det räcker inte med snygga kostymer och scenografier, det måste finnas en bärande berättelse och de två flickornas vänskap bär inte. För den är inte ett dugg trovärdig. 

Tyvärr bär inte musiken heller, eller dansen. Ganska trist det hela och långdraget. Roligast är glasögonen och de är inte särskilt roliga egentligen. Ändå ett plus för Björnmorskan, ett kreativt ord och en vänlig själ.

The Life and Times of Rosie the Riveter

Betyg: 5 monument

En fantastisk film om "the women army", kvinnorna som tog plats i den amerikanska tunga krigsindustrin under Andra världskriget när männen var ute i strid. Kvinnorna arbetade som svetsare, fräsare, gjutare och nitare (riveter). Men sedan när kriget var över fanns det ingen plats för dem och de fick sluta och bli hemmafruar, hembiträden, servitriser och städerskor igen. Ett praktexempel på hur kapitalismen fungerar och hur lite person betyder i relation till profit. Här finns ingen förståelse för orden om att "arbetaren är värd sin lön" i Lukasevengeliet (Luk 10:7).

Vi får möta fem kvinnor som i realtid (1980-tal) berättar om det arbete de utförde, om hårda arbetsdagar, tveksamhet från manliga kollegor, facklig organisation, kvinnoförakt, solidaritet, rasism, arbetsglädje och stolthet och sedan besvikelsen när de inte längre räknades med, när deras insats inte längre var värd något. Dessa berättelser varvas med journalfilmer, kupletter och propagandafilmer för att kvinnor ska ta sitt ansvar i industrin och fem år senare likadana filmer om att kvinnans plats är i hemmet. En mycket tydlig dubbelmoral. 

Jordens salt

Betyg: 3 monument

En amerikansk film från femtiotalet som fullkomligt motsäger McCarthy och hans jakt på kommunister. Den är regisserad, producerad, skriven och musiksatt av de som redan var svartlistade, så de kunde lika gärna göra en revolutionär film. Filmen är delvis finansierad av det amerikansk gruvfacket, vilket känns naturligt då den handlar om en gruvarbetarstrejk i New Mexico. Det intressanta är att det inte är gruvarbetarna i sig som är huvudaktörerna, utan deras fruar. Strejken pågår i flera månader, men inget händer förrän kvinnorna träder in. Vilket de flesta män motsäger sig. 

Det är intressant att se en film från amerikanskt femtiotal som både framhåller fackföreningar, arbetare och framförallt kvinnor. Tyvärr så blir det ändå för lamt på något vis. Som om realismen tar över och kväser dramat. Vackrast är inledningsorden : "Detta är vårt hem. Huset är inte vårt, men blommorna är våra. Blommorna är våra". Mycket hårt arbete, rasism och arbetsköpare som sår split mellan arbetarna. Det känns igen! Titeln är hämtad från Matt 5:13, men här står det för barnen, det är de som är jordens salt. Bäst är när kvinnorna förs bort av sheriffens män och de sjunger:

                                Aldrig, aldrig, aldrig ger vi upp! 
                                Vi blir ett träd med djupa, djupa rötter. 
                                Aldrig ger vi upp!

Så har jag också sjungit!

Kansas City

Betyg: 3 monument

30-tal, röstfusk, våld och jazzmusik. Ungefär så. Bäst är jazzmusiken där vi ständigt återkommer till The Hey Hey Clubs källare, vars toner ibland går utöver bilden och sipprar in i nästa filmklipp. Annars är det gråväder över Kansas City där en smågangster råkar råna fel person och blir kvarhållen i jazzklubbens inre rum. För att befria honom tar hans deperata flickvän, Blondie, en högt uppsat politikers fru, Carloyn, som gisslan. Ur deras ojämnlika relation spirar vad som skulle kunna kallas vänskap eller systerskap, till slutscenen då den passiva träder ut ur sin passivitet. Är det ett barmhärtighetsmord, ett "crime passionel" eller ger hon helt enkelt bara igen?

Det är en grå, dyster bild av 30-talet utan någon egentlig glädje. Vilket spiller över på filmen som sådan. Den är ganska tråkig utan större spänning, inte heller någon större skådespelarinsats. Harry Belafonte som gangsterboss fungerar inte för mig, hur många cigarrer han än röker. Bästa scenen är när Blondie och Carolyn sitter i bilen och diskuterar film och filmstjärnor, roligast när guvernören ska trösta Carolyns man och inte minns vad hans fru heter. 

Hello Dolly

Betyg: 2 monument

Vissa filmer kan kännas daterade redan när de visas första gången. Detta är en sådan film. Kanske är den gjord 40 är för sent. I slutet av tjugotalet kan den ha fungerat - fast då var Barabara Streisand inte född, förstås. Men att producera och visa ett sådant intetsägande spektakel 1968 det tyder inte bara på okänslighet utan till och med på dumhet. Nu lyckades den precis spela in kostnaderna, men inte mer. 

Kostymer, kostymer och kostymer i ett pastellartat landskap som ska föreställa Upstate New York och den lilla staden Yonkers där alla är ganska enfaldiga. Några av dessa stackare reser till New York och möter helt obegripligt kärleken. Vem kan överhuvudtaget vilja leva med någon av dessa töntar. Kvinnosynen är ytterst märklig och synen på det mesta är skev, konvertering till exempel. Men Louis Armstrongs framträdande är i en klass för sig och den korta stunden tycks även den 27-åriga Barbara Streisand leva upp. Annars är det ganska lamt. Bäst är den eleganta öppningen och alla ben och fötter som går i takt med musiken - sen kan du stänga av. 

The Handmaiden

Betyg: 3 monument

Alla luras, alla lurar alla. Inget är som det egentlig tycks vara. Filmen består av tre delar och varje del avslöjar hur fel vi uppfattade den förra delen. En tränad ficktjuv får en arrangerad anställning som kammarjungfru åt en rik japanska i det av Japan ockuperade Korea. Kammarjungfruns upgift är att se till att hennes gangsterboss ska kunna gifta sig med den rika kvinnan och sedan göra sig av med henne. Nu blir det inte riktigt så. 

Mycket erotik - de Sade och liknande japanska pornografiska klassiker (möjligen påhittade) - en del våld, men framförallt snygga interiörer och välspelat i en rätt komplicerad historia där kärleken segrar till slut. Våldet och erotiken känns påklistrad och har inte så mycket med själva berättelsen att göra. Men det gör kanske filmen mer "spännande". 

Herrar föredrar blondiner

Betyg: 4 monument

Det sjungs, det dansas och det drivs mycket med manligheten och i viss mån också med manlighetens idé om vad kvinnlighet innebär. Marilyn Monroe (Lorelei) och Jane Russel (Dorothy) drar rent bokstavligt byxorna av männen, samtidigt som de är svaga, oskuldsfulla (och kallt beräknande). Mycket underhållande! Lorelei och Dorothy, två cabaretsångerskor, är på väg från Amerika till Europa och alla män på båten gör dem sin uppvaktning på olika sätt. Där Dorothy kan uppskatta en man för hans utseende är Lorelei endast intresserad av hans pengar och tillsammans gör de tillvaron svår för alla ombordvarande.

Bäst är de amerikanska olympiernas dans i hudfärgade badbyxor och andra små queera inslag som då och då dyker upp.

Atanarjuat: The Fast Runner

Betyg: 4 monument

En man springer naken över en oändlig vidd av snö och is medan tärnor skränar över honom. Fötterna blöder och han kan inte klara sig länge utan kläder i kylan ... Men innan vi kommit så långt får vi möta en ond demon som tar sin boning i några inuiter som sedan för ondskan vidare till sina barn och barnbarn. Ondskan hotar att slå sönder både familjeband och bygemenskap. Den kan bara besegras med schamanism och nåd. När mannen sprungit färdigt kan han återvända för att ta itu med demonen.

Det är den första spelfilm som helt gjorts på Inuktitut, ett inuitspråk som talas i norra Kanada. Utifrån en muntlig legend skildras ett drama i en tid då inuiterna levde helt på sina egna villkor. Fascinerande att se hur en igloo byggs och hur sälskinn bereds med hjälp av stenverktyg. Men det är ingen etnografisk berättelse utan en historia i sig själv om svek, förbannelse, svartsjuka, förlåtelse och kärlek. Musiken med trummor, flöjter, mungiga och körsång är helt kongenial med landskapets öde vidder och starka solljus.

Tusenskönorna

Betyg: 4 monument

Ansträngda skratt, snygga klänningar och saxar mot världen. Marie och Marie inser att världen är rutten och bestämmer sig för att vara ett med världen. Följaktligen gör de precis vad som faller dem in - stjäl när de behagar göra så, förför och lurar äldre män, undviker arbete, badar när det behövs, klipper sönder allt som kan liknas vid fallosar; gurkor, morötter, korvar och äter hämningslöst, samtidigt som de skrattar, ställer självklara frågor och beter sig allmänt oordentligt.

Det är vansinnigt snyggt, en sorts prepunk i sextiotalets Tjeckoslovakien, och våldsamt roligt. Matkriget på slutet är magnifikt. Samtidigt är det ett effektivt politiskt statement mot borgerliga, liksom reellt existerande socialistiska, ideal (ungefär desamma = skötsamhet, arbete och stick inte ut). Jag tänker på Barbro Lindgrens Loranga, samtidigt som vi här ser sådant som sedan kommer på film flera år senare - exempelvis bordsdansen i "Hair".

Atlantic City

Betyg: 2 monument

Allt är i förändring. Det gamla är snart bortglömt. Staden består av rivningstomter, rivningshus eller hus som håller på att rivas under filmens gång. Sällan har väl förändring så tydligt markerats. Här finns en vardaglig stämning som är bra, men personerna är varken trovärdiga eller övertygande och storyn ganska konstruerad. En smådilare snor åt sig en sändning kokain som efter hans död hamnar hos en äldre före detta gangsterspringpojke som ser sitt livs chans att bli lite berömd. Fånigt och ganska gubbsjukt med en relativt ung Susan Sarandon som faller för denne åldrade gangster. Allt medan nya kasinon byggs i den lilla staden vid atlantkusten där hasardspel tilläts 1978 och sedan dess har varit en metropol för just kasinon.

Det handlar om åldrande, om eftermäle och om klass i en sorts orealistisk realism. Reinkarnation diskuteras med en sorts ironiskt allvar. Annars dricks det mycket vin till lunch och vi får lära oss hur du får bort fisklukt från huden. Roligast är den helt utflippade hippielillasystern som flyger utan säkerhetsbälte för "hon tror inte på tyngdkraften". Något som kunde sägas av någon tillträdande amerikansk minister i dag.

The Woman King

Betyg: 4 monument

Det viktiga är inte om det är en historiskt korrekt skildring av agoije-krigarna eller inte, det viktiga är inte kritiken av slavhandeln, eller maktkampen kring hovet i Dahomey på 1820-talet (nuvarande Benin). Det viktiga är kvinnorna och den solidaritet och vänskap som skildras. Tvärtemot filmer om manlig militär träning handlar det här om genomtänkt pedagogik, omtanke och humor. Långt från den manliga kadaverdisciplinen. Om det sedan är historiskt riktigt är det nog ingen som vet. En ung kvinna lämnas av sin familj till kungens garde av stridande kvinnor (agoije) när hon inte vill acceptera den man hennes pappa valt åt henne. Vi får sedan följa henne och hennes vänner under deras träning till fruktade krigare. Grundhistorien är inte särskilt märkvärdig, men miljön är speciell och kvinnokraften upseendeväckande.

Det som kan tyckas märkligt är att det nästan helt saknas religiösa ritualer - det talas om tvillinggudarna Mawu och Lisa (skrivs ibland som ett namn; Mawu-lisa), men på ett alltför nittonhundratlasteologiskt sätt. Hur de tillbes eller vilken funktion de har i kulten framgår inte. Det hade kunnat ge ytterligare en dimension till filmen.

The Room Next Door

Betyg: 4 monument

Vackert, sorgligt, välspelat. Tilda Swinton spelar den cancersjuka Martha både stark och bräcklig men så försvinnande tunn att hon nästan upplöses i närbild. Det bör ge en oscarnominering, men Julianne Moore är trots allt den som bär filmen genom att hon lever och förändras. Kvinnornas vänskap är stark som döden och ärlig som bara den vänskap kan vara där inget finns att förlora. I förstone en film om sjukdom, död och assisterat självmord, men egentligen ett större tema än så. Kan vi som mänsklighet njuta trots klimathotet. Är det tillåtet att vara medveten om utplåningen och ändå vilja vända den ryggen. Liksom Martha som avbryter sin behandling för att njuta de sista veckorna i livet. Att hon sedan är den som själv bestämmer om tidpunkten för sin död ändrar inte på det. De som inte kan acceptera detta är männen: Damian med sin apokalyps (där han på grund av klimathotet vägrar acceptera sina barnbarn) och den bokstavstroende polisen som misstror vänskapens väsen. 

The Missile

Betyg: 3 monument

En rysk missil landar av misstag i norra Finland. Den finska militären och politikerna försöker avdramatisera det hela och mörka fakta. Samtidigt som världen uppmärksammar detta och skickar journalister till platsen. En av journalisterna är Niina, en ensamstående, nyskild mamma som lever under hot från den våldsamme ex-maken och som dessutom har lika lite journalistutbildning som självförtroende. 

Könsord, svordomar och udda personligheter. Åttiotal så att det sprutar om det och allt placerat i norra Finland. Kan det bli dåligt? Nej, men stundtals osammanhängande och ofta både absurt och realistiskt på samma gång. Ska vi ta det på allvar, eller är allt ironi? Nej, jag tror att feminismen är på allvar, det Rebecca Solnit skriver om i sin bok "Hågkomster av min icke-existens". För Niina är just "icke-existerande" som journalist bland finska militärer. De lyssnar varken till henne eller någon annan kvinna - kvinnorna är bara kroppar, ingen hjärna för dem. Det är smärtsamt, men också en skildring av verkligheten. Och jag vill också tro att Niinas antikärnvapenengagemang är på riktigt. Att filmen är ett försök att ifrågasätta den nu åter igen rådande doktrinen att krig är fred.

En teologisk tanke som dyker upp är om det finns förlåtelse för känvapenkriget - är det möjligt att förlåta den som ligger bakom världens utplåning? Bäst är kanse den finska 80-tals schlagern.

Foxy Brown

Betyg: 3 monument

En mycket märklig genre; blacksploitation. Kommersiella Hollywood-filmer gjorda för en enbart svart publik under ett par år på sjuttiotalet. Här är alla skådesplerae svarta utom skurkarna och de är antingen dumma, fula vita eller cyniska, eleganta vita - i vilket fall är de svin. Svarta män (och kvinnor) skjuter utan skrupler både poliser och statstjänstemän i någons sorts "rättvisas namn": "att ta lagen i egna händer är lika amerikanskt som apple pie". En del Svarta Panter-symboler syns här och var, men mest är det rätt dåligt skådespeleri och tveksamt som skildring av svart liv i det rasistiska USA. Nästan alla sysslar med narkotika på ett eller annat sätt, eller så är de prostituerade. Några vanliga familjer skildras inte och kyrkorna som betydde mycket för Medborgarrättsrörelsen på sextiotalet lyser med sin frånvaro. Istället är det mycket våld, sex och droger. Filmen och genren lämnar mest en dålig smak i munnen.

Foxy Brown är en kvinna som tar hämnd på en knarkkartell efter att de dödat hennes pojkvän som var federal knarkspanare. Hennes hämnd är utsökt och grym - men den bygger på att hon själv utsätter sig för prostitution och riskerar att bli beroende av heroin. Märkligaste scenen är slagsmålet på en lesbisk bar.

Oss svindlare emellan

Betyg: 2 monument

En ganska töntig historia där alla lurar alla, men med något sorts gott uppsåt. Ingen blir egentligen arg, allt blir bra i slutänden och den ende som förlorar något är banken. Däremellan åks det Taxi hit och dit, bjuds på bröllopslunch före vigseln och fuskas en hel del vid spelbordet. Gemytligt, men ointressant och ganska svaga rollprestationer. Intrigen skulle kunna ha blivit vassare med ett bättre manus. Dialogen är för lam - ingen screwball här inte!

Vi möter en präst som i och för sig kan cykla och en hel del sjungande damer. Bäst är tapeten med familjen Wagner på picknick - bara den är värd en film!

P.S. Jag inser nu att jag för åtta år sedan sett filmen och skrivit om den: Hi Diddle Diddle. Då tyckte jag den var bättre och tapeten fastnade redan då.

Bram Stoker's Dracula

Betyg: 2 monument

Filmen handlar i grunden om frälsningen, om att bli befriad från det jordiska och omsluten av Guds godhet. Detta förvägras den unge Draculas vackra hustru av den dogmatiska kyrkan då hon tagit sitt eget liv. Grevens förtvivlan leder till ett hat mot kyrkan, Gud och människorna - men i botten en förtvivlad kärlek och saknad. När han 400 år senare som uråldrig hamnskiftare möter en kvinna så lik hans Elisabeta att de tycks vara samma person är det han som slutligen får känna frälsingen och lämnar sin odödlighet. Vackert på ett sätt, lite förenklat på ett annat.

Det är förvisso, som någon skrivit, ett fyrverkeri av färger och rörelse, men det hjälper inte. Historien är osammanhängande och skådespeleriet håller inte. Anthony Hopkins spelar över, Keanu Reeves spelar inte alls och Winona Ryder övertygar inte. Jag ser med större behållning Nosferatu från 1922.

Kalifen i Bagdad/Kizmet

Betyg: 3 monument

Kameler, orientalism, månsken, romantik och förvecklingar. Eunucker med kroksablar och undersköna danserskor. Se där en riktig saga! Bagdads okrönte tiggarkung klär i hemlighet ut sig till prins medan prinsen i Bagdad i hemlighet klär ut sig till en fattig arbetare. Deras vägar möts utan att de vet att bägge är utklädda, sedan möts deras vägar igen när förklädnaderna har tagits av, helt enligt våra förväntningar. Allt är förutsägbart, men ändå underhållande med dessa fantastiska kulisser och dansande haremsdamer, onda skurkar och trofast kärlek. Och alla får sina älskade på slutet, förstås.

Vi får vara med om förberedelser inför fredagsbönen, höra muezzin ropa ut bönetimmen och originaltiteln (Kizmet) är ett engelskt låneord från arabiskan som betyder öde och som ofta tolkas som Guds vilja. Bäst är ändå Marlene Dietrichs håruppsättning (och guldmålade ben!).

Igår, idag, imorgon

 Betyg: 4 monument

En novellfilm som binds ihop av samma skådespelarpar: Sophia Loren och Marcello Mastroianni. Vi får tre berättelser om varsin kvinna från i tur och ordning Neapel, Milano och Rom som sinsemellan inte alls hör ihop. Den första handlar om solidaritet mellan invånarna i ett av Neapels fattigkvarter och deras kamp mot makthavare. Här är Sophia Loren fantastisk som sjubarnsmodern som säljer smuggelcigaretter. Fylld av glädje, triumf och kampvilja. I den andra filmen, den kortaste, får vi följa en överklasskvinna från Milano och hennes älskare på en biltur. Temat är överklassens besatthet av ting före människor. Pessimistisk och smått obehaglig. Den tredje filmen sedan skildrar en mycket ung präst i Rom - mest en pojke - som förälskar sig i en prostituerad kvinna som bor granne och hur han vill lämna prästkallet för hennes skull medan hon vill att han ska fortsätta sin bana. Hennes tro känns betydligt mer genomtänkt och reell än hans. Här är Marcell Mastroianni som älskare fantastiskt enfaldig och komisk.

Det går naturligtvis att tolka De Sicas idé med de tre filmerna och filmens titel på olika sätt. Jag skulle kunna uttrycka det så här: Igår fanns det solidaritet och kärlek mellan människorna, idag är det dött och materiellt och imorgon handlar det om att finna sin väg och följa den. 

Snyggast är när Marcello Mastroianni tappar en låda med apelsiner på en brant gata. Hela gatan fylls av rullande apelsiner, elegant filmat! Roligast är alla barnen.