Rekryten/De loteling

Betyg: 2 monument

Under en första delen av artonhundratalet utskrevs soldater till armén i det flamländska Belgien genom lotteri. En fattig bonde drar en lott där han befrias från tjänst medan godsherren drar en tjänstgöringslott. Genast erbjuder hans sig att betala för den fattiga mannens frisedel och han går med på det. Det skulle han inte gjort. För där börjar eländet; han förlorar pengarna, gården inlöses, familjen måste flytta och han blir slutligen blind under tjänstgöringen. När hans trolovade hämtar honom och leder honom i ett rep genom landet till ett kloster för helbrägdagörelse och sedan hemåt blir det än värre...

Tyvärr saknas här berättelse även om det finns dramatik. Men det är som att händelserna staplats på varandra utan egentligt sammanhang. Vackra vyer, ok skådespeleri, men det fungerar inte utan berättelse. Bäst är fågelsången som ständigt gör sig påmind, mest lärkor.

Skräddaren i Panama

Betyg: 3 monument

Harry Pendel är skräddare i Panama. Han syr de rikas kostymer, knarkbaronernas, maffiabossarnas, de korrumperade politikernas men också den demokratiske presidentens. Men han har svårt att ta betalt, är alltför godtrogen och snäll. Så när en cynisk MI5 agent (Pierce Brosnan) anländer ser han en möjlighet att få in pengar genom att hitta på underrättelsematerial om en påstådd försäljning av Panamakanalen och ett folkligt motstånd (som inte existerar). Tyvärr går hans påhitt överstyr, agenten ser fördelar med det och skickar dem vidare till Amerikanerna som i sin tur agerar och skickar trupper... till ett land som inte alls är i kris på det vis som de tror. 

En gedigen politisk historia signerad John le Carré om lögn, korruption, cynism och girighet. I grunden en mörk parodi på agentfilmer, men det är stundtals svårt att se det parodiska. Kanske i en kommentar som "I Panama förblir inga goda gärningar ostraffade". Och det är väl vad det handlar om; godhet vs cynism. Vem som i slutändan vinner kan vi inte avgöra. Godheten straffas, men reser sig igen, medan cynismen bara fortsätter som vanligt. Intressantast är att Harold Pinter är med som spökfiguren Uncle Benny.

Blå Ängeln

Betyg: 4 monument

Kanske är det kulisserna på cabarén - med alla sina prång och märkliga personligheter, eller scenografin i staden där alla gator är liksom lite sneda och husen lutar lite här och där, eller så är det Emil Janning och Marlene Dietrich som helt enkelt spelar i sin egen tid, men det är extremt mycket trettiotal. Katastrofen anas, världen kan fortfarande skratta och le, men många leenden är falska och skratten fastnar i halsen på oss. I vilket fall är det ytterst välspelat när engelskprofessorn vid stadens gymnasium går ner sig i kärlek till en cabarésångerska. Vi ser och vet att det kommer att gå illa, men han är så glad, så nöjd till en början. Lika glad som han sedan blir förtvivlad och galen i slutet, lika galen som han är pettimeter och auktoritär mot sina elever innan han träffar Lola.

Tragiskt efter en roman av Heinrich Mann (Professor Unrat) och med ekon av tysk expressionism i ljussättning och utspel. Särskilt tydligt i slutets förnedring när professorn visas upp som en knappt mänsklig kvarleva, att han sedan får dö i en sorts frid på sin gamla kateder kanske är en försoning: Klockan slår tolv slag och i musiken hör vi julpsalmer.

Wicked: For Good

Betyg: 2 monument

Lite bättre än den förra filmen, men fortfarande knappast en bra film. Även om den börjar bra med slavarbetare, uppror och lite action. Men sedan blir det strax sentimentalt och alltför individualistiskt. Det finns ingen möjlighet att göra uppror mot förtrycket oavsett hur mycket apartheid och folkfördriving som visas, för det handlar till syvende och sist om enskilda människor och inte om strukturer och kollektiv. Filmen blir moralisk, men inte politisk även om Trumps nyspråk används där Ond betyder god och God betyder att gå de ondas ärenden. Här ges inte heller någon upprättelse utan den som ger upp för att andra ska leva fritt får gå i exil, medan den som spelat med makten, låtit sig duperas och inte förstått allvaret blir hyllad som hjältinna. Det ger en dålig smak i munnen.

Musiken och sångnumren är ungefär lika ointressanta som i den tidigare filmen. Roligast är att Dorothy dyker upp i trettiotalsklänning och allt, men blir bara en perifer del av historien. Vi får aldrig se henne riktigt utan bara på avstånd och bakifrån. 

 

Waiting for the Barbarians

Betyg: 4 monument

I utkanten av Imperiet, i en obestämd ökentrakt i en obestämd dåtid kämpar en man som vill vara rättfärdig, mot Imperiets lögner. Han är borgmästare i staden som lever fredligt utan alltför mycket samröre med nomadstammarna uppe i bergen (barbarerna). Så kommer Översten, hans motsats, som påstår att barbarerna förbereder sig för krig och tar fångar som han under tortyr tvingar avge vittnesmål. Borgmästaren faller i onåd, soldaterna och våldet tar över - även människorna i staden ställer sig på soldaternas sida. Tills stridslyckan vänder och soldaterna ger sig av, plundrar staden och lämnar borgmästaren kvar med en grupp barn. Frågorna som ställs är: Vem är det egentligen som är barbar? Vem bär på sanningen? 

Fantastiskt skådespeleri av Mark Rylance och en dialog i nobelklass (J. M. Coetzee, Nobelpriset 2003). Men grymt, fasansfullt grymt när humanismen trampas av soldatstövlar. Ändå ger barnen en sorts hopp och slutscenens annalkande ryttararmé är om inte enbart hotfull så också ett hopp om upprättelse. Vackra ökenbilder, en fottvätt likt den Jesus gör i Johannesevangeliet (Joh 13:4-17), men här inte som föredöme utan som försoningsgest samt ett par udda solglasögon får vi också del av.

God afton, Herr Wallenberg

Betyg: 3 monument

Det är grått, dystert och klaustrofobiskt från början till slut, som vore alla redan döda - först i de allra sista bilderna från det befriade Budapest lyser solen. Tydligt följer färgsättningen berättelsens stämning. Döden och förtvivlan håller Budapest i sitt grepp de sista månaderna av Andra världskriget när tyskarna och de inhemska pilkorsarna vill hinna utplåna stadens stora judiska befolkning innan ryssarna kommer. Det är klart att i en film om Raoul Wallenberg måste han själv stå i centrum, och Stellan Skarsgård gör det bra, men problemet är att alla andra blir skuggfigurer, ett opersonligt kollektiv. Vilket motverkar filmens idé; att just ge personlighet, namn och värdighet åt varje mördad. Marja säger det så tydligt; "jag vill att mördarna förstår att vi har hår, fötter, händer, kroppar - vi är verkliga människor."

Dialogen är det viktiga, det är mycket spring på gator om natten och upprörda möten med tyska och ungerska beslutsfattare, men det som bär filmen är de långsamma samtalen i den övergivna lägenheten, samtal om liv, existens, Gud och död. Människans helighet framträder och Predikarens ord om att "allt har sin tid" motsägs (Pred 3:1-8). 

King of Comedy

Betyg: 3 monument

Två udda människor möts i sitt extrema intresse för Jerry Langford, en komiker med egen TV-show. De stalkar honom, tar sig in på hans kontor, tvingar sig in i hans hus på landet. Det är inte psykiskt friskt och ganska obehagligt. Till slut kidnappar de honom för att den ene av dem ska få uppträda i hans show.

I grunden handlar det om kändisskap, den makt det ger och hur samhället bygger upp en skenvärld av kändisar - allt för att det går att sälja. Men jag är tveksam till berättelsen, särskilt till att vi får se den besatte Rupert Pupkin (Robert De Niro) uppträda som "The King of Comedy". Är hans show bra eller dålig? Det kan jag inte svara på, kanske är det meningen. Men det förtar delar av berättelsen. Jerry Lewis är dock mycket bra som den trista och ganska tråkiga komikern Jerry Langford, annars är storyn mest obehaglig. Robert De Niro spelar besatt med en övertygande pinsamhet som stundtals är plågsam. 

Jakten mot nollpunkten

Betyg: 4 monument

Det börjar i vackert morgonljus och slutar i en explosion. Men egentligen är det en stillsam film, trots de höga farterna. Krigsveteranen och för detta polisen Kowalski (Barry Newman) slår vad om att kunna köra en bil från Colorado till San Fransisco på femton timmar. Med kroppen fylld av droger ger han sig av och blir snart uppmärksammad av The Higway Patrol, som jagar honom från delstat till delstat. På sin sida har han en blind, svart radiopratare som avlyssnar polisradion och genom etern håller Kowalski uppdaterad om var polispatrullerna är. Det är svårmodigt, snyggt och väldigt mycket tidigt, amerikanskt sjuttiotal. Den tid då det var revolutionärt att köra bil genom öknen. Den tiden är förbi.

Jag är svag för den här sortens film, stillsamma och tystlåtna män som kör bil genom USA, typ Fortare än döden, (som också hade kunnat vara den här filmens titel). Varför vet jag inte, kanske en sorts romantik kring de väldiga vidderna, de stora avstånden och de udda människorna som dyker upp efter vägen. Kanske är det en kommentar till Jesaja 35:1 "Öknen och ödemarken ska jubla, det förtorkade landet glädjas och blomma.", men i så fall en mörk kommentar. Bäst är soundtracket; mycket fin soulmusik.

Amorosa

Betyg: 3 monument

Det börjar vackert, fantastiskt vackert, med Venedig i solnedgång. Men berättelsen som följer är svår att hänga med i, den hoppar och byter scener för plötsligt. Det vackra fotot följer med genom hela filmen tilsammans med fint skådespeleri. Dock frågar jag mig hur Agnes von Krusenstjerna hann skriva alla sina böcker (17 romaner, 5 novellsamlingar och en diktsamling) när hon mest bryter samman och dompteras av olika män. Det mest troliga måste ju ändå vara att hon var betydligt starkare och mer välfungerande än som hon beskrivs. Vilket ju i sig är sorgligt då Mai Zetterling säkert håller henne väldigt högt som författare. Men vi får nästan ingen inblick alls i författandet, som ju är det intressanta. Hennes psykiska hälsa är av mindre intresse - men troligtvis inte så på åttiotalet då filmen är gjord. I vilket fall reduceras Agnes von Krusenstjerna

Roligast är att flera av kvinnorna har 80-tals frisyrer på 1920-talet - annars är det inte någon särskilt rolig film. Kanske är det Agnes säger mot slutet en uttryck för just det: "Tänk om Gud hade skapat en värld helt utan människor, då hade världen varit perfekt."

Brakfesten

Betyg: 3 monument

Vissa filmer är svårare att bedömma än andra. Som denna: fyra män samlas i ett äldre hus i en mindre ort i Frankrike för att helt enkelt äta ihjäl sig. Varför är ointressant, då filmen i sig är en allegori över konsumtionssamhället, där allt förbrukas, äts upp och kommer ut som skit. Medan människorna bara är till för tillfredsställelse och begär. Omsakligt, vulgärt, välspelat, elegant, groteskt, absurt och på samma gång på något sätt ömsint. Värst är nog meningslösheten, tydligast skildrat i bilen som kör fram på trädgårdsgången och backar tillbaka, kör fram, backar tillbaka ... en resa helt utan mening. De utsökta rätterna har ingen mening, de unga kvinnorna har ingen mening, relationerna har ingen mening. Allt är tomhet, just som Predikaren säger - och som också citeras av Michel (Pred 1:2).

Kanske är det kamerans förlåtande ömhet, eller skådespelarnas känslighet som gör filmen sevärd, trots det groteska. De är fångade i tomheten, lika mycket som alla vi andra. Intressant är att de fyra huvudpersonerna har sina verkliga namn i filmen: Marcello, Michel, Ugo och Philippe.

Nattlek

Betyg: 2 monument

Dekadent, incestuöst och obehagligt, men väl filmat med snygga övergångar från barndom till nutid. Jan som fostrats i en rejält depraverad överklassmiljö på det slott han återkommer till som vuxen, kan inte slita sig från sitt incestuösa förhållande til sin mor och har på många sett förblivit ett barn i sin ansvarslöshet. Nu är han tillbaka på slottet med sin fästmö som trots sin brist på tydlighet blir den som får honom att en gång för alla göra upp med barndomen och sin egen historia. 

Mycket psykoanalys i botten, mycket sextiotal och avatgardism, mycket kameraexperiment - men inte så lyckat som film. Det blir för rapsodiskt, för absurt och för övertydligt i sin symbolism. I de inledande barndomsscenerna blir läsningen av Lukas 2: 1-20 (julevangeliet), det som framstår som mest realistiskt. Senare får Johannes 11:25 betydelse för utgången och upplösningen: "Jag är uppståndelsen och livet. den som tror på mig ska leva om han så dör, och den som lever och tror på mig ska aldrig någonsin dö. Tror du detta?" Märkligast är orkestern som ständigt dyker upp och spelar mer eller mindre lämplig musik.

Rörelser

Betyg: 3 monument

Älven flyter lugnt, träden står fast på bägge sidor gränsen, men med människorna är det värre. Laestadianismen är hård i sitt krav på underkastelse och renlevnad, men än hårdare är slitet för brödet och hårdast är herrarna och värst svenskarna som vill styra över fattigbönderna i Tornedalen. Korpelarörelsen är ett sorts svar på detta. Tyvärr så blir det inte så tydligt. Men det är en fin film, vackert gjord om profetism, utlevnad, apokalyps och förtvivlan. Och om massuggestion, kollektivt självbedrägeri och en både bokstavlig och samtidigt ytterst apart bibeltolkning. 

Intressant är att det börjar med en kritik av bibelöversättning - tänk bara, att det får vara utgångspunkten i en film! Men än mer intressant är att det som driver filmen framåt rent berättartekniskt är Rakels innerliga böner. Där får hennes tvivel plats och hennes oro. I övrigt är det synd om barnen, i de flesta mänskliga sammanhang är det barnen som offras - så också här. Förfärligt! Ett plus är att det är den första filmen på meänkieli - bara det gör den sevärd. 

Mannen utan ansikte

Betyg: 4 monument

En dystopisk berättelse om västerlandets kulturella förfall, illustrerad av hur tågstandarden sjunker (!). En rymdmänniska kraschar sin farkost på jorden i jakt på vatten åt sin uttorkade planet. För att kunna återvända måste han bygga en ny raket och behöver därför en förmögenhet. Den bygger han upp genom att introducera avancerad kommunikationsteknik från sin planet, på jorden. Alltså en teknikmiljardär som vill resa ut i rymden. Känns det igen? Intressant hur Science-Fiction blir verklighet femtio år senare.

Det är snyggt, på gränsen till vackert med långsamma bilder och svep över öde landskap eller uttrycksfulla ansikten samtidigt som bild och berättelse hoppar mellan nu, då och sedan. Vi vet inte riktigt var vi befinner oss, men känslan av ödesbestämd katastrof är med hela tiden. David Bowie är perfekt i rollen som rymdmannen Thomas Newton och det finns en ironisk kristuslikhet i originaltiteln, "The Man who Fell to Earth" som blir tydlig i slutscenerna när "Stilla natt”spelas ("Kristus till jorden är kommen..."). Bowie förvaltar kristuslikheten väl i sitt korrekta, återhållna spel. Annars är den bästa scenen när de i kyrkan sjunger Blakes hymn "Jerusalem", tonsatt av Hubert Perry och Mr Newton som uppger sig vara engelsman inte kan texten och dessutom sjunger väldigt illa!

Kalle och chokladfabriken

Betyg: 3 monument

Det är, som alltid med Tim Burton, välgjort och välskruvat. Men det är något med berättelsens moral som är svår att ta in. Willy Wonka, som bjuder in fem barn genom ett lotteri till sin godisfabrik, är en mycket märklig figur (ytterst välspelad av Johnny Depp); ömsint och helt okänslig, intresserad och helt självuptagen, vänlig och fylld av förakt, artig och oförskämd, elegant och grotesk, nära till tårar och full av skadeglädje - helt enkelt en vuxen som inte gjort upp med sin barndom (enligt den enkla psykologin). Kanske är han en psykopat, eller så är han det som i rollspelsvärlden kallas "chaotic good". Hans sköra, eller är det järnhårda, psyke gör att filmen både kan ses som en feel-bad och en feel-good film. Själv njöt jag av hur de elaka barnen straffades, sedan skämdes jag över just den njutningen. Kanske är det meningen?

Bäst är oompaloompiernas sång- och dansnummer, elaka så det förslår, men mycket roliga och välkoreograferade - särskilt roligt är det att de ser exakt likadana ut allihop (alla spelas av Deep Roy). Också fint att få se en lite tafatt, men ömsint Christopher Lee.

 

EO

Betyg: 2 monument

En cirkusåsna blir hemlös när militanta, polska djuaktivister tvingar cirkusen att göra sig av med djuren. För åsnan var cirkusen dess hem, en plats med både hårt arbete och omtanke, både slag och kärlek. Men nu hamnar åsnan på en bondgård där den inte trivs så en natt sparkar den sönder sitt staket och ger sig ut i friheten. Det är inte så lätt visar det sig, att vara åsna i vår nya hårda värld. Människorna är mest hot och de som visar sig vänliga har alla sin egen agenda; kort sagt, människorna kan man inte lita på och knappast de fisförnäma hästarna heller, eller korna som bara bryr sig om sitt. Åsnan blir en mycket ensam varelse. Om sedan slutet i Italien innebär himmel eller helvete - det begriper jag inte. Nog en dystopi i vilket fall.

För mycket bildpoesi med märkliga kameravinklar och infrarött ljus. Kanske är tanken att vi då ska se världen med åsnans ögon, men det känns föga övertygande. En del fina naturbilder, särskilt om natten vilket hjälper upp lite grann. Ett nattvardsfirande blir aldrig genomfört och ett ridhus invigs med pompa och ståt; tal av lokalpolitiker, liten blåsorkester och välsignande präst (det är förstås i Polen).

L' Inferno

Betyg: 4 monument

Den första långfilmen som spelades in i Italien och därmed en av världens första riktiga långfilmer. Filmen är 1 timme och 13 minuter lång, gjord 1911 och följer ganska troget den första delen i Dantes Den gudomliga komedin; skildringen av helvetet och dess nio kretsar. För varje krets blir straffen hårdare och syndarna mer orubbliga i sin synd. Dante, iklädd sin klassiska tomteluva med öronlappar, har med sig Vergilius som vägledare och de två poeterna möter syndare från den grekiska mytologin, världens då kända historia, Bibeln och Dantes hemstad Florens. Det är en brutal skildring av syndastraffen som bygger på Gustav Dorées illustrationer till Dantes verk, vilka för dåtidens åskådare var välkända. På sitt sätt kan det vara världens första skräckfilm med djävlar, demoner, trehövdade hundar, harpyror, ormar, kokande svavelsjöar, nedfrysna människodelar, hetsande hundar och annat otäckt. Allt för att hålla människorna borta från synden.

Det är förvånansvärt bra gjort och mycket fascinerande. Tänk att just helvetet kan sätta gång så mycket fantasier. Någon fortsättning finns inte för både Skärselden och Paradiset skulle bli betydligt tråkigare film. Till det egentligen självklara, men märkliga ändå, hör att alla utom Dante och Vergilius (och några ytterligare uppburna poeter) är nakna. De kokande sjöarna kryllar helt enkelt av nakna statister.

Battle Over Britain

Betyg: 2 monument

Varför göra denna film 2023? Den är ju redan inspelad på femtio- och sextiotalen: ”Örnar i solen” (1952), ”Han gav sig aldrig” (1956), ”Battle of Britain” (1969). Har det med Brexit och den brittiska nationalkänslan att göra? Hur som helst så är det inget nytt under solen. Dessutom ganska klumpig dialog och rätt illa spelat. En liten grupp flygare (fem personer) står ständigt beredda att strida med sina Spitfires mot fienden när helst de attackerar. Och det gör de, hela tiden. För varje attack blir de någon färre. Tragiskt, men också lite för romantiskt.

Egentligen mer av ett kammardrama än en film. Det rör sig aldrig om fler än sju personer, och det är deras relationer som det handlar om. Kriget blir mest en scen mot vilken de spelar upp sin manlighet. Ganska förutsägbart, tyvärr. 

Maskulinum - femininum

Betyg: 3 monument

Ett collage av förstärkta vardagsjud, politiska manifestationer, popmusik, sexualitet, filosofiska samtal och märkliga intervjuer. Allt för att skildra sextiotalets Paris så som det upplevs av de unga, de som vill förändring. I femton scener får vi följa en ung man och hans kamrat medan de uppvaktar flickor, diskuterar fackföreningsarbete och tar sig själva på ett oerhört stort allvar. Flera av scenerna avslutas med att en pistol avlossas, en kniv sticks i en kropp eller liknande, utan att det berör någon. Allt bara sker utan egentligt sammanhang. Alla är på ett eller annat sätt alienerade, vietnamkriget pågår och arbetarklassens befrielse är långt borta. Ändå är de kommunistiska pamflettera hoppfulla, men egentligen helt obegripliga, det som har betydelse är relationer och det är de unga männen ganska dåliga på. 

Det är mycket suggestivt med de förstorade vardagsljuden; trafik, dörrar som slår, samtal på avstånd - stadens ljud. Ljudet förstärks av de vardagliga, oerhört tråkiga miljöerna, ett trist café, en sliten lägenhet, trafikerade gator, ett stökigt kontor, halvtomma biosalonger ... Det är snyggt gjort, men för rörigt och rejält daterat. Roligast är när Paul blir arg på den som stör på bion och skriker: "Håll tyst din trotskist!" Den värsta förolämpning han kan komma på.

Föraktet

Betyg: 4 monument

Det börjar oerhört snyggt med en röst som läser upp inledningstexterna: medverkande skådespelare, tekniker, producent, musiker, regissör osv. Samtidigt ser vi en kameravagn som långsamt rör sig mot oss. Vi förstår: Det handlar om film. En fransk manusförfattare med vacker hustru (Brigitte Bardot) blir kontrakterad att rädda en filmatisering av Odyssén. Den burdust amerikanske producenten har tröttnat på den tyske regissörens alltför intellektuella hållning. Han vill ha mer action, mer fart samtidigt som han blir intresserad av den vackra hustrun. Strax är dramat igång och medan den tyske regissören Fritz Lang (spelad av sig själv) citerar Homeros, Hölderlin, Dante, Brecht och Corneille blir hustrun alltmer föraktfull mot sin man då hon upfattar det som att han "säljer" henne till amerikanen för att få kontraktet. 

Filmen, som vi får se i korta glimtar tycks helt förfärligt dålig, men allt därikring är snyggt gjort med säker hand. En detalj är att de talar olika språk; tyska, engelska, franska, italienska så en tolk översätter allting och replikerna sägs alltså ofta två gånger. Här förs ett samtal om Guds närvaro respektive frånvaro, ett medlemskap i Italienska kommunistpartiet dyker plötsligt upp utan entydigt sammanhang samtidigt som vi alltmer inser att de medverkande talar förbi varandra. Allt tycks förflyktigas och i slutet återstår bara tystnad och tomhet. Sammantaget en elegant och svidande kritik av det borgerliga livet.

Döden i Venedig

Betyg: 4 monument

Jag vet inte om jag stör mig på blänket i  Gustav von Aschenbach's glasögon. I i stort sett varje scen blänker det till. Det ger en särskild effekt åt honom, som om han ständigt hade solen i ögonen, fast det syns knappt någon sol bakom siroccons värmedis. Och lyste solen klart hade han knappast uppfattat den så innesluten som han är i sig själv, i sitt åldrande och sitt misslyckande. Just åldrande står mot ungdom (Björn Andrésen), misslyckande mot skönhet, ord mot känslor, liv mot död. Inget händer egentligen, men det gör ingenting för det är mycket vackert, långsamt och ödesmättat och mycket välspelat. Särskilt Dirk Bogarde som Gustav von Aschenbach. Det ödesmättade beror mest på Mahlers musik.

En välsignelse ges och innerlig bön kombineras med åtrå - en udda kombination. Bäst är gatumusikanterna; galna, åldrade, fula, vulgära, men en snygg kontrast till de välklädda och väluppfostrade.