The Forbidden Room

Betyg: 3 monument

Pretentiöst, obegripligt, men också fascinerande. En sorts filmcollage som blandar stumfilm med talfilm, men också en filosofisk och teologisk diskussion. Samtidigt en drift med allt detta. Filmen är uppbyggd kring en rad små berättelser som associativt hänger samman - den ena mer märklig än den andra. Vi får vara med om mustaschernas dröm, möta en tågpsykiater, en handgriplig hjärnkirurg, skelettkvinnor, vargmän som nynnar stillsamt, en inrikesminister samt fyra män instängda i en ubåt där syret är på väg att ta slut. Det sista är (nog) huvudhandlingen, men varför de är i ubåten vet vi inte och inte varför de har nitroglycerin i lasten.

Experimentellt, fånigt och ironiskt, men som sagt, intressant på ett märkligt sätt. Joh 6:12 (om att samla ihop bitarna av det som blivit över) och Jakob 1:8 (om de tvehågsna) är någon sorts utgångspunkt, annars psykoanalys och antroplogi. Bäst är nog de geografiska markeringarna som regionen Holstein-Schleswig och järnvägen som leder mellan Berlin och Bogotá. 

Bland det underligaste jag sett på film.

Trollbunden

Betyg: 4 monument

Dr Peterson får en ny chef på den psykiatriska kliniken. Han visar sig vara yngre än väntat och så småningom visar han sig inte alls vara den de väntat - men Dr Peterson (en lysande Ingrid Bergman) blir förälskad och med psykoanalysen och drömtydningens hjälp räddar hon sin älskade.

Psykoanalys. Det är huvudingrediensen. Men också kärlek, minnesproblem, avundsjuka, mord, misstankar och drömmar. Drömscenerna av Salvador Dalí är fantastiska - men det är även den korta scenen vid den första kyssen där dörr efter dörr öppnas i tomma rum. Visst är den psykoanalytiska jargongen väl schablonartad och kritikerna har nog rätt i att spänningen förtas av det myckna pratandet - men det är spännande med en film där hela upplösningen bygger på psykoanalytiska teorier.

Vid sidan om psykoanalysen förekommer leverkorv, en man som återkommer till "vänliga Pittsburgh", låtsaskung Salomo och tydliga hänsyftningar till Daniel 9:21 och Lukas 1.

 

 

Le frère du guerrier

Betyg: 3 monument

Som en westernfilm, men den utspelas i Frankrike på 1200-talet. Ändå samma tydliga skillnad mellan god och ond, samma banditer, samma hästar, samma tveksamma prästerskap, samma tal om Gud och samma storslaget vackra landskap och samma ensamma gård med en ensam vacker kvinna. Här står dock läskunnighet och örtkunskap i centrum, även om det skjuts en hel del armborstpilar och huggs med knivar och svärd när banditerna slår Arnauld sönder och samman så han tappar minnet och brodern Thomas måste hjälpa honom och familjen tillbaka till möjligt liv och hämnd. Tyvärr hänger inte berättelsen helt samman.

En analfabets vetgirighet och läshunger möter kyrkans motstånd och förakt. Ändå segrar vetgirigheten i slutänden! Mest udda är nog ändå skoinläggen - vad jag vet förekommer de inte i westernfilmer.

The father

Betyg: 5 monument

Trots det inte alls särskilt upplyftande temat - äldre förälder drabbas av minnesproblem som långsamt men tydligt förvärras över tid - så är detta en spännande och ganska upplyftande film. Berättandet bygger på återupprepningar som med bara små, små skiftningar får mig att tvivla på om det jag ser och hör verkligen stämmer. Om det är på riktigt, eller om det bara sker i huvudpersonens eget huvud. Det är enligt min mening filmens verkliga styrka. Den får oss att uppleva tillvaron så som fadern kanske upplever den nu när han har drabbats av en sjukdom (troligtvis demens till följd av Alzheimers sjukdom) som påverkar hans minne och tänkande, ja, hela hans tillvaro. Dottern, och vi som ser på filmen, har bara att följa med och försöka förstå vad som händer när dagen börjar på nytt med den där lilla men ganska skrämmande skiftningen. Kanske är det en av de bästa skildringar som gjorts av hur det kan vara när en inte längre kan lita på sina minnen eller sina sinnen.

Och så är rollprestationerna förstås fantastiska. Främst Anthony Hopkins som spelar fadern Anthony med både livsglädje, förvirring och tomhet i blicken. Så många olika ansikten en människa kan ha! Men också Olivia Colman som helt utan åthävor ändå är full av känslor. I det här dramat är hon inte huvudperson, men all hennes sorg får ändå rymmas i filmen. Det är fint.